Projektredovisning: Gör-det-själv-bokscanner

Posted on August 22, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Under sommaren har jag haft två projekt: dels att bygga en DIY book scanner, dels att göra ett litet testsystem för Aquaponics. Båda projekten börjar nu närma sig sitt slut, och det är dags att redovisa dem.

Bilden ovan visar en översikt på min bokscanner. Den är mer eller mindre rakt av baserad på Daniel Reetz »standardscanner«, med några mindre modifikationer. De ursprungliga instruktionerna var dock ganska otydliga, så det är inte otroligt att jag har missuppfattat saker.

Bygget skedde med väldigt mycket hjälp av min far, som är slöjdlärare och snickare. Jag skulle inte påstå att det är något som man svänger ihop hemma i garaget om man inte riktigt vet vad man håller på med.

Som lampor har jag använt två gamla sänglampor som jag köpte billigt på Tradera:

Kamerorna jag använder är två stycken Canon IXUS 40, vilka egentligen har lite väl låg upplösning: de inlästa sidorna får en upplösning på omkring 260 DPI. På dem kör jag CHDK (för att kunna använda min hemmabyggda fjärrkontroll) och jag har varit noga med att slå av de flesta automatiska funktioner för att alla bilder ska bli så lika som möjligt.

Som bas för fjärrkontrollen har jag använt en gammal trasig playstationkontroller som jag plockade isär och limmade fast med varmlim. Den är sedan kopplad till att slå på strömmen från ett kamerabatteri (på grund ett missöde har jag en hel drös batterier till mina kameror, av vilka de flesta är dåliga). Hållaren till batteriet är en del av en billig piratladdare för dessa kamerabatterier som jag plockade isär och insåg att jag kunde löda på utan att förstöra den:

I själva vaggan har jag tejpat dit halkskydd från Ikea så att böckerna inte ska fara runt när man vänder blad (jag hade problem med det i början):

Arbetsgång

Som det ser ut nu så är arbetsgången ungefär såhär:

Plocka fram kamerorna och skruva fast dem på varsin hållare.
Se till att boken sitter i mitten av vaggan (använd tumstock).
Ställ in kamerorna genom att zooma/vrida dem så att så lite som möjligt förutom boken syns.
På en kamera i taget, ställ in AFS, d.v.s. »manuellt autofokus« med plastfasthållarkåpan upplyft, så att kamerorna inte autofokuserar på glaset.
Scanna boken.
Plocka ut minneskorten för en kamera i taget och flytta över bilderna till en mapp på datorn så att bilderna från kameran som fotar den vänstra sidan får udda nummer (1, 3, 5…) och de från den högra jämna (för detta använder jag ett pythonscript som sorterar bilderna på kameran i bokstavsordning och sedan kopierar dem).
Öppna en av bilderna i Gimp och använd pixelmätverktyget för att mäta antalet pixlar på en viss sträcka. Mät sedan samma sträcka på den fysiska boken (i tum) och räkna ut DPI utifrån det (d.v.s. pixelantal delat på tum).
Öppna den scannade mappen och efterbehandla med Scan Tailor (den kommer att fråga efter DPI). Var speciellt noga med att kolla att alla sidor är med och i rätt ordning, och att det inte finns några dubletter.

Saker jag skulle ändra på

Det finns flera saker jag skulle ändra på om jag hade möjlighet:

Block-och-taljor-system för vaggan. Som det är nu så är den alldeles för tung och det är en veritabel styrketräning att scanna böcker.
Byta ut träet. Att bygga saker som ska vara millimeterprecisa är en dålig idé i trä, eftersom trä rör på sig. För att stävja detta fick jag bl.a. skruva fast en skiva under hela ramen för att den ö.h.t. skulle vara rak. Dessutom är det vansinnigt tungt med trä.
Bättre kameror – helst systemkameror om jag hade råd och kunde bygga en fjärrkontroll.
Bättre hållare: vinkeljärnen har lite för stora hål, vilket gör att det är svårt att sätta kamerorna rakt.
Hållare som gör att man kan öppna batteriluckan på kamerorna. De jag använder nu är precis lite för långa.

Saker jag har ändrat på jämfört med originalet

Klossarna på sidan av vaggan har en bit trä mellan sig som åtklämningsanordningen klämmer åt mot. Det visade sig nämligen vara nästan omöjligt att få dem att sitta kvar annars.
Jag har borrat fast en skiva under ställningen för att reglarna inte ska kunna röra på sig.

Varför byggde jag denna scanner?

Telekommunisten skrev i sitt manifest att politik är inte en kamp mellan idéer, utan en kamp mellan kapaciteter, och just kopiering är en viktig form av kapacitet. Immaterialrätt, manifesterad som ränta, är något som är påtagligt i mångas liv, däribland mitt.

Som student förväntas jag lägga ner enorma mängder med pengar på att läsa böcker till kurser jag läser. Dessa böcker är ofta svåra att få tag på och mycket dyra eftersom de är så smala. De skrivs dessutom också ofta av forskare som är avlönade med allmänna medel och vars huvudinkomst inte är böckerna.

Resultatet är med andra ord att förlaget extraherar kopiränta (ett ord jag precis hittade på) från studenter, en socialgrupp med betydligt sämre ekonomiska förutsättningar och som i regel är mycket utsatt.

Med andra ord: detta är en krigsförklaring mot Studentlitteratur. Up yours!

Kort om TaskRabbit

Posted on August 8, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Jag har feber och är lite borta, så jag ska försöka hålla mig kort. Wired skriver om en relativt ny nättjänst vid namn TaskRabbit, som är ett slags »eBay för arbete«. Människor som vill ha olika uppgifter gjorda – allt från att bygga Ikea-möbler till att gå ut med hunden – annonserar om detta på sajten. Potentiella arbetar hör sedan av sig med sina lägsta bud, och beställaren får välja vem som får utföra arbetet.

Nu finns det förstås redan liknande sidor (jag tänker på amerikanska Craig’s List och svenska grannar.se), men det finns två mycket viktiga skillnader. För det första så är TaskRabbit mycket snabbare – mikroblogging och realtidsuppdateringar är en integrerad del av tjänsten, som också har en iPhone/iPad-applikation. För det andra så är systemet uppbyggt som ett spel, komplett med achievements och poäng som man behöver för att »levla upp« så att säga.

Det här är en tendens som jag är säker på att jag har läst någon annan redogöra om – att fler och fler saker i våra liv »förspelas« så att vi plötsligt ska låtsas att vi har roligt när vi är ute i snöstormen för att köpa hundmat till någon annans jävla hund (autentiskt exempel). Det känns också som ett sätt att haka in sig på våra egna belöningsmekanismer (»yes, jag köpte hundmat, femton poäng till mig!«) och vända dem mot oss. Typ som man gör med små barn för att de ska hjälpa till i köket.

Vad ligger bakom? Tja, en hög arbetslöshet nämns i Wireds artikel. Men det är också ganska uppenbart att den lever hårt på myten om den lyckliga och flexibla arbetaren i sci-fi genrens favoritform: kuriren.

I kommentarsfältet på Wired ställer dock någon den uppenbara frågan: är det verkligen lagligt? Ingen betalar ju arbetsgivaravgift (eller skatt för anställningen), ingen har något personalansvar och så vidare. Kurirerna får gå igenom en noggrann intervjuprocess eftersom »de arbetar i beställarnas hem«, men såvitt jag har kunnat utröna görs ingen kontroll av de som beställer.

Detta blir extra dåligt eftersom det är helt omöjligt att hålla någon ansvarig för exempelvis sexuella trakasserier – eftersom arbetsköpare och arbetssäljare möts öga mot öga så skulle ord stå mot ord i en brottsutredning.

Om boken Framtiden

Posted on August 4, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Efter att ha läst Rasmus Fleischers bloggserie om boken Framtiden bestämde jag mig för att själv läsa den. Jag »lånade« den som e-bok och läste den på min Kindle, inte utan en viss förtjusning över det ironiska i att läsa en digital kopia av en digitaliseringskritisk bok.

Till att börja med kan jag säga att jag är väldigt kluven till den. Delar av den är intressanta, andra delar känns bara töntiga och ytterligare några är faktiskt helt enkelt inte sanna. Ändå är det en bok som behövs. Internet förändras och förändrar oss mycket snabbt, och vi har inga riktigt bra modeller för att förstå det, för att inte tala om att det kollektiva medvetandet inte ens är i närheten av att förstå.

Det som kanske gör mig allra mest skeptisk är bokens till hälften skönlitterära till hälften fackmässiga form. Det känns helt enkelt oroväckande mycket som Ayn Rand att skriva en halvmedioker science fiction-bok. Dels är risken stor att det snarare blir en ursäkt för att man inte kan formulera sig ordentligt (fast Framtidens för- och efterord visar att det bevisligen inte är så), dels är det svårt att hålla en skönlitetterär bok ansvarig. Den skönlitterära författaren har nämligen dels en lång historia av dyrkande av Konstnärens Autonomi att gömma sig bakom, dels en massa mer eller mindre fula rent litterära knep att ta till för att lämna sina motståndare svarslösa eller osynliga och att upphöja sig själv till en oifrågasättningsbar och allvetande berättare.

Men det är trots detta inte så att den politiskt skönlitterära historien börjar eller slutar med Ayn Rand, så jag kanske helt enkelt får leva med detta.

I en av sina diskussioner kring boken nämner Rasmus att den opererar på tre nivåer:

Framtiden opererar, såvitt jag förstår saken, på tre kritiska nivåer: överst en digitaliseringskritik, i mitten en moderniseringskritik och underst en civilisationskritik. Redan en sådan treskiktad framställning – som alltså är min, inte författarnas – frammanar bilden av en pyramid.

Jag misstänker att detta är källan till min kluvenhet. Digitaliseringskritiken är något jag själv har tagit del i länge, och därför är många av de former som tas upp i boken bekanta intill utmattning för mig, även om författarna har lite andra ingångar än jag. Civilisationskritiken är också något jag är bekant med – men på ett helt annat sätt. Jag hyser en mycket stark skepcis mot den, eftersom nästan alla som ägnar sig åt civilisationskritik gör det dåligt, mycket okonstruktivt och väldigt passivaggressivt.

Vad som däremot är mer eller mindre nytt för mig är moderniseringskritiken, som verkar cirkla kring bokens Alltings mått så som jag tolkar författarna. Framförallt handlar det om en kritik av rationalismen och mätbarheten, med tonvikt på det senare. För mig känns det väldigt mycket som ett halmgubbeargument – i allt mätande som är det minsta vetenskapligt så finns ju samtidigt felmariginaler och så vidare. Det låter mer som en samhällskritisk humanists nidbild av den modernistiska/vetenskapliga inställnigen till världen (och som samhällskritisk humanist och någon som älskar de hårda vetenskaperna mer än vad som är riktigt sunt är detta något jag tycker mig ha rätt att yttra mig om).

Nedan följer en lista med några av de textpassager jag har markerat i boken under min läsning (med kommentarer), extraherade ur Kindles My Clippings.txt med hjälp av ett skript jag skrivit:

I början placerar sig boken som direkt antikonspiratiorisk, vilket åtminstone distanserar den från den mer knäppa civilisationskritiken:

Bakom den utveckling som vi beskriver finns ingen ond kraft. Det är ingen som styr. Det finns ingen konspiration. Accelerationen har pågått länge, kanske började den för många tusen år sedan. Men vi kan inte återvända. Vi kan inte återvända till urskogen och återigen bli vildar. Vi är människor och det är vår utmaning. Vi måste bara inse att vi är omättliga och lära oss att förhålla oss till det. (39-42)

Det var en vacker tanke. Men löftet om framtiden gick så djupt ner i samhällsstrukturen att digitaliseringen blev själva uttrycket för omättligheten. Hela tiden nytt, hela tiden framåt. Hela tiden snabbare, hela tiden mer prestanda, mer kraft. Nya färger, nya funktioner, nya uppdateringar. Först något nytt varje år, sedan varje månad, sedan varje vecka, till slut varje dag. (137-39)

Rasmus pratar om bokens metaforiska pyramid som en fetisch, och här blir det uppenbart att det verkligen är så som författarna menar det. Datorn (och webben) döljer en faktisk relation:

Du har datorn i ditt knä och den är en portal till en annan värld. På kocksgatans uteservering upplever du djup svindel. I datorn ser du din egen potential. Allt kan bli ditt genom en knapptryckning! All kunskap, all njutning. Det är en storslagen vision. Datorn är en helig artefakt med kraft att förvandla. Det du inte ser är de enorma kugghjul som snurrar genom den moderna världen. Även du är en liten kugge, knappt en millimeter stor. (146-50)

Som telefonhatare (och telefonnörd) tyckte jag att denna utvikning till telefonens historia (boken har lite olika sådana) var mycket spännade:

Flera kvällar i veckan kunde nämligen Paris mer välbeställda invånare ta del av teater och operaföreställningar via denna nya uppfinning. Proust kunde hemma i sängen få senaste uppsättningen av Richard Wagners Mästersångarna från Nürnberg streamad till sitt öra. Telefonen sågs som ett föremål för envägskommunikation. Vem ville prata i telefon? Hade man något lättsamt och muntert att säga kunde man ju göra det på salong eller nere på boulevardens fik. Hade man något innerligt eller välformulerat att meddela skrev man brev. (230-34)

Något av det som fascinerar mig mest med teknologi är hur den rör sig på ett mycket ojämnt sätt, så att all teknik alltid är en blandning av nytt och gammalt som inte riktigt hänger ihop. Det är det här som cyberpunk fångar när den är bra, och det är också något som författarna till Framtiden är inne på:

Teknologisk historia är en blandning av gammalt och nytt. Den fullkomligt moderna tiden, såsom modernisterna målade upp den, har aldrig existerat. Den hypermoderna tekniken fanns i själva verket inte bara sida vid sida med den gamla, den var även direkt beroende av den. Minns att det är en fläkt som är det första som börjar snurra när du slår på datorn! Utan fläkten skulle datorns moderkort snabbt ha överhettats och gått sönder. Fläkten – hjulet – är i själva verket mer grundläggande för datorn som maskin än vad dess grafikkort eller hårdminnen någonsin varit. Saker du trodde hörde till den förmoderna världen är i själva verket grunden till allt det du uppfattar som så samtida. Gammalt och nytt lever sida vid sida över hela världen. Det är inte bara du som dyrkar mobiltelefonen som en fetisch. Även i stora delar av Afrika och Indien är den en symbol; även i byar utan varken elektricitet eller möjlighet att ladda kontantkort bär mobiltelefonen på en förtrollande kraft. (292-99)

Ibland blir boken sådär osmidigt parodisk som jag förväntar mig av en mashup av skönlitteratur och facklitteratur, där det är precis sådär svårt att avgöra vad författaren egentligen menar. Är det bra eller dåligt med gråzonerna? Varför? Varför inte?

Några av de allra skickligaste men också märkligaste hantverkarna på hela pyramidområdet kallade sig för The Pirate Bay. Ingen kunde bygga som de. De hade en sådan snabbhet. Och de var övertygade. De byggde en ny värld där inne mellan de fyra inåtlutande väggarna. De byggde med en sådan hastighet att Carl Bildt och hans regering en dag kom till arbetsplatsen och blev förskräckta. Där det skulle vara raka, tydliga linjer hade The Pirate Bay byggt en gråzon. Är detta tillåtet? frågade de sig, de som trodde sig kunna styra bygget. Frågan var svårbesvarad. Innan byggherrarna hade tänkt färdigt hade gråzonen ändrat färg och blivit vit och välkomnande medan det gråa i stället spred sig på nya, oväntade platser. (622-27)

Tidigare reformatorer hade förändrat världen med ideologi. Här kom en ny generation som förändrade världen genom att bemästra utvecklingens själva hastighet. (627-28)

Ibland blir det mycket svårt att veta vad som egentligen avses med »pyramiden«. Är det hela det västerländska samhället i sig? För det följande är en tendens överallt skulle jag säga, och det är inte alls självklart att den hänger ihop med varesig bilden av framtiden som diskuteras i boken, eller med digitaliseringen:

pyramidens invånare skilde inte på upplevelsen av marknadsföring och upplevelsen av produkten i sig. (670-71)

Här är ett exempel på den mer svårbegripliga moderniseringskritiken. Just livet som text (och kod) är något författarna ofta återkommer till, även om jag tycker att de är konstigt att de verkar behandla de två som ömsesidigt utbytbara. Kod kan förvisso vara text, men all kod är inte text och all text är inte kod!

Det började som en lek. Nästan allt börjar som en lek. Du började beskriva dig själv och din vardag i små uppdateringar. Du radade upp intressen. Du skrev din egen lilla historia. De här bokstäverna, den här avkodningen var det första steget. Snart hade leken blivit allvarlig. Det som inte ropades ut inne i pyramidens myller hade inte hänt. Så uppfattade du till slut verkligheten. Det som inte fanns inne i pyramiden existerade inte. Så trodde du. Ditt liv blev text. Ditt liv blev kod. Om människan redan tidigare hade varit alltings mått blev nu måttet det som definierade människan. (817-21)

Vissa passager upplever jag väldigt mycket som bärande av en ny fetischering av Människan, Själen eller Det Omätbara, här i sin mest tydliga form. Som posthumanist blir man lite beklämd.

Men de missade det allra viktigaste, att du innerst inne faktiskt inte gick att mäta. Du gick inte att mäta, eftersom du var i grunden orimlig. Du var inte byggd som en maskin. Du var en människa, full av en längtan som var omätbar. (825-27)

Appropå gammalt och nytt så är det mycket intressant hur gamla föreställningar blir aktuella på nytt i nya tekniska sammanhang (här tänker jag dels på Ikarosmotivet och Messiastemat i Deus Ex-spelen, som utgör ett mycket bra exempel på cyberpunkens tydliggörande förmågor). Författarna till Framtiden driver också tesen att gamla idéer om själens flykt från kroppen lever på nätet, och jag skulle hålla med. Bara ta en sådan sak som skiljelinjen mellan hård- och mjukvara!

Hon såg pyramidens egna orakel och idealister som självspäkande puritaner snarare än hetlevrade framtidsivrare. De var sällan utsvävande, istället tillbringade de större delen av tiden framför en datorskärm. Det som verkligen skrämde henne var hur de mest hängivna av dessa nya människor i grunden förkastade kroppen i sitt hyllande av det fritt svävande intellektet. Inget lidande, inga besvär. Överbryggandet av hinder, komfort och smidighet framför allt! Som människor har gjort sedan urminnes tider närde de en dröm om att göra själen fri från köttets bojor. (938-42)

Inne i Pyramiden hade er nya vän upptäckt att hennes själ hade splittrats. Visst hade pyramiden övervunnit alla avstånd, men det innebar också att hon ständigt befann sig på en annan plats. Hon var ett fragment. Inte ens hennes närmsta vänner såg annat än skärvor av henne. Livet var villkorat. för att pyramiden skulle kunna fortsätta växa krävdes en likriktning. De verktyg som hade varit så förföriska och lockat med ny frihet förbjöd i själva verket allt orimligt, dubbeltydigt och motsägelsefullt. (984-88)

George Dyson hade snubblat över något vid sitt besök hos prästerskapet som predikade om att inte vara ond. Det var som om deras högkvarter väntade på att inhysa en gudomlig själ. (1007-8)

Arbetslinjen, någon?

En paradox genomsyrar hela moderniteten. Trots arbetets helighet är målet med allt slit att få er att slippa mödan och besvären. Ni arbetar för att slippa arbeta. (1054-55)

Fetischargumentet återvänder igen, denna gång för att beskriva molnet. Här är jag (för ovanlighetens skull) helt överens med författarna. Det är talande att ett begrepp som »molnet« har valts för att beskriva något så oerhört fysiskt som datalagring! Det är som om någon eller något medvetet försökte dölja något!

Datorn var den abstrakta maskin som blev modellen för pyramidens världsbild. Människorna i pyramiden kom att se information som något frikopplat, en löst flytande eter som kunde manipuleras och kopieras fritt. Trots att informationen alltid var beroende av en fysisk bärare – en hårddisk vars magnetskiva bar miljarder ettor och nollor, ett kretskort vars kisel genomborrades av impulser – var maskinerna nu så kraftfulla att allting verkade flöda fritt. Informationen finns att hämta i molnet! Informationen finns överallt! (1087-90)

Här är en av de strofer som jag faktiskt betraktar som ett rent faktafel. På vilket sätt är en markering i ett träd »steglös och obruten«, på ett sätt som en bitkodad textsträng inte är?

Ettorna och nollorna ristas också in, de kräver också en bärare. Men där markeringen i trädet är steglös, obruten, är ristningen på hårddisken vid en närmare anblick en trappa av klumpiga steg. Ett ett noll ett noll ett noll noll noll. Det blir aldrig detsamma. Det är endast en simulering av kontinuitet. (1109-11)

…och här följer det andra faktafelet. Att entropi är oordning är en vanlig föreställning, men det är inte helt sant. Ta till exempel två koffertar med böcker, där någon bara har slängt ner böckerna i den ena men staplat dem prydligt i den andra. Eftersom de ikastade böckerna ligger huller om buller kan de ramla ner, och eftersom de kan ramla ner så har de ett högre energitillstånd än de staplade böckerna, och därmed också en lägre grad av entropi. Jag tycker också att förgänglighetsmotivet är, eh, minst sagt uttjatat. 1700-talet ringde och ville ha tillbaka sitt motiv!

Hela universums utveckling går att sammanfatta i en enkel mening. I början fanns ordning, i slutet finns oordning. Detta är berättelsen om entropin. Att allting faller. Solsystem och atomkärnor, bergskedjor och det där löftet om evig ömsesidig förståelse – allt faller. (1138-40)

Det som är kanske mest intressant i bokens civilisationskritik är den delen som är kopplad till digitaliseringskritiken, mer specifikt den delen som rör hur vårt minne påverkas av digitaliseringen. »Negativt« skulle man kunna sammanfatta författarnas slutsats. Notera också det Fleischerska överflödet som diskuteras i det andra citatet nedan:

Är en människa utan minne en människa? Är en civilisation utan minne en civilisation? Vem nedtecknar minnen i en värld som är upptagen med att uppfylla ett löfte om framtiden där accelerationen är det viktigaste av allt? Cheops byggde en pyramid, han överförde sin längtan efter allsmäktighet till ett arkitektoniskt minne. (1147-49)

Överflödet föder glömska. (1179)

De delar av boken jag gillade bäst var egentligen för- och efterorden. Det är här som röran från bokens skönlitterära form åtminstone nästan klaras upp. Här diskuteras åter igen den cyberpunksa blandningen av det gamla och det nya (och dess katastrofala konsekvenser).

Från David Edgertons The Shock of the Old (Profile Books, 2008) har vi hämtat två insikter. Dels att det som bär upp den moderna världen kanske inte är den allra nyaste tekniken utan den ofta undanskymda, äldre tekniken, dels att den nya tekniken är direkt beroende av den äldre – ofta miljöfarliga – tekniken. Ett exempel på detta står att läsa i The Guardian (21 april 2011) där det påvisas att de moderna elektronik- och mjukvaruföretagen är synnerligen beroende av kolkraft, inte minst för att driva de datacenter vilka gör så kallade molnbaserade tjänster möjliga. Apple var det företag vars beroende av kolkraft beräknades vara störst. År 2011 uppskattades dessa datacenter dra en till två procent av världens samlade elkonsumtion, och siffran antas komma att fyrdubblas de kommande tio åren. Dessutom rapporterades under samma tidsperiod om ytterst dåliga arbetsvillkor i de fabriker där den digitala hårdvaran tillverkades. (1308-15)

Kamratskapet och de två diskussionsformerna

Posted on August 3, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Jag har funderat mycket över revolutionen och revolutionära rörelser. En av de saker jag har kommit fram till är att en av de största fienderna som finns för en revolutionär rörelse är rörelsen själv. Historien är full av rörelser som har splitrats sönder och sektat ut till irrelevans, för att sedan dö bortglömda.

Det är inte svårt att förstå varför. Som revolutionär är man definitivt en anomali i dagens samhälle, och varje framgång för rörelsen kommer mycket sannolikt att mötas med hård repression. För – hallå – det är inte som att vi saknar fiender som har allt att förlora på kapitalismens slutgiltiga död!

Det här gör att det är en speciell typ av människor som attraheras till revolutionära rörelser. Människor som kanske inte har ett fast kontaktnät. Människor som kanske inte har så mycket att förlora. Människor som, kort sagt, kanske inte är så sociala.

Häri – tror jag – ligger mycket av anledningen till att aktivistmiljön så ofta är så mycket misär, tusen olika fraktioner som alla hatar varandra av olika skäl. Och det pekar också mot en viktig funktion som måste fyllas inom den revolutionära rörelsen.

Vi måste ha kamratstödjare, konfliktlösare, empater. Vi måste helt enkelt utöka vår vulcanska autist-leninism med en god dos betazoid-egenskaper om vi ska ha någon chans.

Och vi måste börja jobba mer seriöst med konceptet kamratskap. Mao lär ska ha hävdat att behandla en kamrat som en fiende är att gå över till motståndarens ståndpunkt, och lite så är det. Notera gärna att citatet inte säger något om att behandla en fiende som en kamrat – det kommer inte att döda oss att vara trevliga mot en liberal av misstag, men om vi dissar en kamrat på fel sätt riskerar det att trigga en försvagande splittring. Hellre fria än fälla helt enkelt, och det på rent pragmatiska grunder.

Men vad innebär det att behandla någon som en kamrat? Ja, till exempel så finns det två olika former av diskussioner. I den ena, som jag har hört ska vara vanligare i USA, strävar man efter att utveckla alla deltagare, medan man i den andra strävar efter att slå fast om vem som har rätt.

Den första diskussionsformen finns inga vinnare eller förlorare, medan det i den andra bara finns en vinnare – resten av deltagarna har »förlorat«. Det är en form som bör användas exklusivt mot personer som – bortom allt rimligt tvivel – är revolutionens fiender.

Det handlar inte om att älska alla, det handlar om att inte vara ett okänsligt arsle med alldeles för stort ego. Fast man pratar med någon som är en outhärdlig hippie (eller sätt in just din hatgren av vänstern här).

RSS-flöden, rekommendationer och statistik

Posted on July 31, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Jag prenumererar på en hel del flöden, fler än man rimligen skulle önska. Som läsare använder jag emacs ihop med epostlösningen notmuch och programmet sluk. Inlägg i de olika flödena som jag tycker att andra borde läsa markerar jag med taggen »rek«. Senare manglas dessa om genom ett script och laddas upp som ett eget RSS-flöde.

Bara på kul bestämde jag mig för att skriva ett program som räknar statistik på hur mycket av det som kommer in som också går ut. Resultatet var inte helt oväntat: omkring 6% av det som kommer in tycker jag är värt att låta andra läsa också. Det säger något om kvalitén på mitt inkommande material!

Men programmet ger mer detaljerade svar än så. Här följer en lista över de bloggar jag har rekommenderat inlägg från, sorterade på snitt mellan antal rekommenderade inlägg per nedladdat inlägg (i ett format mycket likt det som mitt program producerar):

»hurdnews«: 1 av 1 (100.00%)
»guldfiske«: 2 av 2 (100.00%)
»emacsfu«: 1 av 1 (100.00%)
»utredningen«: 10 av 10 (100.00%)
»jobrekommenderar«: 4 av 7 (57.14%)
»skumrask«: 38 av 69 (55.07%)
»copyriot«: 18 av 34 (52.94%)
»researchgruppen«: 1 av 2 (50.00%)
»vaensterekonomi«: 2 av 4 (50.00%)
»xkcd«: 15 av 33 (45.45%)
»rymdkoloni_rekommenderar«: 84 av 190 (44.21%)
»planka«: 6 av 14 (42.86%)
»tuggarna«: 2 av 6 (33.33%)
»masteringemacs«: 1 av 3 (33.33%)
»theinvisiblethingslab«: 8 av 31 (25.81%)
»emma«: 2 av 8 (25.00%)
»motkraft«: 11 av 45 (24.44%)
»bkuhn«: 3 av 14 (21.43%)
»forsk«: 1 av 5 (20.00%)
»dagenskonflikt«: 1 av 6 (16.67%)
»gnutelephony«: 2 av 12 (16.67%)
»cringley«: 4 av 25 (16.00%)
»alliansfrittsverige«: 76 av 481 (15.80%)
»abstrusegoose«: 3 av 21 (14.29%)
»lagochavtal«: 3 av 22 (13.64%)
»zettermark«: 5 av 37 (13.51%)
»kairotillvarlden«: 2 av 16 (12.50%)
»arbetaren«: 7 av 61 (11.48%)
»slashdotlinux«: 9 av 79 (11.39%)
»visomaldrigsasexist«: 1 av 9 (11.11%)
»hsecurity«: 41 av 370 (11.08%)
»slashdotscience«: 30 av 292 (10.27%)
»eff«: 7 av 75 (9.33%)
»diaspora«: 2 av 22 (9.09%)
»wiredthreatlevel«: 4 av 44 (9.09%)
»schneier«: 8 av 92 (8.70%)
»anonops«: 4 av 48 (8.33%)
»krebsonsecurity«: 4 av 49 (8.16%)
»cyberpunkreview«: 1 av 13 (7.69%)
»osnews«: 20 av 262 (7.63%)
»peerreviewscience«: 10 av 143 (6.99%)
»wired-top«: 68 av 992 (6.85%)
»girlwonderblog«: 1 av 16 (6.25%)
»freegamer«: 2 av 33 (6.06%)
»axisofeval«: 1 av 17 (5.88%)
»haiku-blogs«: 1 av 17 (5.88%)
»arstechnica«: 17 av 296 (5.74%)
»notexactlyrocketscience«: 10 av 178 (5.62%)
»planetdebian«: 19 av 376 (5.05%)
»planetxmms2«: 1 av 20 (5.00%)
»socialismandorbarbarism«: 3 av 60 (5.00%)
»oatmeal«: 1 av 20 (5.00%)
»arsopen«: 3 av 61 (4.92%)
»wired«: 13 av 275 (4.73%)
»forskningochframsteg«: 2 av 45 (4.44%)
»leninstomb«: 2 av 51 (3.92%)
»svd-nyheter«: 4 av 104 (3.85%)
»skepchick«: 3 av 79 (3.80%)
»dn-kultur«: 7 av 238 (2.94%)
»singularityhub«: 3 av 123 (2.44%)
»science«: 5 av 217 (2.30%)
»p2pfoundation«: 2 av 169 (1.18%)
»libcom«: 1 av 96 (1.04%)
»reddit-lisp«: 1 av 168 (0.60%)

Som ni kan se så är reddit lisp och libcom två goda kandidater för borttagning, eftersom de verkar producera en hel massa skräp (det är också helt sant – speciellt libcom verkar ha sämre datasäkerhet än federationen i Star Trek så att de hela tiden blir hackade och öser ut reklam för billiga apoteksprodukter). Rent generellt verkar det (baserat på den här listan) vara en bra idé att skriva få inlägg än att skriva många. Föga förvånande kommer också mina favoritbloggar Copyriot och Skumrask högt på listan.

Värt att notera är också de höga placeringarna för Jobs och Kristoffers båda rekommenderatflöden. Att de kommer så högt innebär att konceptet förmodligen är en bra idé – de höjer signal-to-noise-kvoten!

Listan förbiser alltså helt bloggar som inte har något enda rekommenderat inlägg.

Haiku och det grafiska gränssnittet

Posted on July 29, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Haiku är en fri implementation av (och fortsättning på-) det ofta bortglömda operativsystemet BeOS. Det intresserar mig väldigt mycket eftersom det just nu är ett av få operativsystem som faktiskt är typ användbart (förlåt, ~~Plan 9~~ 9front), men som samtidigt försöker göra saker annorlunda. Och, kanske mer intressant, sammanhängande.

GNU/Linux är – skulle jag vilja påstå – det minst dåliga operativsystemet jag känner till, alla faktorer sammanvägda, men det är egentligen inte så mycket ett operativsystem som ett ekosystem av programvara. Detta har både bra och dåliga effekter, och en av de mest framträdande dåliga är att den ena handen inte vet vad den andra gör. Det finns ingen förenande tanke helt enkelt.

Efter att ha läst en lång text om Haikus inställning till sitt grafiska gränssnitt så är jag klart imponerad. Här finns uppenbarligen en tanke – något som hela jävla industrin inte verkar ha haft på evigheter. Anledningen till att varenda program nuförtiden ska ha tabbar är att GUI-utvecklarna helt har gått vilse i sina metaforer, vilket tvingar användaren till att bli en mjukvara som sorterar fönstren åt operativsystemet.

Vad är det som säger att tabbarna inte skulle kunna vara en fönsterhanterargrej? Speciellt nu som samma program gör tusen helt olika saker: dels kör det ofria mailprogrammet Gmail och ordbehandlaren WordPress, dels visar dokument i HTML-format. Det är ju två helt olika saker!

Tänk att till exempel kunna tabba ihop en debugger, en terminal och ett utvecklingsprogram, så att de får en flik var. Tänk att ha bättre kopiera och klistra in, en som faktiskt förstod vad det var för data som kopierades och klistrades in!

Problemet med att ha ett digitalt skrivbord och en digital papperskorg är nämligen mycket lika de som kommer av deras fysiska motsvarigheter: papperskorgen måste tömmas, och skrivbordet blir fullt med skräp om man inte städar det.

Mina förslag (för ett framtida önske-operativsystem) är som följer:

Inför ett stenhårt sammanhängande GUI-paradigm och följ det. En sån strategi (jag kommer att tänka på Apple) är helt värdelös för ofri programvara, eftersom koden är bortslösad på alla som inte gillar detta paradigm. Men om det är fri programvara så är det möjligt och t.o.m. önskvärt att samma kod används för många olika saker, eftersom det garanterar största möjliga flexibilitet och testning. Det är det vi har distribuerade versionshanteringsprogram för!
Baka in stöd för Unicode och alla andra såna självklarheter i operativsystemet från början.
Låt konstruktörerna växa upp i en låda i skogen så att de inte blir skadade av alla andra halvrumpade GUI-implementationer.
Läs den forskning som finns på människa-datorinteraktion.
Fundera jävligt noga över vilka metaforer som ska ligga till grund för operativsystemet.
Ha bara en jävla nivå för interaktion med systemet, alltså inte som DOS och Unix att man har en gränssnittsnivå för användaren som är jättelåg (DOS, konsolen), och en som är mycket högre (X11, gamla Windows) och som ska försöka översätta och kompromissa.
Bygg systemet för att hantera data – och konstruera filsystem och gränssnitt efter det.
Återuppväck Xerox PARC-filosofi. Se till att det går att gå direkt från symboler/objekt i datorn till koden på ett pedagogiskt sätt. Och att koden är läsbar så långt det är möjligt. Se också till att systemet tar ansvar för denna kraftfullhet med allt vad det innebär av stöd för att ångra sina ändringar och så vidare.
Använd konceptet med olika arbetsytor för olika uppgifter – titta på hur QubesOS gör för att omsätta det till säkerhetstänk.
Alla användare ska också vara programmerare, helst utan att de märker det själva.
Släng ut det flytande fönster-baserade GUI-paradigmet genom, öh, fönstret. Det är helt efterblivet.

Folk som inte har några problem med att prata i telefon

Posted on July 26, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Dagens hat är tillägnat den ganska stora grupp människor som inte har något problem med att prata i telefon. Som telefonhatare upphör jag aldrig att förvånas av vissa människors förkärlek för telefonen som kommunikationsmedel. Nu talar jag alltså om en speciell typ av människor, som gladeligen slänger sig på telefonen för att ställa någon urbota korkad fråga som tio minuters efterforskningar på nätet hade kunnat lösa.

När jag ringer och frågar något så börjar jag med att förklara att och hur jag har försökt hitta informationen jag söker på egen hand först. Detta har minst två fördelar. Dels är det artigt: jag visar att jag faktiskt värdesätter den telefonsvarandes tid också (och alla andra som kanske ringer och som nu får stå i kö), dels ger det faktiskt den som svarar (eller dennes företag) en möjlighet att förbättra sin informationsinfrastruktur.

Problemet är att det finns alldeles för många människor som inte har några spärrar, utan gärna ringer upp utan att ens ha försökt lösa sina problem själva. Detta ger två dåliga effekter. För det första leder det till att det blir mindre värt att satsa energi på att göra informativa hemsidor (ingen har väl tid antar jag, de svarar väl i telefon), och för det andra så skapar det en massa helt jävla onödigt arbete.

Det gör också att folk förutsätter att man inte har något problem med att ringa folk – hur många gånger som helst. Så om man vill ha något gjort här i livet tvingas man att ringa och tjata.

Så kära ni som inte har några problem med att prata i telefon: dra åt helvete. Jag är säker på att det finns några trevliga telefonförsäljare där som ni kan prata med.

Normkritik, queer och högeravvikelser

Posted on July 13, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Jag läser Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan, och en av de saker jag uppskattar mest är hur den ständigt kängar till det som Ekman kallar lite provocerande (för er postmodernister) för »den postmoderna vänstern«. Det är lite oklart vad hennes egen inställning är till queerteorin, men som jag uppfattar det så är det inte hela teorin som sådan som kritiseras utan hur den används av vissa (kvasi-) teoretiker.

För det råder inga tvivel om att queerteorin har en hyfsat radikal bakgrund, och givetvis kan den användas för vettiga analyser också. Problemet är bara att den är lite som ett skitfarligt verktyg på vilket säkerhetsmekanismen gått sönder (eller för programmerare: lite som programmeringsspråket C). Farligheten ligger just i fokuset på normer (vilket, precis som i fallet med skitfarliga verktyg eller C, också är källan till kraftfullheten).

Det är nämligen så att man kan hamna precis hur snett som helst om man enbart håller sig till att studera normer. Ett (överdrivet och tillrättalagt) exempel: det är jävligt normbrytande att vara sjukt nerknarkad och bete sig som ett as. Alltså är det radikalt att vara sjukt nerknarkad och bete sig som ett as. Alltså borde vi börja starta en rörelse som ser till att så många som möjligt är sjukt nerknarkade och beter sig som as så att alla normer om mänskligt beteende löses upp.

Och det är ju inte en så jävla bra analys direkt. Det som har hänt är att flera viktiga punkter för analysen har försvunnit:

hur (re-)produceras normerna?
i vems intresse produceras normerna?
på vilket sätt förtrycker normerna en grupp?
på vilket sätt samverkar normerna med övriga medel för förtryck (ekonomi, infrastruktur o.s.v.) och med övriga förtryckssystem?
rent kvantitativt, hur många drabbar normerna?
vad skulle effekten av normernas upphävande vara och i vems intresse? Sker det en samhällelig utveckling? Vartåt?
upphävs verkligen normerna genom ett återagerande av det »förbjudna« beteendet?

Eller för att sammanfatta: normkritiken ersätter inte (och utgör inte) en maktkritik i sig. Att vara onormal är inte nödvändigtvis ett förtryck bara för att förtryckta grupper ofta står i konflikt med normer! Att det till exempel inte är så väl ansett för en man att köpa sex gör inte att vi kan utropa sexköp till en subversivt normbrytande handling.

Dessutom är det inte säkert att normen faktiskt bryts i och med upprepandet av det börbjudna beteendet – det beror på hur normerna produceras. Det är därför så mycket av det som passerar för queerteori eller normkritik numera mest framstår som desperata relativiseringar, liberala dumheter och rena högeravvikelser.

Jag misstänker för övrigt att det kommer att komma fler kommentarer ur Varat och varan. Som allra minst tänkte jag publicera mina favoritcitat ur boken när jag är klar med den.

Bloggar och journalistik

Posted on June 30, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Ed Young på bloggen Not Exactly Rocket Science skrev en intressant text om den ständiga diskussionen om bloggare kontra journalister:

In five years, I have seen this “debate” about bloggers and journalists rear its head again and again. Do bloggers “count” as journalists? Are blogs journalism? And I’ve come to realise that this debate is exactly like the film Titanic: it is tedious, it goes on forever, everyone’s a caricature and they’re stuck on a massive sinking ship.

Något senare kommer hans punchline:

My point, and it has been said many times before, is that blogs are simply software. They are a channel, a medium, a container for all sorts of things including journalism. Meanwhile, journalism is a craft. It is about involving accuracy, the collection of information, the telling of stories, that can be practiced anywhere by anyone with the right set of skills. It is not a newspaper. It is not a job title.

Mycket av det som skrivs i tidningar är bajs. Faktum är att jag skulle vilja gå så långt som att säga att det t.o.m. är så att en allt större andel av det som skrivs i tidningar är bajs. Mer »kolla här, en ny iPad!«, mer värdelösa human interest-artiklar om folk som tappat bort sin katt, mindre undersökande och analyserande.

Det har hänt flera dagar de senaste veckorna att DNs webframsida har varit helt tom på nyheter med någon sorts, öh, nyhetsvärde. Ingen politik, ingen vetenskapsjournalistik (ok, DN har typ ingen ändå), ingenting.

Och när DN väl skriver om politik så handlar det mest om omtuggade pressmeddelanden eller i det närmaste färdigskrivna nyheter från någon nyhetsbyrå. Inga djupanalyser, ingen källkritik, ingenting. Egentligen skulle hela redaktionen kunna bytas ut mot robotar. Jag har inte läst SvD, men jag kan tänka mig att det ser ut ungefär likadant där.

Vad beror detta på? Ökad reklamfinansering? Sämre journalistutbildning? Färre prenumeranter? Mer fokus på lösnummer? Mer exakta mätmetoder i och med webbartiklar (»men alla vill ju ha artiklar om folk som har tappat bort sin katt«)? Bortvittrande pressetik? Ökad centralisering?

media, tidningar, journalistik

Om att Se Saker Från Andra Synvinklar

Posted on June 27, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Varje gång när man har fått upp ångan och är mitt inne i en raljering så kommer det ofelbart någon Nyanserad Person® och ska visa att man kan Se Saken Ur Andra Synvinklar™. Jag förstår allvarligt talat inte vad syftet är. Det är inte som att jag tänker basera Albinpartiets partiprogram på denna raljering. Det är inte som att jag försöker göra någon sorts djupstudie. Det finns liksom ingen analytisk poäng med en extra synvinkel.

Det här verkar stå med i föräldraböckerna eller något, för världen kryllar av människor som fått höra av sina föräldrar när de blivit mobbade i skolan att de som slog och hånade dem helt utan anledning säkert gjorde det för att de inte visste bättre eller hade en svår uppväxt. Och hur många tjejer har inte fått höra att killarna slår dem för att de egentligen är kära i dem?

Hallå, om Pelle slår mig är det totalt irrelevant om han så fick crack i nappflaska som spädbarn, han har ingen rätt att slå mig ändå. Det är honom det är fel på, inte mig!

Tanken måste vara att det ska kännas mindre jobbigt för offret, men resultatet är det motsatta. Det offret lär sig är att hens känslor av kränkning och övergrepp inte bara är ogiltiga, utan att de också måste ersättas av en förståelse för förövaren. Men vad skulle denna förståelse egentligen uppnå?

Skulle Pelle sluta slå mig? Knappast. Skulle det kännas bättre för mig? Knappast. Skulle det ge mig nya metoder för att hantera Pelle? Knappast. Det är inte som att jag kan krama honom och förklara att jag förstår att han hade en svår uppväxt men kan han snälla sluta slå mig direkt. En bättre lösning vore att Pelle får gå i terapi och bearbeta sina upplevelser och lära sig att sluta slåss, eventuellt i kombination med självförsvarsträning för mig.

Värst blir det här i samband med politik. Ett ständigt försök att förstå på vilket sätt alla är offer är fullständigt förlamande för politisk aktion. Stackars, stackars bank-VD:arna, de har säkert sömnproblem och magsår och all den där champagnen riskerar att göra dem alkoholiserade! Ok att de kör sina banker i botten och skrattar hela vägen hem i sin limousine medan tiggarna hopas i gathörnen, det är ju egentligen synd om dem också.

Visst förstår jag att de här idioterna skulle ersättas av andra glada idioter om någon driftig människa bestämde sig för att ge dem sin avgångsfallskärm i bly. Visst förstår jag att det är ett systematiskt problem och inte ett personligt–moraliskt. Men det ändrar inte på det faktum att det de är är vedervärdigt och att de är svin, oavsett vad de själva tror att de håller på med.

MSG (E621)

Posted on June 25, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Ett av de ämnen med E-nummer som fått mest kritik är smakförstärkaren natriumglutamat, E621. Den har bland annat beskyllts för att orsaka alla möjliga allergiska reaktioner, från astma till migrän och blossande ansikte. Olika studier har gjorts sedan 40 år tillbaka, och en metastudie från 2005–2006 nådde följande förkrossande slutsats:

Since the first report of the so-called Chinese restaurant syndrome 40 years ago, clinical trials have failed to identify a consistent relationship between the consumption of MSG and the constellation of symptoms that comprise the syndrome. Furthermore, MSG has been described as a trigger for asthma and migraine headache exacerbations, but there are no consistent data to support this relationship. Although there have been reports of an MSG-sensitive subset of the population, this has not been demonstrated in placebo-controlled trials.

Eller på ren svenska: ingen relation mellan den påstådda överkänsligheten och konsumtion av MSG har kunnat påvisas på ett pålitligt sätt under de senaste 40 åren. De olika granskade rapporterna innehåller alla möjliga roliga exempel på exempelvis personer som sagt sig vara allergiska men inte reagerat på MSG, utan på placebo.

Värt att notera är att MSG inte bara är »konstgjort« från fermentering av bland annat sockerbetor, utan också förekommer naturligt (eftersom det är en vanlig aminosyra). Bland annat parmesan innehåller ganska höga koncentrationer.

Om man lagar vegansk mat – vilket jag själv ofta gör – får man ofta problem med MSG, eller snarare bristen därpå. MSG kopplar nämligen till smakreceptorer för den femte smaken umami, som betyder ungefär »mustigt«. Kort sagt: det är smaken av protein (d.v.s. kött eller ost). Och det verkar som om vi är programmerade att tycka om den:

In fact, we are trained from birth to savor umami: breast milk has ten times more glutamate than cow milk. Needless to say, this research is bad news for those admirable souls trying to go vegan, since umami remains mostly easily accessible in meats and cheeses. It turns out that, when we give up animal products, we don’t just need to trick the tongue into thinking that those tofu hot dogs are full of glutamate. We also need to pull off an even more difficult deception: we have to convince our stomach and intestines that what we’re eating is full of meaty amino acids, or at least MSG.

Lösningen? Köp en påse MSG i din lokala asienbutik för en tjuga och häll på maten. Om nom nom.

Ekis Ekman om den historiska glidningen från makt–förtryck till norm–avvikande

Posted on June 23, 2011 by Albin" rel="author">Albin

I ett föredrag om utomparlamentarisk feminism och backlash under de tio åren som gått sedan Göteborg 2001 beskrev nyligen Kajsa Ekis Ekman med kuslig precision den tendens som förföljt och irriterat mig under mina 90 högskolepoäng Genusvetenskap:

Om man tänker teoretiskt, [så] det som har möjliggjort det här [ersättningen av faktisk konkret aktivism med att man sitter hemma eller skriver böcker och är »subversiv«] är att man har ersatt modellen makt–förtryck med modellen norm–avvikande. Och det är ju en modell som absolut bör finnas, fast man kan inte ersätta modellen makt–förtryck med norm–avvikande, för det är inte alls samma sak. […] Om man byter ut modellen makt–förtryck mot modellen norm–avvikande så kommer man inte [att] kunna ha en lika klar analys av många fenomen. Och det som jag menar är det klaraste exemplet på det[ta] är just i de här känsliga frågorna som […] prostitution, där man kan hävda att torsken är avvikande t.ex. eftersom han inte är norm. […] Då har man ju helt gått ifrån modellen med makt–förtryck.

Beskrivningen ska förstås också läsas i sin kontext. För den som inte orkar lyssna på hela föredraget (men gör det!) så kan jag nämna att de båda föredragshållarna beskriver en historisk process av framsteg följda av bakslag. Viktigt i denna process är att bakslagen kläs i de tidigare framstegens ord och begrepp, så att till exempel surrogatmödraskap och prostitution plötsligt i Orwellsk anda förvandlas till symboler för »frihet«, och prostitutionsmotståndare blir moralister som vill förneka kvinnor deras fria val.

Det här märkte jag särskilt tydligt när jag pratade med klasskamrater som på fullt allvar (och jag är fortfarande chockad!) beskrev klassfrågan som ett diskrimineringsproblem. Problemet är inte att det finns en arbetarklass, att den sugs ut och så vidare, utan att den som identitetskategori är diskriminerad på grund av att den tillskrivs stereotyper och underordnas andra grupper med högre kulturellt kapital. Plötsligt har man raderat ut typ alla möjligheter att bedriva effektiv klasskamp, för att inte tala om aktivism. Och så undrar alla varför det går så dåligt för vänstern.

Datakommunism och fri programvarurörelsen

Posted on June 22, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Jag läste en intervju med Dmytri Kleiner om Telekommunisten-manifestet, som är ett försök att på ett nytt (eller gammalt om man så vill) sätt diskutera klass i internet- och nätverkssammanhang. Mycket handlar det om att diskutera gemenskaper och samfälligheter. Ett av Kleiners svar satte fingret på en helt ny och mycket användbar insikt:

The idea [Venture Communism] came about from the realization that everything we were doing in the free culture, free software & free networks communities was sustainable only when it served the interests of Capital, and thus didn’t have the emancipatory potential that myself and others saw in it. Capitalist financing meant that only capital could remain free, so free software was growing, but free culture was subject to a war on sharing and reuse, and free networks gave way to centralized platforms, censorship and surveillance. When I realized that this was due to the logic of profit capture, and precondition of Capital, I realized that an alternative was needed, a means of financing compatible with the emancipatory ideals that free communication held to me, a way of building communicative infrastructure that was born and could remain free. I called this idea Venture Communism and set out to try to understand how it might work.

Med någorlunda marxistiska termer så producerar vi hackare enorma mängder bruksvärden i fri programvarurörelsen: allt från operativsystemskärnor till dokumentation, forskningsrapporter och små fiffiga program med smala användningsområden. Men vi gör detta på frihetliga termer, det vill säga utan explicit byteshandel. Det är möjligt att så att säga snylta på rörelsen utan någon som helst bestraffning – det är till och med uppmuntrat.

Så är det av väldigt goda skäl. Av etiska skäl, av praktiska skäl (programvaran utvecklas mycket bättre i frihet) och av rent sociala skäl (samvaron runt mjukvaran blir trevligare). Fri programvarurörelsen är så gott som det enda vackra vi har kvar i den kapitalistiska öken som är nuet.

Men fri programvarurörelsen existerar inte i ett vakuum. Våra liv – och därmed vårt hackande – styrs av kapitalistiska termer: vi måste betala hyran och ha råd att äta.

Det är därför Internet går från frihet, decentralisering och öppenhet till ofrihet, centralisering och slutenhet. Det är därför vår nätsamvaro privatiseras, våra dataenheter låses in och vår mjukvara marginaliseras. Det är därför Microsoft och Apple fortfarande relativt ostörda kan diktera termerna för mjukvarutillvaron. För dem är kapitallogiken hemmaplan. Där trivs de som fisken i vattnet. För dem är det inget problem att förvandla hela världen till ett inlåst, fruset helvete.

Och därför flödar hela kapitalismens samlade utsugna livsblod genom deras ådror och animerar deras trötta, odöda företagskroppar medan de hasar runt världen över i jakt på fler idéer att centralisera, låsa in, spotifiera och förvandla till döda stilmarkörer och produkter färdiga för alienerad konsumtion (och inget annat). De kan hålla hyra-och-mat-pistolen mot våra kollektiva huvuden. Och när det passar dem (men bara då) kan de plocka ut de delar av våra gemensamma verk som de har nytta av.

Därför kan inte digital (immateriell) kamp föras isolerat. Därför måste vi bygga en materiell bas. Därför måste vi döda kapitalismen en gång för alla.

Fotnot: Bilden föreställer The Mammon Machine från SNES-spelet Chrono Trigger. Om du har spelat spelet vet du varför den är där.

Coolhunting

Posted on June 5, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Idag hängde jag och några kamrater runt i en galleria i centrala Uppsala. Vi gick i affärer. Inte för att vi ville köpa något (ingen av oss hade några pengar med sig), utan för att SDU senare skulle demonstrera, och vi anade att vi skulle bli bortkörda om vi såg för skumma ut. Därför försökte vi så mycket det gick att se ut som normala shoppare. Vilket bara i sig var en intressant upplevelse.

I källaren till en hipp ungdomsaffär hittade vi, efter att ha skakat av oss en synnerligen tatuerad försäljare, T-shirts med olika tryck baserade på olika mem. Ett av dem var en stiliserad bild på kungen, där det stod »Leave Knugen Alone«. Det var såklart en referens till internetfenomenet »Leave Britney Alone«, modifierat för att passa de aldrig sinande kungahusskandalerna.

Det är intressant. Normalt är den typen av tröjor snarare hemmatryckta, men här har ett företag alltså låtit industriellt trycka upp en serie tröjor med ett mycket kort bäst före-datum. För att visa hur inne de är. Fenomenet är något som också diskuteras i trilogin Pattern Recognition–Spook Country–Zero History av William Gibson (populärt refererad till som »Bigend-trilogin«).

Serien kretsar kring figuren Hubertus Bigend, som driver reklamföretaget Blue Ant, vilka ägnar sig just åt att gräva fram nya sätt att marknadsföra saker, med resultat inte helt olika de vi av misstag hittade i affären i gallerian.

Det hela får mig att tänka på Commonwealth-trilogin av Hardt och Negri, där jag har förstått att en av författarnas poänger är att det hela tiden gemensamt produceras en massa nödvändiga saker bortom kapitalistisk kontroll, och det enda kapitalismen kan göra är att appropriera dessa bäst den kan (tänk Spotifiering, tänk fredagsmys, tänk…).

Jag antar att det är därför som »cool« måste jagas snarare än att produceras.

Katastrof! Chock! DÄMOKRATIN är hotad! (eller: att skriva om historien)

Posted on June 4, 2011 by Albin" rel="author">Albin

De borgerliga skribenterna på DN har satt sin hippa kaffe latte i halsen och börjat hosta ut den över sina lika hippa macar. De unga vet inget om DÄMOKRATI™! Framtiden är hotad! Diktaturchock!

»Var femte av 18–29-åringarna [i en undersökning av World Values Survey] säger att de kan tänka sig att i riksdagsval rösta på den politiker som erbjuder pengar eller annan gåva« och »[m]er än var fjärde tycker att det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behöver bry sig om val«, sammanfattar DN i en annan artikel.

Jag förstår inte varför någon är förvånad. Antingen måste de ljuga, vara dumma i huvudet eller förblindade av sin egen ideologi (vilket förvisso är typ detsamma). Om man tittar på Alliansens kampanjer med jobbskatteavdrag, RUT och så vidare, eller för den delen på löpsedlarna under valet så var det ju precis så det var. »Rösta på oss så får du tusen kronor mer i plånboken i månaden!«. Att rösta på den som lovar en mest pengar visar inte på för liten förståelse för vårt politiska system – snarare tvärtom! Det är att ha korrekt analyserat situationen!

Inte heller acceptansen för brist på parlamentarism känns speciellt förvånande. Nästan dagligen hör vi om hur det vi egentligen behöver är stabilitet, starka ledare i krissituationer (tänk bara på hur Borg har hyllats som den mirakelverkande rorsmannen som styr landet genom den ekonomiska stormen!) och effektivitet. Och om detta är vad man prioriterar i sitt samhälle så är en blanddiktatur en hyfsat bra lösning jämfört med vår marginellt mer röriga blanddemokrati. Titta bara på (vilket de också nämner i den ursprungliga debattartikeln) Kina.

Förlusten av förtroende för parlamentarismen hänger säkerligen också ihop med en annan korrekt analys av läget, nämligen hur det här med inflytande fungerar. Nuförtiden verkar politik handla om att tillgodose marknadens behov. Folk kör bil, alltså måste vi ha en större väg. Mer och mer av välfärden måste säljas ut, för politiken vet inte sitt eget bästa. Och så vidare.

Det spelar helt enkelt inte så stor roll vilket namn man skriver på den där lappen som man lägger i en låda vart fjärde år om alla man röstar på kommer att måsta tassa på tå runt en marknad vars behov politiken hela tiden måste tillgodose för att den inte ska explodera. Och, hallå, det är inte som att man får en djup och bestående känsla av att delta i samhället heller direkt.

För mig tyder det här inte så mycket på en brist på förtroende för demokratin som sådan, som på ett bristande förtroende för en form av demokrati. De intervjuade ungdomarna säger det själva: »Klart man inte vill ha någon som bestämmer över en«. Men, vilket de också säger, marknaden kommer att bestämma över oss oavsett vem vi röstar på. Vi kommer ändå att bli jagade med hotet om arbetslöshet och det ständigt stigande avgiftstrycket.

Men det mest magstarka med hela rapporteringen måste ändå vara att forskaren i debattartikeln jämför med de demonstrerande ungdomarna i »Tunisien, Egypten, Jemen, Libyen och Syrien«. När revolutionsvågen startade i Tunisien så var det inte primärt mot diktaturen den vände sig, utan mot strikt ekonomiska frågor. Mohammed Bouazizi brände sig själv levande som svar på en alltmer ohanterbar livssituation. En stor del av protesterna i många av länderna handlade om stegrade livsmedelspriser, anställningsförhållanden, fackliga frågor och så vidare.

Och precis när man tror att det inte kan bli värre så kommer nästa exempel: Ådalen 1931! En facklig konflikt runt lönesänkningar, och, hallå, de borgerliga hävdade att militären gjorde rätt! Detta var dessutom i ett förment demokratiskt Sverige. Med, eh, en borgerlig regering.

Bara en liberal kan förena så mycket idiotisk självgodhet med oro. Och just det, det har gjorts ändringar lagen som avskaffar de lagar som införts efter Ådalen, och gör det tillåtet att kalla in militären vid t.ex. demonstrationer. Fast nuförtiden kallas det visst terrorism.

eval.nu

En fortgående undersökning av den politiska tekniken och den tekniska politiken.