Att söka jobb

Just nu håller jag på och söker jobb. Det är en av mitt livs vidrigaste upplevelser, men också en av de mest lärorika. Sällan är man så nära kärnan för det här samhället som när man ska söka jobb. Sedan jag började håller jag ordning på mina ansökningar (just nu skriver jag på en tolfte) i ett kalkylark där jag noterar plats, datum för ansökan och deadline. Jag skriver upp hur många gånger jag har ringt, om jag fått komma på intervju och hur det gick. Oftast är det helt onödigt att ringa eftersom numret går till någon personalchef som aldrig har tid att svara i telefon eftersom de har riktigt arbete att göra. På vissa tjänster har jag ringt fem-sex gånger vid olika tidpunkter och aldrig kommit fram. En gång har jag fått gå på intervju. Den gick bra, men de valde någon med mer erfarenhet. De flesta ansökningar resulterar som bäst i ett automatiserat svar. »Tyvärr har tjänsten tillsatts av en annan sökande. Vi önskar lycka till i fortsättningen«. Att ansöka om jobb är som att prata med en vägg. En fruktansvärt svårpratad vägg.

Själva ansökandet är nämligen fullt av vad sociologen Roland Paulsen kallar för tomt arbete, d.v.s. vad som kan liknas vid att gräva en grop och fylla den igen. Nästan alla kommuner har ett eget system för att hantera ansökningar, vilket gör att man hela tiden måste kopiera in sitt CV i deras system för hand. Det går inte att bara skriva av allt, utan det måste ofta anpassas efter hur formulären ser ut, vilket i sin tur beror på hur de har designats och stämmer aldrig speciellt väl överens med verkligheten. Därför kan det ta upp emot en timme att överföra all data, att jämföra med de typ två sekunder det hade tagit att bara bifoga CVt med ett mail. Samtidigt som jag fyller i formulären förstår jag att de är tänkta att sökas, rankas och ordnas av en maskin långt innan de når en människas ögon. Ibland skryter arbetsköparen t.o.m. med det, som om maskinerna skulle kunna garantera en rättvis process.

Hela min ansökningsprocess blir en slags avancerad sökmotoroptimering i tre steg. Först gäller det att med list och en god portion ohederlighet överlista maskinerna. De vill ha relevant arbetslivserfarenhet. Med lite fantasi kan man se praktiken som arbetslivserfarenhet, men det passar förstås inte formuläret så man får fiffla lite, men inte så att det är uppenbart. Människorna vet naturligtvis att jag vet att jag lurar datorn, men det gäller att hålla skenet uppe. Så länge de kan låtsas att jag har gjort som de har tänkt och jag kan låtsas som om de följer en någorlunda hederlig process så kommer vi överens. Sedan gäller det att genom en liknande manöver trassla sig förbi de mänskliga handläggarna genom att ha med lagom mycket av rätt nyckelord och samtidigt ha en unik flair för att sticka ut. Slutligen ska man ta sig till en intervju och där genomföra en liknande operation, men anpassad till verkliga livet. Verka trevlig, lyhörd, stabil, men inte se för angelägen ut. Jag vet det här för att vi hade en hel kurs i det i min utbildning. I slutet kom ett antal chefer och satt i en panel där de sa att vi skulle söka allt vi kunde hitta och inte banga obetald praktik.

Jag tänker på hur lite de värderar vår tid. Eftersom det finns så många arbetslösa och de piskas så hårt så måste vi hela tiden konkurrera med varandra. Därför höjs ständigt tröskeln för att ansöka. En någorlunda öppen ansökningsprocess leder till för många och för svårsållade ansökningar, och därför måste en dator petas in i mitten för att sålla bort de mest värdelösa ansökningarna. Som vi då lär oss att kringgå – och så fortsätter det. Det är inte på något sätt av missunsamhet eller elakhet, det är bara en automatisk konsekvens av å ena sidan en skenande arbetslöshet och ekonomisk kris och å andra sidan en arbetsmarknadspolitik som bygger på att det ska löna sig att arbeta och verkligen, verkligen inte löna sig att inte arbeta. Resten sköter liksom sig självt. Det finns ingen att hålla ansvarig.

Samtidigt som jag räknar upp antalet ansökningar håller jag också ett öga på min ekonomi. Jag hade tur och fick en välbetald men tidsbegränsad anställning från vilken jag sparade undan alla inkomster att leva av medan jag sökte jobb. Jag räknar hela tiden på mina utgifter och projicerar den punkt där pengarna är slut. Hur länge till, ett halvår? Ett år? Har jag råd med nya skor? Hur får jag ner livsmedelsutgifterna?

En sak som processen har gett mig är nya perspektiv. Det ligger våld i att rannsaka sitt liv och plocka ut de mest passande bitarna, att hela tiden prata om- och framställa sin person som någon som är Anställningsbar. Att hela tiden se sitt engagemang och sin fritid som något som är produktivt för en arbetsköpare, att förstå sin vanliga trevlighet som ett »gott bemötande« och så vidare. Hela CV-författarprocessen är en övning i en självdestruktiv diskursiv krigföring där vi tvingas bryta ner våra liv och se oss själva som arbetsköparen ser oss. Som den som just sålt sitt skinn och bara har att vänta på att bli flådd, som Marx en gång uttryckte det. Titta! Mitt fina skinn! Visst vill du köpa det! Extrapris! Kolla, det har redan börjat lossna lite här i hörnen, bara att dra loss!

För varje ny ansökan jag lämnar in till en lite för korkad robot fördjupas min insikt om att det här är fel. Att den här världen och allt den innebär, alla dess premisser, måste brinna och det helst igår. På så sätt har arbetssökandet gett mig en mycket djupare insikt än all politisk teori någonsin hade kunnat göra. Det handlar inte om en upplyst debatt mellan olika teoretiska perspektiv på vad som är viktigt i samhället, det handlar bokstavligen om våra liv. Det handlar om att det som framställs som det viktigaste i hela samhället – arbetslivet – om och om igen ber en att dra åt helvete. Och om det är så här det ser ut för mig, med min relativt privilegierade medelklassbakgrund – hur är det då när det är riktigt illa?

Bifogar ett opersonligt brev nedan. Referenser och goda vitsord lämnas på begäran.

Dummare än tåget

I artikeln “Telia vill slå tillbaka mot Google och Facebook” (DN 2014-02-25 14:45) uttalar sig Telias VD, Johan Dennelind, om en annan affär i telekombranschen, att Netflix har betalat en okänd mängd pengar för att deras trafik ska få företräde i operatören Comcasts nät.

Telias VD är entusiastisk inför detta. “Jag tror inte att de har något val”, menar han — “de” i sammanhanget är alltså innehållsleverantörer, men skulle lika gärna kunna syfta på konsumenterna. “Det är bara en tidsfråga innan såväl slutkunder som innehållsleverantörer är villiga att betala mer för att få bra kvalitet”. För, eh, nu är ju bandbredd typ gratis. Växer på träd. Sprutar upp ur gatan som oljan innan 70-talet!

Det är inte bara genom mutor från innehållsleverantörer som Telia hoppas på att tjäna pengar, det pratas också friskt om att sälja deras kunders data — till innehållsförmedlande företag. Big Data fick just ännu en datakälla!

Trafikprioriteringen innebär också att prinicpen om nätneutralitenen — att Internet ska fungera som infrastruktur, inte som en tjänst — frångås. Viss trafik blir viktigare än annan, och leverantörerna kommer förstås hellre ta emot beskyddarpengar från innehållsleverantörer (de som är företag och kan betala) än att bygga ut sin infrastruktur för att möta det behov som finns.

Retoriken är förbluffande. “Vi blir attackerade varje sekund av andra som vill ta del av våra affärer. Vi måste försvara oss och slå tillbaka” säger Dennelind. Det Telia tillhandahåller är infrastruktur, inte en tjänst — hur gärna de än vill att vi ska köpa digitalteve-boxar och andra hastigt upputsade fossil från broadcastmedian. Tänk vad konstigt det vore om SJ gick ut och pratade om att de måste “försvara sig och slå tillbaka” för att någon arrangerar populära events som alla vill åka tåg till, eller Posten gick ut och sa att de blir “attackerade” av alla företag som säljer sina varor över nätet och postar dem, för att sedan börja avkräva avsändare beskyddarpengar för att deras paket ska komma fram istället för att hamna i en enorm hög av “paket att sortera senare”!

ISP:er är de jävligaste jävlarna. Expropriera och lägg ner skiten! Avgå alla!

Displaying block quotes side by side with LaTeX tabular

LaTeX split quoteYou can use this command:

\newcommand{\multilangquote}[3]{
\begin{quotation}
  \begin{tabular}{p{0.5 \linewidth} | p{0.5 \linewidth}} 
  #1 & #2 
\end{tabular}
\newline\lineskip #3
\end{quotation}}

Invoke it like this: \multlilangquote{LONG TEXT HERE}{LONG TEXT HERE}{\cite[p. XX]{yourCitationKeyHere}} to get a nice two-column view with a vertical line dividing the quote blocks and a nice reference below.

Just be careful with really, really long quotes: tabular doesn’t handle page breaks. But then again, if your block quote is more than half a page long, maybe it shouldn’t be there in the first place.

Also, it currently doesn’t handle paragraph skips at all.

Biblioteken och licensavgifter – inget har hänt de senaste 80 åren

I 1934 (vol 19) års Biblioteksbladet samt år 1935 (vol 20) och i en del uppföljande årgångar diskuterades ett förslag på avgift för boklån från Författareföreningen.

Diskussionen började i artikeln “Boklånsavgiften”  av Knut Tynell (vol. 19 enl. ovan), men  fortsatte i ett antal senare nummer, med bl.a. det officiella betänkandet “Biblioteken och författarna” (vol. 20, s. 301–304). I princip föreslår författareföreningen att biblioteken ska tvingas att betala en platt licensavgift per utlån (föreslaget pris var 2 kr) och att en central “upprättas under statens kontroll” (vol. 19, s. 253) för att “registrera de inkomna uppgifterna” samt “kortför[a] de författare…som äro representerade på biblioteken.” (s. 253), d.v.s. exakt det som har hänt för e-böcker, frånsett att “centralen” är bortom statlig kontroll.

De argument som används för båda sidorna är intressant nog samma som i alla debatter om  s.k. intellektuellt ägande sedan…well, 30-talet. Det gamla “författarens rätt att få betalt liksom alla andra yrkesmän [sic!]” (s. 247) i kombination med att boklån antas leda till en minskad försäljning. Vad är då källan till detta påstående? Jo, man har gjort en “bokhandelsenquête” (jag var bara tvungen att använda ordet!) där cirka hälften av landets bokhandlare svarat att de vill ha en lånavgift som ett “obetingat erkännande av bibliotekens skadliga inverkan på bokhandelsrörelsen” (s. 248).

Intressant nog finns också en rent moralisk dimension i förslagen som påminner starkt om den som finns kring immateriellt ägande idag. Författareföreningen menar att man får betala för föreläsningar, teater och bio, konserter etc etc, och att det därför är “oriktigt” att man får låna böcker gratis. Och – och det här är det spännande – man gör en jämförelse med Stim! (s. 249).

Motargumenten är också de vanliga. Att biblioteken gör en kulturgärning och att det inte går att styrka att bara för att man kan låna så köper man inte (– kanske tvärt om!). Specifikt för biblioteken nämns också att bibliotekens inköp kan finansiera smalare utgivning. Man menar också att gratis – tvärt emot vad immaterialrättshetsare då och nu säger – är en viktig grej, eftersom det ger tillgång till kultur för mindre bemedlade. Man menar också att administrationen kring utbetalningarna och avgifterna skulle bli orimligt hög (s. 252).

Fascinerande nog har samma system nu lurats på folkbiblioteken för e-böcker – men tack och lov utan att låntagarna behöver betala.

Läslista 6×Kul

I februari 2013 började fenomenet humor diskuteras i samband med två mediala händelser. Dels var det introt till oscarsgalan där Seth McFarlane framförde sången »We Saw Your Boobs« och dels var det en sketch där sången »Kvinna och man« framfördes med den fiktiva artisten Bizex i Melodifestivalen.

Eftersom ingen (jag själv inkluderad) minns något längre så har jag här återsamlat lite olika texter kring temat humor.  Texterna är inte nödvändigtvis representativa för händelserna.

»›Kul‹ som universell ekvivalent« (Copyriot, april 2010)

Denna korta text är egentligen själv en länksamling. Framför allt handlar den om »kul« som ett värde som aldrig ifrågasätts och som en hop döda affekter till vilket allt annat kan reduceras.

Av de senare texterna att döma kan vi sluta oss till att om vi tidigare hade pratat om kul som ett tomt värde som aldrig behöver försvaras så började vi definitivt att diskutera kulets (kuls?) konsekvenser i februari 2013.

»Medan flocken apar sig« (Sydsvenskan, februari 2013)

I slutet av februari 2013 recenserade Anders Mildner boken Epic Fail – Bad Art, Viral Fame and The History of the Worst Thing Ever av Mark O’Connell. Recensionen (och boken) diskuterar fenomenet »epic fail«, tendensen hos nätkulturen att göra folks misslyckanden till kult och dess konsekvenser för människorna bakom fenomenen.

»Humor på utsatta gruppers bekostnad utgör en del av förtrycket« (Antropomorf, februari 2013)

Det som kännetecknade både »Bizex« underhållningsvideo (se ovan) i Melodifestivalen och McFarlanes öppningsnummer till oscarsgalan (se nedan) var en ironisk (cis-)sexism, transfobi och bifobi. Signaturen @dreadsnallen redogjorde i det länkade inlägget för kontexten kring låten och varför den här helt vidrig.

Nackhåren reser sig fortfarande när jag tänker på det. Det är verkligen ett så bra exempel på hur man kan göra någons hela existens till ett skämt, i TV. Och komma undan med det.

»Låt mig presentera: höjden av humor i västvärldens underhållningsindustri 2013!« (Zettermark med Z, februari 2013)

Sofia Zettermark sammanfade det tydliga budskapet från oscarsgalans öppningsnummer: »Så länge det täcks av den tunnaste tänkbara hinna av påstådd humor, är det okej att reducera kvinnor till sina bröst, år 2013«.

Kanske kommer den patriarkala historieskrivningen säga att det var feministerna och PK-hetsarna som dödade humorn, men sanningen är att det var patriarkatet självt som drev dess potential som maktmedel till den punkt där det blev helt omöjligt att inte se den för vad den alltid var.

»Fun« (Ian Bogost @ UX Week, september 2013)

Ian Bogost, spelforskare och filosof, dök upp på en mässa för gränssnittsdesigners. Spel är nämligen den nya heta inspirationskällan för konstruerare av datorprogram. Plötsligt ska vi lära oss, skriva och träna med små gränssnitt och upplägg lånade från spelvärlden.

Bogost menar att spelvärlden och alla andra helt har missat vad kul egentligen innebär. Han börjar i en definition som är nära den i inlägget från Copyriot 2010, där »kul« är en krydda som man likt Mary Poppins ska sockra tråkiga saker med. Från det rör han sig mot en annan definiton av kul, där kul inte är något externt man finner i sig själv, utan något som kommer av att ta ett absurt system på allvar. Kul, menar Bogost, kommer inte av obegränsad frihet, utan snarare av begränsningar. Annars skulle vi spela golf genom att gå fram och släppa bollen direkt i hålet.

 

Om det här med ateism

Jag har funderat ganska mycket på det här med ateism(er) och vad det är jag inte tror på.

Att finnas och inte finnas

Jag tror inte att något liknande gud i den kristna, judiska, nordiska eller muslimska religionerna eller i någon annan variant av någon religion jag någonsin har stött på finns, d.v.s. existerar som ett föremål ute i världen som skulle vara hypotetiskt möjligt att hitta och studera (typ som en sten). Jag tror inte heller att det är möjligt för en varelse (eller sten) att vara t.ex. allvis, allvetande eller allgod. Med detta menar jag: jag har aldrig stött på något sådant, hört en förklaring till att något sådant skulle kunna finnas eller sett någon indikation på att något sådant (allvetande eller gudar) skulle kunna existera i världen. Det finns helt enkelt inte några goda skäl för mig att tro att det existerar något sådant, och väldigt många goda skäl för mig att tro att det inte finns.

Däremot tror jag på att det finns en socialt konstruerad gud (fast i plural), på ungefär samma sätt som på Bamse men med konsekvenser och praktik som är betydligt närmare sociala konstruktioner som kön eller ras (fast mer lurigt eftersom det här inte finns en fysisk grej man kan mäta och missta för den sociala konstruktionen på samma sätt som när den naiva personen säger »MEN DET FINNS JU MÄN OCH KVINNOR DET ÄR OBJEKTIVT FAKTA KOLLA JAG HAR MÄTT«.

Att värdera och ha en mening

Jag tror inte heller på mening som en egenskap hos världen eller ett objekt. Man kan inte skära sönder en människa eller en rödbeta och inuti dem hitta deras Mening, Syfte o.s.v. Syftet med något är helt enkelt inte något i världen eller i objektet.

Därför tror jag inte heller på att gud, om en sådan existerade, skulle skänka mening till världen, av följande anledningar:

  1. Bara för att gud finns, har skapat världen etc, vad säger att hen har en uppfattning om dess mening?
  2. Om gud ändå har en uppfattning om världens mening, vad säger att vi kan ens förstå den (till del)?
  3. Om vi ändå kan förstå guds mening med världen, vad säger att vi kan få veta den?
  4. Om vi ändå kan veta och förstå guds mening med världen – hur vet vi att vi har förstått rätt och inte missuppfattat allt något fruktansvärt och egentligen är spädbarnsoffer och mord den högsta graden av godhet?
  5. Om vi ändå har förstått rätt och korrekt fått veta guds mening/plan med världen/oss – vad säger att vi bör acceptera den som vår egen uppfattning?

Jag tror heller inte att det skulle skänka mig tröst att veta att jag var skapad av någon för ett syfte. Jag vet redan detta – jag, liksom alla andra människor har föräldrar – och det gör varken av eller till.

Med andra ord: om gud fanns skulle det inte göra någon större skillnad i mitt liv, förutom att jag skulle behöva förhålla mig till hens vilja som till alla andra större makters (staten, polisen o.s.v.).

Tro på tro

Av föregående sektion följer att jag inte heller tror att en människa med tro i snitt är mer lycklig, produktiv eller till freds med världen än en människa utan tro. Naturligtvis kan det finnas undantag, typ personer som i personliga kriser blir tröstade av sin tro, men det finns också omvända fall; personer som begränsas och aktivt skadas av sin tro.

Jag tror inte heller på tro som en samhällelig kraft för gott, och den religiösa högern (kristen och andra religioner) är rakt ut ond, skadlig och på alla sätt dålig och måste bekämpas liksom alla andra konservativa, men det är snarare i kraft av deras politik än av deras tro (även om de kanske inte skulle göra en skillnad på dem).

Faktum är att jag tror att tron på tro är mer skadlig än någon annan tro i sig och aktivt hindrar människor från att hitta sin egen mening i världen medan de »önskar att de trodde på något«. Forget your excuses!!! Get up off the floor!!!

Däremot tror jag inte att tro i princip är skadlig som fenomen, och jag tror att det finns möjligheter att forma religioner, förmodligen vilken som helst, till en politisk kraft för bra saker (d.v.s. kommunism).

Det omvända – att avsaknad av tro är bra i sig – gäller förresten inte heller. Innan Dawkins med omnejd var det lätt att tro att atismen var bättre än religionen eftersom den inte hade några crackpot dödsmördar-höger-idioter, men nu har vi ju Dawkins med fans som fungerar typ som ateismens motsvarighet till den kristna högern. Det går minst tusen av de bästa kristna på varje liberal Dawkins-fanboy i brahetsgrad.

Tro och framtida samhällen

Jag tror att religion på många sätt är ett symtom på problem med samhället. Om man inte har sjukvård får man healing. Om man inte har ett meningsskapande politiskt system får man tro på tro istället. Om man har meningslösa jobb måste man längta efter himlen. Om man inte kan rättfärdiga sina sjuka och vedervärdiga moraliska ståndpunkter på annat sätt måste man hota med helvetet. Och så vidare.

Däremot tror jag inte på att bekämpa religionen som sådan, förutom då den konservativa högern. Men det är i kraft av att den är höger, inte i kraft av sin tro. Den enda tro jag aktivt vill bekämpa är tron på tro, eftersom den förutom att den passiviserar (men ok, inte så mycket) också ger fantastisk ammunition åt (höger)konservativa som backar sin smörja med religiösa ståndpunkter. Med tron som norm blir deras döds- och förtrycksreligion bättre än det nihilistiska gapet som den uttalade ateismen skapar.

Sen tror jag också på att frånta religiösa institutioner lagstadgade rättigheter att diskriminera och hårt rättsligt markera mot alla sådana tendenser. Präster ska inte få vägra viga homosexuella (eller någon annan grupp), oavsett vad deras egen tro säger. Präster borde inte få vara präster om de är homofober! Om deras tro är homofob så har de fel tro och kan idka den ensamma i ett skjul någonstans, långt från alla offentliga maktpositioner.

Kvinnoprästmotståndarna borde ges en ofrånkomlig möjlighet att dö för sina synder och utan ceremoni begravas i ett hål någonstans i skogen i den minst kristnade jord någon kan hitta.

They say that there’s a broken light for every heart on Broadway.
They say that life’s a game, then they take the board away.
They give you masks and costumes and an outline of the story
Then leave you all to improvise their vicious cabaret…

(David Js inspelning av låten »This Viscious Cabaret« från V for Vendetta-seriealbumet)

En spännande grej med liberalismen är att den till skillnad från många andra system inte har en tydlig utsida. I jämförelse med, säg, fascismen, fungerar den snarare genom att tillåta allt än genom att förbjuda vissa saker.

Det här är en av sakerna som gör den så himla hal. Om inget är förbjudet innebär det att det inte finns något självklart ställe att starta ett motstånd i. I fasicsmen kan man ha en bokcirkel på en förbjuden bok och vips har man en underjordisk rörelse. I liberalismen får man istället en klapp på huvudet.

Istället reglerar liberalismen människor genom att en mängd roller uppstår som till synes objektiva effekter av det ekonomiska systemet – några måste vara arbetslösa, fattiga, bo på förgiftad mark o.s.v. Dessa roller fylls sedan på med människor av kött och blod som av sig själva – utan att en kung eller diktator behöver peka med hela handen. Eller ok, ibland är det en kung eller diktator som pekar med hela handen, men då finns alltid en lämplig bortförklaring nära till hands för att rädda världssystemet.

Dessa roller får sedan barockt olika handlingsutrymmen i systemet som vi känner till alltför väl. Vissa svälter och andra har så mycket resurser att de aldrig kan göra av med dem.

För att vara ett system som (till synes) tillåter allt och hyllar frihet innebär liberalismen dock enormt mycket ofrihet för den enskilde individen. Dessa ofriheter upplevs dock inte som beroende av ett system, utan snarare som enskilda företeelser. Jag råkar bara inte ha pengar nog att köpa mat den här månaden. Det råkar vara så att det inte finns några lägenheter att bo i så att jag måste bo kvar hos mina föräldrar. Just nu bara råkar det vara en ekonomisk kris och därför finns det tyvärr inga jobb. Jag bara råkar vara inriktad och bra på social- och humanvetenskaper, där det tyvärr i motsats till ekonomi, teknik och naturvetenskap tyvärr inte finns en efterfrågan på arbetskraft. Och så vidare. Det var detta som Marx menade när han pratade om att vi under kapitalismen har sociala relationer mellan saker och materiella relationer mellan människor.

Detta leder till helt bisarra neuroser hos enskilda personer, och massor av sjukt pseudoreligiöst beteende, typ »jobbcoacher« som ska få ner arbetslösheten, trots att forskning visar att det inte alls är så det fungerar.

Inget av det betyder heller att liberalismen är fri från våld. Den är tvärt om psykopatiskt våldsam om man ser till systemeffekter (på det där sättet som kritiker av Sovjetunionen gärna gör när de pratar om mängden svältdöda, men gärna glömmer när de pratar om den avancerade kapitalismen).

Men systemet kräver också ett ständigt polisarbete mot alla former av frånsteg från modellen som hotar att spåra ur den, oavsett om det rör sig om gräsrotsrörelser för kommunism eller antikapitalistiskt fundamentalistiska rörelser.I sista steget finns alltid Polisen, Lagen, Moralen och ytterst Batongen där, för att inte tala om drönaren, bomben och de ständiga övervakningssystemen.

Filer är usla som abstraktioner för data

En fil är:

  • Inordnad i en hierarki (katt.jpg »finns« i mappen »bilder«, som finns i mappen »dokument« som…)
  • Direkt lagrad på ett fysiskt medium
  • Passivt läsbar; filen är alltid »stilla« på lagringsmediumet
  • Den minsta nämnaren för åtkomstkontroll, metadata o.s.v. i operativsystemet

Nästan allt det här är direkta effekter av att man en gång hade lite lagringsutrymme och begränsad kapacitet. Man ville helt enkelt väldigt exakt kunna kontrollera vad som fanns på ett specifikt system. Som metafor för databehandling är filbegreppet ganska värdelöst eftersom:

  • Vi tänker ofta på entiteter som inkluderar flera »filer«, t.ex. ett musikalbum. Att lagra dem i en »mapp« är inte helt tillfredställande.
  • Filer som lagras på externa media (internet, USB-stickor etc) slutar »finnas« för datorn när desas kopplas ur/ner, vilket är märkligt. Vi har ju fortfarande dessa filer, de bara är inte tillgängliga.
  • Ofta är data som man vill söka på, dela o.s.v. mindre än en fil, t.ex. ett stycke i en text eller en sekvens ur en film. Det vore mycket användbart att kunna låsa/skrivskydda/spärra/dela delar av dokument för/med andra användare.
  • Dagens databehandling fungerar varken som en stordator med klienter (70-tal) eller som en hemdator i vilken vi har alla våra filer (sent 80-tal, 90-tal), utan som ett ständigt hoppande mellan olika enheter.
  • Metadata är många gånger lika viktig som data, men passar illa i en fil/mappvärld.
  • Varför skulle jag ens behöva bry mig om var mina resurser är? Det viktiga för mig är ju om de är eller kan bli åtkomliga mer eller mindre snabbt för mig (och möjligen hur, om det handlar om att hitta ett USB-minne i någon låda)!

Av de här anledningarna är också »fildelning« helt värdelöst. Att dela filer är en alldeles för låg abstraktionsnivå!

En utopi (igen)

Jag tänkte göra det till en vana att med jämna mellanrum skissa på en utopi om framtiden. Här kommer år 2013s version!

Observera att det här inte är en karta eller ett politiskt program (eller ok, i viss mån är det väl det), utan mest…en kul övning.

Kön och (a)sexualitet

Den binära könsuppdelningen är avskaffad, liksom uppfattningen om linjära kön/genus. Tanken att genus en gång sågs som naturligt följande på kön och att hela mänskligheten oproblematiskt kan delas in i två kön med tillhörande obligatoriska genus betraktas av i stort sett alla tänkande varelser som löjeväckande.

Både kön och genus existerar, men de är fler än två (faktum är att de är fler än någon kan räkna – även om många försöker). Genetisk ingenjörskonst har också gjort det möjligt att skapa ett antal könsuttryck som inte tidigare funnits, liksom förändringar mellan olika könsuttryck i efterhand. Vissa identifierar mycket starkt vid sina kön och/eller genus, medan andra betraktar det mer som ett bihang. Diskriminering efter kön, genus eller könsuttryck är i stort sett utplånat, och kön ses inte längre som en nödvändig identitetsgrundande egenskap.

(A)sexualiteter upplevs inte längre som obligatoriskt identitetsgrundande eller slutgiltiga, och ett flertal (a)sexualiteter existerar, varav ingen betraktas som normal eller mer grundläggande än andra. De flesta samhällen har slutat ha så himla mycket problem med sex när sexistisk reklam och den obligatoriska heterosexualiteten avskaffades och inställningen till sex och sexualitet är betydligt mer avspänd. Sex är inte längre en alldeles särskild mänsklig aktivitet som egentligen är pinsam.

Familjen, barn och uppfostran, sysselsättning, relationer

Barn är mycket viktiga, men det finns inte längre en avgränsad period av »barndom« eller »ungdom« som  idealiseras och laddas med ideal om »oskyldighet«. Barn produceras på alla möjliga olika sätt, både genom traditionell födsel (som dock på teknologisk väg gjorts betydligt mindre hemsk och mer tillgänglig för den som vill) och i system som inte kräver ett biologiskt värddjur. Det är tekniskt möjligt och tillåtet att producera genetiskt modifierade barn, men det var minst hundra år sedan någon kom på tanken att skapa en klonarmé av viljelösa slavar eller missfoster för sitt eget höga nöjes skull.

Föräldraskap är visserligen en existerande kategori, men ses som betydligt mer dynamiskt. Ett barn kan ha fler än två föräldrar, och föräldrarelationer kan se ut på fler sätt än tidigare. Oplanerade graviditeter är i princip avskaffade.

Föräldrar har ingen speciell rätt till »sina« barn, och barn betraktas (liksom alla andra entiteter) som primärt sina egna. Det finns dock institutioner som ansvarar för att framför allt utveckla och skydda barnen från de få saker som faktiskt är farliga. Skola och uppfostran så som vi känner dem är sedan länge borta.

Monogama förhållanden existerar, men tack vare att den tydliga och framför allt universella uppdelningen mellan sexuella och icke-sexuella aktiviteter i stort sett har vittrat bort är de relativt sällsynta, även om det naturligtvis går trender i sådant.

Kategorin »arbete«, tillsammans med arbetsrelaterade identiteter, är avskaffad. Människor gör olika saker som de tycker är viktiga, roliga eller åtminstone nödvändiga. Många men inte alla gör skillnad mellan »roliga« och »nödvändiga« aktiviteter, men den är inte samma som fritid/arbete. Ingen arbetar åt någon annan och det existerar ingen valuta. Levnadsbetingelser allokeras efter behov, men i stort sett finns ett sådant överflöd att de flesta kan få vad de vill ha. Privat egendom existerar inte på samma sätt som nu, vilket inte hindrar att det finns människor som samlar på sig ett antal föremål som de släpar med sig genom livet.

Produktionen är i stora drag automatiserad, men finns organiserad i flera olika former; från klosterliknande väsen till öppna bazaarer och mer traditionella kontorslandskap.

Nationer och nationell identitet, tro och icke-tro

Nationer existerar inte i juridisk mening, men identiteter knutna till geografiska områden – både större och mindre än dagens nationer – existerar fortfarande. Människor identifierar i varierande grad med dem, även om vissa väljer att inte se sig som tillhörande någon nation alls. Ingen nationstillhörighet betraktas dock som mer »grundläggande« än en annan, och inga essensiella egenskaper tillskrivs människor som identifierar sig med vissa geografiska områden. De flesta är inte födda i det område de identifierar med.

Nationstillhörighet betraktas också som frikopplat från både etnicitet och ras, och ingen av dessa betraktas som hörande till en speciell fysionomi eller speciella egenskaper/karaktärsdrag (jämför med kön/genus). Vissa identifierar passionerat med sin ras eller etnicitet, medan andra inte identifierar med någon. Det finns ingen normativ etnicitet, nationalitet eller ras mot vilken andra mäts, och idén om en »ren« eller »ursprunglig« rastillhörighet betraktas som helt vansinnig av nästan alla.

Tro och ateism existerar i en mångfald av former, men organiserad religion är ovanlig och konservativa religioner i stort sett utrotade. Religion ses inte som meningsfullt kopplat till etnicitet eller ras, och de flesta religioner saknar begreppet synd eller motsvarande. Gränsen mellan religion och vetenskap/teknik är inte tydlig, och många religioner är knutna till epistemologiska eller teknologiska ståndpunkter eller åt att förvalta sociala eller tekniska arv, t.ex. Emacskyrkan som nyligen lanserat version 200.0 av den populära texteditorn, den fria församlingen för funktionell programmering och ett antal popperistiska cargo cults.

Nästan alla samhällen kommunicerar med alla andra samhällen, något som möjliggörs av en kombination av flerspråkighetsnorm och avancerad språkteknologi. Det finns generellt en mycket hög toleransnivå för både individuella och kollektiva kulturella skillnader hos alla grupper. Kommunikation sker inte bara i text utan också telepatiskt via olika överföringstekniker och -medium, med röst och taktilt, och vilken som för tillfället dominerar varierar.

Teknik, vetenskap, medicin

Frånsett inom ovan nämnda cargo cults finns en mycket bred förståelse av vetenskap, teknik och konst. De flesta flyter mellan de olika aktiviteterna så mycket att det är svårt att avgöra vad som är vad; kod skrivs på gamla och nya versmått och vers skrivs på kod. Nästan alla kan hantera de flesta viktiga vetenskaper och konster åtminstone grundläggande. Det finns ingen åtskillnad mellan tekniska-, socialvetenskapliga-, humanistiska-, och naturvetenskapliga vetenskaper.

Medicinen existerar som vetenskap, men behandlingar fokuserar på kroppslig autonomi.

Människa, maskin och djur

Flera olika grupper och personer sysslar med konstruktion av medvetna artificiella intelligenser, liksom uplifting av andra djur. Detta sker – liksom produktionen av nya människor – med utgångspunkt i de kommande individerna. Alla varelser ges rätten till sin egen existens. Djurindustrin är avskaffad, liksom djurförsök på medvetna djur (odlade celler och odlade delar av djur används fortfarande) i de fall där djuren inte samtycker. Tama djur existerar inte på samma sätt som nu, även om många människor lever nära andra djur.

Mänskligheten existerar inte som identifierbart koncept, och ingen förstår längre vad det innebär »att vara människa«. Många människor identifierar inte med mänskligheten utan lever t.ex. tillsammans med delfiner eller andra djur. Den genetiska variationen bland människor är så stor att det inte längre är möjligt att tala om »en mänsklighet«.

Inte heller »naturen« finns längre, speciellt inte i motsats till en mänsklig »kultur«, även om man sedan länge lärt sig att konstruera produktion och konsumtion så att de varken saboterar livet för alla andra levande varelser eller gör planeten obeboelig i längden.

Stridsplan: Internet

Rasmus Fleischer skrev på bloggen Copyriot angående Prism-läckan och placerar projektet inom förståelsen av en pågående nätpolitisk kontrarevolution, vilken »vann övertag från år 2007«. Det här blogginlägget kommer att handla om kopimistisk nätpolitik, men framför allt om strategi för att bemöta denna kontrarevolution. Jag ska försöka vara konkret!

Lägesrapport: Vad händer?

Hotet mot det fria internet är inte bara statlig övervakning, även om Prism, FRA och andra försök att upprätta och t.o.m. bygga kontrollsamhället på/via internet är djupt bekymrande. Hotet är också hur infrastrukturen konstrueras, även när den möter en efterfrågan som finns.

Man kan säga att vi har gått mot en allt högre grad av centralisering och tjänstifiering. Det betyder inte att hårdvaran blivit mindre intressant, bara att fokus flyttats lite. Vårt datande görs nu på fler och fler enheter.

Jag ser flera olika strategier, medvetna eller ej, som rent materiellt bygger in en centraliseringen och tjänstefieringens politik i medvetanden och i fysisk infrastruktur:

  • Radiotjänst börjar mena att alla uppkopplade dataenheter numera är »avsedda att ta emot TV-sändningar«, med tveksamt rättsligt underlag. Påståendet är vansinnigt: min dator, telefon eller surfplatta är självklart inte avsedd att ta emot TV. Att hävda det är en liten pusselbit i ett försök att hamra in synen på internet som ett passivt distributionsnät och våra enheter som passiva mottagarenheter – som TV-apparater.
  • Spotify blir en »mirakellösning« på alla industrins problem med fildelning och Google,  Amazon med flera är hack i häl med egna liknande tjänster. Plus motsvarigheter för film också förstås.
  • Facebook är både en sida för delning och alltmer en garant för identifikation mot andra tjänster; både passmyndighet och datasamlare.
  • De öppna BitTorrent-sidorna som t.ex. The Pirate Bay m. fl. tycks stadda i förruttnelse, samtidigt som ingen ny jämförbar eller ersättande teknologi skymtar vid horisonten. Privata trackers är dock fortfarande högst levande.

Kort sagt: det går dåligt för vårat lag!

Makt, auktoritet, mediering och samtidighet

En intressant aspekt på den enorma centralisering av datainfrastrukturen är att de centrala tjänsterna egentligen förmedlar ungefär samma information som tidigare genom mail, chatt o.s.v. De bara sammanställer den, men framför allt ordnar de den i tiden. På så sätt blir Facebooks, Twitters o.s.v. uppgift mer än något annat att presentera en bild av vad som hänt och i vilken ordning som alla håller med om.

Det finns två problem med denna situation. För det första så ljuger alla dessa tjänster rutinmässigt; inlägg tas bort, ändras o.s.v. För det andra så finns det alltid en risk att tjänstens tidsuppfattning tas för allmän och objektiv, trots att tid både upplevs olika och tack vare störningar i kommunikationen (brist på uppkoppling, glömska o.s.v.) dessutom inte speglas korrekt.

Denna typ av auktoritet är heller inte möjlig i ett decentraliserat system. Själva definitionen av ett centraliserat system är ju att det inte har en gemensam auktoritet som alla är beroende av för sin verklighetsbild. På ett rent filosofiskt plan speglar därför den centraliserade nätvarons tidsförståelse den kroppslöst »objektiva« epistemologi som kanske framför allt Donna Haraway har kritiserat. En epistemologi som ser allting från ingenstans och som aldrig tar ansvar för sitt eget vetande. En jämförelse med Facebooks innehållspolitik rörande sexism lämnas som övning åt läsaren.

Min poäng med detta stycke är inte främst »bränn auktoriteterna!«, utan snarare »låt oss själva kunna bestämma vem vi litar på«. I viss mån är den också att vi egentligen inte behöver den enorma mängd koordinering som många av dessa tjänster erbjuder. Ofta räcker det att veta att något har hänt, inte med sekundprecision när det hänt eller i vilken ordning.

Resurser/vapen

  • Lagringsutrymme i stationära datorer är nu billigare än någonsin, medan bandbredd inte sällan är dåligt utbyggt, opålitligt och krånglopolartat. Lagringsutrymme i mobila enheter är dyrt delvis tack vare övergången till Solid State-teknik.
  • En mångfald av gråzonspraktiker/tjänster för att hantera/tämja viljan att dela och referera material har börjat uppstå (här tänker jag mycket på 8tracks och YouTube).
  • Det finns fortfarande en mångfald av material på öppna trackers, men det är utspritt, ofta dåligt sorterat och saknar metadata.
  • Sociala aspekter på konsumtion – att kunna dela spellistor, låtar, remixar, videor – är mer levande än någonsin, men nästan alla dessa impulser tillfredställs nu inom industrins inhägnader – eller i gråzonstjänster som YouTube, 8tracks, halvillegala streamingtjänster för video o. dyl. »Socialt« har fått en mycket snäv innebörd.

Strategier

Jag vill slå an ett antal strategiska poänger som kan användas för att hantera situationen. Kom gärna med fler förslag i kommentarerna!

  1. Decentraliserad synkronisering. Vi måste bygga synctjänster som är lokala i olika bemärkelser. I detta ingår att börja bryta sig ur brandväggsfängelser (kanske med hjälp av externa servrar?). Hyfsat otekniska användare måste kunna köra lokala »molntjänster« på sina stationära datorer som är åtkomliga och användbara även på deras mobila enheter.
  2. Opportunistisk användning av gråzonsmaterial. Massor av musik och film finns på tjänster som 8tracks eller YouTube, med eller utan rättighetsägarnas tillåtelse. Det borde vi utnyttja bättre! Detta utnyttjande måste också vara opportunistiskt och mellanlagra/rippa liberalt, för det går inte att på förhand veta när materialet plockas ner.
  3. Utnyttja spotifismens inneboende motsättningar! Tjänster som Spotify, Netflix med flera kommer alltid att ha begränsningar som vi inte behöver ta hänsyn till, och deras socialitet kommer alltid att vara en inhängnad, tråkig och vingklippt socialitet. Låt oss göra det uppenbart! Låt oss också använda deras anspråk på öppenhet (APIer med mera) mot dem. Hämta Spotifylistor, jämför låttitlar och bygg en egen lokal spellista med samma innehåll!
  4. Extern decentralisering, lokal centralisering. Låt de lokala musik/mediahanterarna vara trattar som samlar ihop material från många källor och bygger lokala samlingar utifrån dem, samlingar som sedan kan spridas vidare horisontellt till våra vänner!
  5. Bygg nya socialiteter! Skapa nya nätverk för delning och hitta nya infrastrukturer för att dela material (eller återupptäck gamla). Och kom ihåg: underskatta aldrig en  skåpbil med DAT-band! Med exempelvis en social infrastruktur av sneakernets, hårddiskbyten och tillfällig wifi-fildelning är vi i stort sett helt säkra för övervakning – och det är mer spännande! Låt motståndet vara en lek och leken ett motstånd (no Saltå).
  6. Upprätta andra auktoriteter. Vissa saker måste vi vara ense om. Någorlunda korrekt metadata är en förutsättning för kommunikation, sökning och delning. Här kan initiativ som Discogs eller Musicbrainz ta oss en lång väg!

I förlängningen måste vi också bedriva praktisk nätpolitik även AFK. Exponera korrupta politiker, motarbeta övervakning, kräva nätneutralitet och undergräva ISP:ernas krånglopol med både folkbildning och faktisk aktion. Jag vill se en mobb med högafflar utanför alla mobilföretag som tillämpar maxgränser på dataöverföringar! Jag vill se alla DRM-pushers brinna! Förresten, jag vill se hela jävla Riksdagen brinna!!!

Red Faction: Armageddon är (typ) allt som är fel med videospelskulturen

Red_Faction_Armageddon_Game_Cover

Omslagsbilden för Red Faction: Armageddon. Jämför omslaget med tidigare spels (nedan), och notera hur det röda blivit blått och den approprierade och helt tömda kommunistiska estetiken försvunnit!

På sistone har jag spelat Red Faction: Armageddon. Eller ja, försökt. Jag har tidigare spelat både Red Faction, Red Faction II och Red Faction: Guerilla. Här kommer en kortare recension (milda spoilers för alla dessa spel kan förekomma), och kommentar till seriens utveckling.

Red_Faction

Omslaget till det första Red Faction-spelet. Notera den något nedtonade kommunistiska estetiken och den ikoniska hammaren med hackan. Också: skämt om Trotskij här.

Alla dessa spel utspelar sig på Mars, där en mänsklig koloni sedan hyfsat länge etablerats. I det första spelet (2001) är man en vanlig gruvarbetare som en dag får nog och börjar slåss tillbaka mot det fascistiska gruvföretaget Ultor, som utför diverse oetiska experiment på Mars, dit de jordiska lagarna inte når. Man ansluter sig till motståndsrörelsen Red Faction, och därifrån fortsätter spelet ungefär som en vanlig förstapersonsskjutare. Uppföljaren (2002) följer ett liknande upplägg, men introducerar den fascistiska militärorganisationen Earth Defence Force (EDF) som återkommer i senare spel.

I rebooten Red Faction: Guerilla (2009) spelar man åter igen en vanlig diversearbetare som efter EDF mördar hans bror bestämmer sig för att motvilligt ansluta sig till motståndsrörelsen.

Uppläggen i spelen har skiftat över tid: från FPS (Red Faction och Red Faction II) till tredjepersonsshooter. De första två spelen är också relativt linjära på ett otäckt trendkänsligt sätt; det första spelet är linjärt ungefär som Half-Life eller andra genreklassiker, medan det senare visserligen också är linjärt, men introducerar ett poängsystem som påverkar vilket av flera möjliga slut spelet får.

Även de båda uppföljarna, Guerilla och Armageddon (2011), är kusligt trendkänsliga. Guerilla är i stort sett exakt samma spel som Prototype (2009), men i en annan miljö: du springer runt på en stor karta, får olika uppdrag, har sönder olika saker, gömmer dig för olika militärer när du har haft sönder för mycket saker och låser upp nya bonus- och huvuduppdrag genom tidigare nämnt sönderhavande. Precis som i alla free roam-spel dras båda spelen med enorma transportsträckor och problem med berättandet, även om Prototype löser det mycket bättre än Guerilla med sitt »web of conspiracy« som uppdagar kontexten bit för bit när man äter upp personer med speciella kunskaper.

Till att börja med så är det mycket intressant hur Guerilla hanterar den etiska frågan. Spelet är i stort sett en terrorismsimulator. Man springer helt enkelt runt och förstör olika saker, från monument och militärbarracker till broar och lunchresturanger där många soldater ur ockupationsmakten äter. Det i sig har jag inga moraliska problem med – terrorism är en inte helt ovanlig taktik för motståndsrörelser som slåss mot mycket tyngre beväpnade ockupationsmakter.

Problemet är hur våldet trivialiseras i spelet. Alex Mason, huvudkaraktären, liknar mer och mer en psykopatisk mördarmaskin allt eftersom spelet utvecklar sig. Han visar aldrig några känslor, inte inför alla hundratals fiender han mejar ner, inte för civila, inte egentligen inför motståndskampen och inte inför sina kamrater, som dessutom har en mycket tillbakadragen roll. Red Faction verkar inte så mycket vara en gerilla som en ensam galning med väldigt mycket sprängmedel och en gigantisk slägga.

Obehagligast blir det när man i ett uppdrag tillsammans med två kamrater ska kidnappa en militärtjänsteman från EDF (i praktiken: ta sig och två kamrater till en bil och döda alla som vaktar den för att sedan köra runt med den och undvika fiender). När man väl fångat tjänstemannen (jag tror att han är typ överste) får man över radion höra hur ens kamrat torterar honom, uppenbart mentalt störd efter att själv ha torterats av honom och mer än något annat ute efter hämnd. Så mycket att hon med uppenbart nöje fortsätter att tortera honom även efter att de har fått ut all information de vill ha. När de är klara dumpar de bilen med tjänstemannen i utför ett stup.

Allt detta sker med ungefär samma känslomässiga reaktioner från alla inblandade som om man hade dammsugit ett golv. Det blir inte hellre bättre när man närmare slutet av spelet hittar en s.k. »nanoforge«, som omedelbart byggs in i ett gevär så att det nu skjuter kulor som långsamt smälter ner det man skjuter dem på (en bro, ett hus, en pansarvagn, eller en person). Att skjuta en EDF-soldat och se honom i panik långsamt lösas upp i atomer, samtidigt som Mason likgiltigt tittar på är inte bara tveksamt, det är direkt kusligt.

Red_Faction_2_Front

Red Faction II: Det sista FPSet i serien (hittills). Också troligen peak kommunistisk image. Jag minns verkligen ingenting av spelet, så möjligen har jag inte ens spelat det.

Datorspel är mer än alla andra mediaplattformar etiska, helt enkelt för att de går ut på att (be)döma spelaren. Spelaren får hela tiden poäng för sina handlingar, och dessa poäng är ett moraliskt omdöme. Problemet är inte att det förekommer våld eller att det är grovt, utan att våldet trivialiseras och motståndarna (och huvudpersonen och alla allierade och civila) avhumaniseras.

Det är också intressant hur flytten från FPS-formatet till tredjepersonsformatet har gått till i Red Faction-serien. Ett spel i förstapersonsperspektiv måste nästan ha en platt huvudperson, eftersom spelaren bokstavligt talat är inne i huvudet på protagonisten. Alla känslomässiga reaktioner på det som händer sker hos spelaren, inte hos karaktären. De som tydligast verkar ha förstått det här är Valve, som låter Gordon Freeman vara tyst inte bara genom hela Half-Life (2001), utan vidare i Half-Life 2 (2004). De till och med skämtar om det, och går så långt som att presentera den antagligen första förstapersonskramen i ett datorspel, ett uppenbart exempel på hur de jobbar med spelarens identifikation och känslor.

Till skillnad från Half-Life-serien har Red Faction lämnat förstapersonsperspektivet för ett tredjepersonsperspektiv, vilket också innebär en karaktär som pratar betydligt mer och syns mer. Tyvärr innebär det inte att huvudkaraktären är mindre platt, snarare tvärt om.

Mason visar aldrig några andra känslor än tillfällig motvilja, frustration eller irritation, och det närmaste han verkar komma ett meningsfullt förhållande med någon över huvud taget är Sam, som i Guerilla är en förkortning för Samanya, motståndsrörelsens teknikexpert, och i Armageddon är utbytt mot en bärbar dator på hans arm. Att samma funktion (och namn!) kan innehas först av en mänsklig kvinna och sedan av en dator (visserligen med kvinnoröst) säger något om hur allvarligt efterblivet spelet är. Man kommer att tänka på Boten Anna.

Även själva upplägget i spelen och hur de behandlar det är pinsamt dåligt. I Guerilla yttrar det sig i att man större delen av tiden tittar på en bil skumpande genom en röd marsiansk öken på jakt efter en bas att förstöra, eller på väg hem till ett gerillaläger för att bli av med de förföljande militärtrupperna.

Red_Faction_Guerrilla_Cover

Notera hur den stiliserade hackan har blivit en hammare och fått ett mer punkigt utseende. Observera också hur Mason på bilden mer än något annat ser ut som en rövare.

I Armageddon handlar det istället om att man kryper igenom en färglös grotta, blir överfallen av ett gäng utomjordingar (som ser ut och beter sig exakt likadant som alla andra utomjordingar i ett spel, någonsin – tänk Aliens, Zerg, o.s.v.), dödar allihopa och upprepar processen igen.

Medan Half-Life-serien har rört sig mot att utnyttja hemdatorernas potential har Red Faction istället rört sig åt konsolhållet. Vilket betyder att alla vapen saknar någon egentlig känsla, mekanismerna för att sikta är synnerligen oföljsamma, och att alla detaljer har samma utseende av mjukt rundat suddiga ytor utan detaljer. I Half-Life 2 blir man ett med sina vapen och sin omgivning och vet exakt hur lång tid det tar mellan skotten i hagelgeväret, medan man i Guerilla och framför allt Armageddon bara skjuter åt det håll man tror att fienderna är, eftersom man inte ser dem mellan alla lila explosioner, gröna slemstänk och rök, alla anpassade för att synas bra på en lågupplöst TV långt borta.

Mellan Guerilla och Armageddon har dessutom förväntningarna på spelaren sänkts ytterligare. För oss utan lokalsinne kan en kompass, karta eller riktningsvisare vara välkomna, och i Guerilla är det nästan nödvändigt på grund av de stora utrymmena. I Armageddon har de dock uppgraderats till dels en Alien-inspirerad scanner som visar både mål (orange), vänner (blå eller turkos) och fiender (röda), samt vilket håll de är åt jämfört med Mason.

Men som om det inte räckte kan man också trycka tabb och få en serie pilar längsmed marken åt det håll man ska. Spelet kan med andra ord bokstavligen gå på räls, vilket måste vara det största underskattandet av ens målgrupps intelligens någonsin. Dessutom visas enorma lysande pilar ovanför alla saker man kan plocka upp eller använda, antagligen även det en eftergift till den så kallade »HD«-teven flera meter bort från soffan (jag märker att jag upprepar mig, men jag verkligen föraktar TV-apparater och personer som äger dem). Vad detta gör med all känsla av upptäckslusta och nyfikenhet hos spelaren behöver kanske inte nämnas.

Jag har haft mer kul i ett kalkylark än i de två senaste delarna av Red Faction-serien, och att indiespelet Analogue: A Hate Story (2012), som i stort sett går ut på att läsa mail, är mer underhållande, interaktivt och engagerande säger verkligen något  om spelbranchen. Alla spel tycks gjorda för tolvåriga, känslomässigt störda och rent ut sagt korkade killar. Och kom igen, det är en målgrupp som inte ens finns på riktigt!

Är det verkligen dialog vi vill ha?

Så här är läget för studenter just nu:

  • Studielån och studier fungerar som en arbetslöshetsdöljande åtgärd. D.v.s om man inte kan få jobb så pluggar man tills vidare, vilket leder till att samhällets problem (att det inte finns jobb) blir individens (studieskulder).
  • Som student är man i mycket hög grad utelämnad till universitetet och dess lärare. Klagomål, kritik och så vidare är som bäst effektivt i efterhand, för nästa generation. Tentalokal i ett industriområde utanför stan? Jaha, det är väl bara att cykla.
  • Skyddet vid sjukdom, vård av sjuka barn o.s.v. för studenter är kasst jämfört med hur det ser ut i resten av arbetslivet. Det enda en sjukanmälning till försäkringskassan kan åstadkomma är att man slipper jagas av CSN om man missar en kurs. Kanske. Man måste fortfarande stressa igen det man missat – på sin lediga tid.
  • Skyddet för arbetstider, extra kringutgifter (kurslitteratur, material o.s.v.) är nästan obefintligt. Ersättningar vid arbetsskador som t.ex. utbrändhet eller förslitningsskador löjesväckande.
  • »Lönen«, d.v.s studiemedlet och studielånet, är löjesväckande lågt.
  • För humanister är undervisningskvalitén högst varierande, och mängden lärarledda timmar skrämmande låga, samtidigt som arbetsmarknadsmöjligheterna är typ obefintliga.

Är det då verkligen dialog och samförstånd vi vill ha? Nej! Kåren är inte en generll lobbyorganisation, kåren är det närmaste studenterna kommer ett fack. Och ett fack som »samarbetar« eller »för dialog« med arbetsköparen (= universitetet) är ett helt jävla värdelöst fack. Här är ett förslag på saker kåren borde göra och/eller driva:

  • Höjt studiemedel över existensminimum – med mariginal!
  • Garanterade jobb för humanister olika smaker.
  • Inga tentalokaler på mer än högst tio minuters cykelväg från campus.
  • Aldrig tentor på helger.
  • All kurslitteratur ska  finnas digitalt och/eller i tillräckligt många kopior på biblioteken.
  • Skäligt studiemedel, slopat studielån.
  • Sex timmars fredad arbetsdag. Ingen student – inte ens den minst effektiva – ska någon dag behöva plugga mer än sex timmar, fem dagar i veckan. Låt oss vara lediga på kvällar och helger! Gäller även tentaperioder och grupparbeten.
  • Fredade helger. Förbud att placera examinationer eller deadlines precis efter storhelger, helger o.s.v.
  • Mer lärarledd undervisning för humanister.
  • Krav på intersektionellt och normkritiskt perspektiv i undervisningen, även på naturvetenskapliga och ekonomiska ämnen (jag tänker på DIG, seminarieledaren som hånade mig för att jag ifrågasatte att kapitalism med nödvändighet medför demokrati).
  • Sänkt arbetsbörda vid sjukdom eller VAB, utan krav på intyg.
  • All publicering från universitetet ska vara Open Access.
  • Inga krav på användning av ofri programvara i undervisningen.

Och det här är mina mest rimliga och praktiskt genomförbara krav, någon sorts minimum av vad alla civiliserade kårer bör driva.

Man kan inte bara läsa en text

onedoesnotsimply På nästan alla kurser i A–C-nivå inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen jag har läst har vi haft textseminarier. Ofta har det förekommit förseminarier inom basgrupperna, där man exempelvis ska hitta på en eller flera frågor till texten. Ibland har basgruppen fått ansvar för att leda diskussionerna om en eller flera texter.

Ett stort problem med detta upplägg är att man inte bara läser en text och »kan den«, speciellt inte en mer avancerad teoretisk text. Man läser alltid en text ur ett visst perspektiv och med ett visst mål, annars går den bara in genom det ena örat (ögat?) och ut genom det andra.

Hur ska jag kunna motivera min hjärna att minnas vad den har läst om jag inte vet vad jag ska ha det till (vilket öppnar för den gnagande misstanken om att jag egentligen inte ska ha det till något alls)?

En lärare måste kunna ge specifika instruktioner. Ofta kan eleverna av seminariets titel lista ut ett ämne, och baserat på detta ämne också läsa texterna ur en något sånär användbar vinkel, vilket förmodligen är varför inte alla seminarier jag haft har havererat. Men denna instruktion borde vara explicit, inte implicit. Det måste kunna stå i instruktionerna inför seminariet vad det förväntade syftet med seminariet är, vilka områden som bör diskuteras och hur kurslitteraturen ska användas.

Att bara hitta på frågor är lite bättre än ingen uppgift alls. Nu läser man i alla fall texten med ett mål (att hitta en lagom snårig frågeställning att ta upp till seminariet, eller i brist på det i alla fall en frågeställning vilken som helst). Frågan är bara – är det ett mål som ryms inom ramarna för kursbeskrivningen? Troligen är svaret nej om inte kursen handlar om att ställa frågor till texter.

I själva verket har läraren en massa förväntningar som inte står med i uppgiftens text men som borde göra det. Både för att det gör förberedelserna lättare (man kan fokusera på uppgiften istället för att försöka gissa vad läraren vill) och för att det är ett viktigt redskap för att ge humanister bättre självförtroende.

Att inte ge några instruktioner implicerar att vårt läsande till seminariet är ungefär lika oproblematiskt (och ospecifikt) som att läsa en roman hemma på soffan, då underförstått att det är ungefär lika svårt och/eller nyttigt. Men så är det inte. Våra texter är samtidigt både material och verktyg, och det vi lär oss är hantverket att använda (och förstå) dem. Och det borde synas i utbildningen!

Varför vi behöver kritiska drogstudier

Drogers position och funktion i samhället är ett generellt mycket underbeforskat område, och den forskning som finns är spridd över andra discipliner. Behovet av ett interdisciplinärt forskningsområde som kan föra samman forskning på drogrelaterade områden är stort, och potentialen enorm.

Varför kritiska studier

Kritiska studier har en lång tradition av att granska sociala konstruktioner i hjärtat av samhället, och är därför lämpliga. I dagsläget är alkoholnormen så osynlig att det inte ens finns ett namn på gruppen som dricker alkohol.

Ett kritiskt  forskningsfält ägnat åt att granska droger och deras sociala konstruktion skulle kunna både granska enskilda drogrelaterade frågor (varför finns en så tydlig koppling mellan alkohol, våld och maskulinitet?), och göra jämförelser mellan sociala skikt där olika droger förekommer (varför finns inte samma sociala skyddsnät kring alkoholkonsumtion som kring bruk av hallucinogena droger och vad möjliggör detta?).

Det är naturligtvis också en viktig fråga att undersöka hur droger och deras sociala konstruktion samverkar med andra objekt för kritiska studier – normer, kön, kapitalismen och så vidare.

Förslag på frågor att undersöka

  • Sociala skyddsnät vid droganvändning – hur skapas socialt understöd till (miss)bruk?
  • Alkohol och kritiska maskulinitetsstudier – öl och bröl, hur hänger det ihop (gärna även det ännu icke-existerande fältet kritiska idrottsstudier)?
  • Den sociala konstruktionen av ruset – samverkan mellan placebo, förväntningar, normer och aktiva kemikalier (utgångspunkt i The Psychology of Getting High).
  • Hur lärs alkonormen? Alkohol och vuxenhet o.s.v.

Mot ett radikalt enkelspårigt operativsystem

Moderna operativsystem finns i två varianter: för mobiler och för »datorer«. Medan de för mobiler är kraftigt vingklippta är alla moderna datoroperativsystem i princip en hög med illa genomtänkta praktiker byggda på ändlösa travar av döda metaforer. »Fönstret«, »skrivbordet«, »pekaren« och andra abstraktioner bar blivit så bekanta att de är helt omöjliga att diskutera, och helt enkelt inkluderas av gammal vana.

Samtidigt bygger mobilens operativsystem på två lika vansinnigt otillräckliga abstraktioner: appen och tjänsten. På många sätt har Android gått långt mot ett data-orienterat datande, men det finns fortfarande mängder av problem. Till exempel kan inte mänsklig data-interaktion delas upp i någon sorts lek av olika datande »kort« som visas ett i taget och utför en syssla. Därför föreslår jag här en rad mer eller mindre radikala förslag för en annorlunda operativsystemskonstruktion (här används begreppet i sin allra bredaste bemärkelse).

Förmodligen är detta operativsystem helt omöjligt att implementera, men detsamma kan ju sägas för alla bra idéer någon någonsin haft.

Låt inte utvecklingen styras av teknokrater

Kod är kommunikation, med människor snarare än med datorer. Program är också kommunikation, men på en annan nivå. Det är viktigt att program, och speciellt operativsystem, konstrueras med någon sors psykologisk och empatisk insikt. Som programmerare är man alltid i en obekvämt dynamisk position mellan människoempati (logiskt sammanhängande metaforer, förutsägbarhet, etc) och maskinempati (optimering etc). Det är en position man måste vara medveten om, både när man skriver sin kod och när man utformar sina gränsnitt. Femtio rader lättläst kod är bättre än två rader oläslig.

Mjukvaruvärlden har hittills dominerats av tekniker med övervägande tekniskt fokus, och det är helt vansinnigt när mjukvaruanvändning är så utbrett som det är idag. Att påstå saker som »det här programmet är inte för alla« eller »koden är dokumentationen« är helt vettlöst, för att inte tala om den gamla (helt falska) klyschan att »datorer gör bara vad du säger åt dem«. Med detta menar jag inte att gränssnitt och program ska dummas ner, för det implicerar en nedvärderande och förminskande förståelse av användaren. Det jag menar är att vi måste förstå användaren och utifrån den förståelsen konstruera broar, trappor och vägar snarare än pyramider och monoliter (vad skulle Freud ha sagt?).

Vi har missförstått mångfald

Den förståelse av mångfald (som i »en mångfald av tekniska lösningar«) som fri mjukvarurörelsen (och ännu mer Open source-rörelsen), och som stora delar av alla hyfsat öppna plattformar (i bred bemärkelse här också Android och Windows) är baserad på en liberal idé om valfrihet. Mjukvaran ska samlas på en »marknad«, där upplysta konsumenter ska välja det bästa verktyget för jobbet mellan flera konkurrerande lösningar.

Problemet är att det aldrig fungerar så här, och att en dålig lösning för uppgiften oftast är mycket, mycket bättre än två dåliga eftersom det förhoppningsvis leder till att någon åtminstone förbättrar den dåliga lösningen.

Radikal enkelspårighet

Det mesta tyder på att multi-tasking för människor är en dålig sak, och att det är bättre att fokusera på en uppgift i taget. Detta är knappast något som dagens operativsystem, varken för datorer eller mobila enheter, uppmuntrar. Snarare bygger dagens lösningar på ett radikalt distraktionsparadigm, med saker som blinkar eller rör på sig i skärmens överkant, meddelanden som poppar upp och program som hela tiden försöker överlappa varandra.

Närmast har kanske Android kommit, med abstraktionen Activity (som förvisso i princip bara är tydlig för utvecklare). En android-enhet visar en aktivitet i taget. Vissa undantag medges, typ att en mindre aktivitet (rent fysiskt) kan överlappa en större, eller att små informationsrutor kan täcka delar av en aktivitet. Detta upplägg möjliggör kvalificerade gissningar och optimeringar från utvecklarna, typ att man kan börja spara saker när användaren lämnar en aktivitet, eftersom man inte är säker på att hen kommer tillbaka.

En aktivitet (jag använder här ordet trots kollissionen med Android-terminologin men menar något lite annorlunda) bör vara något mitt emellan en buffer i Emacs (plus ett mode) och ett fönster i ett datoroperativsystem eller en aktivitet i Android. Avsikten är att en aktivitet innehåller allt man behöver för att göra en »grej« (medvetet vagt definierad) på sin datamaskin. Det kan röra sig om att läsa en bok och ta anteckningar (eller läsa en bok utan att ta anteckningar, det skulle kunna vara två olika aktiviteter), lyssna på sina nyligen nedladdade låtar (kom ihåg, att lyssna på musik är inte en aktivitet!) eller redigera en bild.

Olika användare kommer att vilja ha helt olika aktiviteter, och därför är det viktigt att det är enkelt att definiera sina egna aktiviteter och att operativsystemet inbjuder till pedagogiska experiment. Framtiden är förmodligen specifik.

När jag tänker mig ett idealt operativsystem så tänker jag mig något inte helt olikt Ommwriter, men med olika gränssnitt för olika uppgifter. Och utan de störiga ljuden.

Datorer behandlar data

Hela poängen med datorer är att de behandlar, lagrar, kommunicerar, sorterar och återfinner och manipulerar data på olika sätt. Därför bör data vara i fokus för datandet och data-gränssnitten. Alla gränssnitt bör byggas med detta i åtanke: abstraktioner som är lämpliga för att representera algebra är troligen inte lika lämpliga för att representera fri text och så vidare.

Data är inte detsamma som filer. En fil innehåller data, men data kan finnas utspritt över flera filer, eller utgöra en delmängd av en fil. Data kan vara strukturerad eller ostrukturerad. Den kan komma med eller utan metadata, som in sin tur också är data och så vidare i all oändlighet.

Dagens datorer och mobila enheter har en uppsjö olika möjligheter till inmatning, speciellt om de har touch-enheter. Dessa borde utnyttjas bättre för att mata in- och manipulera data på olika sätt. Ett bra exempel är hur exempelvis äggklockan Ovo till Android använder touch-skärmen för att låta användaren »vrida upp« klockan, och skulle kunna användas vid alla tillfällen där minuter eller någon annan siffra mellan, säg, ett och 60 ska matas in.

Ett datoroperativsystem kommer i framtiden att användas på en uppsjö olika former av hårdvara, och det är därför viktigt att det är opportunistiskt och anpassar datainmatning och databehandling efter vilken hårdvara som finns. Finns en touch-enhet? Aktivera gester. Finns en mus med tre knappar? Tillåt exekvering av text som i Acme. Finns asmycket RAM? Förbehandla datan så att den kan hämtas snabbare. Och så vidare.

En fil är förmodligen inte den bästa tänkbara abstraktionen för data, och förmodligen använder vi bara filer för att det en gång var tekniskt nödvändigt. Idag skulle vi kunna lagra vår data i olika typer av databaser och oftast slippa bry oss om var datan rent fysiskt finns och hur den är lagrad. Avancerade metoder för kategorisering och sökning av data kommer förmodligen också att bli nödvändiga, och m.h.a. ett etikett- eller kategorisystem skulle fil/mappträd kunna återskapas för de tillfällen där de faktiskt behövs.

USB-minnen, kameror och flyttbara hårddiskar är kommunikationsmedia, inte lagringsmedia

Stuxnet-fallet (och XKCDs what-if-avsnitt på ämnet) visar att vi bör betrakta USB-minenn åtminstone delvis som nätverksenheter med oerhört lång svarstid (latency) men relativt hög bandbredd, och det här är något som våra gränsnitt bör ta hänsyn till. Att jag kopplar in en extern hårddisk för att ha som back-up-enhet eller extra lagring och att jag stoppar in ett USB-minne eller en kamera för att överföra bilder eller kopiera en film till någon annan är två helt olika saker och bör hanteras som det.

En enkel lösning vore att helt enkelt fråga användaren vad som är syftet med en ansluten enhet, och sedan lagra preferensen i en kaka på enheten.

Opportunistisk synkronisering

Vår data är i dag i allt högre grad våra liv, och det är inte acceptabelt att den försvinner vid en hårddiskkrasch. Ett modernt operativsystem bör insistera om säkerhetskopior på ett helt annat sätt än tidigare. Det bör också vara möjligt att via WiFi, Bluetooth, USB, FireWire eller Ethernet göra opportunistiska säkerhetskopior och/eller synkroniseringar mot allt från molntjänster till sina egna och andras datorer eller lokala NAS/USB-hårddiskar. Att CrashPlan är en extern tjänst och inte redan inbyggt i alla operativsystem är en skandal! Tomt utrymme på en hårddisk är slösat utrymme och det går långsamt att kopiera men snabbt att skriva över!

Gemensamma abstraktioner: att mata in text är en aktivitet

Ett operativsystem bör komma med en mängd gemensamma abstraktioner för olika uppgifter som sedan kan kombineras till olika aktiviteter. Att mata in text är oftast ungefär samma sak oavsett vad man använder den till. Det finns trots allt en anledning till att man kan göra allt i Emacs.

Att söka efter dokument eller musik är ungefär samma sak. Att spela in musik från en mikrofon och att spela in den från ett annat program är ungefär samma sak.

Alla komponenter och aktiviteter i operativsystemet bör exportera väldefinierade gränssnitt mot varandra för att kunna överföra data. På så sätt kan gemensamma moduler för representation, sortering, filtrering och så vidare. Det här var den geniala delen av Unix, men tyvärr sträckte den sig bara till text och saknade fördefinierade gränssnitt på en djupare nivå än »ta emot den här texten tills jag säger stopp nu«. Vi kan bättre!

Androids »Share«-funktion gör mycket av det här på ett imponerande sätt, men är inte riktigt där ännu, speciellt inte som det saknas mer sofistikerade verktyg för att välja vilken data som ska exporteras och alla funktioner för att ta emot och exportera data är inkompilerade i koden och helt oåtkomlig för användarna.

Operativsystemet Haiku jobbar också på det här (eftersom föregångaren BeOS också gjorde det). Exempelvis finns ljudsystemet Cortex, i vilket man kan dirigera om ljud mellan olika saker som kan spela in- eller upp ljud. Varför inte införa en motsvarande funktion för att överföra video från videospelaren (eller en Gif eller HTML 5-video i webläsaren) till en extern monitor eller ansluten videokamera?

En annan sak som Haiku gör mycket rätt på är att det finns en operativsystems-API på en nivå i ett språk. Det här är kanske det mest vansinniga i hela GNU/Linux-världen, att det finns en fyra-fem olika toolkits bara för att representera grafiska gränssnitt och ytterligare flera bibliotek för att spela ljud eller kommunicera mellan processer.

Allt detta tyder på att sfären inte lyckats konstruera hållbara abstraktioner i takt med att utvecklingen gått vidare. Att skriva ett enkelt textbaserat program kräver mycket begränsad förståelse av programmering ö.h.t. och i princip bara en ytlig förståelse av systemet man arbetar med. Att skriva ett enkelt grafiskt program kräver minst tio gånger så mycket kod och extremt mycket djupare förståelse för både ett widget-toolkit (för att inte tala om att man ska välja ett widget-toolkit) och för programmeringsspråket i sig. Ofta måste man också, som med GTK, sätta sig in i ett helt nytt objektsystem specifikt för det widget-systemet.

Att skriva program måste vara enkelt. Man ska inte behöva tänka på trådar, minneshantering, kommunikation med resten av systemet och lära sig ett helt objektsystem utantill för att kunna producera ett fungerande och stabilt enklare grafiskt program. Att användare ö.h.t. behöver börja med att lära sig programmera textbaserade program är ett ofattbart bakslag som borde få alla hackare med den minsta pedagogiska ambition att gråta av frustration vid blotta tanken.

Automatisera det som automatiseras kan

Vi har redan tillräckligt mycket tråk i våra liv för att behöva stå ut med tråk på våra datorer också. Allt som kan automatiseras bör därför automatiseras. Alla gissningar om vad som kommer att göras eller behövas härnäst bör göras. Användaren ska inte behöva aktivt svara på frågor hela tiden, och när frågor förekommer ska konsekvenser för olika svar presenteras klart och tydligt på ett pedagogiskt sätt. Om inställningarna behöver gömmas i en textfil eller bakom en otillgänglig meny är de förmodligen inte viktiga nog.

Kör också massor av saker i bakgrunden, speciellt om de främst är processorbegränsade. Om de har med hårddisken att göra, prioritera dem lågt. Förbehandla bilder (gissa om de är upp och ner så att »beräkningen« går blixtsnabbt om användaren skulle vilja göra den). Gör en profil på ofta använda program (tillsammans) och förladda dem om det finns RAM och processor nog. Stör användaren så lite som möjligt och lämna användaren väntande så lite som möjligt.

Om ditt program behöver en splash screen så är det förmodligen för långsamt. Skriv det inte i Java eller använd åtminstone en ständigt körande JVM i bakgrunden.

Optimera respons. Om ditt programs gränssnitt låser sig och slutar svara på kommandon när det ska beräkna något så har du använt trådar fel, och det borde inte ens vara möjligt om man följer API-dokumentationen för operativsystemet.

Radikal transparens i kod och organisation

Operativsystemet har en oerhört stor makt över användaren, och därför måste det vara transparent. Det måste gå att se vilket tillstånd som det för närvarande har (och tillståndet kan inte vara utspritt över tusen olika moduler), vilken kod som kör (med kommentarer!) vad och vilka variabler som styr vad. Det måste gå att peka på en fönsterlist och få veta vilken kod som ritar den, varifrån den får sin data och vilka värden den för närvarande har. Och att kommunicera denna information vidare till andra aktiviteter. Allt måste kunna modifieras under körning av användaren.

Själva operativsystemet och all mjukvara måste utvecklas demokratiskt och transparent. Det måste vara uppenbart vem som skrivit vilken kod på vems direktiv, och alla användare måste ha rätt att skicka patchar, rösta och att bli valda till kommittéer och beslutsfattande organ. Utredningar, styrdokument och liknande måste vara tillgängliga för allmänheten, koden för åtminstone användarna (man kan vilja ta betalt för medlemskap och/eller användning av ekonomiska skäl).

Hemliga avtal med företag, kopieringsskydd och ofri kod måste vara absolut förbjudet. Inga undantag! Organisationen bör ha en av rättsliga skäl inofficiell militant självförsvarsavdelning som omedelbart spöar alla patentjurister och DRM-pushers samt regelbundet bränner ner Apple Store. Hotet från DRM-älskarna är mycket reellt och bör betraktas som militant i sig, även om de främst outsourcar sitt våld till rättsapparaten.

Ingen jävla teknokrati! Inga jävla utvecklare!