Tag Archives: Uppsala

Är det verkligen dialog vi vill ha?

Så här är läget för studenter just nu:

  • Studielån och studier fungerar som en arbetslöshetsdöljande åtgärd. D.v.s om man inte kan få jobb så pluggar man tills vidare, vilket leder till att samhällets problem (att det inte finns jobb) blir individens (studieskulder).
  • Som student är man i mycket hög grad utelämnad till universitetet och dess lärare. Klagomål, kritik och så vidare är som bäst effektivt i efterhand, för nästa generation. Tentalokal i ett industriområde utanför stan? Jaha, det är väl bara att cykla.
  • Skyddet vid sjukdom, vård av sjuka barn o.s.v. för studenter är kasst jämfört med hur det ser ut i resten av arbetslivet. Det enda en sjukanmälning till försäkringskassan kan åstadkomma är att man slipper jagas av CSN om man missar en kurs. Kanske. Man måste fortfarande stressa igen det man missat – på sin lediga tid.
  • Skyddet för arbetstider, extra kringutgifter (kurslitteratur, material o.s.v.) är nästan obefintligt. Ersättningar vid arbetsskador som t.ex. utbrändhet eller förslitningsskador löjesväckande.
  • »Lönen«, d.v.s studiemedlet och studielånet, är löjesväckande lågt.
  • För humanister är undervisningskvalitén högst varierande, och mängden lärarledda timmar skrämmande låga, samtidigt som arbetsmarknadsmöjligheterna är typ obefintliga.

Är det då verkligen dialog och samförstånd vi vill ha? Nej! Kåren är inte en generll lobbyorganisation, kåren är det närmaste studenterna kommer ett fack. Och ett fack som »samarbetar« eller »för dialog« med arbetsköparen (= universitetet) är ett helt jävla värdelöst fack. Här är ett förslag på saker kåren borde göra och/eller driva:

  • Höjt studiemedel över existensminimum – med mariginal!
  • Garanterade jobb för humanister olika smaker.
  • Inga tentalokaler på mer än högst tio minuters cykelväg från campus.
  • Aldrig tentor på helger.
  • All kurslitteratur ska  finnas digitalt och/eller i tillräckligt många kopior på biblioteken.
  • Skäligt studiemedel, slopat studielån.
  • Sex timmars fredad arbetsdag. Ingen student – inte ens den minst effektiva – ska någon dag behöva plugga mer än sex timmar, fem dagar i veckan. Låt oss vara lediga på kvällar och helger! Gäller även tentaperioder och grupparbeten.
  • Fredade helger. Förbud att placera examinationer eller deadlines precis efter storhelger, helger o.s.v.
  • Mer lärarledd undervisning för humanister.
  • Krav på intersektionellt och normkritiskt perspektiv i undervisningen, även på naturvetenskapliga och ekonomiska ämnen (jag tänker på DIG, seminarieledaren som hånade mig för att jag ifrågasatte att kapitalism med nödvändighet medför demokrati).
  • Sänkt arbetsbörda vid sjukdom eller VAB, utan krav på intyg.
  • All publicering från universitetet ska vara Open Access.
  • Inga krav på användning av ofri programvara i undervisningen.

Och det här är mina mest rimliga och praktiskt genomförbara krav, någon sorts minimum av vad alla civiliserade kårer bör driva.

Alkoholen är militant – och det måste vi också vara

Det är Valborgsmässoafton i år igen, och än en gång driver alkoholen runt i stan och lämnar ett spår av kaos och förstörelse efter sig. Ett ensamt fyllo är ett irritationsmoment, tusen är en belägrande armé som ser till att vi inte kan gå ut eller ens sova på natten.

Alkoholen är militant, om än inte organiserad. Den utgör ett konstant hot om våld, både för oss nykterister och för andra. Men det är vid vårt hus de står under hela kvällen och skrattar åt att det står »nykterhetsvännernas studenthem«. Well, the joke’s on you. Tydligen är det i deras omtöcknade medvetanden roligt att det finns personer som inte berusar sig med lösningsmedel. Tyvärr är det inte lika roligt för oss att de finns.

Ett militant angrepp kan inte lösas med varesig moralism, passivitet eller upplysning. Det är inte deras moral det är fel på, det är dem. De vet mycket väl att vad de håller på med är både störigt och farligt, de bara bryr sig inte. De vet mycket väl att det finns diverse problem att som moraliskt subjekt supa sig vettlös – varför skulle vi annars provocera dem så?

Hittills har nykterhetsrörelsens praktik kretsat kring just upplysningsarbete och folkbildning. Det är både bra och nödvändigt, men tyvärr inte tillräckligt, och tyvärr är det förmodligen också därför så många icke-nykterister tror att alla nykterister är kristna.

Nykterhetsrörelsen behöver fler strategier i kampen mot drogerna, och bland dem finns helt klart ett utrymme för militans. Låt oss än en gång lämna bryggarnas bilar brinnande efter oss! Låt oss än en gång driva det fulla slöddret från gatorna! Mot deras spontana våld – vårt riktade!

Förhoppningsvis får Uppsala snart ett socialistiskt bokcafé

I kväll hölls ett medlemsmöte för Projektil, en förening som för närvarande verkar för ett socialistiskt bokcafé i Uppsala. Bland annat beslutade mötet enhälligt att tacka ja till en lokal som styrelsen hade letat upp. Om allt går som planerat blir det alltså snart verklighet av bokcaféet!

Det enda smolket i bägaren är att vi under mötet glömde våra tesilar i en kastrull med vatten på spisen (vi kokade dem för att få loss alla avlagringar som hade fastnat på dem) och att de när vi kom tillbaka mest var, eh, smolk. Och en ännu kvardröjande frän stank av bränd plast i hela korridoren. Och så undrar folk varför jag föredrar korta möten…

Min andra första maj i Uppsala

För att balansera mitt tidigare besinningslösa hat så tänkte jag nämna hur jag spenderade min första maj. Först gick jag med vänsterpartiets tåg från Vaksala torg. Det var ganska segt, och slagorden var inte vidare genomtänkta (bland annat rimmade ett »alliansen är så kassa // ge oss vår försäkringskassa«, och ett annat blandade ihop »samma« med »lika«, med fatala semantiska konsekvenser), men det var roligare än att sitta hemma.

Efteråt lyckades jag och några kamrater ansluta till Uppsala LS tåg. Där var det (precis som väntat) betydligt roligare, i synnerhet när vi gick förbi KDs barnfamiljsjippo och skanderade »krossa KDs homohat // hacka Hägglund till oblat«.

Jag noterade också att även om båda tågen hade barnfamiljer så var medelåldern i vänsterpartiets tåg mycket högre, och antalet barn per capita i syndikalisttåget mycket större – det fanns ett veritabelt barnvagnsblock längst bak. Och barnen var gulligare också!

Det verkar som att den förra vågen av vänsteraktivister, de som stannade kvar och blev vettigare istället för att hoppa av, nu börjat närma sig trettio och unisont skaffar barn. Om mina (om än knapphändiga) egna erfarenheter av barnens föräldrar är något att gå efter så ska det bli spännande att se vad det blir av dem när de blir stora.

Utöver detta så tänkte jag också på den överlappning av slagord som verkade finnas mellan vänsterpartiets och syndikalisternas tåg: de genomgående dragen (hat mot högern, försvar av fackliga rättigheter, feministiska grundfrågor, förkortning av arbetsdagen) var konstanta, även om syndikalisterna använde ett något färgstarkare språk.

Det borde väl egentligen inte komma som en överraskning: även om många (inte minst inom partiet) tycks ha glömt det så är Vänsterpartiet trots allt en revolutionär kamporganisation i någon bemärkelse. Den är bara inriktad på en specifik terräng (riksdagen).

Givetvis kan man ha rent taktiska åsikter om hur denna kamp bör föras, av vem och på vilken arena, men jag tycker ändå att det finns fog för en större kamratlighet än man brukar se med tanke på att vi uppenbarligen inte har hittat en vattentät revolutionär strategi ännu. Vem är jag att svepande fördöma en hel strategi, jag som mest ägnar mig åt tyckande som i ärlighetens namn är nära nog värdelöst?

Därmed inte sagt att jag inte skulle tveka att hugga huvudet av eventuella aspirerande Stalinkloner som otvivelaktigt skulle hoppa fram ur detta parti vid en revolutionär situation.

Min andra valborg i Uppsala

http://eval.nu/wp-content/uploads/2011/05/wpid-imgoingtospace.jpg

För ungefär ett år sedan spenderade jag min första valborg i Uppsala. Överallt annars så betyder valborg att barnfamiljer tittar på brasor och högstadieungdomar super så att de spyr i buskarna, eller det är åtminstone så jag har förstått det.

Men Uppsala är annorlunda. Uppsala är en studentstad, vilket innebär att en stor del av befolkningen består av de facto alkoholister. Detta gör att staden från och med fredag (»kvalborg«) eftermiddag till och med söndag (första maj) morgon förvandlas till ett slagfält. Plötsligt driver det runt fulla, skrålande människor över hela staden – klockan tio en lördagsmorgon.

Värst är koncentrationen i parkerna, där de fulla människorna konvergerar för att supa, skräna, hänga bland filtar och hälla öl över varandra. I detta gytter uppstår också en hastigt sammankopplad kommunal- och ekonomisk infrastruktur i form av bajamajor, glasåtervinningsbubblor och containrar (av vilka de två senare ingen använder) respektive korvförsäljare och godisstånd.

Tidigare idag, på eftermiddagen, tänkte jag att jag skulle gå »och titta på zombierna«. Skratta lite åt de vansinniga fulla människorna. Men ganska fort fastnade skrattet i halsen. Några få klungor av packade, skränande idioter en kväll kan vara roligt – ha ha, de har frätt bort hjärnan haha – men när de fyller horisonten så långt man kan se åt alla håll, då antar det hela episka proportioner. Synen är awesome i ordets sämsta bemärkelse.

Och när man står där mitt bland människor med teknologoveraller och ballonger i form av penisar och ser folk vingla fram i gyttret av människor, över den flera decimeter tjocka hinnan av krossat glas, söndertrampade ölburkar och plastglas och nyligen borttappade flaskor och hör kakafonin av människor som sluddrar och skriker för att överrösta varandra – då träffas man av insikten som ett expresståg i ansiktet. Det här är resten av mänskligheten. Det är inte roligt. Det går inte att distansera sig. Man vill bara gå hem och gömma sig under en filt och gråta.

Man kan inte undkomma detta gigantiskt kollektiva vansinne. Det är värre än krig, för krig har åtminstone orsaker: hämnd, girighet eller något annat. Men detta är per definition befriat från mening. Det är bara »kul«.

När jag besökte parken igen nu när det blivit mörkt och inte så lite kallt så var den i stort sett övergiven – och förvandlad till en soptipp, med ett i princip heltäckande lager av mellan en kvarts till en halv meter sopor. Bredvid vägen stod ett hörn från en vinklad soffa kvarglömt.

Och jag tänker att fuck this shit, jag flyttar till rymden och så kan ni dra åt helvete.

Sjuk vård

Jag antar att det inte har undgått någon uppsalabo vid det här laget att Akademiska sjukhuset inte går så bra. Förutom de »ekonomiska problemen« (annars skulle man ju kunna tycka att vård är så prioriterat att det får kosta vad det kostar) har bl.a. två höga chefer avgått.

Den ena av de två cheferna, Memmert, avgår med hänvisning till arbetsmiljön och patientsäkerheten. Artikeln i UNT är värd att citera:

Han skriver i ett brev till sin chef Karin Norlén att han snabbt tappat förtroendet för ledningen för sjukhuset och för psykiatridivisionen eftersom han upplever omfattande systemfel när det gäller struktur, ledning och ekonomi. Samtidigt ser han hur personal slits sönder och hur patientsäkerheten försummas. Situationen är ohållbar, menar han. ”Jag vill inte längre ta ansvaret för det”, skriver han till Karin Norlén.

Detta är en analys som bl.a. delas av Anna Rask Andersen, ordförande i Upplands allmänna läkarförening. I kommentarsfälten på artikel efter artikel påpekas samma sak från olika anställda på sjukhuset. Men ändå ser inte Suurküla, sjukhusets chef som också avgår, några problem. Hon säger att hon »inte har fått annat än positiv respons«. I kommentarerna finns åter igen mängder av avsändare som åtminstone uppger att de jobbar på Akademiska sjukhuset. Ingen är positivt inställd till chefen, för att dra till med en grov underdrift. En av mina favoriter:

Inte är det konstigt att Marie B S. inte har hört all kritik som riktats mot både henne och resten av sjukhusledningen, det är det som händer när man bygger upp sitt inperium med sk linijeorganisation, det är flertalet mil från personalen på golvet upp till toppen. Dessutom har hon säkert glömt den protestlista som skickades runt på Akademiska i våras, där personalen krävde hennes och ledningens avgång. Det är ju tur att hon kan vända det till possitiv [sic] feedback!

eller den här:

Det är skrattretande att Surkulan bara har fått positiv feedback. Det är allmänt känt att hon inte har haft personalen med sig. Det finns många sätt att spara pengar men detta har inte skötts bra. Ledningen har isolerat sig mer och mer och antalet chefer har blivit fler och fler. För en anställd på golvet har det varit omöjligt att få kontakt med ledningen. Ingen har velat lyssna när personal på golvet har haft ideer som varit kostnads besparande utan ledningen har kört på sitt race. Sittande på höga stolar långt i från verksamheterna. Nej hoppas det är fler som får lämna dessa höga stolar. Från en som fortfarande hoppas och tror på Ackis…..

Det borde vid det här laget börja bli uppenbart vad som är på gång: sjukhuset har byggt upp en kommandostruktur som är så komplex och hög att de på toppen (som faktiskt har något att säga till om) omöjligen kan hållas ansvariga för vad som faktiskt händer (se även kommentarerna till den här artikeln).

Men de moderata blodiglarna på landstinget ser förstås bara ekonomiska problem, och pratar om mer »rationaliseringar«. Låt mig gissa, det är inte cheferna som ska »rationaliseras« bort. I en skrattretande respons på kritiken flyttar Erik Weiman, ordförande i landstingsstyrelsen, fokus helt och menar att det parallellt med nedskärningar (»rationaliseringar«) är »nödvändigt att familjen, skolan och arbetslivet tar sitt ansvar för arbetsmiljö och ett liv som förebygger sjukdomar«. Men är inte vården som nu ska rationaliseras just en arbetsgivare? Har de en arbetsmiljö som förebygger sjukdomar?

Man kan ju fråga de städare på Universitetssjukhuset i Lund, som nu strejkar för en rimligare arbetsbelastning, om deras arbetsmiljö förebygger sjukdom:

Ett exempel var att en toalett på Kvinnoklinikens mödrahälsovård skulle städas på 36sekunder. Dessvärre har det inte blivit bättre sedan dess. Våra krav är främst att arbetsbelastningen för oss städare minskar med 40 %, säger Adrian K, ordförande för driftsektion USIL av SAC syndikalisterna.

Eller så kan vi titta på en kampanj som det inte speciellt radikala facket Vårdförbundet driver, med syfte att få de anställda på sjukhusen att ta ut sin rast:

Om alla sjuksköterskor skulle ta ut sina raster skulle vården få stora problem, säger Marika Olsson, legitimerad sjuksköterska på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge och ledamot i Vårdförbundet Stockholms avdelnings styrelse […] Att inte kunna ta ut sin rast är mer en regel än ett undantag på vissa arbetsplatser.

Ok, tänk dig följande situation: du måste välja mellan att ge en patient sin medicin eller att äta lunch. Vad väljer du? Om samma situation återkommer varje dag? Och är det här en arbetsmiljö som »förebygger sjukdomar«? Så  fan heller. Är det en arbetsmiljö som behöver »rationaliseras« ytterligare? Så fan heller.

Reflektioner från ett första maj-tåg

I vanliga fall brukar jag demonstrera med syndikalisterna (och ibland också anarkisterna) i Stockholm på första maj. I år gjorde jag dock två förändringar; dels demonstrerade jag i Uppsala istället, och dels gick jag med vänsterpartiet. Jag tänkte göra några reflektioner kring skillnaderna jag upplevde.

När jag först kom till vänsterpartiets uppsamlingsplats så hölls det tal. Jag minns inte vad talarna hette eller från vilka organisationer de var, men den första pratade om (utom-)fackliga konflikter och liknande. Den andra talaren var en anakronistisk äldre man som lät som om han var direkt hämtad ur 70-talet, komplett med helt självinsiktsbefriade sångförsök och citat av Mikael Wiehe. När han började prata om vietnamkriget funderade jag på att gå hem.

Själva tåget var ganska kort, möjligen för att Uppsala är betydligt mindre än Stockholm. Jag gick ganska långt fram, nära kören, och det var förhållandevis trevligt. Många av slagorden var ganska tråkiga och kändes väldigt nedfilade, jag antar att det är ett krav för ett parti som måste framstå som »legitimt« även i högermedia. »Krossa USA-imperialismen« gav mig flashbacks till min första egentliga demonstration, den mot USAs invasion av Afghanistan. Mest av allt saknade jag »fred mellan folk — krig mellan klasser«, slagorden om att ockupera slottet och »stureplan — vi kommer för att slåss…«.

I syndikalisternas tåg brukar stämningen vara någon slags kombination av arg/glad/lekfull (eller ska vi säga »revolutionär«?), medan den i vänsterpartiets tåg verkade mer trött/irriterad/sorgsen. Konsensus verkade ligga runt ett hat mot högern, för en ospecifik socialism och mot israel.

Slagorden brukar ofta mutera i syndikalisttåget (»vi vill ha sex, vi vill ha sex, och ingen jävla arbetsdag« och »ert fika, ert fika, vi har kommit för att ta erat fika!« under inmarschen bland Stureplans uteserveringar), men det märkte jag inget av i vänsterpartiets. På det hela taget var bristen på humor och självdistans slående.

Väl framme vid tågets mål hölls åter igen tal, och kören fortsatte sjunga. De flesta av talarna var kommunalråd och andra politiker som mest verkade presentera de kompromisser de hade förhandlat fram med miljöpartiet och socialdemokraterna.

Å ena sidan kan jag tycka att det är bra att vara tydlig med att- och hur- man kompromissar, men å andra sidan känns det futtigt en dag som första maj. Och det är ju inte direkt som att vi som närvarade behövde ytterligare pragmatiska skäl för att rösta!

Förutom politikerna så talade bl.a Amanda Linderborg från Ung vänster. Hennes tal var ett av de bästa jag har hört, både väl avvägt, väl hållet och med genomtänkt innehåll (och flera Marx-citat!). Temat var partiets syfte, skulle man kunna säga, och hon gjorde ett bra jobb med att diskutera det politiska partiets potential och begränsningar med utgångspunkt i klassisk kommunistisk (marxistisk) teori.

Annars verkade ett genomgående tema vara historiska referenser och anspråk. Alla sånger som sjöngs av kören presenterades t.ex. med namn och historiskt sammanhang. Jag tror att det kan vara ett tveeggat svärd; dels är det förstås en stor tillgång att ha en historia bakom sig, men det kan nog också innebära en massa bagage. Det gäller att inte hållas fast av det förflutnas dödvikt.

En annan tendens jag märkte var någon slags tanke om att alla skulle få plats. Den verkade främst yttra sig på två olika sätt; dels i att det satt en rad med fyllon på stolar och skränade under talen och körsången, och dels i att flera av talarna och de demonstrerade inte hade någon tydlig koppling till vare sig vänsterpartiet eller socialismen som ideologi.

Där fanns bland annat en talare från (om jag inte minns fel) någon kurdisk förening som pratade om en konflikt mellan kurder och den turkiska staten, där politiker i ett »kurdiskt« parti som tydligen hade fått många röster (»av kurder«) hade fänglslats och partiet förbjudits.

Givetvis låter det demokratividrigt, men det var verkligen inte tydligt på vilket sätt det relaterade till vare sig socialismen, vänsterpartiet eller första maj. Jag blev också skeptisk till att etnicitet framställdes som så centralt för konflikten — det var kurdiska väljare som hade röstat på ett kurdiskt parti, och den turkiska staten som ställde sig emot det. I mina öron låter det lite väl etno-reduktionistiskt. All nationalism förtjänar ett extremt skeptiskt mottagande.

Rent sammantaget så är jag ändå ganska nöjd. Vänsterpartiet är inte revolutionära i någon av ordets bemärkelse, men det gör dem inte värdelösa, tvärt om. Som en del i en revolutionär rörelse är de användbara; för att förhindra (eller fördröja) högervridningen och påminna socialdemokraterna om sin historia, för att ställa rätt frågor och erbjuda rätt svar och för att ge rörelsen legitimitet. Det viktigaste är bara att partiet självt förstår detta och inte vare sig blir cyniskt och isolerar sig från rörelsen eller får hybris och tror att det är rörelsen.

Men kanske ändå att man borde demonstrera med någon annan.

»Spacet« är det viktigaste med hackerspaces!

Jag har tidigare varit en smula involverad i hackerspacet Abbenay i Stockholm, men på senare tid har studierna ätit större delen av min tid. Plus att jag känner mig mindre involverad nu när jag bor i en annan stad, trots att min resväg snarare har förkortats efter flytten!

Detta har inte hindrat mig från att känna ett behov av ett mer närliggande utrymme, så jag har börjat försöka dra i personer som kan eller borde vara intresserade. Hittills går det trögt. Några av nördarna jag försökte med sa, möjligen skämtsamt, att det var otidsenligt med fysiskt utrymme. »Nu för tiden har man ju allt i molnet«. Jag tycker precis tvärt om, och i resten av den här texten tänkte jag förklara varför.

Till att börja med så är jag skeptisk till själva begreppet »molnet«, som har alla egenskaper hos en riktigt dålig eufemism. Men framför allt har jag svårt att se det som något nytt. Koordinering och nätverkslagring av information har funnits förut (IRC är t.ex. en 20-30 år gammalt!), filservrar har funnits hur länge som helst. Det enda som egentligen skiljer den »nya« tekniken från den gamla är att den är uppskalad; mer bandbredd, större filer, mer kommunikation, snabbare respons, enklare gränssnitt, godare tillgänglighet och fulare protokoll.

Men ett annat problem är att talet om »molnet« som en plats ekar 90-talets missuppfattningar om cyberspace. Internet är ingen plats som något kan »finnas« på, det är snarare en process som ständigt görs. Eller, om man är en sur tekniker som jag, en serie sladdar, datorer och routrar.

Vad som är värt att ta med sig härifrån är att den direkt fysiska verkligheten har egenskaper som är svåra (jag ska inte säga omöjliga!) att efterlikna, och som det är oklart om vi vill efterlikna digitalt. Ska det t.ex bli svårare att avsluta en digital konversation och zappa vidare?

Det jag säger är att en organisering online kommer att bli helt olik en organisering offline, och att det ena inte är ett substitut det andra. Självklart ska vi nätverka online på alla möjliga och helst också på några omöjliga sätt. Men vi måste också ha utrymmen offline, av minst tre skäl.

För det första behöver hackers synas och finnas mer, och att ta plats är att finnas. I en tid då spontanitet trängs bort och ersätts med gallerior och andra rum som kraftigt beskär uttrycks- och handlingsmöjligheterna kan fria (eller ännu hellre befriade) utrymmen både bli oaser, och grogrunder för motstånd.

För det andra så finns det många sorters hacking som inte kan göras virtuellt/digitalt/i molnet. Hacking är ofta en fysisk och handgriplig aktivitet och inbegriper verkligen inte bara programmering, utan kan innefatta alla möjliga byggprojekt också, för att bara ta ett exempel.

För det tredje så skapas helt andra sociala möjligheter offline, möjligheter dels för att lära sig av varandra, men också för att kombinera projekt och olika kompetenser för att bilda värdefulla allianser för framtiden, eller bara umgås.

Ett samhälle där alla sitter bortträngda bakom varsin skärm och lever ut snabbmatsrelationer som de praktiskt kan zappa vidare från när de inte längre passar är knappast mitt ideal, och bara det tycker jag är skäl nog att ha organisering offline också.