För att kort sammanfatta: jag, i egenskap av medlem i bokcaféet Projektil, satt i ett bokbord under en konferens arrangerad av Vänsterpartiet i Uppsala. Jag skrev ett inlägg där jag ganska osakligt gnällde på vänsterpartiets flirt med miljöpartiet, och Florian svarade med en kommentar. Sedan hände det tusen saker (bl.a. att jag hade ont i mina handleder och inte kunde skriva) och jag glömde helt bort att svara. Detta ska jag istället göra nu. För övrigt så har jag också läst Florians sammanfattning från konferensen så att jag, öh, har någon sorts koll på vad jag pratar om.
Först vill jag påpeka att jag menar två olika saker:
- Jag ogillade/kände obehag inför estetiken och innehållet på konferensen.
- Jag oroar mig för vad ett inflöde av miljöpartister skulle göra med Vänsterpartiet.
Av dessa så tyckte jag själv att jag la mest fokus på den senare, men den delen av mitt inlägg tar du inte upp, antingen för att den första var så provocerande uttryckt eller av något annat skäl. Men jag tror också att vi tänker väldigt olika, vilket blir tydligt av din kommentar.
Först lite direkta svar på din kommentar, sen ska jag gå vidare och försöka klargöra min poäng. Till att börja med så menade jag inte att Vänsterpartiet ägnade sig åt identitetspolitik när jag skrev att det befann sig i ett »identitetssökande«, jag menade att det pågår en diskussion om vad vänsterpartiet ska vara till för, vad det ska stå för och så vidare. Väldigt djupa saker, som jag är mycket orolig för kan rubbas åt helt fel håll om det just i denna fas kommer in en massa vänster-miljöpartister. Detta skär väldigt mycket diskussionen om hur man ska förhålla sig till kommunismen (avslöjande: jag refererar ofta till mig själv som kommunist, men öh, jag äter inte barn).
Fortsättningsvis så tänker du att det är bra med ett inflöde av miljömuppar som »förstår hållbarhetstänket« och »är öppna för tankar om social rättvisa«. Problemet här är egentligen tvådelat. För det första: jag är inte alls säker på att miljömupparna är bra på hållbarhetstänk, trots att de gärna tror det. För det andra så är det väl inte så problematiskt med ett inflöde av, öh, ideologiskt oproblematiska miljömuppar. Det är snarare gränsfallen jag är orolig för, och framförallt det att man i värsta fall måste »uppfostra« dem i en socialistisk tanketradition också.
Att döma av din inställning till kooperativ så tror jag att vi förstår det här med socialism och samhällsomvandling lite olika. Till att börja med så tror jag att en revolution av något slag är oundviklig om man vill komma undan kapitalismen, eftersom man bara kommer att »bygga in« den annars.
Det finns gott om exempel på hur vi ofta är våra egna värsta chefer, och med en ekonomi som fortfarande fungerar kapitalistiskt finns risken att det enda introduktionen av kooperativ gör är att avskaffa kapitalisterna men behålla kapitalismen, eller snarare: att göra alla till kapitalister. I värsta fall kan det hindra en utveckling bortom en kapitalistisk logik eftersom människor då i högre grad har investerat i det ekonomiska systemet, och nu har mer att förlora än sina bojor. Introduktionen av aktiehandel för »vanligt folk« ser jag som ett led i detta också.
Men jag är förstås inte emot kooperativ. Det vore ju helt vansinnigt. Däremot tror jag att det här rör viktiga frågor kring vad revolutionen är. Jag skulle vilja påstå att alla revolutioner per definition har två komponenter: en skapande och en förstörande. Man kan tänka sig att kooperativ skulle vara en del av den skapande sidan, men jag har svårare att se hur det hänger ihop med den förstörande. Eller mer tydligt kanske: jag har svårt att se hur kooperativen ska ta ifrån den odemokratiska ekonomin sin makt, med tanke på att man så att säga måste konkurrera på dens villkor.
Projektil, som jag ser det, är för övrigt inte heller någon riktig kamporganisation, så mycket som ett försök att hålla en döende vänsterrörelse levande och att se till att försöka hålla tillbaka den borgerliga anstormningen i det offentliga rummet. Det är med andra ord snarare en konservativ åtgärd, men det har att göra med läget helt enkelt. Den borgerliga idéhegemonin och det postpolitiska tillståndet är så starkta just nu att det inte direkt finns något revolutionärt läge. Därmed givetvis inte sagt att Projektil (eller kooperativ) inte kan fungera som bränsle på en revolutionär eld när och om en sådan kommer.
Det här anknyter till en mer dold del av min kritik, som har att göra med kampen om politikens villkor. Som det ser ut idag så är det offentliga samtalet (som du helt säkert vet) oerhört högervridet, och det är en viktig kamp för ett vänsterorienterat parti att föra att helt enkelt kunna säga saker som är kontroversiella. Problemet med kooperativen och den ekonomiska demokratin här är att de båda två är det kanske minst radikala ett vänsterparti kan prata om och fortfarande vara vänster.
Förmodligen skulle man kunna fråga någon medlem av det gamla (och kanske det nya) centerpartiet om de var för småskalig, kooperativ produktion och de skulle hålla med, i stort sett, och det måste vara en varningsklocka. Givetvis betyder det inte att man ska förkasta hela idén, men det är värt att fundera kring vad det är som gör just strategin med kooperativ till en vänsterstrategi, d.v.s. en strategi för arbetarklassens upplösande. Här finns ju exempelvis en massa risker att typ fastna i en fruktansvärd arbetskult, där driftiga arbetare som tar över nedlagt produktion framställs som idealet över de veka och lata kapitalisterna.
Med andra ord: att Annika Lillemets föredrag var kompatibelt med konferensens innehåll i övrigt är snarast ett varningstecken, som jag uppfattar det. Dessutom finns här en risk för en politisk glidning: eftersom alla behandlar en som en idiot så fort man pratar om klasskamp och avskaffande av kapitalism, men hummar medgivande när man pratar om »ekonomisk demokrati« eller småskalig produktion så är det givetvis lätt och framförallt bekvämt att glömma bort klasskampen och den socialistiska kärnan. Detta är något som man kan se ganska tydligt på bl.a. feminismen, där det numera är möjligt att vara för prostitution som någon sorts feministiskt statement.
Vad jag saknar, med andra ord, är främst en strategidiskussion. Vad är läget i klasskampen just nu, hur för vi den framåt, vilka är våra fiender, vilka strategier kan vi använda o.s.v. Min uppfattning är att Ung vänster just nu jobbar med typ dessa frågor, och det är förstås möjligt att mitt utifrånperspektiv gör att jag har missat en eventuellt pågående sådan diskussion i Vänsterpartiet också. Jag hoppas i alla fall att det är så!
Slutligen så ber jag om ursäkt för att jag gjorde dig ledsen: mitt inlägg var inte riktigt tänkt för en större publik (jag utgår lite från att ingen läser min blogg), men jag borde definitvt ha uttryckt mig mer kamratligt. Jag ska tänka på detta i framtiden!