Tag Archives: partipolitik

Svar till Florian Burmeisters kommentar om Vänsterpartiets konferens

För att kort sammanfatta: jag, i egenskap av medlem i bokcaféet Projektil, satt i ett bokbord under en konferens arrangerad av Vänsterpartiet i Uppsala. Jag skrev ett inlägg där jag ganska osakligt gnällde på vänsterpartiets flirt med miljöpartiet, och Florian svarade med en kommentar. Sedan hände det tusen saker (bl.a. att jag hade ont i mina handleder och inte kunde skriva) och jag glömde helt bort att svara. Detta ska jag istället göra nu. För övrigt så har jag också läst Florians sammanfattning från konferensen så att jag, öh, har någon sorts koll på vad jag pratar om.

Först vill jag påpeka att jag menar två olika saker:

  1. Jag ogillade/kände obehag inför estetiken och innehållet på konferensen.
  2. Jag oroar mig för vad ett inflöde av miljöpartister skulle göra med Vänsterpartiet.

Av dessa så tyckte jag själv att jag la mest fokus på den senare, men den delen av mitt inlägg tar du inte upp, antingen för att den första var så provocerande uttryckt eller av något annat skäl. Men jag tror också att vi tänker väldigt olika, vilket blir tydligt av din kommentar.

Först lite direkta svar på din kommentar, sen ska jag gå vidare och försöka klargöra min poäng. Till att börja med så menade jag inte att Vänsterpartiet ägnade sig åt identitetspolitik när jag skrev att det befann sig i ett »identitetssökande«, jag menade att det pågår en diskussion om vad vänsterpartiet ska vara till för, vad det ska stå för och så vidare. Väldigt djupa saker, som jag är mycket orolig för kan rubbas åt helt fel håll om det just i denna fas kommer in en massa vänster-miljöpartister. Detta skär väldigt mycket diskussionen om hur man ska förhålla sig till kommunismen (avslöjande: jag refererar ofta till mig själv som kommunist, men öh, jag äter inte barn).

Fortsättningsvis så tänker du att det är bra med ett inflöde av miljömuppar som »förstår hållbarhetstänket« och »är öppna för tankar om social rättvisa«. Problemet här är egentligen tvådelat. För det första: jag är inte alls säker på att miljömupparna är bra på hållbarhetstänk, trots att de gärna tror det. För det andra så är det väl inte så problematiskt med ett inflöde av, öh, ideologiskt oproblematiska miljömuppar. Det är snarare gränsfallen jag är orolig för, och framförallt det att man i värsta fall måste »uppfostra« dem i en socialistisk tanketradition också.

Att döma av din inställning till kooperativ så tror jag att vi förstår det här med socialism och samhällsomvandling lite olika. Till att börja med så tror jag att en revolution av något slag är oundviklig om man vill komma undan kapitalismen, eftersom man bara kommer att »bygga in« den annars.

Det finns gott om exempel på hur vi ofta är våra egna värsta chefer, och med en ekonomi som fortfarande fungerar kapitalistiskt finns risken att det enda introduktionen av kooperativ gör är att avskaffa kapitalisterna men behålla kapitalismen, eller snarare: att göra alla till kapitalister. I värsta fall kan det hindra en utveckling bortom en kapitalistisk logik eftersom människor då i högre grad har investerat i det ekonomiska systemet, och nu har mer att förlora än sina bojor. Introduktionen av aktiehandel för »vanligt folk« ser jag som ett led i detta också.

Men jag är förstås inte emot kooperativ. Det vore ju helt vansinnigt. Däremot tror jag att det här rör viktiga frågor kring vad revolutionen är. Jag skulle vilja påstå att alla revolutioner per definition har två komponenter: en skapande och en förstörande. Man kan tänka sig att kooperativ skulle vara en del av den skapande sidan, men jag har svårare att se hur det hänger ihop med den förstörande. Eller mer tydligt kanske: jag har svårt att se hur kooperativen ska ta ifrån den odemokratiska ekonomin sin makt, med tanke på att man så att säga måste konkurrera på dens villkor.

Projektil, som jag ser det, är för övrigt inte heller någon riktig kamporganisation, så mycket som ett försök att hålla en döende vänsterrörelse levande och att se till att försöka hålla tillbaka den borgerliga anstormningen i det offentliga rummet. Det är med andra ord snarare en konservativ åtgärd, men det har att göra med läget helt enkelt. Den borgerliga idéhegemonin och det postpolitiska tillståndet är så starkta just nu att det inte direkt finns något revolutionärt läge. Därmed givetvis inte sagt att Projektil (eller kooperativ) inte kan fungera som bränsle på en revolutionär eld när och om en sådan kommer.

Det här anknyter till en mer dold del av min kritik, som har att göra med kampen om politikens villkor. Som det ser ut idag så är det offentliga samtalet (som du helt säkert vet) oerhört högervridet, och det är en viktig kamp för ett vänsterorienterat parti att föra att helt enkelt kunna säga saker som är kontroversiella. Problemet med kooperativen och den ekonomiska demokratin här är att de båda två är det kanske minst radikala ett vänsterparti kan prata om och fortfarande vara vänster.

Förmodligen skulle man kunna fråga någon medlem av det gamla (och kanske det nya) centerpartiet om de var för småskalig, kooperativ produktion och de skulle hålla med, i stort sett, och det måste vara en varningsklocka. Givetvis betyder det inte att man ska förkasta hela idén, men det är värt att fundera kring vad det är som gör just strategin med kooperativ till en vänsterstrategi, d.v.s. en strategi för arbetarklassens upplösande. Här finns ju exempelvis en massa risker att typ fastna i en fruktansvärd arbetskult, där driftiga arbetare som tar över nedlagt produktion framställs som idealet över de veka och lata kapitalisterna.

Med andra ord: att Annika Lillemets föredrag var kompatibelt med konferensens innehåll i övrigt är snarast ett varningstecken, som jag uppfattar det. Dessutom finns här en risk för en politisk glidning: eftersom alla behandlar en som en idiot så fort man pratar om klasskamp och avskaffande av kapitalism, men hummar medgivande när man pratar om »ekonomisk demokrati« eller småskalig produktion så är det givetvis lätt och framförallt bekvämt att glömma bort klasskampen och den socialistiska kärnan. Detta är något som man kan se ganska tydligt på bl.a. feminismen, där det numera är möjligt att vara för prostitution som någon sorts feministiskt statement.

Vad jag saknar, med andra ord, är främst en strategidiskussion. Vad är läget i klasskampen just nu, hur för vi den framåt, vilka är våra fiender, vilka strategier kan vi använda o.s.v. Min uppfattning är att Ung vänster just nu jobbar med typ dessa frågor, och det är förstås möjligt att mitt utifrånperspektiv gör att jag har missat en eventuellt pågående sådan diskussion i Vänsterpartiet också. Jag hoppas i alla fall att det är så!

Slutligen så ber jag om ursäkt för att jag gjorde dig ledsen: mitt inlägg var inte riktigt tänkt för en större publik (jag utgår lite från att ingen läser min blogg), men jag borde definitvt ha uttryckt mig mer kamratligt. Jag ska tänka på detta i framtiden!

Miljöpartiet/vänsterpartiet

Idag bemannade jag bokcaféet Projektils bokbord under en konferens arrangerad av Vänsterpartiet i Uppsala. Eftersom dörrarna var öppna in till konferenshallen så kunde jag höra vad som sades. Mest lät det som en upprepning av allt som 00-talets eko/rättviserörelse handlade om: Argentina, kooperativ, kooperativ i Argentina, kooperativ i Sverige, kooperativ någon annanstans, överexploatering av naturresurser, kooperativ, småskalig produktion och »ekonomisk demokrati«.

Affischen såg också ut, tja, som något miljöpartiet skulle ha kunnat hitta på, fast med de asfula gröna detaljerna utbytta mot asfula röda. Schysst, ni har plankat den grafiska profilen från det enda partiet utanför Alliansen som har en ännu fulare än ni!

En stor del av mina semi-slumpmässiga sweeps bland besökarna sa mig att det också verkade vara miljöpartister som attraherades av konferensen: jag såg flera exemplar av maskrosen och hörde en person gå förbi och bekänna sig som varande miljöpartist. Men han skulle nog egentligen byta snart (underförstått: eftersom det gått upp för honom att miljöpartiet är ett populistiskt mjukliberalt parti).

Här tänkte jag komma med en prognos. Miljöpartiet har tidigare varit ett snällparti. De har inte haft någon övergripande analys (d.v.s., de har helt enkelt gått på den svagt humanistiska världsuppfattning som är mest mainstream), utan mest riktat in sig på frågor som kan karaktäriseras som »snälla«. Man är för miljön (oklart hur dock), mot plågsamma djurförsök och den plågsamma djurindustrin, mot Israels ockupation av Gaza, för lite lagom oproblematisk feminism – och så vidare.

Jag ska försöka säga detta utan de sedvanliga sexualiserade metaforerna, men ok: miljöpartiet diskuterar samarbete med Alliansen. Med andra ord: de drar definitivt höger ut. Detta innebär två saker för det politiska landskapet:

  1. Centerpartiet borde rimligen få ännu svårare att hävda sig som alliansens »gröna röst«.
  2. Miljöpartiets mer vänsterinriktade medlemmar kommer att känna igen sitt parti mindre och mindre.

Med andra ord: det blir öven en massa (i brist på teknisk term) »miljömuppar« med viss vänsterinriktning. För dessa finns typ två alternativ om de vill fortsätta vara partipolitiskt engagerade: vänsterpartiet eller ett eget, nystartat parti.

Att döma av det jag hörde och såg idag så finns en risk att vänsterpartiet kommer att få en massa ex-miljöpartister att ta hand om. Problemet med detta är att det kräver resurser att skola om nyankomna politiskt, och om de är för många finns istället en risk att det blir tvärtom: att de skolar om partiet.

Vad som gör det här ännu mer problematiskt är att Vänsterpartiet just nu verkar (och det här är nästan helt och hållet baserat på mitt utifrånperspektiv) vara i ett identitetssökande. Alltså, det går ju inte så bra för vänsterpolitiken i Europa just nu. Högern har både begreppen och problemformuleringsprivilegiet, och de bränner alla broar de hinner. Inget annat än deras egen politik och deras egen analys är »realistiskt«.

Risken för en förvärrad kris är med andra ord uppenbar. Vänsterpartiet måste dels hitta ett sätt att hålla (i brist på ett bättre begrepp) miljömupparna borta tillräckligt länge för att formulera en ny analys och hitta nya former för sin organisation.

Slutspurt i melodifestivalet

I takt med att valdagen närmar sig börjar valrörelsen mer och mer likna en fars, och det är ändå efter att CUFs helt obegripliga clownkampanj verkar ha blåst över. Centerpartiet visar upp sina politiker utklädda till antingen superhjältar eller superskurkar (det är lite svårt att avgöra), med fladdrande giftgrön cape och texten »Vi vänder inte kappan efter vinden«. Problemet är bara att dels vänder sig capen på bilden uppenbarligen efter vinden, och dels så innehar centern möjligen världsrekordet i politiskt kappvändande.

Som om det inte vore nog så kan man dessutom lite längre bort på samma gata beskåda en reklampelare från Moderaterna (som fortfarande hävdar att de är nya!), där de hävdar att semestern är ännu en anledning att fler borde jobba. Eh, vaddå, så det som är bra med att jobba är att man…ibland slipper?

Demokratern…förlåt, »de rödgröna« kontrar med affischer som ser ut som omslaget till någon av Gudfadern-filmerna, och reklam i tidningen där de kommer gående på en tågperrong, ungefär som i en reklamfilm för ett visst norskt herrklädsföretag, och ser så välstylade och retuscherade ut att de påminner om seriefigurer. Försiktigt gömt under bilden är en lista på de mest futtiga och anspråkslösa politiska förslag man kan tänka sig.

Av detta kan man åtminstone dra en slutsats (förutom att de två partiernas anlitade reklamfirmor båda två måste vara helt värdelösa), nämligen att politiken nästan helt lyser med sin frånvaro i den så kallade valrörelsen. Istället diskuteras allt möjligt annat — samarbetsförmåga, bröstpumpar och gud vet allt.

Genom medialinsen förvrids allt till ett jättelikt melodifestivalenliknande spektakel, där någon ska bli arg på någon, någon bli bortröstad och någon få åka till EU-parlamentet, allt mot en bakgrund av sliskig, slätstruken och totalt intetsägande musik som har för lite karaktär för att varesig bli hatad eller älskad. Och precis som i melodifestivalen kan man konstatera en sak med säkerhet: fel parti kommer att vinna. Om det inte var uppenbart innan så blev det uppenbart när alla partier började tjata om »jobben«.

Detta eldas aktivt under av kvällspressens löpsedlar, med sina ständiga budskap om att »så mycket får du i plånboken om parti Y vinner!«. En vän utbrast indignerat när vi gick förbi dem att »vad ska man med gemensam politik till om alla ändå bara bryr sig om hur mycket de får i sin egen plånbok?«, och det ligger verkligen något i det.

Men det finns ändå en relevant skillnad mellan valet och andra jippon, nämligen att utfallet faktiskt gör en skillnad. Inte jättestor, men ändå betydande. Vi lär ju inte få en jämnt bemannad vård, massivt utbyggd spårtrafik, skatt på flygbränsle eller sex timmars arbetsdag, men vi kanske kan slippa att få en motorväg till helvetet, ännu mer segregerad vård och ännu mer privatiseringar.

Samtidigt pågår det så mycket mer intressant kamp alla andra dagar, som till exempel den segdragna fackliga konflikten mot Berns i allmänhet och mot bemanningsföretag i synnerhet. Denna kamp har ännu inte tagit sig till parlamentariska nivåer, men mycket tyder på att den måste dit. Och för att politikerna ens ska ta i den måste vi pressa dem. Hårt.

Arbetet med att återskapa arbetarrörelsen tar inte slut den 19:e, det pågår kontinuerligt. Liksom de fackliga konflikterna och alla andra kamper, dolda som öppna. Och de är tusen gånger viktigare och tusen gånger mer intressanta än det idiotiska mediaspektakel som vi just nu befinner oss i.

Reflektioner från ett första maj-tåg

I vanliga fall brukar jag demonstrera med syndikalisterna (och ibland också anarkisterna) i Stockholm på första maj. I år gjorde jag dock två förändringar; dels demonstrerade jag i Uppsala istället, och dels gick jag med vänsterpartiet. Jag tänkte göra några reflektioner kring skillnaderna jag upplevde.

När jag först kom till vänsterpartiets uppsamlingsplats så hölls det tal. Jag minns inte vad talarna hette eller från vilka organisationer de var, men den första pratade om (utom-)fackliga konflikter och liknande. Den andra talaren var en anakronistisk äldre man som lät som om han var direkt hämtad ur 70-talet, komplett med helt självinsiktsbefriade sångförsök och citat av Mikael Wiehe. När han började prata om vietnamkriget funderade jag på att gå hem.

Själva tåget var ganska kort, möjligen för att Uppsala är betydligt mindre än Stockholm. Jag gick ganska långt fram, nära kören, och det var förhållandevis trevligt. Många av slagorden var ganska tråkiga och kändes väldigt nedfilade, jag antar att det är ett krav för ett parti som måste framstå som »legitimt« även i högermedia. »Krossa USA-imperialismen« gav mig flashbacks till min första egentliga demonstration, den mot USAs invasion av Afghanistan. Mest av allt saknade jag »fred mellan folk — krig mellan klasser«, slagorden om att ockupera slottet och »stureplan — vi kommer för att slåss…«.

I syndikalisternas tåg brukar stämningen vara någon slags kombination av arg/glad/lekfull (eller ska vi säga »revolutionär«?), medan den i vänsterpartiets tåg verkade mer trött/irriterad/sorgsen. Konsensus verkade ligga runt ett hat mot högern, för en ospecifik socialism och mot israel.

Slagorden brukar ofta mutera i syndikalisttåget (»vi vill ha sex, vi vill ha sex, och ingen jävla arbetsdag« och »ert fika, ert fika, vi har kommit för att ta erat fika!« under inmarschen bland Stureplans uteserveringar), men det märkte jag inget av i vänsterpartiets. På det hela taget var bristen på humor och självdistans slående.

Väl framme vid tågets mål hölls åter igen tal, och kören fortsatte sjunga. De flesta av talarna var kommunalråd och andra politiker som mest verkade presentera de kompromisser de hade förhandlat fram med miljöpartiet och socialdemokraterna.

Å ena sidan kan jag tycka att det är bra att vara tydlig med att- och hur- man kompromissar, men å andra sidan känns det futtigt en dag som första maj. Och det är ju inte direkt som att vi som närvarade behövde ytterligare pragmatiska skäl för att rösta!

Förutom politikerna så talade bl.a Amanda Linderborg från Ung vänster. Hennes tal var ett av de bästa jag har hört, både väl avvägt, väl hållet och med genomtänkt innehåll (och flera Marx-citat!). Temat var partiets syfte, skulle man kunna säga, och hon gjorde ett bra jobb med att diskutera det politiska partiets potential och begränsningar med utgångspunkt i klassisk kommunistisk (marxistisk) teori.

Annars verkade ett genomgående tema vara historiska referenser och anspråk. Alla sånger som sjöngs av kören presenterades t.ex. med namn och historiskt sammanhang. Jag tror att det kan vara ett tveeggat svärd; dels är det förstås en stor tillgång att ha en historia bakom sig, men det kan nog också innebära en massa bagage. Det gäller att inte hållas fast av det förflutnas dödvikt.

En annan tendens jag märkte var någon slags tanke om att alla skulle få plats. Den verkade främst yttra sig på två olika sätt; dels i att det satt en rad med fyllon på stolar och skränade under talen och körsången, och dels i att flera av talarna och de demonstrerade inte hade någon tydlig koppling till vare sig vänsterpartiet eller socialismen som ideologi.

Där fanns bland annat en talare från (om jag inte minns fel) någon kurdisk förening som pratade om en konflikt mellan kurder och den turkiska staten, där politiker i ett »kurdiskt« parti som tydligen hade fått många röster (»av kurder«) hade fänglslats och partiet förbjudits.

Givetvis låter det demokratividrigt, men det var verkligen inte tydligt på vilket sätt det relaterade till vare sig socialismen, vänsterpartiet eller första maj. Jag blev också skeptisk till att etnicitet framställdes som så centralt för konflikten — det var kurdiska väljare som hade röstat på ett kurdiskt parti, och den turkiska staten som ställde sig emot det. I mina öron låter det lite väl etno-reduktionistiskt. All nationalism förtjänar ett extremt skeptiskt mottagande.

Rent sammantaget så är jag ändå ganska nöjd. Vänsterpartiet är inte revolutionära i någon av ordets bemärkelse, men det gör dem inte värdelösa, tvärt om. Som en del i en revolutionär rörelse är de användbara; för att förhindra (eller fördröja) högervridningen och påminna socialdemokraterna om sin historia, för att ställa rätt frågor och erbjuda rätt svar och för att ge rörelsen legitimitet. Det viktigaste är bara att partiet självt förstår detta och inte vare sig blir cyniskt och isolerar sig från rörelsen eller får hybris och tror att det är rörelsen.

Men kanske ändå att man borde demonstrera med någon annan.