Tag Archives: organisering

No Time To Cry

Ok, valet gick inget vidare, kan man säga. Alldeles oavsett hur man förhåller sig till det; som en ren försvarsåtgärd eller som politisk strategi. Det kunde ha varit värre (kan det?), men det kan det å andra sidan alltid.

Men det finns en rak linje mellan vänsterns misslyckande och högerns (inklusive extremhögern– både den nyliberala och  den konservativa/nationalistiska/främlingsfientliga) framgång. Som det verkar nu ser det ut som om den gamla onda tiden från 90-talet är på väg tillbaka, men jag var inte politiskt aktiv då så jag har inte så mycket att jämföra med. Hursomhelst så har vi inte tid att deppa ihop nu. Ok, ett par dagar kanske, men sen måste vi torka tårarna och omvandla vår bitterhet och sorg till handling, via hat och ilska.

Nu behöver vi göra två olika saker. För det första måste vi fortsätta den skademinimerande verksamheten, både genom synliggörande och ifrågasättande i (den alltmer motvilliga) media, men också genom rent konkret kamp. Sabotage, strejk, maskning och så vidare.

För det andra måste vi börja kämpa för att vinna, vilket borde börja med att hitta vänner. Nu menar jag inte att vi ska träska ihop i små tokradikala aktivistenheter (såvida inte minst en av dem leder till en storstadsgerilla!), utan snarare att vi behöver börja samlas på våra skolor och arbetsplatser och diskutera ihop oss runt våra intressen. Vad behöver göras?

Alliansens politik har, som jag har uppfattat den, handlat om två komponenter i samma dynamik; jobb och spotifiering, och det verkar rimligt att anta att den kommer att fortsätta i samma spår. Jobbpolitiken har som mål att få ut så många som möjligt i lönearbete (med eller utan lön), kosta vad det kosta vill. Med morötter om det går och piskor om man måste (tankarna går till kapitlen i Kapitalet om den ursprungliga ackumulationen i England). Till »morötterna« hör förstås även kraftiga rubbningar av maktförhållandena mellan facken/arbetarna och arbetsköparna.

Spotifieringspolitiken handlar istället om att sälja ut och privatisera allt. Skolor, sjukvård, apotek, bilprovning — you name it. Det går dessutom jättebra ihop med arbetsideologin; mer privatiseringar innebär sämre effektivitet och mer redundans, vilket innebär fler jobb. Det innebär också att fler skatter förvandlas till avgifter, vilket innebär högre kostnader, vilket innebär mer jobb för att upprätthålla samma levnadsstandard som förut.

Som en del av min punkt två ovan ingår också att hitta tillbaka till folkrörelserna som drev fram välfärdssamhället förra gången (fast, eh, göra rätt och förstöra härskarringen den här gången!). Alltså inte till samma folkrörelser, utan till någon modern motsvarighet — en bas som skapar kontinuitet mellan handlingar. Men hur det ska gå till är jag verkligen inte rätt person att spekulera i.

Nåväl, jag antar att vi möts på gatorna, kamrater!

»Spacet« är det viktigaste med hackerspaces!

Jag har tidigare varit en smula involverad i hackerspacet Abbenay i Stockholm, men på senare tid har studierna ätit större delen av min tid. Plus att jag känner mig mindre involverad nu när jag bor i en annan stad, trots att min resväg snarare har förkortats efter flytten!

Detta har inte hindrat mig från att känna ett behov av ett mer närliggande utrymme, så jag har börjat försöka dra i personer som kan eller borde vara intresserade. Hittills går det trögt. Några av nördarna jag försökte med sa, möjligen skämtsamt, att det var otidsenligt med fysiskt utrymme. »Nu för tiden har man ju allt i molnet«. Jag tycker precis tvärt om, och i resten av den här texten tänkte jag förklara varför.

Till att börja med så är jag skeptisk till själva begreppet »molnet«, som har alla egenskaper hos en riktigt dålig eufemism. Men framför allt har jag svårt att se det som något nytt. Koordinering och nätverkslagring av information har funnits förut (IRC är t.ex. en 20-30 år gammalt!), filservrar har funnits hur länge som helst. Det enda som egentligen skiljer den »nya« tekniken från den gamla är att den är uppskalad; mer bandbredd, större filer, mer kommunikation, snabbare respons, enklare gränssnitt, godare tillgänglighet och fulare protokoll.

Men ett annat problem är att talet om »molnet« som en plats ekar 90-talets missuppfattningar om cyberspace. Internet är ingen plats som något kan »finnas« på, det är snarare en process som ständigt görs. Eller, om man är en sur tekniker som jag, en serie sladdar, datorer och routrar.

Vad som är värt att ta med sig härifrån är att den direkt fysiska verkligheten har egenskaper som är svåra (jag ska inte säga omöjliga!) att efterlikna, och som det är oklart om vi vill efterlikna digitalt. Ska det t.ex bli svårare att avsluta en digital konversation och zappa vidare?

Det jag säger är att en organisering online kommer att bli helt olik en organisering offline, och att det ena inte är ett substitut det andra. Självklart ska vi nätverka online på alla möjliga och helst också på några omöjliga sätt. Men vi måste också ha utrymmen offline, av minst tre skäl.

För det första behöver hackers synas och finnas mer, och att ta plats är att finnas. I en tid då spontanitet trängs bort och ersätts med gallerior och andra rum som kraftigt beskär uttrycks- och handlingsmöjligheterna kan fria (eller ännu hellre befriade) utrymmen både bli oaser, och grogrunder för motstånd.

För det andra så finns det många sorters hacking som inte kan göras virtuellt/digitalt/i molnet. Hacking är ofta en fysisk och handgriplig aktivitet och inbegriper verkligen inte bara programmering, utan kan innefatta alla möjliga byggprojekt också, för att bara ta ett exempel.

För det tredje så skapas helt andra sociala möjligheter offline, möjligheter dels för att lära sig av varandra, men också för att kombinera projekt och olika kompetenser för att bilda värdefulla allianser för framtiden, eller bara umgås.

Ett samhälle där alla sitter bortträngda bakom varsin skärm och lever ut snabbmatsrelationer som de praktiskt kan zappa vidare från när de inte längre passar är knappast mitt ideal, och bara det tycker jag är skäl nog att ha organisering offline också.