Det är populärt bland högerdebttörer att spela ut det s.k. Gulag-kortet när de pratar med, eller ja till, kommunister. Problemet med detta är flera, kanske framför allt att det verkligen inte är klart varför vänstern skulle behöva »ta ansvar« för detta. Till att börja med så är den nuvarande vänsterns koppling till Sovjetunionen minst sagt oklar, frånsett en fetischering av memorabilia inom vissa grupper (mer om det senare).
Vilken teoretisk koppling finns det? Hur kan man visa att arbetsläger är en logisk konsekvens av den kommunistiska ideologin eller teorin? Inget av detta är något som dessa högerdebattörer tar upp. Den logiska slutsatsen är därför att de inte egentligen bryr sig om detta, utan bara vill göra en poäng. Låt oss dock ta dem på allvar, för även en blind liberal hittar ett (guld)korn ibland.
Är arbetsläger en logisk konsekvens av kommunistisk teori? Om man med detta menar marxism så är nog svaret ett rungande »nej«, eftersom den marxistiska teorin inte ö.h.t rör sig på den nivån, utan mer eller mindre uteslutande handlar om kapitalismen och hur den (inte) fungerar. Det finns dock ett mycket smalt utrymme för ofrivilligt arbete, i det att Marx kritiserar den Proudhonska tesen att allt arbete bör/kan vara lek, men det är knappast samma sak.
Är arbetsläger en logisk konsekvens av kommunistisk ideologi? Om man med detta menar de ståndpunkter som lyfts fram i det kommunistiska manifestet så är svaret fortfarande nej. Den kommunistiska ideologin ser historien som ett vågspel mellan olika klasser, och det kapitalistiska samhället som bestående av två sådana. Målet för kampen är att upphäva dem båda, vilket i praktiken är detsamma som att upphäva arbetarklassen (vilket automatiskt upphäver kapitalistklassen). Förstådd på detta sätt är den kommunistiska ideologin snarare arbetskritisk än så arbetspositiv att den vill införa ett generaliserat tvångsarbete.
Att förtrycka den kapitalistiska klassen vore inte heller meningsfullt, eftersom den per definition inte kan finnas utan en arbetarklass som arbetar åt den. Om kommunismen överallt har segrat så finns det helt enkelt inget hot från f.d. kapitalister som är så stort att de skulle behöva sitta i ett arbetsläger. Dessutom är kapitalisten en social funktion snarare än enskilda personer, varför det vore både meningslöst och grymt att sätta enskilda personer i fängelse på grund av denna funktion (dock kan det tänkas att vissa börsmäklare o.s.v. skulle behöva någon sorts grundläggande social rehabilitering).
Är arbetsläger något exklusivt för (förment) kommunistiska regimer? Nej. Här är inte minst de tyska nazisterna ett motexempel, men även USA, som för närvarande har en fängslad andel av sin befolkning som är jämförbar med den hos Sovjetunionen då gulagsystemet stod på sin topp.
Förklaringen att kommunismen med nödvändighet skulle leda till enorma arbetsläger är med andra ord otillräcklig för att förklara gulagsystemet. Istället måste andra förklaringar användas: politiskt klimat, speciella historiska omständigheter (betänk att Ryssland har en ganska lång historia av fångläger) o.s.v.
Då återstår kopplingen till vänstern. Varför väljer vissa delar av vänstern att fetischera Sovjetunionsmemorabilia? Förklaringen att det skulle vara för att de i hemlighet vill införa ett fascistiskt tvångsarbetssystem måste här betraktas som synnerligen tveksam. Istället handlar det snarare om unionens historiska roll.
Man måste i sammanhanget förstå att unionen dels historiskt representerade ett mycket ambitiöst utopiskt projekt, även för personer som inte var kommunister (se t.ex. anarkisten Emma Goldmans självbiografi), dels numera representerar en tid då det fanns en annan värld mitt ibland oss, innan världskapitalismens totala seger. Vi måste förstå att många av de större politiska projekt vi idag har bakom oss (inte minst välfärdssamhället) är en effekt av hotet från Sovjetunionen. För delar av vänstern idag är det snarare dessa saker som hammaren och skäran symboliserar.
Däremot finns det gott om andra arv som den breda vänstern i Sverige idag behöver hantera:
- Arvet efter Rousseau – idén om den moraliskt högstående vilden/arbetarklassen lever och frodas idag i många kretsar, snarare än den marxistiska förståelsen av arbetarklassen som i grunden själv medskyldig till sitt predikament (vilket medger mindre moralisk överlägsenhet och mycket större handlingsutrymme).
- Arvet efter humanioran/Foucault – förståelsen av allt som text och socialt konstruerat spökar idag rejält genom snart sagt hela vänstern. Problemet är kanske främst att vi inte har någon effektiv metod för att hantera identitetsförtryck, medan vi tvärt om har mycket effektiva metoder för klasskamp med klass som en objektiv social/ekonomisk funktion, vilka helt kastas över bord när man börjar tala om »klassism«.
- Det patriarkala arvet – väldigt, väldigt många (nästan alla) vänsterorganisationer lider av stora problem med feminism, både i det att de saknar en feministisk analys och en förståelse av hur man förenar feminism med klasskamp eller ens klassanalys, och i det att de är direkt reproducerande av patriarkatet i form av arbetsdelning o.s.v. I brist på bättre rubrik så räknar jag också in queer kritik hit.
- Det parlamentariska arvet – just nu finns det praktiskt taget två inställningar till parlamentarismen. Antingen är man för eller så är man emot. Är man för så tror man stenhårt på parlamentarismen som vägen framåt, vilket oftast också medför en reformistisk inställning. Är man emot så hamnar man oftast antingen i ren livsstilspolitik (vilken är ineffektiv) eller direkt aktion (vilket ofta innebär att man isolerar sig från allt vad parlamentarismen heter). Detta leder till en splittrad rörelse som lika ofta angriper sig själv som den faktiska motståndaren.
- Snällhetsarvet – i brist på bättre namn. Det arv som driver vänstern mot en politik som är en lista över saker vi tycker är bra och bort från en sammanhängande analys. Rörelsen tvingas hela tiden agera världens samvete och hålla med den svagaste/den det är mest synd om, en mycket förlamande position att ha eftersom den politik som faktiskt är effektiv oftast har någon förlorare (som det därmed blir synd om istället).