Tag Archives: liberaler är apor (stjärnstopp)

Gulag och andra saker som vänstern borde och inte borde hantera

Det är populärt bland högerdebttörer att spela ut det s.k. Gulag-kortet när de pratar med, eller ja till, kommunister. Problemet med detta är flera, kanske framför allt att det verkligen inte är klart varför vänstern skulle behöva »ta ansvar« för detta. Till att börja med så är den nuvarande vänsterns koppling till Sovjetunionen minst sagt oklar, frånsett en fetischering av memorabilia inom vissa grupper (mer om det senare).

Vilken teoretisk koppling finns det? Hur kan man visa att arbetsläger är en logisk konsekvens av den kommunistiska ideologin eller teorin? Inget av detta är något som dessa högerdebattörer tar upp. Den logiska slutsatsen är därför att de inte egentligen bryr sig om detta, utan bara vill göra en poäng. Låt oss dock ta dem på allvar, för även en blind liberal hittar ett (guld)korn ibland.

Är arbetsläger en logisk konsekvens av kommunistisk teori? Om man med detta menar marxism så är nog svaret ett rungande »nej«, eftersom den marxistiska teorin inte ö.h.t rör sig på den nivån, utan mer eller mindre uteslutande handlar om kapitalismen och hur den (inte) fungerar. Det finns dock ett mycket smalt utrymme för ofrivilligt arbete, i det att Marx kritiserar den Proudhonska tesen att allt arbete bör/kan vara lek, men det är knappast samma sak.

Är arbetsläger en logisk konsekvens av kommunistisk ideologi? Om man med detta menar de ståndpunkter som lyfts fram i det kommunistiska manifestet så är svaret fortfarande nej. Den kommunistiska ideologin ser historien som ett vågspel mellan olika klasser, och det kapitalistiska samhället som bestående av två sådana. Målet för kampen är att upphäva dem båda, vilket i praktiken är detsamma som att upphäva arbetarklassen (vilket automatiskt upphäver kapitalistklassen). Förstådd på detta sätt är den kommunistiska ideologin snarare arbetskritisk än så arbetspositiv att den vill införa ett generaliserat tvångsarbete.

Att förtrycka den kapitalistiska klassen vore inte heller meningsfullt, eftersom den per definition inte kan finnas utan en arbetarklass som arbetar åt den. Om kommunismen överallt har segrat så finns det helt enkelt inget hot från f.d. kapitalister som är så stort att de skulle behöva sitta i ett arbetsläger. Dessutom är kapitalisten en social funktion snarare än enskilda personer, varför det vore både meningslöst och grymt att sätta enskilda personer i fängelse på grund av denna funktion (dock kan det tänkas att vissa börsmäklare o.s.v. skulle behöva någon sorts grundläggande social rehabilitering).

Är arbetsläger något exklusivt för (förment) kommunistiska regimer? Nej. Här är inte minst de tyska nazisterna ett motexempel, men även USA, som för närvarande har en fängslad andel av sin befolkning som är jämförbar med den hos Sovjetunionen då gulagsystemet stod på sin topp.

Förklaringen att kommunismen med nödvändighet skulle leda till enorma arbetsläger är med andra ord otillräcklig för att förklara gulagsystemet. Istället måste andra förklaringar användas: politiskt klimat, speciella historiska omständigheter (betänk att Ryssland har en ganska lång historia av fångläger) o.s.v.

Då återstår kopplingen till vänstern. Varför väljer vissa delar av vänstern att fetischera Sovjetunionsmemorabilia? Förklaringen att det skulle vara för att de i hemlighet vill införa ett fascistiskt tvångsarbetssystem måste här betraktas som synnerligen tveksam. Istället handlar det snarare om unionens historiska roll.

Man måste i sammanhanget förstå att unionen dels historiskt representerade ett mycket ambitiöst utopiskt projekt, även för personer som inte var kommunister (se t.ex. anarkisten Emma Goldmans självbiografi), dels numera representerar en tid då det fanns en annan värld mitt ibland oss, innan världskapitalismens totala seger. Vi måste förstå att många av de större politiska projekt vi idag har bakom oss (inte minst välfärdssamhället) är en effekt av hotet från Sovjetunionen. För delar av vänstern idag är det snarare dessa saker som hammaren och skäran symboliserar.

Däremot finns det gott om andra arv som den breda vänstern i Sverige idag behöver hantera:

  • Arvet efter Rousseau – idén om den moraliskt högstående vilden/arbetarklassen lever och frodas idag i många kretsar, snarare än den marxistiska förståelsen av arbetarklassen som i grunden själv medskyldig till sitt predikament (vilket medger mindre moralisk överlägsenhet och mycket större handlingsutrymme).
  • Arvet efter humanioran/Foucault – förståelsen av allt som text och socialt konstruerat spökar idag rejält genom snart sagt hela vänstern. Problemet är kanske främst att vi inte har någon effektiv metod för att hantera identitetsförtryck, medan vi tvärt om har mycket effektiva metoder för klasskamp med klass som en objektiv social/ekonomisk funktion, vilka helt kastas över bord när man börjar tala om »klassism«.
  • Det patriarkala arvet – väldigt, väldigt många (nästan alla) vänsterorganisationer lider av stora problem med feminism, både i det att de saknar en feministisk analys och en förståelse av hur man förenar feminism med klasskamp eller ens klassanalys, och i det att de är direkt reproducerande av patriarkatet i form av arbetsdelning o.s.v. I brist på bättre rubrik så räknar jag också in queer kritik hit.
  • Det parlamentariska arvet – just nu finns det praktiskt taget två inställningar till parlamentarismen. Antingen är man för eller så är man emot. Är man för så tror man stenhårt på parlamentarismen som vägen framåt, vilket oftast också medför en reformistisk inställning. Är man emot så hamnar man oftast antingen i ren livsstilspolitik (vilken är ineffektiv) eller direkt aktion (vilket ofta innebär att man isolerar sig från allt vad parlamentarismen heter). Detta leder till en splittrad rörelse som lika ofta angriper sig själv som den faktiska motståndaren.
  • Snällhetsarvet – i brist på bättre namn. Det arv som driver vänstern mot en politik som är en lista över saker vi tycker är bra och bort från en sammanhängande analys. Rörelsen tvingas hela tiden agera världens samvete och hålla med den svagaste/den det är mest synd om, en mycket förlamande position att ha eftersom den politik som faktiskt är effektiv oftast har någon förlorare (som det därmed blir synd om istället).

Sjuk vård

Jag antar att det inte har undgått någon uppsalabo vid det här laget att Akademiska sjukhuset inte går så bra. Förutom de »ekonomiska problemen« (annars skulle man ju kunna tycka att vård är så prioriterat att det får kosta vad det kostar) har bl.a. två höga chefer avgått.

Den ena av de två cheferna, Memmert, avgår med hänvisning till arbetsmiljön och patientsäkerheten. Artikeln i UNT är värd att citera:

Han skriver i ett brev till sin chef Karin Norlén att han snabbt tappat förtroendet för ledningen för sjukhuset och för psykiatridivisionen eftersom han upplever omfattande systemfel när det gäller struktur, ledning och ekonomi. Samtidigt ser han hur personal slits sönder och hur patientsäkerheten försummas. Situationen är ohållbar, menar han. ”Jag vill inte längre ta ansvaret för det”, skriver han till Karin Norlén.

Detta är en analys som bl.a. delas av Anna Rask Andersen, ordförande i Upplands allmänna läkarförening. I kommentarsfälten på artikel efter artikel påpekas samma sak från olika anställda på sjukhuset. Men ändå ser inte Suurküla, sjukhusets chef som också avgår, några problem. Hon säger att hon »inte har fått annat än positiv respons«. I kommentarerna finns åter igen mängder av avsändare som åtminstone uppger att de jobbar på Akademiska sjukhuset. Ingen är positivt inställd till chefen, för att dra till med en grov underdrift. En av mina favoriter:

Inte är det konstigt att Marie B S. inte har hört all kritik som riktats mot både henne och resten av sjukhusledningen, det är det som händer när man bygger upp sitt inperium med sk linijeorganisation, det är flertalet mil från personalen på golvet upp till toppen. Dessutom har hon säkert glömt den protestlista som skickades runt på Akademiska i våras, där personalen krävde hennes och ledningens avgång. Det är ju tur att hon kan vända det till possitiv [sic] feedback!

eller den här:

Det är skrattretande att Surkulan bara har fått positiv feedback. Det är allmänt känt att hon inte har haft personalen med sig. Det finns många sätt att spara pengar men detta har inte skötts bra. Ledningen har isolerat sig mer och mer och antalet chefer har blivit fler och fler. För en anställd på golvet har det varit omöjligt att få kontakt med ledningen. Ingen har velat lyssna när personal på golvet har haft ideer som varit kostnads besparande utan ledningen har kört på sitt race. Sittande på höga stolar långt i från verksamheterna. Nej hoppas det är fler som får lämna dessa höga stolar. Från en som fortfarande hoppas och tror på Ackis…..

Det borde vid det här laget börja bli uppenbart vad som är på gång: sjukhuset har byggt upp en kommandostruktur som är så komplex och hög att de på toppen (som faktiskt har något att säga till om) omöjligen kan hållas ansvariga för vad som faktiskt händer (se även kommentarerna till den här artikeln).

Men de moderata blodiglarna på landstinget ser förstås bara ekonomiska problem, och pratar om mer »rationaliseringar«. Låt mig gissa, det är inte cheferna som ska »rationaliseras« bort. I en skrattretande respons på kritiken flyttar Erik Weiman, ordförande i landstingsstyrelsen, fokus helt och menar att det parallellt med nedskärningar (»rationaliseringar«) är »nödvändigt att familjen, skolan och arbetslivet tar sitt ansvar för arbetsmiljö och ett liv som förebygger sjukdomar«. Men är inte vården som nu ska rationaliseras just en arbetsgivare? Har de en arbetsmiljö som förebygger sjukdomar?

Man kan ju fråga de städare på Universitetssjukhuset i Lund, som nu strejkar för en rimligare arbetsbelastning, om deras arbetsmiljö förebygger sjukdom:

Ett exempel var att en toalett på Kvinnoklinikens mödrahälsovård skulle städas på 36sekunder. Dessvärre har det inte blivit bättre sedan dess. Våra krav är främst att arbetsbelastningen för oss städare minskar med 40 %, säger Adrian K, ordförande för driftsektion USIL av SAC syndikalisterna.

Eller så kan vi titta på en kampanj som det inte speciellt radikala facket Vårdförbundet driver, med syfte att få de anställda på sjukhusen att ta ut sin rast:

Om alla sjuksköterskor skulle ta ut sina raster skulle vården få stora problem, säger Marika Olsson, legitimerad sjuksköterska på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge och ledamot i Vårdförbundet Stockholms avdelnings styrelse […] Att inte kunna ta ut sin rast är mer en regel än ett undantag på vissa arbetsplatser.

Ok, tänk dig följande situation: du måste välja mellan att ge en patient sin medicin eller att äta lunch. Vad väljer du? Om samma situation återkommer varje dag? Och är det här en arbetsmiljö som »förebygger sjukdomar«? Så  fan heller. Är det en arbetsmiljö som behöver »rationaliseras« ytterligare? Så fan heller.

Dessa politiska normalister alltså—om begreppet »extremism«

Samira skriver i Etc om hur utrymmet för politiska handlingar har krympt den senaste tiden, och hur fler och fler politiska aktionsformer såväl som separata aktioner beskrivs som »extremistiska« i media. Det är en oroande utveckling, men det är bara hälften av problemet med extremismen.

Den andra halvan ligger i själva begreppets definition. Det är uppenbart om man tittar på hur det används—av vem, mot vem?—att det inte bara betyder »långt från konsensus«, som man skulle kunna gissa från den bokstavliga betydelsen.

Nyliberaler, t.ex., som förespråkar en nattväktarstat långt från det välfärdssamhälle som alla (de flesta) i Sverige ändå säger sig vilja ha, beskrivs aldrig  som »högerextrema« i media, trots att det strängt taget skulle vara korrekt.

Och undra på det: att något avviker från konsensus är knappast tillräckligt för att avfärda det. Den »extrema« åsikten att allt  barnarbete borde avskaffas framställs sällan som extremistisk, lika lite som att den mer »moderata« inställningen att lite barnarbete har ingen dött av sällan propageras som det enda demokratiska alternativet (utom i långa omskrivningar om ekonomisk nödvändighet på tidningarnas ledarsidor).

Nu sa jag det: för att avfärda det. I begreppet »extremism« ligger uppenbarligen en dömande dimension. Extremismen är något dåligt, något som till exempel ungdomar ska ledas bort från. Den hör inte hemma i det moderna samhället. Den är något man skriver larmrapporter och utredningar om.

Extremismen är dessutom samma; alla möjliga falanger av rasistisk-högerkonservativ extremism, religiös extremism och vänsterextremism (som i sin tur kan delas upp i fascistisk vänsterextremism, frihetlig vänsterextremism o.s.v.). Allt reduceras till en klump.

Vad har de då gemensamt? En gemensam faktor  i såväl den religiösa (läs: »islamistiska«) extremismen som vänsterextremismen är just en fientlig inställning till marknadsekonomin. Beroende på vilken högerrasistisk extrem falang man tittar på så brukar ett hat mot marknadsekonomin ingå även där (de inomparlamentariska högerextrema brukar dock glatt acceptera kapitalismen och t.o.m. förespråka nyliberal politik — gissa varför de får vara med?).

Det som avfärdas som »extremt« är med andra ord politik som ifrågasätter marknadsekonomins plats i samhället. Med ens kan vi se igenom den förment värdeneutrala fernissa som täcker begreppet »extremism«. Begreppet förutsätter ett koordinatsystem—något att vara extrem i förhållande till—och detta något är förstås samma gamla vanliga liberala ideologi som hånskrattar från tidningarnas ledarsidor, men förklädd genom tidningsvärldens skenbart neutrala stil.