It’s not the end of the world, but you can see it from here

En av de bästa taglinesen (?) för spelet Deus Ex: Human Revolution var »It’s not the end of the world, but you can see it from here«. Tyvärr användes den bara väldigt lite och i slutet på spelet, som i förhållande till mina förväntningar får sägas vara en besvikelse.

Men spelet får ändå sägas fånga sin samtid, för känslan av accelerationen (samhällets ökande urballning) är trots allt något åtminstone jag upplever. Occupy-rörelsen blir alltmer global, krisen fördjupas men också kampen mot åtstramningsåtgärderna. Kriget om Internet blir ett antal grader varmare och så vidare. Barnstjärnan Miley Cyrus gör låten »Liberty Walk«, med en video innehållande vad som bara kan beskrivas som kravallporr. Överklassungen Kissie skriver på sin välbesökta blogg (triggervarning) att Fredrik Reinfeldt är en idiot och diskuterar klass på ett förvånansvärt välutvecklat sätt.

Vad beror det här på? Den enda rimliga förklaringen är att de bakomliggande motsättningarna i samhället har blivit så akuta att den borgerliga idéhegemonin inte längre har möjlighet att förklara dem. Hur förstår man immaterialrättsfrågan från ett liberalt perspektiv? Krisen? De tätnande angreppen på Internet? De ökande klassklyftorna? Den arabiska våren? Peak oil, kausalitet, fosfor, peak allt? Caremaskandalen?

Slutet är nära. Alltså i bemärkelsen att en möjlighet till ett slut börjar synas. Occupy-rörelsens framgångar visar på att en massradikalisering är möjlig, och jag har en tydlig känsla av att konfliktlinjerna för den närmaste tiden dras här.

Det kanske mest intressanta tillskottet är kanske striderna om internet. Här finns åtminstone två axlar som sitter ihop. För det första handlar det om konflikten kring immaterialrätten, som inte borde behöva en närmare förklaring. Men för det andra så handlar det om en konflikt kring internets infrastruktur. Vem ska ha kontrollen över DNS? Vad är syftet med nätet? Vad ska man få göra? Hur ska vi hantera säkerhet o.s.v. Och – mest viktigt – säkerhet för vem?

Om Anonymous är en rörelse och Internet är deras territorium så har de en förbluffande hög grad av militans, speciellt för att vara bestående av personer som i låg grad överlappar med traditionellt militanta nätverk. Förmodligen handlar det om att våld, om man ens kan prata om det, i cyberrymden är så annorlunda mot våld i, eh, köttrymden. Att slå ner en nazist eller bränna en pälshandel är en radikalt annorlunda upplevelse än att förgöra en person digitalt genom att publicera känslig information på nätet.

Det faktum att Anonymous är i hög grad allierad med Occupy-rörelsen är också förvånande, med tanke på att Anonymous gissningsvis i hög grad består av unga teknikintresserade män, vilket knappast kan beskrivas som samhällets mest progressiva kraft. Jag gissar här att deras sanningspatos och frihetliga läggning driver dem i denna oväntade riktning, men det ska onekligen bli spännande att se vart det tar vägen.

För som det är nu innebär Anonymous inblandning att Occupy-rörelsen på ett helt nytt sätt kan använda internet som sitt slagfält, ett extremt kraftfullt vapen i ett informationssamhälle. Att denna etablering ens har varit möjlig beror förmodligen på oklarheterna kring Internet: vad ska vi ha det till och vems ansvar är det egentligen?

Därför tror jag att denna fråga kommer att bli en mycket central punkt i konflitker i framtiden, där hela regeringar både kommer att driva lobbyverksamhet för kontroll av internet så att de ska slippa läckor av sina smutsigare hemligheter, samtidigt som de tillsätter rena cyberkrigskommandon och datapoliser för att utföra aktiva insatser. USA och Kina har förstås redan börjat.

Vad har Star Trek med min bokscanner att göra? Eller: att döda ett monopol

I projektredovisningen för bokscannern nämnde jag kort varför jag tyckte att det var viktigt att bygga den. Nu tänkte jag utöka mitt argument lite i ett eget inlägg.

Så, vad är egentligen anledningen att jag inför varje kurs spenderar timmar med att hitta alla böcker som vi behöver, scannar dem och sedan ser till att mina klasskamrater får tillgång till kopiorna? Det finns väl egentligen två saker som behöver motiveras här: dels varför jag gör allt arbete (för det ligger trots allt över en timmes arbete i varje bok), dels varför jag tar risken att sprida böckerna.

Egentligen finns det flera argument för, så låt mig ta dem i ordning, med det starkaste sist. Svagast väger kanske min egna bekvämlighet. Jag har tillgång till en läsplatta, så om jag scannar alla böckerna slipper jag släpa runt på fysiska böcker (som är tunga och bängliga). Jag kan dessutom söka i dem, och dessutom kan jag plocka ut den text jag har markerat i böckerna som ett dokument, vilket är praktiskt när man ska repetera det man läst eller skriva hemtentor. Dessutom innebär detta att jag inte behöver sitta och hålla på biblioteksböcker, utan kan lämna tillbaka dem så att andra kan låna dem.

Utöver detta ser jag också mitt kopierande som en ren propagandahandling för Star Trek-samhället, eller kanske snarare mot anti-Star Trek. Peter Frase har skrivit mycket om anti-star Trek, men för den som inte är pigg på att läsa flera långa och ganska svåra texter så kan jag förklara kort. I Sci-fi-serien Star Trek har mänskligheten i princip löst alla problem och ägnar sig åt självutveckling och fredligt utforskande av rymden.

Lösningen på en stor del av dessa problem (bl.a. kapitalismen) är kombinationen av replikatorer – maskiner som kan tillverka nästan vad som helst åt vem som helst – och obegränsat med energi genom warp-reaktorer. Detta har lett till ett samhälle där det privata ägandet av produktionen i stort sett är avskaffat, och där man i regel inte har så många ägodelar eftersom man kan tillverka allt man behöver när man behöver det. Med andra ord: den brist som driver kapitalismen är helt avskaffad. Det vore meningslöst att byta och handla när alla har allt redan.

Peter Frase har sedan funderat över under vilka omständigheter kapitalismen (och dess nödvändiga brist) skulle kunna behållas i Star Trek-universat (snälla, glöm bort rebooten i.o.m. den senaste filmen som är den största publika gravskändningen någonsin). Det han har konstaterat är att det enda sättet är att införa immateriellt ägande. Med hårda upphovsrättsliga begränsningar på instruktioner till replikatorerna skulle man kunna återintroducera bristen. Alla skulle tvingas betala licensavgifter till de som uppfann »tea Earl grey, hot«.

Tyvärr har vi ju inga replikatorer, men det är lätt att tänka sig vad som skulle hända om de fanns. Tänk hur patent gör HIV-bromsmediciner jättedyra för de fattiga länder som behöver dem mest. Tänk hur fri programvarurörelsen hålls tillbaka av elektronikföretagens patentportföljer och inlåsningsmonopol. Tänk på anti-piratkopieringen, skivbolags- och filmlobbyn och på deras försök att censurera Internet. Och så vidare. Generalisera detta till en debatt om maskiner som kan tillverka allt, inklusive sig själva.

Piratkopieringens (och Star Treks) natur är kommunismens. Finns det något som bättre implementerar slagordet »allt åt alla«? När ett immateriellt föremål är producerat (när boken är scannad) tillhör den potentiellt alla människor i hela världen – samtidigt. För evigt. Ingen behöver förlora något, oavsett vad immaterialrättslobbyn säger om »stöld av inkomster«.

Men det starkaste argumentet för mitt kopierande är inte detta, hur mycket jag än älskar Star Trek och hatar kapitalismen. Det finns nämligen något som är värre än en fritt oreglerad kapitalistisk marknad, och det är en monopolkapitalism. Och en sådan är marknaden för kurslitteratur ett mycket bra exempel på.

För det första är efterfrågan på kurslitteratur, som ekonomerna säger, inelastisk. Studenterna måste ha sina böcker, oavsett hur svåra de är att få tag på och oavsett om priset är rimligt eller inte. Det är därför böcker ofta är så dyra, och så svåra att få tag på.

Dessutom finns förstås tendenser till monopol även här – alla som läst naturvetenskaplig inriktning på gymnasiet minns de omotiverat dyra Texas Instrument-räknarna som man var tvungen att ha eftersom bara de var kompatibla med skolans labbutrustning. Gissa vilka som gett skolorna denna utrustning billigt eller gratis. Gissa vilka som gett lärarna utbildning i TI-räknare billigt eller gratis.

För det andra så produceras många kursböcker av offentligt anställda forskare och akademiker. Böckerna är med andra ord finansierade med offentliga medel, som praktiskt taget skänks bort till bokförlagen.

För det tredje så ägs rätten att ge ut boken av ett och endast ett förlag, vilket skapar en monopolsituation där de kan ta väldigt höga priser, speciellt för smalare kursböcker. Hela deras administrationskostnader o.s.v. måste då bäras av studenterna, vilka definitivt har lägre lön än samtliga förlagsanställda.

Eftersom vi som studenter måste läsa våra böcker finns det inte speciellt många sätt att protestera mot denna situation, även om man råkar tro på konceptet konsumentmakt (vilket jag inte gör). Det enda alternativet, frånsett kopiering, är att låna böckerna på bibliotek.

Men att låna böckerna är en lösning som bara fungerar för några få studenter. De andra måste köpa dem. Det enda återstående alternativet är att hacka systemet och producera på ett annat sätt (d.v.s. genom kopiering). Mot produktionen: motproduktionen! Att kopiera är att vända på– eller åtminstone stoppa flödet av resurser från de med minst till de med mest. Dessutom har historien lärt oss att det bästa sättet att förändra världen är att förändra produktionen.

Varför är det då motiverat att ta risken? Problemet i sammanhanget är ju att det huvudsakliga s.k. »brottet« är kopieringen. Men den är helt riskfri för mig! Det syns inte på böckerna att de har blivit kopierade om jag bara håller mina digitala kopior för mig själv. Min handling blir alltså bara straffbar i praktiken genom min solidaritetshandling att dela ut böckerna till mina klasskamrater. Bara det i sig är en vidrig logik – var egoistisk och belönas, var solidarisk och bestraffas. Det i sig gör det värt att ta risken.

I övrigt så är risken mycket liten. Och min risk är en droppe i det hav av potentiell nytta som mitt risktagande tar – ett solklart fall där mitt eget behov av trygghet trumfas av de mångas behov. Det är logiskt. Dessutom kan jag ju hoppas att mina kamrater hjälper till att betala mina eventuella böter.

Men är det värt risken? För att praktiskt bekämpa en vidrigt monopolistisk industri som suger ut ekonomiskt svagare personer, att praktisera faktisk kommunism och att bekämpa anti-Star Trek-samhället? Ja, utan tvekan. Det är värt att döda för det.

Åtgärdsprogram för världen om jag fick bestämma

Om jag blev diktator över världen skulle jag förmodligen genomföra följande åtgärdsprogram helt oironiskt. OBS att jag naturligtvis fattar att det knappast skulle lösa alla världens problem och att det, öh, utgår från mig själv. Det är liksom lite därför det är en rätt dålig idé med en världsdiktator. Jag har i skrivandet av listan förutsatt att jag har absolut makt att driva igenom alla dessa förslag på internationell skala, men förstås inte att jag är allvetande eller att besluten inte kommer att mötas med ett visst motstånd. Därav vissa diplomatiska formuleringar och alla »forska på…«-punkter. Om jag hade absolut makt över allt skulle jag bara ha en punkt: »Inför Star Trek«.

  • Tillsätt en internationell kommitté för att utreda och föra åtal mot inflytelserika personer i samhället för brott mot mänskligheten. Det bör utredas i vilken utsträckning liberala ideologer, chefer, politiker, riksbankschefer, ekonomer m. fl. var ansvariga (medvetet eller omedvetet, direkt eller indirekt) i andra människors lidande. Hit räknar jag offer för rasism eller sexism, utförsäkringar, förnedrande åtgärder av olika slag, arbetslöshet p.g.a. inflationsdämpningspolitik o.s.v.
  • Utfärda omedelbart personskap med tillhörande rättigheter till alla djurarter som är uppenbart självmedvetna, såsom vissa apor, delfiner, valar med flera. Utgå från existerande forskning.
  • Förbjud val- och delfinfångst och likställ i lag den (och all annan jakt på djur med personskap) med ett överlagt mord på en värnlös människa.
  • Inför drakoniska lagar kring skydd av vildliv och tjuvjakt.
  • Upphäv alla patent och upplös all immaterialrätt utom rätten att erkännas som upphovsperson. Alla immateriella rättigheter tillfaller alla självmedvetna varelser in abstrakt.
  • Expropriera och förstatliga alla företag som fyller samhällsnödvändiga funktioner.
  • Förbjud köp av arbetskraft på annat än privat basis (typ betala grannen för att klippa ens häck).
  • Inför tydliga och allmänt tillgängliga (både tekniskt och intellektuellt) standarder för all teknik.
  • Tvinga Apple och Microsoft att publikt be om ursäkt för sitt skadliga agerande. Likvidera sedan båda företagen.
  • Lagstadga rätt till åtkomst av källkod för hård- och mjukvaruanvändare.
  • Inför ett planetärt rymdprogram med mål att skapa fristående kolonier på andra planeter och att utforska rymden.
  • Inför ett planetärt program för att utforska och kolonisera djuphaven.
  • Avsätt forskning specifikt för att automatisera all nödvändig produktion.
  • Prioritera forskning på långsiktigt hållbar livsmedelsproduktion. Se till att det även forskas på GMO.
  • Inför en planetär plan för utsläpp av växthusgaser och andra miljögifter; inför straffskatter som ser till att de upplevs (effektivt: chockhöj bensin- och flygskatten).
  • Inför fri och gratis vård, utbildning och barnomsorg för alla människor (och de djur som kan uttrycka en sådan önskan).
  • Upprätta ett nätverk för distribution av arbetsuppgifter; inför en plan för arbetsmarknadens avskaffande till dennas förmån.
  • Inför obligatoriskt samhällsarbete en kort period av året i samhällsvitala verksamheter som exempelvis vården.
  • Inför drakoniska djurskyddslagar där det ligger på djurhållare att bevisa att djuren inte lider under sin livstid och att de dör utan smärta, samt att de har möjligheter att utvecklas under sin livstid. Förbjud också avel som försämrar djurens livsförmåga, samt lagstadga en minsta tillåten livslängd som är jämförbar med djurets naturliga livslängd. Effektivt: förbjud all djurhållning större än hobbyskala.
  • Avsätt forskningsmedel för forskning på djur-människa-kommunikation för att ta reda på om det skulle vara möjligt att t.ex. förhandla med djur.
  • Avsätt forskning med mål att framställa barn utanför en livmoder.
  • Utveckla P-piller även för män.
  • Starta upp seriös forskning för att permanent utrota mensvärk som koncept, både i redan existerande människor och på förhand i kommande. Det är inte rimligt att det finns.
  • Avsätt forskningsmedel för förbättring av människor: kan människor göras mer intelligenta eller mer empatiska?
  • Avsätt forskning – både humanistisk och naturvetenskaplig – på att lösa det feministiska problemet på kortast möjlig tid. Att avskaffa det manliga könet på lång sikt är en acceptabel kostnad om det inte kan undvikas.
  • Avsätt också forskning på att lösa resterande globala problem: fattigdom, underutveckling o.s.v. Se till att lokala forskare är i majoritet för sina respektive områden och att de har lokala mandat så att inte beslut tas över huvudet på någon.
  • Stäng Vidarkliniken och förbjud alternativ- och traditionell medicin (men gå igenom och utför forskning för att se om något faktiskt verksamt preparat har missats hittills).
  • Inför lagstadgad sex timmars arbetsdag, med kontinuerliga förkortningar planerade.
  • Bygg affärer som på biblioteksbasis hyr ut nyttiga saker (verktyg, cyklar, växtsticklingar, datorer)
  • Förbjud försäljning av porr med riktiga människor (eller djur).
  • Tillåt distribution, försäljning och innehav av alla former av tecknad eller 3D-animerad porr.
  • Avskaffa (kärn)familjen och dess praktiska rättigheter (typ specifikt föräldrars rätt att fatta vansinniga beslut rörande sina barn).

Till asocialismens försvar

Det började som ett skämt: asocialismen. Framförallt var det en reaktion på den party-kommunism som företräds av bl.a. Planka.nu, och som verkar gå ut på att göra hela livet till »en evig fest«, som Nyktra socialister uttrycker det. Som kamrat Johan påpekade så måste detta ses i sitt historiska sammanhang. Arbetarrörelsen, milt uttryckt, har haft problem med ett fetischerande av arbetet (tänk stålhårda proletärnävar och män med släggor).

Men, motsatsen till arbetet är inte festen, utan fritiden. Motsatsen till festen är vardagen. Festen är till sin natur singulär: det är ett avbrott, något tillfälligt och (inom vissa ramar) oförutsägbart. En evig fest skulle vara en plåga, ett fruktansvärt och utdraget kaos.

Arbetet under kapitalismen karakteriseras hela tiden av ett paradoxalt tvång: tvånget att tjäna till sitt uppehälle, tvånget att följa chefens kommando, tvånget att vara trevlig, tvånget att umgås, tvånget att gå till jobbet, tvånget att söka jobb om man inte har något. Samtidigt framställs detta tvång under kapitalismen som något frivilligt. Själva våldet externaliseras till samhällets normer om en anständig konsumtionsnivå, och till våra biologiska förutsättningar, till behovet av mat att äta och tak över huvudet.

Det är avskaffandet av detta tvång som är målet. Eller, för att parafrasera 90-talet: en annan vardag är möjlig! Målet är inte brottet med det inrutade och förutsägbara och övergången till det oförutsägbara och »fria«. Målet är en inrutning som vi själva underkastar oss och kan ändra på.

Här både håller jag med och håller inte med kamrat Jobjörn: kommunismen måste vara upplösandet av distinktionen mellan arbete och fritid, men bara så till vida att arbetet så som det nu är avskaffas. Det betyder inte att vi alla ska förväntas gå på samordningsmöten eller sopa gatorna hela dagarna. Här håller jag med Valerie Solanas kanske mer än någon annan: automatisera allt tråkigt!

Sammanblandat i partykommunismen finns också ett okritiskt hyllande av det kollektiva och sociala. Genom hela sin bok Trafikmaktordningen upprepar Planka.nu detta, inte minst när de skriver om hur de önskar att transporter ska vara långsamma så att man kan göra dem till en händelse (tänk fest på tunnelbanetåget). Uppenbarligen fattas här ett åksjukt perspektiv, kan man säga.

Men, utöver detta så finns ett antagande om att det sociala är något netto positivt, eller som de själva skriver: »om vi ställer upp på premissen att sociala aktiviteter är något så pass positivt och glädjebringande […]« (Trafikmaktordningen, s. 128).

Sociala aktiviteter är verkligen inte enligt min erfarenhet något som är netto »positivt« eller »glädjebringande«. L’enfer, c’est les autres – helvetet är andra människor! Även arbete, mobbning, kapitalrelationen, misshandel, jättetråkiga möten, misslyckade partyn, påtvingad och konstlad socialisering, våldtäkter och så vidare är sociala aktiviteter. Visserligen finns många toppar i sociala aktiviteter, men också många dalar – möjligen de allra djupaste.

Partykommunismens omfamnande av det sociala har ett uppenbart ursprung. Det är ett ställningstagande mot den förhärskande liberalismens individualism. Men att lösa konflikten mellan individ och kollektiv genom att urskillningslöst omfamna det senare är knappast en lösning på motsättningen. Snarare kör det bara vidare i samma spår, fast åt ett annat håll.

För våra liv är inte alltid kollektiva och sociala. En individ utan stabil självuppfattning är knappast någon bra grund att bygga ett kollektiv på, och avskiljdhet och personlig reflektion är strängt nödvändigt för upprättandet av en fungerande individualitet.

Ett stabilt kollektiv måste förutsätta stabila, starka och självständiga individer för att inte bli extremt känsligt för självförstärkande nedåtgående spiraler, sekterism och masspsykos. Naturligtvis krävs en annan typ av indivudell fostran än den vi är vana vid, men det betyder inte att den helt kan uteslutas.

Bakom anarkismens skenbart frihetliga budskap ligger järnhårda krav på individen. Det är därför anarkismens historia också är en historia av fruktansvärda misslyckanden: de människor som är desperata nog att försöka sig på anarkistisk kamp är också så skadade och neurotiska att de omöjligt kan samarbeta framgångsrikt och därför oundvikligen misslyckas.

Saker man inte berättade för mig i skolan

Jag blir fortfarande arg när jag tänker på hur dåligt förberedd man blev på den faktiska världen i grundskolan. Det var inte förrän i högstadiet (eller kanske t.o.m. gymnasiet) när jag fattade att inte alla människor var berättigade till gratis sjukvård.

Jag tänkte att det borde vara en självklarhet i varje civilisation att man skyddar människor från saker som drabbar oförutsägbart och ofta oundvikligt: bara för att man har oturen att bli sjuk ska man ju inte utöver detta också bli fattig. Och man hade ju fått lära sig om de svenska trygghetssystemen i skolan, och förstått att det var sådär det var i USA, där folk låg och dog på gatorna eller nekades vård för att de inte hade rätt försäkring.

Men mest verklighetsfrånvänd var nog ändå den bild av arbetsmarknad och karriärer som man fick av skolan. Ungefär såhär föreställde jag mig att det gick till innan jag själv försökte skaffa ett arbete: först gick man i grundskolan, där man mest skulle ta det lugnt och lära sig saker. Efter det kom högstadiet, där skulle man få bra betyg och lära sig viktiga saker, inte minst för att komma in på- och klara av gymnasiet. På gymnasiet skulle man välja någon bra utbildning (typ data) och plugga som fan.

Om man sedan ville ha ett arbete så kunde man gå till arbetsförmedlingen. Där skulle de titta på ens betyg, konstatera att man var en ordentlig människa och slussa en vidare till någon arbetsköpare som var intresserad av arbetare. Arbetsköparen skulle sedan titta i ens betyg och kanske ha någon kort intervju för att ta reda på om man kunde duga till arbetet. Om man inte fick jobb av någon anledning skulle man givetvis få någon sorts A-kassa så att man kunde leva hyfsat okej ändå (men kanske inte köpa jättestora plasmateveskärmar).

Om man inte ville ha arbete direkt, d.v.s. om man ville ha ett mer välbetalt arbete, då skulle man fortsätta på högskolan. Där skulle man gå ett program för att utbilda sig till ett specifikt yrke, typ tandläkare, civilingenjör, bibliotekarie o.s.v. Sedan skulle motsvarande process som efter gymnasiet inträda.

Sedan dess har jag lärt mig mycket. Ingen »blir något« längre, alla har bara mer eller mindre usla tillfälliga anställningar. Ingen som går till Arbetsförmedlingen får jobb. Om man inte har arbetat tidigare har man jättesvårt att få jobb, och man får då heller inte A-kassa, utan i bästa fall socialbidrag, men med en massa begränsningar typ att man måste leva upp pengarna som ens föräldrar har sparat ihop till en för att man ska kunna köpa möbler till sin första lägenhet som man ännu inte har flyttat till.

Och det är verkligen inte så att man får jobb på sina meriter. Det finns i princip två sätt att få jobb: antingen känner man någon som känner någon…, eller så gräver man fram en massa företag och ringer och bråkar med dem tills man får jobb. Man kan ju tänka sig vilka samhälleliga resurser det kostar att alla som behöver jobb både ska slösa bort veckor av sin tid med att jaga företag som inte vill ha dem, samtidigt som företagen hela tiden måste hantera att det ringer desperata människor och vill ha jobb.

Detta handlar ju åtminstone delvis om att mina föräldrar och mina skolböcker fick sina samhällsuppfattningar under en tid då låg arbetslöshet var ett prioriterat mål. Numera, sedan typ 70–80-talet är det inte så, och därför har vi en permanent arbetslöshet som ska vara där, annars får vi inflation. Det handlar också om att den svenska modellen har strandat, eller kanske snarare drivits upp på klipporna: facken har lagt ner alla försök att kämpa för arbetares rättigheter, socialdemokraterna har lagt ner sin politik helt och modellens förutsatta fordistiska, fasta anställningar är sedan länge utbytta mot postfordistiskt rörliga (läs: osäkra) anställningsformer.

Det jag inte förstår är varför vi vill ha ett samhälle där folk som inte har några problem med att prata i telefon får alla jobb?

Det är också ganska talande att jag i samband med dessa uppenbarelser väldigt fort gick från vänsterliberal till att vara kommunist. För liberalismen fungerar uppenbarligen inte i praktiken.

Svar till Florian Burmeisters kommentar om Vänsterpartiets konferens

För att kort sammanfatta: jag, i egenskap av medlem i bokcaféet Projektil, satt i ett bokbord under en konferens arrangerad av Vänsterpartiet i Uppsala. Jag skrev ett inlägg där jag ganska osakligt gnällde på vänsterpartiets flirt med miljöpartiet, och Florian svarade med en kommentar. Sedan hände det tusen saker (bl.a. att jag hade ont i mina handleder och inte kunde skriva) och jag glömde helt bort att svara. Detta ska jag istället göra nu. För övrigt så har jag också läst Florians sammanfattning från konferensen så att jag, öh, har någon sorts koll på vad jag pratar om.

Först vill jag påpeka att jag menar två olika saker:

  1. Jag ogillade/kände obehag inför estetiken och innehållet på konferensen.
  2. Jag oroar mig för vad ett inflöde av miljöpartister skulle göra med Vänsterpartiet.

Av dessa så tyckte jag själv att jag la mest fokus på den senare, men den delen av mitt inlägg tar du inte upp, antingen för att den första var så provocerande uttryckt eller av något annat skäl. Men jag tror också att vi tänker väldigt olika, vilket blir tydligt av din kommentar.

Först lite direkta svar på din kommentar, sen ska jag gå vidare och försöka klargöra min poäng. Till att börja med så menade jag inte att Vänsterpartiet ägnade sig åt identitetspolitik när jag skrev att det befann sig i ett »identitetssökande«, jag menade att det pågår en diskussion om vad vänsterpartiet ska vara till för, vad det ska stå för och så vidare. Väldigt djupa saker, som jag är mycket orolig för kan rubbas åt helt fel håll om det just i denna fas kommer in en massa vänster-miljöpartister. Detta skär väldigt mycket diskussionen om hur man ska förhålla sig till kommunismen (avslöjande: jag refererar ofta till mig själv som kommunist, men öh, jag äter inte barn).

Fortsättningsvis så tänker du att det är bra med ett inflöde av miljömuppar som »förstår hållbarhetstänket« och »är öppna för tankar om social rättvisa«. Problemet här är egentligen tvådelat. För det första: jag är inte alls säker på att miljömupparna är bra på hållbarhetstänk, trots att de gärna tror det. För det andra så är det väl inte så problematiskt med ett inflöde av, öh, ideologiskt oproblematiska miljömuppar. Det är snarare gränsfallen jag är orolig för, och framförallt det att man i värsta fall måste »uppfostra« dem i en socialistisk tanketradition också.

Att döma av din inställning till kooperativ så tror jag att vi förstår det här med socialism och samhällsomvandling lite olika. Till att börja med så tror jag att en revolution av något slag är oundviklig om man vill komma undan kapitalismen, eftersom man bara kommer att »bygga in« den annars.

Det finns gott om exempel på hur vi ofta är våra egna värsta chefer, och med en ekonomi som fortfarande fungerar kapitalistiskt finns risken att det enda introduktionen av kooperativ gör är att avskaffa kapitalisterna men behålla kapitalismen, eller snarare: att göra alla till kapitalister. I värsta fall kan det hindra en utveckling bortom en kapitalistisk logik eftersom människor då i högre grad har investerat i det ekonomiska systemet, och nu har mer att förlora än sina bojor. Introduktionen av aktiehandel för »vanligt folk« ser jag som ett led i detta också.

Men jag är förstås inte emot kooperativ. Det vore ju helt vansinnigt. Däremot tror jag att det här rör viktiga frågor kring vad revolutionen är. Jag skulle vilja påstå att alla revolutioner per definition har två komponenter: en skapande och en förstörande. Man kan tänka sig att kooperativ skulle vara en del av den skapande sidan, men jag har svårare att se hur det hänger ihop med den förstörande. Eller mer tydligt kanske: jag har svårt att se hur kooperativen ska ta ifrån den odemokratiska ekonomin sin makt, med tanke på att man så att säga måste konkurrera på dens villkor.

Projektil, som jag ser det, är för övrigt inte heller någon riktig kamporganisation, så mycket som ett försök att hålla en döende vänsterrörelse levande och att se till att försöka hålla tillbaka den borgerliga anstormningen i det offentliga rummet. Det är med andra ord snarare en konservativ åtgärd, men det har att göra med läget helt enkelt. Den borgerliga idéhegemonin och det postpolitiska tillståndet är så starkta just nu att det inte direkt finns något revolutionärt läge. Därmed givetvis inte sagt att Projektil (eller kooperativ) inte kan fungera som bränsle på en revolutionär eld när och om en sådan kommer.

Det här anknyter till en mer dold del av min kritik, som har att göra med kampen om politikens villkor. Som det ser ut idag så är det offentliga samtalet (som du helt säkert vet) oerhört högervridet, och det är en viktig kamp för ett vänsterorienterat parti att föra att helt enkelt kunna säga saker som är kontroversiella. Problemet med kooperativen och den ekonomiska demokratin här är att de båda två är det kanske minst radikala ett vänsterparti kan prata om och fortfarande vara vänster.

Förmodligen skulle man kunna fråga någon medlem av det gamla (och kanske det nya) centerpartiet om de var för småskalig, kooperativ produktion och de skulle hålla med, i stort sett, och det måste vara en varningsklocka. Givetvis betyder det inte att man ska förkasta hela idén, men det är värt att fundera kring vad det är som gör just strategin med kooperativ till en vänsterstrategi, d.v.s. en strategi för arbetarklassens upplösande. Här finns ju exempelvis en massa risker att typ fastna i en fruktansvärd arbetskult, där driftiga arbetare som tar över nedlagt produktion framställs som idealet över de veka och lata kapitalisterna.

Med andra ord: att Annika Lillemets föredrag var kompatibelt med konferensens innehåll i övrigt är snarast ett varningstecken, som jag uppfattar det. Dessutom finns här en risk för en politisk glidning: eftersom alla behandlar en som en idiot så fort man pratar om klasskamp och avskaffande av kapitalism, men hummar medgivande när man pratar om »ekonomisk demokrati« eller småskalig produktion så är det givetvis lätt och framförallt bekvämt att glömma bort klasskampen och den socialistiska kärnan. Detta är något som man kan se ganska tydligt på bl.a. feminismen, där det numera är möjligt att vara för prostitution som någon sorts feministiskt statement.

Vad jag saknar, med andra ord, är främst en strategidiskussion. Vad är läget i klasskampen just nu, hur för vi den framåt, vilka är våra fiender, vilka strategier kan vi använda o.s.v. Min uppfattning är att Ung vänster just nu jobbar med typ dessa frågor, och det är förstås möjligt att mitt utifrånperspektiv gör att jag har missat en eventuellt pågående sådan diskussion i Vänsterpartiet också. Jag hoppas i alla fall att det är så!

Slutligen så ber jag om ursäkt för att jag gjorde dig ledsen: mitt inlägg var inte riktigt tänkt för en större publik (jag utgår lite från att ingen läser min blogg), men jag borde definitvt ha uttryckt mig mer kamratligt. Jag ska tänka på detta i framtiden!

Bibliotekspolitik

Karl Marx och de andra historiematerialisterna menade (och menar) att varje samhälle innehåller embryot av nästa samhälle inom sig, och därmed även sin egen undergång. Revolutionen kommer inte flygande från skyarna som en deus ex machina, utan vi måste själva söka revolutionens rötter inom samhället.

Ett sätt att göra detta på är att leta efter anakronistiska tendenser i samhället. En sådan tendens är biblioteksväsendet. Egentligen är det helt otroligt att vi fortfarande har bibliotek med tanke på borgerlighetens frammarsch. Folkbibliotek är ju en enkel och välfungerande form av kollektivt ägande, som dessutom åtminstone potentielt står i konflikt med förlagsindustrin. Kommunism i praktiken.

Ett av de intryck jag dragit av trilogin Red Mars är de politiska möjligheterna hos konceptet integrated pest management. Enkelt sammanfattat går det (åtminstone i böckerna) ut på att man odlar mer tåliga och aggressiva växter än ogräset, och på så sätt slår ut det. Som politisk metod innebär det att man i den revolutionära processen bygger aggressiva revolutionära organisationer som fyller faktiska behov, snarare än att blint angripa sina fiender.

En revolution måste trots allt ha en bas, annars har den inget att stå på, och slutar antingen som en tillfällig intellektuell rörelse utan reell makt – som en fin men praktiskt ogenomförbar idé – eller som en serie undanviftade oroligheter vilka slås ner av våldsmonopolet.

Därmed förespråkar jag absolut inte pacifism som metod. Pacifism är inte en användbar metod och har aldrig varit det. Egypten är ett tydligt exempel på att även om revolutionen skulle börja fredligt så kommer repressionen att vara våldsam, vilket lämnar två alternativ: slåss eller dö.

Min nuvarande långsiktiga plan är att utbilda mig till biblioteksvetare och att jobba som bibliotekarie (om det är möjligt – jag har förstått att det inte direkt är det lättaste jobbet att få). Mitt syfte är bland annat att politisera biblioteken och bibliotekarieyrket, och att behandla dem just som ett experiment inför ett möjligt framtida samhälle.

Parallellt med detta finns också ett behov av att på flera nivåer försvara folkbiblioteken, samt att föra en aktiv diskussion om deras syfte. Viktigast av allt – förutom att de inte läggs ner – är att de inte förvandlas till varesig en dumpningstipp för robotböcker eller till en multimediaförmedlarcirkus.

Om det här med frihandel

Det finns två saker som folk brukar bli förvånade över när jag  som »vänsterextremist« diskuterar politik; dels är det att jag inte älskar LO-facken av princip, dels att jag inte är mot frihandel.

Nog för att det känns som att den bild som finns av att vara »vänster« är mycket av en halmgubbe, men låt mig svara ändå, angående LO först. Meningen med en fackförening är att organisera arbetare i kampen för bättre arbetsförhållanden, och att utgöra en organisatorisk grund rent allmänt. Vad facket säger att de gör eller vad facket har gjort historiskt är mer eller mindre ointressant. Ett fack som inte kämpar utifrån medlemmarnas och klassens intressen är värdelöst. Om facket dessutom tar ställning mot klassens och medlemmarnas intressen — ja, då är det direkt farligt.

Återstår då bara att förklara frihandeln. Här kommer jag att luta mig tillbaka på Marx On The Question of Free Trade.

Vanliga argument för frihandel är att det skulle skapa individuell frihet och demokrati, men kanske framförallt att det leder till effektivare produktion. Om man envisas med att odla jordgubbar i Sibirien kommer man snart att bli utkonkurrerad på världsmarknaden, eftersom ens jordgubbar blir extremt dyra p.g.a. alla värmeanläggningar och växthus som man måste använda.

Eller ja, man skulle ha blivit utkonkurrerad om alla hade fattat sina ekonomiska beslut baserat på pris. I verkligheten utanför de ekonomiska modellerna fungerar det ju som bekant något annorlunda.

Marx besvarar detta argument, mest i förbigående:

[…] we are told that free trade would create an international division of labor, and thereby give to each country the production which is most in harmony with its natural advantage. You believe, perhaps, gentlemen, that the production of coffee and sugar is the natural destiny of the West Indies. Two centuries ago, nature, which does not trouble herself about commerce, had planted neither sugar-cane nor coffee trees there.

Många liberaler (och även andra, som rimligen borde veta bättre) pratar om att fri marknad är lika med individuell frihet och »demokrati« (vad nu det betyder). Men vems frihet är friheten i frihandel? Marx igen:

Do not allow yourselves to be deluded by the abstract word freedom. Whose freedom? It is not the freedom of one individual in relation to another, but the freedom of capital to crush the worker. […] To sum up, what is free trade, what is free trade under the present condition of society? It is freedom of capital. When you have overthrown the few national barriers which still restrict the progress of capital, you will merely have given it complete freedom of action.

Marx undviker också att fastna i den tramsiga frihandel kontra protektionism-debatten, genom att konstatera att

the protectionist system is nothing but a means of establishing large-scale industry in any given country, that is to say, of making it dependent upon the world market, and from the moment that dependence upon the world market is established, there is already more or less dependence upon free trade. Besides this, the protective system helps to develop free trade competition within a country. Hence we see that in countries where the bourgeoisie is beginning to make itself felt as a class, in Germany for example, it makes great efforts to obtain protective duties. [min kursivering]

Här kan man förstås även ana en intressekonflikt mellan den enskilde kapitalisten, det nationella kapitalet och kapitalistklassen. Debatten mellan protektionism och frihandel är med andra ord en debatt mellan olika kapitalister. Att som kommunist ta ställning i den vore att ta ställning till en av två av sina fiender.

Marx är också mycket noga med att påpeka detta:

Do not imagine, gentlemen, that in criticizing freedom of trade we have the least intention of defending the system of protection. One may declare oneself an enemy of the constitutional regime without declaring oneself a friend of the ancient regime.

Att frihandel skulle leda till ekonomisk utjämning på en global skala är givetvis trams som bara en ekonom rimligen kan tro på:

If the free-traders cannot understand how one nation can grow rich at the expense of another, we need not wonder, since these same gentlemen also refuse to understand how within one country one class can enrich itself at the expense of another.

Men, nu när jag har bemött och förlöjligat (eller snarare låtit Marx möta och förlöjliga) de vanliga argumenten för frihandel, varför är jag fortfarande inte emot? Marx själv säger sig vara för frihandel därför att

[…] in general, the protective system of our day is conservative, while the free trade system is destructive. It breaks up old nationalities and pushes the antagonism of the proletariat and the bourgeoisie to the extreme point. In a word, the free trade system hastens the social revolution. It is in this revolutionary sense alone, gentlemen, that I vote in favor of free trade.

Frihandeln intensifierar klassmotsättningarna och förstör de idiotiska nationsgränserna, den förflyktigar allt fast och profanerar allt heligt. Detta är något som tilltalar mig som revolutionär. Jag vill ha en snabb, ständig förändring. Tanken att man skulle kunna slå fast kulturer och värna dem mot förändring är mig avskyvärd.

En utopi

Bloggen Jordränta drog igång en utmaning till olika bloggare att beskriva sin vision av det klasslösa samhället. Jag var visserligen inte inbjuden, men jag tänkte svara ändå, om inte annat för att Luftslottet är nere i åtminstone några dagar till. Denna text är i princip en lite annorlunda version av det samhälle som skildras på Anarres i The Dispossessed (men minus svält), så om du har läst den kan du sluta här.

Någon av de utmanade beskrev det som att patriarkatet skulle försvinna omedelbart när kapitalismen avskaffades. Det tror inte jag. Men kvinnors underordning måste givetvis också avskaffas för att samhället ska vara »klasslöst« i någon rimlig innebörd av ordet, så jag tänker mig att min utopi är en konsekvens av både feministisk och antikapitalistisk (samt antifascistisk och en lång rad andra) kamp. Om man väljer att kalla detta för bara »kommunistisk« eller någon annan ism lämnar jag osagt.

Jag tänker mig ett samhälle där produktionsmedel ägs kollektivt, mycket som Salka (vars text jag bara har skummat, ska jag erkänna). Jag tänker mig också, precis som Jordränta, att all tråkig produktion som ändå måste göras (callcenters t.ex. är ju av förklarliga skäl avskaffade) är automatiserad så långt det över huvud taget är möjligt, och utförs med roterande scheman där det inte är möjligt.

I likhet med Lena Gemzöe tänker jag mig ett samhälle som fokuserar mer på reproduktion av människor än produktion av saker. De prylar som tillverkas görs så hållbara och modulära som möjligt för att hålla länge och vara lätta att laga. Barnafödseln hålls förhållandevis låg med hjälp av preventivmedel, och barn både föds av människor och odlas i maskiner.

Bostäder klustras i mindre mer eller mindre självförsöjande grupper, med goda tåg- och luftskeppsförbindelser (flyg är nog kört) mellan varandra. Jag tänker mig väldigt höga höghus, med matproduktion under och kanske på några av fasaderna, men jag är ju inte arkitekt så jag kan inte direkt uttala mig. I anslutning till varje kluster finns de flesta lokaler som kan behövas (biografer, matlager, workshops för olika tekniska prylar, barnpassning, äldrevård, tvättrobotar, mötesplatser…).

Beslutsfattande sker decentraliserat och enligt den syndikalistiska principen om att den som berörs av en fråga ska ha rätt att vara med och fatta beslut i den.

Livsmedelsproduktionen är även den decentraliserad, och sker även den automatiserat i så hög grad som möjligt (givetvis baserat på vad de som äter och tillverkar maten tycker! De kanske älskar att odla morötter t.ex). Djurindustrin är i princip avskaffad (och p.g.a. de lägre befolkningstalen och bättre planerade boplatserna finns det mer utrymme för vilda djur), men kött och andra icke-medvetna djurceller odlas i tankar och äts.

Monosexualiteten är avskaffad som norm, och mellanmänskliga relationer kännetecknas av variationer och ömsesidighet. Många barn föds könlösa och behandlas sedan med hormoner för att utveckla kön när de känner att de vill ha det, könsbyten är vanliga och kön och sexualitet betraktas inte som identitetsgrundande. Människor antas vara asexuella om inte omständigheterna visar annorlunda. Konceptet monogami är nästan helt okänt och de flesta tabun avskaffade, eftersom sexualitet inte längre har någon koppling till reproduktion.

Tekniken betraktas som huvudsakligen i människans tjänst, och både biokemiska och rent mekaniska maskiner används både för nytta och nöje. Tabut mot modifiering av människokroppen är avskaffat, och experiment med kemiska, biologiska, mekaniska och psykosociala »hack« och förbättringar av människor är vanliga. Förhoppningsvis förekommer »mind uploading«.

»Cyberspace« betraktas inte längre som en plats, och digital kommunikation används inte längre i konkurrens med faktisk fysisk närvaro. Datorer och nätverk administreras även de decentraliserat (vilket inte är någon större skillnad mot idag) av olika samarbetande hackerkollektiv. Datortid, bandbredd och lagringsutrymme distribueras lokalt över de olika bostadsklustren. Nätverken är spretiga blandningar av fiberoptik, koppartråd och olika former av radiovågor. TV och radio finns inte. Alla använder Emacs, ingen kommer ihåg vad vim är ens.