Tag Archives: jobb

No Time To Cry

Ok, valet gick inget vidare, kan man säga. Alldeles oavsett hur man förhåller sig till det; som en ren försvarsåtgärd eller som politisk strategi. Det kunde ha varit värre (kan det?), men det kan det å andra sidan alltid.

Men det finns en rak linje mellan vänsterns misslyckande och högerns (inklusive extremhögern– både den nyliberala och  den konservativa/nationalistiska/främlingsfientliga) framgång. Som det verkar nu ser det ut som om den gamla onda tiden från 90-talet är på väg tillbaka, men jag var inte politiskt aktiv då så jag har inte så mycket att jämföra med. Hursomhelst så har vi inte tid att deppa ihop nu. Ok, ett par dagar kanske, men sen måste vi torka tårarna och omvandla vår bitterhet och sorg till handling, via hat och ilska.

Nu behöver vi göra två olika saker. För det första måste vi fortsätta den skademinimerande verksamheten, både genom synliggörande och ifrågasättande i (den alltmer motvilliga) media, men också genom rent konkret kamp. Sabotage, strejk, maskning och så vidare.

För det andra måste vi börja kämpa för att vinna, vilket borde börja med att hitta vänner. Nu menar jag inte att vi ska träska ihop i små tokradikala aktivistenheter (såvida inte minst en av dem leder till en storstadsgerilla!), utan snarare att vi behöver börja samlas på våra skolor och arbetsplatser och diskutera ihop oss runt våra intressen. Vad behöver göras?

Alliansens politik har, som jag har uppfattat den, handlat om två komponenter i samma dynamik; jobb och spotifiering, och det verkar rimligt att anta att den kommer att fortsätta i samma spår. Jobbpolitiken har som mål att få ut så många som möjligt i lönearbete (med eller utan lön), kosta vad det kosta vill. Med morötter om det går och piskor om man måste (tankarna går till kapitlen i Kapitalet om den ursprungliga ackumulationen i England). Till »morötterna« hör förstås även kraftiga rubbningar av maktförhållandena mellan facken/arbetarna och arbetsköparna.

Spotifieringspolitiken handlar istället om att sälja ut och privatisera allt. Skolor, sjukvård, apotek, bilprovning — you name it. Det går dessutom jättebra ihop med arbetsideologin; mer privatiseringar innebär sämre effektivitet och mer redundans, vilket innebär fler jobb. Det innebär också att fler skatter förvandlas till avgifter, vilket innebär högre kostnader, vilket innebär mer jobb för att upprätthålla samma levnadsstandard som förut.

Som en del av min punkt två ovan ingår också att hitta tillbaka till folkrörelserna som drev fram välfärdssamhället förra gången (fast, eh, göra rätt och förstöra härskarringen den här gången!). Alltså inte till samma folkrörelser, utan till någon modern motsvarighet — en bas som skapar kontinuitet mellan handlingar. Men hur det ska gå till är jag verkligen inte rätt person att spekulera i.

Nåväl, jag antar att vi möts på gatorna, kamrater!