Tag Archives: idioter

Veganism och alternativmedicin

På forumet vegan.nu diskuteras hur man ska göra med djurtestad medicin och veganism. En användare, »naturbus«, skriver såhär:

Veganism handlar för mig också om ekologi och naturen. Den traditionella syntetiska skolmedicinen innebär stora kemiska utsläpp som våra reningsverk kämpar med att hantera och för att kunna rena allt så behövs tilläggsinvesteringar av mångmiljonbelopp, vilket man idag inte har. Detta gör att kommunal vattenrening släpper igenom en hel del rester från läkemedel.

Det finns andra alternativ. Homeopatika, kinesisk örtmedicin, aur-veda etc, det finns även behandlingsformer utan några läkemedel alls (gäller då framförallt psykiska problem). Jag anser att man som vegan bör titta på dessa alternativ i första hand.

Nu är jag medveten om att det finns en vetenskaplig kontrovers om alternativen och dess verkningar. Dessa alternativ accepteras inte av den traditionella skolmedicinen som inte accepterar det vetenskapliga underlag som alternativen bygger på. Men vetenskapen rymmer många olika synsätt, olika metoder och olika former – vetenskapen levererar ju olika teorier och inga absoluta sanningar. Då den medicinska forskningen till största delen finansieras av läkemedelsbolag som strävar efter att ta fram produkter som de kan ta patent på, så har de inget intresse av alternativen som bygger på att man just inte syntiserar naturen. Trots detta motstånd från den kemiska läkebranschen så finns det över 200 vetenskapliga undersökningar som visar att homeopati fungerar.

Jag konstaterar att jag själv och många med mig har fått god hjälp av alternativen. Sedan får givetvis varje person göra sina egna val, men jag har min ståndpunkt klar i denna fråga. :)

Det här inlägget blir ett svar på detta.

Ok, veganism kan handla om »ekologi och naturen«. Det är inte så för alla, men det kan göra det. Inget konstigt där. Däremot börjar alarmklockorna ringa när det talas om den »syntetiska« »traditionella« »skolmedicinen«. Någon försöker verkligen framställa bilden av en industri bestående av giftdumpande vansinnesforskare i vita labbrockar, som dessutom är etablerad och till på köpet mossig.

Naturligtvis är det ett problem att det släpps ut rester av mediciner i sjöar och vattendrag. Vem har ifrågasatt det? Sitter alla andra i tråden och bara »fapp fapp fapp kemikalier i vattendrag och sjöar fapp fapp fapp«? Självklart inte.

Sedan kommer uppräkningen på de sedvanliga alternativmedicinsgrenarna. På dessa följer ett försök att, som de säger på engelska, »teach the controversy« och prata om att ja det finns en kontrovers kring detta, men det fungerar ju för mig. Och dessutom »rymmer vetenskapen många olika synsätt«, och framför allt »teorier« snarare än »absoluta sanningar«. Sen spelar naturbus ut det mest klassiska alternativmedicinarargumentet: läkemedelsforskningen styrs ju av läkemedelsindustrin och dess intressen, som främst är att ta patent på mediciner och tjäna pengar. De är inte intresserade av alternativ som innebär att man inte »syntetiserar naturen« (vad nu detta innebär).

Hur börja bena ut dessa felslut? Vi börjar med den anekdotala bevisföringen. Att något fungerar för dig eller dina vänner – ja, det är kul för dig och dina vänner, men ingen garanti för att det faktiskt fungerar på riktigt. Det är därför det finns, eh, dubbelblindtester och en vetenskaplig metodik. Den är förstås inte perfekt, men den är bättre än metodiken »jag gissar på att min erfarenhet är generaliserbar herp derp«. Och, eh, tyvärr: det finns inga välgjorda studier på att homeopati fungerar – och tur är väl det, för annars skulle vi verkligen ha problem, eftersom det motsäger typ all vetenskap att vatten skulle ha ett »minne« eller att medicin utan innehåll skulle vara effektiv frånsett placeboeffekten.

Är det inte sant då att läkemedelsindustrin är…obehaglig? Jo, det är sant. Den är obehaglig som fan. Jo, det finns definitivt tendenser till överutskrivning av psykofarmaka. Det finns till och med undersökningar som pekar dit. Tyvärr säger det absolut ingenting om huruvida alternativmedicin fungerar. Det faktum att medicinindustrin är dålig innebär ju inte att allt annat är bra: om jag t.ex. började sälja utspätt hästbajs som »medicin« skulle den inte bli bättre för att killen bredvid mig sålde arsenik.

Men om man ska argumentera på detta sätt så blir det nästan ännu mer obehagligt för alternativmedicinarna, eftersom »skolmedicinen« trots sina ondskefulla rötter faktiskt har en någorlunda dokumenterad effektivitet, något som homeopati tyvärr inte har (jag vet inte i vilket hål du hittade dina 200 artiklar).

OK, då har vi slagit fast det. Men här finns ett fel till. Det antas nämligen att all alternativmedicin typ, jag vet inte, kissas ut av blommiga hippies som lever på marijuana och kärlek på något idylliskt fält någonstans, utan att på vägen besudlas av de industriella/kapitalistiska omständigheterna. Men så är det ju inte: produktionen av alternativmedicin är precis lika industrialiserad och vedervärdig som den för »skolmedicin«.

Faktum är att den ofta är ännu värre, eftersom det finns mycket svagare reglering av alternativmedicin, speciellt om den säljs som kosttilskott. Då kan man hävda att den gör nästan vad som helst och komma undan med det. Och vad tror du att ett ondskefullt kapitalistiskt företag skulle föredra: sälja utspätt vatten till lättlurade idioter och hävda att det botar cancer utan att behöva betala asdyra kostnader för att testa det först, eller att producera medicin som de faktiskt måste ta stora ekonomiska risker för att utveckla och bevisa att den fungerar? Som en konsekvens av detta ganska lätta ekonomiska problem finns det en uppsjö bluffalternativmediciner som innehåller typ torkad frukt, kostar jättemycket och inte har några som helst dokumenterade verkningar.

Hur är det då med dessa »många synsätt« som vetenskapen rymmer? Ja, det beror ju helt och hållet på vad man menar med vetenskap. Naturligtvis kan man räkna lite olika här, och det finns många olika giv, men jag är beredd att påstå att den »vetenskap« som hävdar att homeopati fungerar genom något annat än placebo snarare är pseudovetenskap. Det faktum att det finns olika åsikter betyder verkligen inte att alla är lika bra. Så nej, man bör inte titta på dessa »alternativ« i första hand.

Åh nej, nu har jag slösat bort en massa tid på en jättelång text igen, bara för att någon hade fel på internet.

Gulag och andra saker som vänstern borde och inte borde hantera

Det är populärt bland högerdebttörer att spela ut det s.k. Gulag-kortet när de pratar med, eller ja till, kommunister. Problemet med detta är flera, kanske framför allt att det verkligen inte är klart varför vänstern skulle behöva »ta ansvar« för detta. Till att börja med så är den nuvarande vänsterns koppling till Sovjetunionen minst sagt oklar, frånsett en fetischering av memorabilia inom vissa grupper (mer om det senare).

Vilken teoretisk koppling finns det? Hur kan man visa att arbetsläger är en logisk konsekvens av den kommunistiska ideologin eller teorin? Inget av detta är något som dessa högerdebattörer tar upp. Den logiska slutsatsen är därför att de inte egentligen bryr sig om detta, utan bara vill göra en poäng. Låt oss dock ta dem på allvar, för även en blind liberal hittar ett (guld)korn ibland.

Är arbetsläger en logisk konsekvens av kommunistisk teori? Om man med detta menar marxism så är nog svaret ett rungande »nej«, eftersom den marxistiska teorin inte ö.h.t rör sig på den nivån, utan mer eller mindre uteslutande handlar om kapitalismen och hur den (inte) fungerar. Det finns dock ett mycket smalt utrymme för ofrivilligt arbete, i det att Marx kritiserar den Proudhonska tesen att allt arbete bör/kan vara lek, men det är knappast samma sak.

Är arbetsläger en logisk konsekvens av kommunistisk ideologi? Om man med detta menar de ståndpunkter som lyfts fram i det kommunistiska manifestet så är svaret fortfarande nej. Den kommunistiska ideologin ser historien som ett vågspel mellan olika klasser, och det kapitalistiska samhället som bestående av två sådana. Målet för kampen är att upphäva dem båda, vilket i praktiken är detsamma som att upphäva arbetarklassen (vilket automatiskt upphäver kapitalistklassen). Förstådd på detta sätt är den kommunistiska ideologin snarare arbetskritisk än så arbetspositiv att den vill införa ett generaliserat tvångsarbete.

Att förtrycka den kapitalistiska klassen vore inte heller meningsfullt, eftersom den per definition inte kan finnas utan en arbetarklass som arbetar åt den. Om kommunismen överallt har segrat så finns det helt enkelt inget hot från f.d. kapitalister som är så stort att de skulle behöva sitta i ett arbetsläger. Dessutom är kapitalisten en social funktion snarare än enskilda personer, varför det vore både meningslöst och grymt att sätta enskilda personer i fängelse på grund av denna funktion (dock kan det tänkas att vissa börsmäklare o.s.v. skulle behöva någon sorts grundläggande social rehabilitering).

Är arbetsläger något exklusivt för (förment) kommunistiska regimer? Nej. Här är inte minst de tyska nazisterna ett motexempel, men även USA, som för närvarande har en fängslad andel av sin befolkning som är jämförbar med den hos Sovjetunionen då gulagsystemet stod på sin topp.

Förklaringen att kommunismen med nödvändighet skulle leda till enorma arbetsläger är med andra ord otillräcklig för att förklara gulagsystemet. Istället måste andra förklaringar användas: politiskt klimat, speciella historiska omständigheter (betänk att Ryssland har en ganska lång historia av fångläger) o.s.v.

Då återstår kopplingen till vänstern. Varför väljer vissa delar av vänstern att fetischera Sovjetunionsmemorabilia? Förklaringen att det skulle vara för att de i hemlighet vill införa ett fascistiskt tvångsarbetssystem måste här betraktas som synnerligen tveksam. Istället handlar det snarare om unionens historiska roll.

Man måste i sammanhanget förstå att unionen dels historiskt representerade ett mycket ambitiöst utopiskt projekt, även för personer som inte var kommunister (se t.ex. anarkisten Emma Goldmans självbiografi), dels numera representerar en tid då det fanns en annan värld mitt ibland oss, innan världskapitalismens totala seger. Vi måste förstå att många av de större politiska projekt vi idag har bakom oss (inte minst välfärdssamhället) är en effekt av hotet från Sovjetunionen. För delar av vänstern idag är det snarare dessa saker som hammaren och skäran symboliserar.

Däremot finns det gott om andra arv som den breda vänstern i Sverige idag behöver hantera:

  • Arvet efter Rousseau – idén om den moraliskt högstående vilden/arbetarklassen lever och frodas idag i många kretsar, snarare än den marxistiska förståelsen av arbetarklassen som i grunden själv medskyldig till sitt predikament (vilket medger mindre moralisk överlägsenhet och mycket större handlingsutrymme).
  • Arvet efter humanioran/Foucault – förståelsen av allt som text och socialt konstruerat spökar idag rejält genom snart sagt hela vänstern. Problemet är kanske främst att vi inte har någon effektiv metod för att hantera identitetsförtryck, medan vi tvärt om har mycket effektiva metoder för klasskamp med klass som en objektiv social/ekonomisk funktion, vilka helt kastas över bord när man börjar tala om »klassism«.
  • Det patriarkala arvet – väldigt, väldigt många (nästan alla) vänsterorganisationer lider av stora problem med feminism, både i det att de saknar en feministisk analys och en förståelse av hur man förenar feminism med klasskamp eller ens klassanalys, och i det att de är direkt reproducerande av patriarkatet i form av arbetsdelning o.s.v. I brist på bättre rubrik så räknar jag också in queer kritik hit.
  • Det parlamentariska arvet – just nu finns det praktiskt taget två inställningar till parlamentarismen. Antingen är man för eller så är man emot. Är man för så tror man stenhårt på parlamentarismen som vägen framåt, vilket oftast också medför en reformistisk inställning. Är man emot så hamnar man oftast antingen i ren livsstilspolitik (vilken är ineffektiv) eller direkt aktion (vilket ofta innebär att man isolerar sig från allt vad parlamentarismen heter). Detta leder till en splittrad rörelse som lika ofta angriper sig själv som den faktiska motståndaren.
  • Snällhetsarvet – i brist på bättre namn. Det arv som driver vänstern mot en politik som är en lista över saker vi tycker är bra och bort från en sammanhängande analys. Rörelsen tvingas hela tiden agera världens samvete och hålla med den svagaste/den det är mest synd om, en mycket förlamande position att ha eftersom den politik som faktiskt är effektiv oftast har någon förlorare (som det därmed blir synd om istället).

Lennart Sacrédeus (eller: Din mamma)

När jag gick i högstadiet och det var skolval så var jag inte jättepolitisk. Man skulle möjligen kunna beskriva mig som en vänsterorienterad socialliberal med oproportionerligt stort intresse för upphovsrätt (d.v.s. en piratpartist om något), och i den mån mina vänner hade någon politisk orientering så var den ungefär likartad. När det var omröstning om euron skrev jag »yen« på röstsedeln i protest och lämnade därmed skolans enda ogiltiga röst.

Det fanns en annan sak, förutom upphovsrättsfrågor, vi också var ense om, jag och mina kamrater i högstadiet. Och det var vår fascination för kristdemokraterna. Vi kunde inte för våra liv förstå hur det kunde finnas ett kristet parti. Förekomsten av kristna ö.h.t. fyller mig faktiskt fortfarande med en viss ångest, men det är inget mot hur jag känner inför kristdemokrater. Oftast brukar jag bara låtsas om att de inte finns, speciellt inte i riksdagen. Jag menar, det finns politiker som tror på att det finns en övernaturlig kraft som har en plan för våra liv och de sitter och bestämmer över våra liv!

Ibland bryts dock mitt självbedrägeri. Ett bra exempel på detta är Lennart Sacrédeus artikel på SvD Brännpunkt.

Lennart argumenterar för att den egentliga anledningen till att det finns de som är emot tvångssterilisering av personer med transsexualism är att de vill konspirera mot den binära könsuppdelningen och införa »ett tredje kön«. För, eh, det är ju den enda rimliga förklaringen.

Själva argumentationen i artikeln går ungefär såhär: vi har ett av Gud givet binärt könssystem, om vi tillåter kvinna-till-man-transsexuella att »byta kön« (mer om detta förvirrande begrepp senare) utan att sterilisera dem så kommer detta att uppluckras. Och dessutom innebär denna »halva« övergång att transsexualismen inte var »äkta«.

Notera hur man-till-kvinna-transsexuella helt saknas från argumentationen, trots att steriliseringskravet rör även dem. Notera också hur sammanblandningen mellan ett eventuellt kirurgiskt ingrepp och ett juridiskt ingrepp (bytet av en variabel på ett papper) här medvetet blandas ihop.

Anledningen till att Sacrédeus argumentation inte håller är:

  1. Argumentet hanterar inte ö.h.t. man-till-kvinna-övergångar, och det är inte klart hur det skulle översättas, eftersom infrysta spermier är alienerade från personen på ett helt annat sätt. Även om man hänger upp en persons kön enbart på huruvida de har en livmoder eller inte så översätter det garanterat inte till huruvida jag har spermier i frysen från ett »tidigare liv« eller inte.
  2. Det är verkligen inte självklart varför just förekomsten av en fungerande livmoder skulle vara en primär könsmarkör på något sätt. Det skulle kunna markeras med en uppsjö andra attribut (förekomst av skägg, beteende, hållning, yttre könsorgan, vad det står i passet o.s.v.).
  3. Om målet är att upprätthålla den binära könsdikotomin så är det inte uppenbart varför män som föder barn skulle bryta den. En graviditet är en förhållandevis kort period av en persons liv, och detta queera läckage skulle alltså innebära en mycket kort störning i könsdikotomin, om någon (jag tänker att gravidmagen kan passera som t.ex. en ölmage).
  4. Givet punkt 2. och 3. måste argumentet om att en kvinna-till-man-transsexuell som vill kunna bli gravid inte skulle vara transsexuell »på riktigt« betraktas som mycket misstänkt. Om det går att passera för andra så kan man säkerligen passera även för sig själv. Dessutom: om man skulle upptäcka att man hett längtar efter att bli steril för att komplettera sin övergång så kan man ju göra ingreppet senare. Detta borde dessutom vara att föredra, eftersom steriliseringen inte kan ångras.
  5. Vilka politiska intentioner som vi vänsterbloggare, oppositionspolitiker med flera egentligen har bakom våra resonemang om att steriliseringskravet borde avskaffas så stämmer de inte nödvändigtvis överens med de hos enskilda personer med transsexualism. I klartext: bara för att jag vill bomba den binära könsuppdelningen åt helvete så betyder inte det att alla personer med transsexualism delar denna åsikt, och än mindre att de är utskickade av en internationell konspiration som någon sorts kamikazepiloter.
  6. Fuck den binära könsuppdelningen, det är hög tid att den dör ändå. Det finns personer som är födda med ett kön som är tvetydigt, och dessutom finns det länder som redan nu tillåter tre kön.
  7. Fuck även kristdemokraterna. Det är hög tid att de (som parti) dör!

Vi i blogosfären räds inte en belysning av kristdemokraternas konservativa idioti i hela dess ful(l)het och bredd. Däremot blir jag sjukt illamående av allt tal om att frågan skulle vara så »komplex«. Det är mycket enkelt: ni har fel och vi har rätt. Skärp er.

Utöver detta känner jag att det är jävligt äckligt att andra människors genitalier diskuteras på debattsidan i en svensk dagstidning. Dessutom är det äckligt att det läggs någon sorts bevisbörda på personer med transsexualism att bevisa att de är »på riktigt« och inte bara har fått ett ryck (varför man nu skulle få det).

Disclaimer: jag är inte jättevan vid att debattera i frågor om transsexualism, och jag är inte helt säker på att jag har hela terminologin på plats. Jag har också försökt att vara så språkligt respektfull som möjligt, men det är möjligt och t.o.m. troligt att jag missat detta på vissa ställen och vill redan i förväg be om ursäkt för detta. Skriv en kommentar så fixar jag! De enda som ska känna sig förolämpade av denna text är kristdemokrater och deras anhängare är tanken.

Datasäkerhetens död

Just nu faller olika websidor för »hackers« till höger och vänster, och det är en salig blandning av hög- och lågprofilsidor. Senast i raden (som jag känner till) är Filmtipset, som hade en pinsam XSS-svaghet. Enligt det mail som ägarna skickade ut till sidans medlemmar ska användarnas lösenord vara svåra att knäcka. Enligt användaren som postade informationen om säkerhetshålet på Flashback så ska dock »vem som helst« kunna knäcka dem.

Låt oss nu inte tala om hur fruktansvärt dålig moral hackarna har. Låt oss istället vara glada att det inte var nazister som hackade sidan för att hitta användare som sett homoporr eller något liknande, för en sådan situation är inte helt orimlig. Låt oss istället prata om hur fruktansvärt dåligt dessa websideskapare hanterar våra personuppgifter. För det är ju så uppenbart: deras mail är ett försök att skyla över det faktum att de inte vet vad de håller på med.

Här skulle man kunna montera en antipopulistisk kritik mot hur PHP skapade en veritabel folkrörelse kring att hacka ihop sina egna sidor och förfasa sig om hur »amatörer« har tagit över www. Frånsett att den verkliga historien ser ut ungefär tvärt om så faller det på sin orimlighet. Det är inte bara amatörsidor som hackas – tvärt om har enorma nättjänster som Steam och PSN snarare angripits i ännu större omfattning.

Istället handlar det om att kartan för datasäkerhet delvis ritats om och hotbilden ändrats. Förekomsten av fenomen som »advanced persistent threats«, helt enkelt hackers med tålamod och goda kunskaper, är åtminstone delvis något nytt. Att skydda sig handlar inte längre om att försöka kollra bort angriparna. Det fungerar inte längre att ha programmerare som inte också är åtminstone hyfsade på datasäkerhet, och det funkar verkligen inte (åter igen sned blick på Filmtipset) att inte kolla sin input!

Dessutom behövs avancerade detekteringssystem och flera nivåer av säkerhet. Förr eller senare kommer någon att bryta sig in, och då gäller det att vara beredd. Det gäller att ha övervakningssystem och nätverk som snabbt kan stängas ner. Det gäller allra helst att separera systemen i olika delar så att läckor inte sprider sig och folk inte får med sig hela databasen. Det är pinsamt uppenbart av Filmtipsets mail att de inte hade något av detta. Istället mumlar de något om att lämna över några loggfiler till polisen.

Filmtipset borde också ha en helt annan nivå av öppenhet. Vilken typ av hashar använde de och hur stor är risken att någon knäcker mitt lösenord? Vad har de gjort för att se till att problemet inte inträffar igen? Exakt vilken data har läckt (all data är väl gissningen). Vet de vilka IP-nummer som verkar ha hämtat datan? Vilken typ av säkerhetshål var det? Från vilken tidpunkt gjordes det första intrånget? När jag gav dem rätten att förvalta mina personliga uppgifter så gav jag dem i förtroende, ett förtroende som nu är brutet.

Absolut bäst vore egentligen om autenticering skedde i några få standardiserade moduler med väl återanvänd och testad kod. Att alla ska skriva sina egna inloggningsfunktioner är lite som att alla skulle uppfinna sina egna krypteringsalgoritmer (eller: i den analoga världen, att alla skulle bygga sina egna kassaskåp). Helst skulle jag vilja se att detta system baseras på publika kryptografiska nycklar så att det inte gör mig något om sidorna jag är registrerad på läcker som såll.

Folk som inte har några problem med att prata i telefon

Dagens hat är tillägnat den ganska stora grupp människor som inte har något problem med att prata i telefon. Som telefonhatare upphör jag aldrig att förvånas av vissa människors förkärlek för telefonen som kommunikationsmedel. Nu talar jag alltså om en speciell typ av människor, som gladeligen slänger sig på telefonen för att ställa någon urbota korkad fråga som tio minuters efterforskningar på nätet hade kunnat lösa.

När jag ringer och frågar något så börjar jag med att förklara att och hur jag har försökt hitta informationen jag söker på egen hand först. Detta har minst två fördelar. Dels är det artigt: jag visar att jag faktiskt värdesätter den telefonsvarandes tid också (och alla andra som kanske ringer och som nu får stå i kö), dels ger det faktiskt den som svarar (eller dennes företag) en möjlighet att förbättra sin informationsinfrastruktur.

Problemet är att det finns alldeles för många människor som inte har några spärrar, utan gärna ringer upp utan att ens ha försökt lösa sina problem själva. Detta ger två dåliga effekter. För det första leder det till att det blir mindre värt att satsa energi på att göra informativa hemsidor (ingen har väl tid antar jag, de svarar väl i telefon), och för det andra så skapar det en massa helt jävla onödigt arbete.

Det gör också att folk förutsätter att man inte har något problem med att ringa folk – hur många gånger som helst. Så om man vill ha något gjort här i livet tvingas man att ringa och tjata.

Så kära ni som inte har några problem med att prata i telefon: dra åt helvete. Jag är säker på att det finns några trevliga telefonförsäljare där som ni kan prata med.

Katastrof! Chock! DÄMOKRATIN är hotad! (eller: att skriva om historien)

De borgerliga skribenterna på DN har satt sin hippa kaffe latte i halsen och börjat hosta ut den över sina lika hippa macar. De unga vet inget om DÄMOKRATI™! Framtiden är hotad! Diktaturchock!

»Var femte av 18–29-åringarna [i en undersökning av World Values Survey] säger att de kan tänka sig att i riksdagsval rösta på den politiker som erbjuder pengar eller annan gåva« och »[m]er än var fjärde tycker att det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte behöver bry sig om val«, sammanfattar DN i en annan artikel.

Jag förstår inte varför någon är förvånad. Antingen måste de ljuga, vara dumma i huvudet eller förblindade av sin egen ideologi (vilket förvisso är typ detsamma). Om man tittar på Alliansens kampanjer med jobbskatteavdrag, RUT och så vidare, eller för den delen på löpsedlarna under valet så var det ju precis så det var. »Rösta på oss så får du tusen kronor mer i plånboken i månaden!«. Att rösta på den som lovar en mest pengar visar inte på för liten förståelse för vårt politiska system – snarare tvärtom! Det är att ha korrekt analyserat situationen!

Inte heller acceptansen för brist på parlamentarism känns speciellt förvånande. Nästan dagligen hör vi om hur det vi egentligen behöver är stabilitet, starka ledare i krissituationer (tänk bara på hur Borg har hyllats som den mirakelverkande rorsmannen som styr landet genom den ekonomiska stormen!) och effektivitet. Och om detta är vad man prioriterar i sitt samhälle så är en blanddiktatur en hyfsat bra lösning jämfört med vår marginellt mer röriga blanddemokrati. Titta bara på (vilket de också nämner i den ursprungliga debattartikeln) Kina.

Förlusten av förtroende för parlamentarismen hänger säkerligen också ihop med en annan korrekt analys av läget, nämligen hur det här med inflytande fungerar. Nuförtiden verkar politik handla om att tillgodose marknadens behov. Folk kör bil, alltså måste vi ha en större väg. Mer och mer av välfärden måste säljas ut, för politiken vet inte sitt eget bästa. Och så vidare.

Det spelar helt enkelt inte så stor roll vilket namn man skriver på den där lappen som man lägger i en låda vart fjärde år om alla man röstar på kommer att måsta tassa på tå runt en marknad vars behov politiken hela tiden måste tillgodose för att den inte ska explodera. Och, hallå, det är inte som att man får en djup och bestående känsla av att delta i samhället heller direkt.

För mig tyder det här inte så mycket på en brist på förtroende för demokratin som sådan, som på ett bristande förtroende för en form av demokrati. De intervjuade ungdomarna säger det själva: »Klart man inte vill ha någon som bestämmer över en«. Men, vilket de också säger, marknaden kommer att bestämma över oss oavsett vem vi röstar på. Vi kommer ändå att bli jagade med hotet om arbetslöshet och det ständigt stigande avgiftstrycket.

Men det mest magstarka med hela rapporteringen måste ändå vara att forskaren i debattartikeln jämför med de demonstrerande ungdomarna i »Tunisien, Egypten, Jemen, Libyen och Syrien«. När revolutionsvågen startade i Tunisien så var det inte primärt mot diktaturen den vände sig, utan mot strikt ekonomiska frågor. Mohammed Bouazizi brände sig själv levande som svar på en alltmer ohanterbar livssituation. En stor del av protesterna i många av länderna handlade om stegrade livsmedelspriser, anställningsförhållanden, fackliga frågor och så vidare.

Och precis när man tror att det inte kan bli värre så kommer nästa exempel: Ådalen 1931! En facklig konflikt runt lönesänkningar, och, hallå, de borgerliga hävdade att militären gjorde rätt! Detta var dessutom i ett förment demokratiskt Sverige. Med, eh, en borgerlig regering.

Bara en liberal kan förena så mycket idiotisk självgodhet med oro. Och just det, det har gjorts ändringar lagen som avskaffar de lagar som införts efter Ådalen, och gör det tillåtet att kalla in militären vid t.ex. demonstrationer. Fast nuförtiden kallas det visst terrorism.

Om LAS-hatare

Som av en slump snubblade jag över ännu en LAS-hatar-text, denna gång i Sydsvenskan. Tydligen är den baserad på (d.v.s. reklam för) en bok med den vitsiga titeln »inLASt«.

Anledningen till att jag över huvud taget bryr mig om att läsa denna artikel är att jag är uppriktigt nyfiken på hur dessa LAS-hatare resonerar. Tyvärr blev jag besviken.

Resonemanget verkar gå ungefär såhär:

  1. Människor »fastnar« på jobb de inte vill ha.
  2. LAS turordningsregler fungerar bäst om man varit anställd länge på samma jobb.
  3. Det är alltså LAS som gör att människor är kvar på sina jobb för länge.

Steget från 1 och 2 till 3 är helt sömlöst, och sker utan någon som helst förklaring. Men hallå, korrelation implicerar inte kausalitet! Det finns tusen andra tänkbara anledningar till att människor väljer att stanna på en dålig arbetsplats: fruktan för arbetslöshet, misstro (d.v.s. »det är inte bättre någon annan stans«), normer om arbetslivet, fruktan för vad chefen och arbetskamraterna ska säga – och så vidare.

Dessutom är många av de arbetsproblem som beskrivs i texten inte individuella. Det är knappast Barbros fel att hon »upplever jobbet som en evig kamp« – det är den vardag som många lever med till följd av nedskärningar och »effektiviseringar«!

Men vad som är ännu mer talande är att artikelförfattaren inte ens diskuterar LAS utifrån sitt syfte: att skydda arbetare från arbetsköpares godtycke. Den medicin som föreskrivs är bara att avskaffa LAS helt och hållet, och därmed avskaffa all trygghet för alla.

Men det är ju enligt författaren just fruktan för den totala utsattheten som nyankommen på en arbetsplats som artikelförfattaren anger som skäl till att människor blir just »inLASta«. På vilket sätt skulle situationen bli bättre av att införa samma otrygghet för alla?

Nej, det är uppenbart att det inte är arbetarnas hälsa som dessa bok- och artikelförfattare har i åtanke.

Reklamnanorobotar i din hjärna

En av de läskigaste filmer jag har sett är Paranoia 1.0. Det som gjorde den så skräckinjagande var just den växande paranoian och den påföljande isoleringen, i kombination med styrningen från okända (och garanterat illvilliga) företag.

Samma känslor kommer tillbaka när jag kommer i kontakt med s.k. virala reklamkampanjer. Istället för att på teknisk väg hacka din hjärna och tvinga dig att köpa Nature Fresh Milk fast du inte behöver, så vill de nu med hjälp av självreplikerande idéer, mem, få dig att ta emot deras budskap genom att lura dig att det handlar om något annat. Så att du kan lura dina vänner. Så att de kan lura sina vänner. Plötsligt är din bekantskapskrets kidnappad och omprogrammerad till reklamrobotar som bara tjatar om nån jävla tårta.

Tänk vad frustrerande det måste ha varit för reklamare att folk satt och kopierade bilder på gulliga katter med tramsiga texter fram och tillbaka hela tiden istället för budskap från Apple, Valve, Nokia, Google o.s.v! Billig spridning och enormt omfattande exponering av ett budskap — helt bortkastat.

Nyligen fick jag nys om en torrent genom copyriots delicious-flöde. Det uppges vara en läckt reklamfilm för ett företag som heter Blackwell Briggs (hört talas om dem? Inte jag heller), och backom läckaget står den mystiska anti-organisationen Conspiracy for Good.

Bara det faktum att videon är så högupplöst och välgjord och att ett så skumt företag inte hörts av tidigare (eller har en artikel på Wikipedia) borde ju göra en misstänksam. Efter lite grävande hittade jag en artikel som avslöjar det hela som en reklamkampanj från Nokia.

Det är intressant att de spelar på hela orkestern; Twitter, hemsidor, Youtube och Bittorrent. De har t.o.m. skrivit ett fejkat hotbrev till TPB, väl medvetna om vilket mottagande det skulle få, får man anta. Och betalat folk för att låtsas som om det är äkta.

Viral marknadsföring är för reklam vad astroturfing är för politik; man har inga anhängare, så man köper/lurar till sig några. Värdelöst. WWW har just blivit ännu lite mindre pålitlig.

Po Tidholm och rättfärdigande av lidande med mer lidande

I dagens kulturupplaga av DN skriver Po Tidholm ett inlägg i den nyligen åter uppblossade debatten om djurindustrin. Huvuddragen i hans argumentation lyder så här: människor som äter alienerat kött tar inte sitt moraliska ansvar, kött borde produceras småskaligt och på ett sätt som tvingar konsumenten att acceptera att det faktiskt är döda djur den äter.

Genom hela texten löper som en parallell röd tråd en berättelse om Tidholms dotter och hennes förhållande till hans hemslakt. Han målar upp det som en viktig del av uppväxtprocessen att komma över sin avsmak inför dödandet av djur, och avslutar, uppenbart lättad, med att konstatera att »Barnen äter [det tillagade köttet] utan vidare frågor. De brukar göra det«. Givetvis, de blir ju uppfostrade till det!

Tidholm fördjupar mot slutet av texten sitt moraliska resonemang runt köttätandet med att mena att den »omsorg« han visat för djuren under deras liv (och vid tillagningen efteråt!) legitimerar dödandet av dem. Hans lösning blir, föga förvånande, en trött önskan om återgång till den småskaliga och ansvarsfulla djurhållningen, instoppat mellan de sedvanliga von oben-kommentarerna om att kött nu minsann procuderas för billigt.

Att kött skulle börja produceras småskaligt igen är förstås möjligt. Men det skulle vare sig göra någon nytta för klimatet, och det skulle knappast gå att upprätthålla den nuvarande köttkonsumtionen världen över. Redan den lösning som Tidholm föreslår framstår alltså som falsk, rent bortsett från hans oärliga försök att framställa någon slags artskillnad mellan sin idealiserade småskaliga djuruppfödning och djurindustrins.

Men även den moral som förespråkas stinker. Dels finns det speciesistiska grundantagandet om människans överlägsenhet och därmed hennes rätt att utnyttja andra djur, men där finns också någon slags skruvad offermoral som går ut på att det är okej att döda andra djur — bara man själv mår dåligt och på så sätt »tar sitt ansvar« medan man gör det. Det är ju självfallet absurt — lammet bryr sig knappast om slaktarens sinnesstämning, det enda som händer är att båda två lider, fast olika mycket och på olika sätt.

De argument som lyfts fram för människans rätt att utnyttja djur för mat är främst att djuren är så denaturaliserade och så hårt avlade att de inte klarar sig själva. De är, med andra ord, konstgjorda av människor. Givetvis spelar det ingen roll; som varelser med medvetande och förmåga att känna smärta är det irrelevant om de är mollusker, får, genmanipulerade människor eller artificiella intelligenser; det hör till deras grundläggande rättigheter att få finnas för sin egen skull och att besparas lidande så långt det över huvud taget är möjligt.

Avslutningsvis ojar sig Tidholm över de »märkliga substitut« vi veganer sätter i oss, detta precis efter ett konstaterande att vi är ohjälpligt »bortom naturen«. Uppenbarligen är kemikalier som framställts i biologiska kemilabb framavlade av människor bättre än kemikalier som framställts för hand i hans skruvade värld.