Jag har tagit en stund ledigt från min C-uppsats för att gräva runt lite i fallet Assange. Det som först väckte mitt intresse var när jag härom morgonen när jag läste en ledare i DN (jag har betalat för ett kilo nyliberal propaganda!) där stolpskottet till författare refererade till Assange som »anarkist«:

Som David Brooks påpekade i en angelägen DN-kolumn i torsdags vilar föreställningen om att förtroliga samtal är suspekta på en anarkistisk och konspiratorisk världsbild. Inställningen leder mot en total upplösning mellan det privata och det offentliga, en tendens som i sin förlängning är totalitär, inte demokratisk.

Det är symptomatiskt att DN inte kan göra skillnad på person och sak. Assange ≠ Wikileaks! Det är, förutom det, också fascinerande vilka längder bombliberalerna kan gå till för att få ihop sina resonemang. Intressant också att de hävdar att Wikileaks läckor skulle upplösa det privata och det offentliga–jag undrar hur de förklarar att det inte är Nisse Svenssons kontokortsnummer och otrohetsaffärer som  läcker, utan enbart information från synnerligen offentliga källor; ambassader, regeringar o.s.v.

Så om jag sammanfattar en lista på felaktigheter i artikeln:

• Assange är inte detsamma som Wikileaks, inte ens nästan.
• Wikileaks är inte ute efter–och kommer inte heller genom sitt nuvarande modus operandi–att upphäva gränserna mellan det privata och det offentliga.
• En upplösning av det privata och det offentliga är inte nödvändigtvis odemokratisk, även om total fascism kräver det.

Notera hur jag inte bemöter anklagelserna om varesig anarkism och konspiracism. Först tänkte jag visserligen att det var hetsen mot anarkister från 20-talets USA som kommit tillbaka i en ännu mer komisk form, men efter att ha läst om Assanges politisk-filosofiska teorier är jag inte längre så säker. Jag accepterar här tillfälligt sammanblandningen av Assange med Wikileaks, eftersom de rent filosofiskt verkar ligga mycket nära varandra.

För att kort sammanfatta den sammanfattande text jag läste (den är verkligen läsvärd, så läs den gärna istället!) så stämmer det att Assange i sin teori är anarkist i bemärkelsen att han är kritisk mot maktcentra i allmänhet och stater i synnerhet. Det stämmer också, i någon mån, att han är konspiracist: hela teorin bygger på »konspirationer«. Men det är inte ödlor som styr världen eller hemliga UFO-labb han menar, utan en betydligt mindre definition.

DN-artikeln visar implicit på en makalöst korkad konspirationsrelativism: alla konspirationsteorier är dåliga. För att sansa oss lite, låt oss titta på en definition av vad en konspiration är. Fleischer och Assange ungefär samma definition av en konspiration:

En konspirationsteori är en teori om existensen av en viss konspiration, i motsats till teorier som förklarar samma historiska händelse som antingen en persons verk eller som resultatet av primärt icke-subjektiva faktorer, oavsett om dessa förstås som slump, struktur, smitta, självorganisering eller någonting annat. Ingen ifrågasätter att någon slags konspiration var i farten den 11 september 2001.

Det finns med andra ord helt klart konspirationer i världen, och det har också Wikileaks senaste läckor visat. Man behöver inte vara speciellt anarkistisk för att vara skeptisk till att dessa helt igenom otransparenta nätverk styr viktiga processer i världen, vilket de helt uppenbart gör.

Centralt för Assanges teori är dock konspirationens nätverkade struktur. Med terminologi från datalogins grafteori visar han att konspirationer knyts samman i ett nätverk av kontakter mellan konspiratörer, och att dessa präglas av olika nivåer av tilltro. Information flödar sedan genom detta nätverk, men olika snabbt beroende på hur stor tilltro de olika kontakterna har till varandra.

Konspirationen fungerar som en tänkande maskin: alla deltagare behöver inte känna alla andra deltagare (faktum är att det vore djupt opraktiskt att ha en central deltagare som känner alla, eftersom det skulle göra konspirationen mycket bräcklig), och beslutsfattningsprocessen för hela konspirationen är därför hela tiden avhängig kommunikationen. Som är avhängig tilliten mellan de olika deltagarna.

Assanges motgift är då att göra »läckor« till ett vanligt inslag, och på så sätt försämra konspiratörernas tilltro till varandra och göra konspirationen så paranoid för sig själv att den till slut blir handlingsförlamad. Målet är alltså inte att genom en protest stoppa vissa praktiker, utan att sabotera möjligheten till konspirationer. Assange sammanfattar det hela elegant med ännu ett resonemang hämtat från datalogin:

The more secretive or unjust an organization is, the more leaks induce fear and paranoia in its leadership and planning coterie. This must result in minimization of efficient internal communications mechanisms (an increase in cognitive “secrecy tax”) and consequent system-wide cognitive decline resulting in decreased ability to hold onto power as the environment demands adaption. Hence in a world where leaking is easy, secretive or unjust systems are nonlinearly hit relative to open, just systems.

Men även om Assange skulle råka vara ett datapolitiskt geni finns det ett starkt behov av att tänka flera tankar samtidigt om honom. Det är trots allt fullt möjligt att både vara ett geni och en våldtäktsman; vi vet inte ännu, och så länge fallet inte har prövats i domstol kommer vi heller inte att få veta. Om man ska värna den personliga integriteten så ingår det också att värna dess kroppsliga aspekter, annars blir det bara hyckel av alltihop.

Det misstänkliggörande av de anmälande kvinnorna som snurrar runt i blogosfären är minst lika allvarligt som ett käppsäkert påstående om Assanges skuld. Tills vidare är kvinnorna både våldtagna och inte våldtagna, och Assange är både våldtäktsman och oskyldig: vi vet inte ännu. Någon sorts allvar måste vi ändå ta deras anmälan på (åter igen: vems integritet pratar vi om annars?). Att kvinnorna, som vissa påstår, skulle ha varit »osäkra« på om de  blivit våldtagna eller inte är inte så suspekt  som vissa velat lyfta fram. Den samhälleliga definitionen av våldtäkt är betydligt smalare än vad den borde vara. Jag citerar mig själv i en kommentar:

Alltså det finns en ganska stark uppfattning om att man antingen blir överfallsvåldtagen eller så har man »förtjänat« det genom att t.ex. uppföra sig »slampigt« eller »uppmuntra« förövaren. Självfallet borde det räknas som våldtäkt även om man blir våldtagen t.ex. efter att ha följt med någon hem från krogen som man har flörtat lite med, men som man bestämmer sig för att man inte vill ha sex med, men så är det inte alltid. Och framför allt så är det säkert inte helt lätt att reda ut allt i sitt eget huvud. Så jag tycker inte att det tvivlet i sig är speciellt suspekt.

Assange ska självfallet inte utlämnas till USA, men det har inte  hänt ännu och det finns inga tecken på att det kommer att hända. Skulle de försöka så måste vi såklart göra allt vi kan för att stoppa det (inklusive väpnade fritagningsförsök, om det skulle finnas möjligheter). Men det är sen. Tills vidare skulle nog Wikileaks må  bättre av en annan talesperson.

Jag har tagit en stund ledigt från min C-uppsats för att gräva runt lite i fallet Assange. Det som först väckte mitt intresse var när jag härom morgonen när jag läste en ledare i DN (jag har betalat för ett kilo nyliberal propaganda!) där stolpskottet till författare refererade till Assange som »anarkist«: Som David Brooks påpekade i en angelägen DN-kolumn i torsdags vilar föreställningen om att förtroliga samtal är suspekta på en anarkistisk och konspiratorisk världsbild. Inställningen leder mot en total upplösning mellan det privata och det offentliga, en tendens som i sin förlängning är totalitär, inte demokratisk. Det är symptomatiskt att DN inte kan göra skillnad på person och sak. Assange ≠ Wikileaks! Det är, förutom det, också fascinerande vilka längder bombliberalerna kan gå till för att få ihop sina resonemang. Intressant också att de hävdar att Wikileaks läckor skulle upplösa det privata och det offentliga--jag undrar hur de förklarar att det inte är Nisse Svenssons kontokortsnummer och otrohetsaffärer som  läcker, utan enbart information från synnerligen offentliga källor; ambassader, regeringar o.s.v. Så om jag sammanfattar en lista på felaktigheter i artikeln: Assange är inte detsamma som Wikileaks, inte ens nästan. Wikileaks är inte ute efter--och kommer inte heller genom sitt nuvarande modus operandi--att upphäva gränserna mellan det privata och det offentliga. En upplösning av det privata och det offentliga är inte nödvändigtvis odemokratisk, även om total fascism kräver det. Notera hur jag inte bemöter anklagelserna om varesig anarkism och konspiracism. Först tänkte jag visserligen att det var hetsen mot anarkister från 20-talets USA som kommit tillbaka i en ännu mer komisk form, men efter att ha läst om Assanges politisk-filosofiska teorier är jag inte längre så säker. Jag accepterar här tillfälligt sammanblandningen av Assange med Wikileaks, eftersom de rent filosofiskt verkar ligga mycket nära varandra. För att kort sammanfatta den sammanfattande text jag läste (den är verkligen läsvärd, så läs den gärna istället!) så stämmer det att Assange i sin teori är anarkist i bemärkelsen att han är kritisk mot maktcentra i allmänhet och stater i synnerhet. Det stämmer också, i någon mån, att han är konspiracist: hela teorin bygger på »konspirationer«. Men det är inte ödlor som styr världen eller hemliga UFO-labb han menar, utan en betydligt mindre definition. DN-artikeln visar implicit på en makalöst korkad konspirationsrelativism: alla konspirationsteorier är dåliga. För att sansa oss lite, låt oss titta på en definition av vad en konspiration är. Fleischer och Assange ungefär samma definition av en konspiration: En konspirationsteori är en teori om existensen av en viss konspiration, i motsats till teorier som förklarar samma historiska händelse som antingen en persons verk eller som resultatet av primärt icke-subjektiva faktorer, oavsett om dessa förstås som slump, struktur, smitta, självorganisering eller någonting annat. Ingen ifrågasätter att någon slags konspiration var i farten den 11 september 2001. Det finns med andra ord helt klart konspirationer i världen, och det har också Wikileaks senaste läckor visat. Man behöver inte vara speciellt anarkistisk för att vara skeptisk till att dessa helt igenom otransparenta nätverk styr viktiga processer i världen, vilket de helt uppenbart gör. Centralt för Assanges teori är dock konspirationens nätverkade struktur. Med terminologi från datalogins grafteori visar han att konspirationer knyts samman i ett nätverk av kontakter mellan konspiratörer, och att dessa präglas av olika nivåer av tilltro. Information flödar sedan genom detta nätverk, men olika snabbt beroende på hur stor tilltro de olika kontakterna har till varandra. Konspirationen fungerar som en tänkande maskin: alla deltagare behöver inte känna alla andra deltagare (faktum är att det vore djupt opraktiskt att ha en central deltagare som känner alla, eftersom det skulle göra konspirationen mycket bräcklig), och beslutsfattningsprocessen för hela konspirationen är därför hela tiden avhängig kommunikationen. Som är avhängig tilliten mellan de olika deltagarna. Assanges motgift är då att göra »läckor« till ett vanligt inslag, och på så sätt försämra konspiratörernas tilltro till varandra och göra konspirationen så paranoid för sig själv att den till slut blir handlingsförlamad. Målet är alltså inte att genom en protest stoppa vissa praktiker, utan att sabotera möjligheten till konspirationer. Assange sammanfattar det hela elegant med ännu ett resonemang hämtat från datalogin: The more secretive or unjust an organization is, the more leaks induce fear and paranoia in its leadership and planning coterie. This must result in minimization of efficient internal communications mechanisms (an increase in cognitive “secrecy tax”) and consequent system-wide cognitive decline resulting in decreased ability to hold onto power as the environment demands adaption. Hence in a world where leaking is easy, secretive or unjust systems are nonlinearly hit relative to open, just systems. Men även om Assange skulle råka vara ett datapolitiskt geni finns det ett starkt behov av att tänka flera tankar samtidigt om honom. Det är trots allt fullt möjligt att både vara ett geni och en våldtäktsman; vi vet inte ännu, och så länge fallet inte har prövats i domstol kommer vi heller inte att få veta. Om man ska värna den personliga integriteten så ingår det också att värna dess kroppsliga aspekter, annars blir det bara hyckel av alltihop. Det misstänkliggörande av de anmälande kvinnorna som snurrar runt i blogosfären är minst lika allvarligt som ett käppsäkert påstående om Assanges skuld. Tills vidare är kvinnorna både våldtagna och inte våldtagna, och Assange är både våldtäktsman och oskyldig: vi vet inte ännu. Någon sorts allvar måste vi ändå ta deras anmälan på (åter igen: vems integritet pratar vi om annars?). Att kvinnorna, som vissa påstår, skulle ha varit »osäkra« på om de  blivit våldtagna eller inte är inte så suspekt  som vissa velat lyfta fram. Den samhälleliga definitionen av våldtäkt är betydligt smalare än vad den borde vara. Jag citerar mig själv i en kommentar: Alltså det finns en ganska stark uppfattning om att man antingen blir överfallsvåldtagen eller så har man »förtjänat« det genom att t.ex. uppföra sig »slampigt« eller »uppmuntra« förövaren. Självfallet borde det räknas som våldtäkt även om man blir våldtagen t.ex. efter att ha följt med någon hem från krogen som man har flörtat lite med, men som man bestämmer sig för att man inte vill ha sex med, men så är det inte alltid. Och framför allt så är det säkert inte helt lätt att reda ut allt i sitt eget huvud. Så jag tycker inte att det tvivlet i sig är speciellt suspekt. Assange ska självfallet inte utlämnas till USA, men det har inte  hänt ännu och det finns inga tecken på att det kommer att hända. Skulle de försöka så måste vi såklart göra allt vi kan för att stoppa det (inklusive väpnade fritagningsförsök, om det skulle finnas möjligheter). Men det är sen. Tills vidare skulle nog Wikileaks må  bättre av en annan talesperson.