Tag Archives: feminism

En utopi (igen)

Jag tänkte göra det till en vana att med jämna mellanrum skissa på en utopi om framtiden. Här kommer år 2013s version!

Observera att det här inte är en karta eller ett politiskt program (eller ok, i viss mån är det väl det), utan mest…en kul övning.

Kön och (a)sexualitet

Den binära könsuppdelningen är avskaffad, liksom uppfattningen om linjära kön/genus. Tanken att genus en gång sågs som naturligt följande på kön och att hela mänskligheten oproblematiskt kan delas in i två kön med tillhörande obligatoriska genus betraktas av i stort sett alla tänkande varelser som löjeväckande.

Både kön och genus existerar, men de är fler än två (faktum är att de är fler än någon kan räkna – även om många försöker). Genetisk ingenjörskonst har också gjort det möjligt att skapa ett antal könsuttryck som inte tidigare funnits, liksom förändringar mellan olika könsuttryck i efterhand. Vissa identifierar mycket starkt vid sina kön och/eller genus, medan andra betraktar det mer som ett bihang. Diskriminering efter kön, genus eller könsuttryck är i stort sett utplånat, och kön ses inte längre som en nödvändig identitetsgrundande egenskap.

(A)sexualiteter upplevs inte längre som obligatoriskt identitetsgrundande eller slutgiltiga, och ett flertal (a)sexualiteter existerar, varav ingen betraktas som normal eller mer grundläggande än andra. De flesta samhällen har slutat ha så himla mycket problem med sex när sexistisk reklam och den obligatoriska heterosexualiteten avskaffades och inställningen till sex och sexualitet är betydligt mer avspänd. Sex är inte längre en alldeles särskild mänsklig aktivitet som egentligen är pinsam.

Familjen, barn och uppfostran, sysselsättning, relationer

Barn är mycket viktiga, men det finns inte längre en avgränsad period av »barndom« eller »ungdom« som  idealiseras och laddas med ideal om »oskyldighet«. Barn produceras på alla möjliga olika sätt, både genom traditionell födsel (som dock på teknologisk väg gjorts betydligt mindre hemsk och mer tillgänglig för den som vill) och i system som inte kräver ett biologiskt värddjur. Det är tekniskt möjligt och tillåtet att producera genetiskt modifierade barn, men det var minst hundra år sedan någon kom på tanken att skapa en klonarmé av viljelösa slavar eller missfoster för sitt eget höga nöjes skull.

Föräldraskap är visserligen en existerande kategori, men ses som betydligt mer dynamiskt. Ett barn kan ha fler än två föräldrar, och föräldrarelationer kan se ut på fler sätt än tidigare. Oplanerade graviditeter är i princip avskaffade.

Föräldrar har ingen speciell rätt till »sina« barn, och barn betraktas (liksom alla andra entiteter) som primärt sina egna. Det finns dock institutioner som ansvarar för att framför allt utveckla och skydda barnen från de få saker som faktiskt är farliga. Skola och uppfostran så som vi känner dem är sedan länge borta.

Monogama förhållanden existerar, men tack vare att den tydliga och framför allt universella uppdelningen mellan sexuella och icke-sexuella aktiviteter i stort sett har vittrat bort är de relativt sällsynta, även om det naturligtvis går trender i sådant.

Kategorin »arbete«, tillsammans med arbetsrelaterade identiteter, är avskaffad. Människor gör olika saker som de tycker är viktiga, roliga eller åtminstone nödvändiga. Många men inte alla gör skillnad mellan »roliga« och »nödvändiga« aktiviteter, men den är inte samma som fritid/arbete. Ingen arbetar åt någon annan och det existerar ingen valuta. Levnadsbetingelser allokeras efter behov, men i stort sett finns ett sådant överflöd att de flesta kan få vad de vill ha. Privat egendom existerar inte på samma sätt som nu, vilket inte hindrar att det finns människor som samlar på sig ett antal föremål som de släpar med sig genom livet.

Produktionen är i stora drag automatiserad, men finns organiserad i flera olika former; från klosterliknande väsen till öppna bazaarer och mer traditionella kontorslandskap.

Nationer och nationell identitet, tro och icke-tro

Nationer existerar inte i juridisk mening, men identiteter knutna till geografiska områden – både större och mindre än dagens nationer – existerar fortfarande. Människor identifierar i varierande grad med dem, även om vissa väljer att inte se sig som tillhörande någon nation alls. Ingen nationstillhörighet betraktas dock som mer »grundläggande« än en annan, och inga essensiella egenskaper tillskrivs människor som identifierar sig med vissa geografiska områden. De flesta är inte födda i det område de identifierar med.

Nationstillhörighet betraktas också som frikopplat från både etnicitet och ras, och ingen av dessa betraktas som hörande till en speciell fysionomi eller speciella egenskaper/karaktärsdrag (jämför med kön/genus). Vissa identifierar passionerat med sin ras eller etnicitet, medan andra inte identifierar med någon. Det finns ingen normativ etnicitet, nationalitet eller ras mot vilken andra mäts, och idén om en »ren« eller »ursprunglig« rastillhörighet betraktas som helt vansinnig av nästan alla.

Tro och ateism existerar i en mångfald av former, men organiserad religion är ovanlig och konservativa religioner i stort sett utrotade. Religion ses inte som meningsfullt kopplat till etnicitet eller ras, och de flesta religioner saknar begreppet synd eller motsvarande. Gränsen mellan religion och vetenskap/teknik är inte tydlig, och många religioner är knutna till epistemologiska eller teknologiska ståndpunkter eller åt att förvalta sociala eller tekniska arv, t.ex. Emacskyrkan som nyligen lanserat version 200.0 av den populära texteditorn, den fria församlingen för funktionell programmering och ett antal popperistiska cargo cults.

Nästan alla samhällen kommunicerar med alla andra samhällen, något som möjliggörs av en kombination av flerspråkighetsnorm och avancerad språkteknologi. Det finns generellt en mycket hög toleransnivå för både individuella och kollektiva kulturella skillnader hos alla grupper. Kommunikation sker inte bara i text utan också telepatiskt via olika överföringstekniker och -medium, med röst och taktilt, och vilken som för tillfället dominerar varierar.

Teknik, vetenskap, medicin

Frånsett inom ovan nämnda cargo cults finns en mycket bred förståelse av vetenskap, teknik och konst. De flesta flyter mellan de olika aktiviteterna så mycket att det är svårt att avgöra vad som är vad; kod skrivs på gamla och nya versmått och vers skrivs på kod. Nästan alla kan hantera de flesta viktiga vetenskaper och konster åtminstone grundläggande. Det finns ingen åtskillnad mellan tekniska-, socialvetenskapliga-, humanistiska-, och naturvetenskapliga vetenskaper.

Medicinen existerar som vetenskap, men behandlingar fokuserar på kroppslig autonomi.

Människa, maskin och djur

Flera olika grupper och personer sysslar med konstruktion av medvetna artificiella intelligenser, liksom uplifting av andra djur. Detta sker – liksom produktionen av nya människor – med utgångspunkt i de kommande individerna. Alla varelser ges rätten till sin egen existens. Djurindustrin är avskaffad, liksom djurförsök på medvetna djur (odlade celler och odlade delar av djur används fortfarande) i de fall där djuren inte samtycker. Tama djur existerar inte på samma sätt som nu, även om många människor lever nära andra djur.

Mänskligheten existerar inte som identifierbart koncept, och ingen förstår längre vad det innebär »att vara människa«. Många människor identifierar inte med mänskligheten utan lever t.ex. tillsammans med delfiner eller andra djur. Den genetiska variationen bland människor är så stor att det inte längre är möjligt att tala om »en mänsklighet«.

Inte heller »naturen« finns längre, speciellt inte i motsats till en mänsklig »kultur«, även om man sedan länge lärt sig att konstruera produktion och konsumtion så att de varken saboterar livet för alla andra levande varelser eller gör planeten obeboelig i längden.

Saker som händer i mansdominerade miljöer

Som teknikintresserad man har jag (lite för mycket) erfarenhet av att vistas i mansdominerade miljöer. Jag har insett att den här erfarenheten inte är universell (hej jättemycket hemmablindhet!) så jag tänkte redogöra för mina upplevelser. OBS mina upplevelser, YMMV. Jag har delat upp dem efter olika tendenser, men självklart går de ihop sådär som saker alltid gör. Ni vet, allt är sås.

Jag ska försöka att inte göra SCUM-manifestet av den här texten, även om det känns frestande.

1. Meritokrati och genidyrkan

Den här tendensen är oerhört mycket starkare i teknikkretsar antar jag, men jag misstänker att det även är en mer generell process p.g.a. tendenserna 2 och 3 nedan. Att börja tala om sin miljö som en meritokrati, där meriter eller »duktighet« avgör status, uppmärksamhet o.s.v., är nästan alltid första steget till något dåligt. Faktum är att så fort någon nämner ordet i en positiv bemärkelse så brukar det vara dags att springa så fort man kan åt andra hållet.

Nästa steg efter införandet av meritokrati är en generaliserad genidyrkan, där genierna antingen kan vara personer inom gruppen, men oftare personer utanför. En kultur av att det är viktigt att vara »smart« skapas nästan automatiskt så fort man börjar ranka personer efter »meriter«. Vid det här laget är det värdesystem som definierar vilka egenskaper som är meriterande helt osynligt, om det någonsin inte var det.

Nördkulturer är nästan alltid meritokratiska, eftersom många nördar tror att nördighet görs genom att kunna jättemycket meningslösa faktakunskaper.

2. Naturalisering av mansdominansen

När meritokratin är installerad så blir den en kraftfull hävstång för att naturalisera mansdominansen. Anledningen till att inga tjejer hänger med oss är att de inte gillar Star Trek. De gillar, eh vet inte, smink och kläder och sånt. Eventuellt är deras hjärnor inte konstruerade för att memorera jättemycket meningslösa faktakunskaper.

Om det finns kvinnor inom gruppen så måste de förhålla sig till den manliga normen. De kommer också ömsom att få representera (och klä skott) för alla andra kvinnor, ömsom ta avstånd från alla andra kvinnors dåliga sidor och bli Tjejen Som Inte Är Som Alla Andra Tjejer. Lite som alla vänsterpersoner alltid måste prata om att Gulag kanske inte var en så jävla bra idé och bekräfta att ja, Stalin var dum, så måste tjejer i mansdominerade kulturer ta avstånd från tjejer som »inte vill ha snälla killar« o.s.v.

Men det är inte egentligen min sak att beskriva hur det är att vara tjej i en killdominerad kultur, eftersom jag inte har varit det. Den historien är dessa tjejers att berätta.

3. Objektiviseringering av samtalsklimatet

Meritokratin i kombination med konstruktionen av mansrollen leder sedan till ett allt mer objektiviserat samtalsklimat. Läs: känslomässigt handikappat. Fokus läggs på objektivt mätbara faktorer på bekostnad av subjektiva (även om mansdominerade miljöer ibland självklart också kan prata om känslor). När känslor blir en faktor i gruppen får man svårt att relatera till det, och det slutar oftast med att gruppen kollektivt inte låtsas om dem bara. På så sätt är en mansdominerad miljö ofta helt värdelös som stöd i tillvaron, eftersom den faktiskt inte gör något ö.h.t. Relationerna inom gruppen tenderar också att vara relativt grunda, eftersom man aldrig jobbar aktivt med sina relatoner utan snarare arbetar aktivt för att dölja att de ens finns (eftersom det är lite bögigt/tjejigt att ha relationer eller känslor).

I hela mitt liv har jag stött på en eller möjligen två män som det ö.h.t. har varit möjligt att diskutera känslor med. Jag har haft ett mindre samanbrott mitt i en relativt stor mansdominerad grupp, och de enda jag faktiskt fick stöd av var gruppens tjejer.

Detta leder till en oerhört konstig relation mellan könen. Tjejerna blir emotionella sopdumpningstippar, och killarna blir »kul-gänget« som man hänger med när allt fungerar som det ska. Men det undergräver också möjligheten till djupa, långvariga och väl fungerande relationer mellan män. För hur ska man kunna ha en relation baserad bara på objektiva intressen?

4. Mytologisering av kvinnor

I avsaknad av kvinnor (speciellt som gruppens eventuella kvinnliga medlemmar betraktas som helt atypiska undantag från Kvinnan) florerar allehanda myter om hur kvinnor är och fungerar. De flesta av dem känner ni till.

5. »Bros before hoes« – passiv misogyni

Ofta är mansdominerade grupper (som berömmer sig om att vara någorlunda civiliserade)  ofta inte aktivt misogyna. Dels för att de inte har tillgång till kvinnor att vara aktivt misogyna mot, dels för att de enligt princip #2 måste åtminstone låtsas som om kvinnor hypotetiskt vore välkomna om de bara uppfyllde kraven.

Passiv misogyni kan yttra sig i straffande av kvinnliga egenskaper. Exempelvis kan gruppen skämta om att en medlem som är lättretlig »har PMS« (jag har varit med om detta på riktigt alltså). Skämtet får en speciell innebörd eftersom det inte är baserat på att ha en erfarenhet (skämtaren har aldrig haft äggstockar och har således aldrig upplevt PMS), utan på en godtycklig kulturell trop om hur kvinnor är. Som sådan blir den ett markerande: ditt beteende är just nu kvinnligt, alltså dåligt.

Jag vill alltså göra den skillnaden för att påpeka att PMS-skämt inte behöver vara misogyna, utan också kan handla om en delad erfarenhet. Kontexten är viktig!

Så vad gör man?

Tja, den lättaste lösningen är att undvika att hänga med män i större grupper.

Om manligt privilegium under patriarkatet

Privilegier

Jag kommer nu att diskutera privilegier som män har under patriarkatet, i ett försök att formulera någon sorts svar på den antifeministiska anstormningen som just nu pågår.

Det kan först vara värt att skilja mellan aktiva och passiva privilegier för män, alltså å ena sidan privilegier som man aktivt måste arbeta för att aktivera, å andra sidan privilegier som man får varesig man vill det eller inte. För att förtydliga kommer nu ett exempel:

Aktiva privilegierPassiva privilegier
Få tjatsex 1Betraktas som mer intressant och/eller kunnig.
Kunna (vid behov) tysta och/eller trycka ner kvinnor.Få bättre sjukvård p.g.a. norm i forskning.
Kunna skriva sexistiska artiklar eller producera sexistisk kultur.Blivit uppfostrad till att tycka om saker som är högre värderade socialt och ekonomiskt.
Kunna slippa undan hushållsarbete, barnuppfostran.Inte blivit uppfostrad med samma hederskultur kring sexualitet.
Kunna låta bli att skaffa barn utan att det ifrågasätts.Inte blivit lärd att vara rädd i lika många sammanhang.
Kunna ta plats och/eller härja mer rent allmänt.Bli mer självklart tilltalad av offentlig kultur.
Kunna vara tjock utan lika mycket socialt tryck.Inte bli utsatt för sexuella trakasserier etc.

Privilegier är i hög grad en förhandling. Alla privilegier, speciellt de aktiva, är inte alltid möjliga att s.a.s. casha in. Man kan t.ex. ha en feministiskt medveten partner som inte går med på att man smiter från hushållsarbetet. Dessutom kan man naturligtvis vara förtryckt på alla möjliga andra sätt: man kan vara arbetslös eller långtidssjukskriven, tillhöra en för tillfället förtryckt etnicitet, eller bara vara allmänt missgynnad av det kapitalistiska systemet. Vissa av ens privilegier som man i ett patriarkalt samhälle kan naturligtvis nollställas av detta – men garanterat inte alla!

Många av de passiva privilegierna är också antingen villkorade eller bygger på sannolikhet. Jag har t.ex. blivit varnad för att gå genom parker på nätter p.g.a. risk för att bli våldtagen, och jag har blivit relativt systematiskt sexuellt trakasserad under min högstadietid (av tjejer). Detta påverkar inte att risken för att jag skulle råka ut för detta var mycket lägre än om jag hade varit uppfostrad som kvinna. De tärningar som hela tiden rullar våra liv är helt enkelt viktade till mäns fördel i många avgörande områden, men det förhindrar ju inte att vi ibland – trots detta – har otur.

Med att privilegierna är villkorade menar jag att vi genom antingen aktiv handling eller passiva omständigheter kan – för att sträcka ut metaforen ytterligare – luta bordet så att tärningarna slutar-, eller är mindre benägna att- falla till vår fördel. Vi kan ju t.ex. ha oturen att ha uppfostrats in i en hederskultur kring sexualitet som är lika begränsande för män som för kvinnor (även om jag inte känner till någon sådan på rak arm). Vi kan också aktivt sabotera vissa privilegier.

Vad som är värre är att detta leder till ett enormt bias av urval. Vi uppfattar oss inte som privilegierade, för vi märker aldrig alla de gånger tärningarna rullade till vår fördel – däremot märker vi de negativa utfallen mycket tydligt! För att göra det hela ännu mer förvirrande så finns det dessutom flera klara nackdelar för män i ett patriarkat, inte minst problem som rör barn och familj, eller andra områden som betraktats som traditionellt kvinnliga. Det klassiska exemplet här är skilsmässan där mannen nekas tillgång till barnen, och även om jag är benägen att tro att detta problem kraftigt förstärkts av antifeminister till nästan mytisk status så ligger det fortfarande någonting bakom.

Förhållningssätt till egna privilegier under patriarkatet

Det finns naturligtvis olika sätt att förhålla sig till sin privilegierade position. Jag vill här presentera en tabell, där kolumnerna »ljus« och »mörker« representerar feministisk medvetenhet, respektive bristen därpå, eller mer ofta att negera kontra affirmera sitt privilegium. 2 Raderna »Aktiv« och »Passiv« är här ungefär likadana som i den föregående sektionen.

LjusMörker
AktivSjälvhat, aktiv disidentifikation, feministisk aktivism.Antifeminism, kvinnomissahandel, trakasserier, produktion av sexistisk kultur etc.
PassivDisidentifikation, subkultur.Slentriansexism, hedersvakt, tyst medgivande.

Naturligtvis pendlar alla mellan de olika kategorierna, men de flesta uppehåller sig mer eller mindre ofta i den ena eller andra rutan. De två extremerna hittar vi på aktiv/ljus respektive aktiv/mörker.

Aktiv/ljus innebär att man aktivt bemöter sitt privilegium på olika sätt. Det kan antingen handla om regelrätt aktivism, folkbildning, upplysningsarbete eller forskning, men det kan också handla om att aktivt negera sitt rent personliga privilegium. Detta kan göras antingen genom att t.ex. öva på att hålla tyst och släppa fram andra eller genom att hantera andra situationer då man är privilegierad, men det kan också hanteras genom att på olika sätt ta avstånd från manlighet på ett sätt som gör att man också undviker dess privilegium. 3 Det mest extrema fallet här skulle vara en politisk transsexualism (jmfr. politisk lesbianism), men jag känner inte till att detta faktiskt ska ha genomförts på riktigt, annat än som ett förslag i SCUM-manifestet.

Motatsen till aktiv/ljus symboliseras kanske tydligast av sexualiserat våld olika smaker, som många feministiska teoretiker har postulerat att stora delar av patriarkatet vilar på. 4 Här finns patriarkatets spjutspets: antifeministiska agitatorer, kvinnomisshandlare och våldtäktsmän, kulturproducenter som väver in sexistiska budskap och så vidare. 5

I de båda passiva kategorierna faller sedan det mesta som blir över: att lojt glida med strömmen åt något av hållen. I det ljusa fallet innebär det att man i princip måste befinna sig i en subkultur där slentrianfeminism är möjligt, annars är det svårt att tänka sig hur man ska kunna negera sina privilegier. I det mörka fallet innebär det att man bara glider med rent allmänt och ger sitt tysta medgivande till pågående sexism.

Fotnoter:

1 Man kan argumentera för att det inte är ett privilegium att kunna tvinga/tjata till sig sex utan större sociala påtryckningar eller konsekvenser som följd. Icke desto mindre är det en ojämlikt fördelad möjlighet, och därför måste det betraktas som ett privilegium.

2 Jag vet att det är kontroversiellt att använda det uttjatade metaforparet ljus–mörker för kunskap respektive okunskap eller gott/ont, men dessa metaforer är viktiga för mig personligen, och det ska vara lite kul att skriva den här texten också. Dessutom vill jag gärna se upplysningsestetiken/modernismens estetik använd till något bättre än terror, kapitalism, massmord, rasism, etc.

3 Jag vill här göra tydlig skillnad mellan att vilja få fler fördelar alternativt slippa nackdelar genom att utvidga eller ta avstånd från »mansrollen« och att antingen undvika passiva privilegier genom att inte passera som man, eller att aktivt sabotera sina privilegier. Att leka med traditionellt kvinnliga symboler (rosa kläder, kjol etc) är inte någon sorts feministiskt ställningstagande bara i sig, om det inte mycket tydligt sätts in i en politiserad kontext. Speciellt vill jag här ta avstånd från s.k. »velourmän« som vill ha tillgång till traditionellt feminint kodade känslomässiga utrymmen utan att för den sakens skull avsäga sig några privilegier, och utan att förbättra kvinnors position. De flesta liknande projekt är dock behjärtansvärda ändå, så länge de inte gör skada.

4 Se t.ex. Med uppenbar känsla för stil, där just ett resonemang om (några) mäns våld som strukturbärande för patriarkatet diskuteras. Enkelt uttryckt gör några mäns hot om sexualiserat våld det möjligt för alla män att dra fördelar, inte minst tjatsex o.dyl.

5 Ja, jag hävdar att det är en gradskillnad mellan Pär Ström, Ulf Lundell, August Strindberg och en våldtäktsman. So sue me.

Olika sorters ångest man som man kan ha inför patriarkatet

Jag har funderat över olika sorters ångest man som man kan drabbas av inför patriarkatet. OBS att det här inlägget kommer att vara baserat nästan uteslutande på mina egna erfarenheter, och att det därför bör läsas ganska försiktigt. Men innan vi börjar: en kort diskussion om makt.

Kort om makt (eller: läs innan du trollar)

En populär antifeministisk kritik av patriarkatet är att män inte alls har makten eftersom de ofta är oerhört hjälplösa inför patriarkala strukturer, t.ex. att de ofta inte får behålla barnen efter en skilsmässa, eller att de har många krav på sig från samhället om att typ försörja familjen.

För att denna kritik över huvud taget ska fungera så måste man förutsätta att makt fungerar väldigt enkelt. En person i maktposition har alltid makt i alla situationer över någon den har relativ makt över. Men så är det förstås inte.

Det är fullt möjligt att både ha mycket makt, och att vara maktlös. Faktum är att det är lite så en objektiv social struktur (eller vad som helst som är objektivt) fungerar: jag upplever ett tvång att t.ex. bete mig på ett visst sätt som jag upplever som kommande utifrån och som jag inte kan påverka.

Ett exempel: en personalchef är kanske maktlös inför företagets ekonomiavdelning som har belagt henne med hårda sparkrav, vilka i sin tur beror på hur ekonomin fungerar med konkurrens o.s.v., men hon har fortfarande relativ makt över de anställda över vilkas liv och anställning hon bestämmer. 1

Men makt är ännu mer komplicerat än så, speciellt om man menar makt mellan grupper, som feminister gör. Det är ju fullt möjligt för jättemånga individer i en grupp att vara oerhört maktlösa, samtidigt som den grupp de tillhör har oerhört mycket makt över någon annan grupp. Faktum är att patriarkatbegreppet ofta och i sina äldsta definitioner innehåller även en maktstruktur mellan män.

Olika sorters ångest: en uppräkning

Jag hade tänkt dela upp de olika sorternas ångest efter vilken koppling till könsmaktordningen de har. De flesta av sorterna förutsätter en feministisk medvetenhet, men jag vill inte med detta säga att feminismen därför skulle vara dålig.

Typ av ångestKälla
»Vanlig patriarkal ångest«Hegemonisk manlighet, patriarkatet.
NormbrytningsångestSociala koder, erfarenheter av normbrytande.
Ångest över att göra felFörståelse av hur makt och förtryck fungerar.
AppelleringsångestKonstruktionen av manlighet under patriarkatet.
SamhörighetsångestIdioter. Andra män.

»Vanlig patriarkal ångest«

Den här typen av ångest är den enda som gäller även män som inte är feminister, och det handlar helt enkelt om den vanliga typen av ångest som finns inför system av makt. Manlighet regleras dels genom hegemonisk manlighet, alltså det ideal som finns för hur män ska se ut och vara, dels genom mer konkreta system av makt mellan män och kvinnor.

Som man har man därför troligen ångest över sin position på hackordningen, vilken i sin tur är kopplad till hur väl man uppfyller idealen för hur en man ska vara. Denna ångest är också nyckeln till att förstå många av de helt efterblivna saker som män gör, typ köra för fort med bilen eller vara homofob.

Att vara feminist är självklart inget vaccin mot denna typ av ångest. Att man vet att det finns ett spel och att man tycker att det är dåligt betyder givetvis inte att man inte måste delta eller att ens resultat inte får högst kännbara konsekvenser för en.

Normbrytningsångest

Som feminist och man kommer man ganska snart upptäcka att man börjar bryta mot normer, antingen för att man tycker att de är onödiga, eller av rent politiska skäl (d.v.s. för att man hoppas på att kunna förändra dem genom att bryta mot dem).

Ett problem med normbrytande generellt är att det är oerhört jobbigt. Om det inte var jobbigt skulle ju normerna inte vara normer. En anledning till att det är jobbigt är att många av de som bryter mot normer också är störiga personer.

Detta beror inte på att man nödvändigtvis måste vara störig om man är normbrytande, utan snarare på att det är normbrytande att vara störig. Anledningen till att många störiga personer också bryter mot normer kring kön etc. är att de helt enkelt bryter mot alla möjliga normer mer eller mindre urskiljningslöst.

Att knytas samman med vissa grupper baserat på beteende eller andra faktorer är visserligen något som normkritisk feminism diskuterat mycket de senaste tio-tjugo åren, men det hindrar inte att man omedelbart kommer att tänka på sina erfarenheter av störiga typer när man som man exempelvis funderar på att använda nagellack eller ha på sig kjol.

Till detta kommer förstås också alla populärkulturella referenser till normbrytande beteende kopplat till icke-önskvärda egenskaper.

Ångest över att göra fel

Som man och feminist i ett patriarkalt samhälle är man ständigt medveten om sin otillräcklighet. Man vet hela tiden att man gör en massa fel, och att det är en systemets natur att man måste göra det. Om det var lätt att inte ta sitt privilegium för givet skulle världen se helt annorlunda ut.

Och om man nu ändå skulle kunna övertala sig själv om att man har ett perfekt feministiskt beteende (vilket förmodligen vore ett enormt och inte speciellt produktivt självbedrägeri) så har man fortfarande kvar arvssynden. Förmodligen föddes man inte till feminist, utan blev det, och det finns med andra ord gott om exempel på när man har betett sig illa innan dess.

Apelleringsångest

Som man i ett patriarkalt samhälle blir man ständigt tilltalad som man; »vi män«, »vi som står och kissar« (ok, jag står inte och kissar men förstår ändå att jag är subjektet här), och så vidare.

Och att bli tilltalad som man är att bli tilltalad som subjekt för makt, med allt vad det innebär av obekväma sammanhang. Det innebär att man återkommande får höra att »du som är så stark kan väl…«, fast man vet att man inte är starkare än någon annan i sällskapet.

På många sätt är appelleringsångesten mycket lik den vanliga patriarkala ångesten, med skillnaden att det ångestgenererande här är att man till- och omtalas som medlem av en grupp som man inte är helt bekväm med. Eller ja, inte alls bekväm med. Eller ja, hatar och vill utrota.

Värst av allt är denna ångest i samband med samhörighetsångesten (se nästa sektion). De uppträder ofta när något manligt stolpskott gör ett uttalande som dels appellerar män, dels är helt jävla dumt i huvudet. Typiskt exempel: Carl Jan Granqvist, när han pratar om kön och mat och påstår att män är »spett« som »sätter på« och »är till för njutningen i stunden«.

Det som ger ångest här är 1. att man blir appellerad (alltså både till- och omtalad) dels som självidentifierande man, dels i kraft av sin biologi, och 2. att man har en socialt meningsfull kategori gemensamt med detta rikspucko.

Det skulle förstås förvåna mig mycket om denna ångest inte också gällde för kvinnor, men jag har inte levt som kvinna och tänker inte uttala mig om det mer än så.

P.S. Jag föredrar kastrullmat före grillspett any fucking day. Det här med att grilla är förresten en sjukt obsolet teknik sedan spisen infördes.

Samhörighetsångest

Den sista formen av ångest är kanske den mest lättbeskrivna. Det är helt enkelt ångesten över att ha något ö.h.t. gemensamt med Ulf Lundell, Carl Jan Granqvist, Pär Ström med flera med flera.

Eller ja, inte bara något gemensamt, utan typ en av de mest meningsbärande sociala kategorierna.

Bortom ångesten

Så hur ska vi lösa det här? Tja, krossa patriarkatet och förbjud män är väl mitt arbetsförslag, men fler lösningar mottages tacksamt.

Fotnoter:

1 En intressant konsekvens av att erkänna objektiva strukturer som, tja, objektiva, är att man undviker moralism i sin analys. Kapitalisten är med andra ord inte en ond person som har barnarbetare i sin fabrik, utan (mer Marx ord) helt enkelt tvingad av det kapitalistiska systemets tvångslagar. Lösningen på problemet kan därför inte vara bättre moral hos kapitalisterna, utan en systemisk förändring av ekonomin. Sen är förstås ondska en konsekvens av systemet.

Saker jag uppskattar hos mina ideologiska motståndare, del ett: liberalismen

Min uppskattning av liberalismen är framförallt som historiskt fenomen. Man kan säga såhär: det som talar för liberalismen är att den är så oerhört mycket bättre än många andra historiska samhällssystem/ideologier (kanske mest anmärkningsvärt här konservatismen), och att den systematiskt har slagit ut de flesta av dessa. I valet mellan feodalism och kapitalism + liberalism väljer jag det senare eftersom det åtminstone har bättre utvecklingsmöjligheter. Och för att jag hatar lera.

Till att börja med så kan det vara värt att tala om kopplingen kapitalism–liberalism som jag förstår den, främst för att det finns en så stark förvirring mellan dem idag.

Som jag förstår liberalismen så är den borgerskapets egna ideologi på samma sätt som kapitalismen är dess ekonomi, i princip. Som sådan så kan den vara både progressiv och konservativ, baserat på historisk kontext. Bra exempel: feminism. I ett hyperpatriarkalt system kan liberaler mycket väl vara feminister, samtidigt som de i dagens tillstånd ofta är antifeminister.

Detta beror mycket på liberalens människo- och samhällssyn (och borgarklassens intressen): det var dåligt att kvinnor inte fick vara fria individer och delta i marknaden på samma villkokor som män, men det är dåligt att kvinnor kvoteras in i manstäta kulturer, samt typ… alla andra former av effektiv feministisk kamp.

På många sätt är liberalismen kapitalismens ideologiska (och teologiska) gren. Medan kapitalismen skapar individuella arbetare med autonomt ägande av sin arbetsförmåga, föreskriver liberalismen individens motsvarande frihet. Medan kapitalismen ställer upp lagar om privat egendom ställer liberalismen upp mänskliga eller individuella rättigheter (med synnerligen oklar ontologisk status – är mänskliga rättigheter något i världen s.a.s.?). Medan kapitalismen förintar den tidigare arbetsdelningen och kulturella säkerheten i samhället (och jag menar det här på ett bra sätt) så ställer liberalismen upp en ny metafysik baserad på den mystiska fria viljan.

Liberalismen, precis som alla andra rörelser och tankeströmningar, har en radikal gradient: den är vid sin uppkomst radikal i förhållande till sin omvärld. Men all eftersom omvärlden omvandlas så minskar gradienten, tills den slutligen blir (som idag): negativ. Liberalismen får nu en konservativ och systembevarande funktion.

Med andra ord: tack liberalismen för att du gav oss kvinnliga chefer, mänskliga rättigheter istället för adelns absoluta rättigheter, öppna samtal istället för ingrottad religiös dogmatism, och frihet istället för samhällsplikt. Tack också för massdöd, antifeminism, helt förstört debattklimat, ideologisk självgodhet och s.k. ekonomisk »vetenskap«. Din största bedrift är repet du tillverkade i vilket du och hela din historiska kontext ska dingla.

Mot alla kön. Fyra teser för ett biologistiskt feministiskt program

Den här texten är inte ironisk, men kraftigt överdriven.

1. Socialkonstruktivismen har misslyckats

Socialkonstruktivismen bygger på antagandet att materiella förhållanden bara är meningsfulla i en social kontext, och att denna sociala kontext är föränderlig utan att de materiella förhållandena ändras. Det är med andra ord svårt att på ett bekvämt sätt förena en hårddragen socialkonstruktivism med en materialistisk historiesyn.

Socialkonstruktivism i en feministisk kontext föreskriver vissa typer av strategier. Fokus ligger traditionellt på vad som kan betraktas som social uppfostran: normer, beteenden, kulturproduktion med mera. Problemet är att dessa områden faller inom humanvetenskaperna, och att dessa har misslyckats med att formulera fungerande strategier för kamp, och i många fall även tydliga teoretiska verktyg. Vad är en social konstruktion? Hur uppstår den historiskt? Hur förhåller den sig till sina materiella subjekt? Hur förändras den över tid? Hur kan man förändra den på ett planerat sätt?

Den mest extrema formen av socialkonstruktivism får sägas företrädas av queerrörelsen, som förvisso är allmänt spridd och relativt radikaliserad (d.v.s. de delarna som inte har fallit in i en liberal grundsyn), men den har fortfarande inte åstadkommit ens början på en bred rörelse för radikal samhällsförändring, och (vilket är värre) visar heller inga tecken på att vara på väg dit. Vi måste med andra ord förutsätta att queerfeminismen inte heller kommer att lösa feminismens problem inom den överskådliga framtiden.

2. Olikhet föder ojämlikhet

Det största problemet för feminismen verkar vara kopplingen mellan olikhet och ojämlikhet. Så fort det finns tydliga olikheter mellan människor så finns en tendens till att historiskt fylla dem med ett speciellt socialt innehåll och inordna dem i tvångsstrukturer och hierarkier.

Faktum är att begreppet jämlikhet är oerhört svårt att applicera rent teoretiskt i en situation av olikheter, eftersom man behöver ett sätt att jämföra egenskaper enligt samma måttstock utan att det slutar med att man jämför äpplen med päron.

Problemet har fått flera förslag på teoretiska lösningar, av vilka den mest lovande kanske är queerfeminismen, men huruvida de faktiskt är praktiskt och storskaligt applicerbara eller bara utopiska (i bemärkelsen att de föreskriver ett möjligt mål, men ingen möjlig väg dit) är mindre klart.

Eftersom den sociala lösningen inte verkar fungera så finns bara ett alternativ kvar: attackera olikheten direkt.

3. Särartsfeminismen har också misslyckats

Det kan sägas finnas två möjliga biologistiska (d.v.s. biologiskt deterministiska) feminismer: den särartsfeministiska och den antimaskulinistiska, där den senare främst företräds av SCUM-manifestet, och i stort sett ingen annan teoretisk text (utom möjligen Shulamith Firestones The Dialectics of Sex, som jag inte har kunnat få tag på).

De två biologistiska feminismerna föreslår två motsatta lösningar. Den särartsfeministiska föreslår att vi skaffar oss en speciell måttstock för jämlikhet som tar hänsyn till olikheter, så att vi på så sätt ändå kan tala om jämställdhet. Ofta handlar detta ändå om sociala operationer, typiskt »uppvärderande av kvinnliga egenskaper«.

Särartsfeminismen får idag sägas vara den minst radikala formen, och den är också en av feminismens första rent historiskt, i synnerhet i Sverige. Den har i teori och praktik testats och funnits fungera ännu sämre än den socialkonstruktivistiska feminismen (som trots sina teoretiska svårigheter har uppnått relativt goda effekter när det gäller att ge kvinnor bättre möjligheter).

Den andra formen av biologistisk feminism, den antimaskulinistiska (ett begrepp jag just hittade på), är den enda som inte testats praktiskt i någon större utsträckning. Det som är intressant med den är att den, till skillnad från nästan alla andra teorier, inriktar sig specifikt på olikheter. Om olikheter ger oss problem: eliminera dem.

4. Tekniska lösningar på sociala problem

En radikalt biologistisk feminism mot olikheter kan bara föreslå en lösning: avskaffa ett av könen, och undergräv därmed hela hierarkin. Det finns två goda skäl att det manliga könet är det som ska avskaffas, ett etiskt och ett tekniskt.

Det etiska argumentet är att män har haft en hierarkiskt stark position över kvinnor i åtminstone tusen år. De (vi?) har med andra ord haft sitt (vårt?) roliga, så att säga. Faktum är att deras envisanden att inte sitta ner, hålla käften, lämna sina maktpositioner och sluta säga att det räcker med att kalla sig moderat är det som lett fram till hela problemet och den extrema lösningen.

Det tekniska argumentet är att det är mycket lättare att tillverka artificiella spermier än artificiella livmödrar.

Om vi ska avskaffa männen så finns det tre problem. Det första är att det finns en massa män, det andra är att det föds nya män, och det tredje är att det just nu behövs män för att producera nya människor. De två första problemen är centrala, det tredje är mindre viktigt. Hellre en generation av icke-hierarki än tusen år av förtryck. Denna position undergrävs dock av att den första generationen efter männens avskaffande dels förmodligen kommer att fortsätta leva med patriarkatet internaliserat, dels kommer att uppleva övergången som traumatisk.

Det andra problemet, att det föds nya män, borde kunna lösas med någon sorts vaccin, alternativt en biologisk agent av något slag som hämmar skapandet av manliga foster. På sikt innebär denna lösning dessutom att det första problemet löses automatiskt.

Det första problemet, att det fortfarande finns män, kan man antingen lösa genom att lösa det andra problemet och vänta. Men vill man ha en snabbare lösning (och jag förstår inte varför man inte skulle vilja det!), så finns två lösningar: antingen dödar man alla män, förslagsvis med någon annan sorts biologisk agent, eller så behöver vi införa ett program för att i den mån det är möjligt rehabilitera män till kvinnor. Med största sannolikhet kommer detta att förutsätta både ny psykologisk och ny biologisk forskning, i det senare fallet specifikt om hur kön bildas och om det skulle vara möjligt att styra tillbakabildandet av manliga könskarakteristika.

Gulag och andra saker som vänstern borde och inte borde hantera

Det är populärt bland högerdebttörer att spela ut det s.k. Gulag-kortet när de pratar med, eller ja till, kommunister. Problemet med detta är flera, kanske framför allt att det verkligen inte är klart varför vänstern skulle behöva »ta ansvar« för detta. Till att börja med så är den nuvarande vänsterns koppling till Sovjetunionen minst sagt oklar, frånsett en fetischering av memorabilia inom vissa grupper (mer om det senare).

Vilken teoretisk koppling finns det? Hur kan man visa att arbetsläger är en logisk konsekvens av den kommunistiska ideologin eller teorin? Inget av detta är något som dessa högerdebattörer tar upp. Den logiska slutsatsen är därför att de inte egentligen bryr sig om detta, utan bara vill göra en poäng. Låt oss dock ta dem på allvar, för även en blind liberal hittar ett (guld)korn ibland.

Är arbetsläger en logisk konsekvens av kommunistisk teori? Om man med detta menar marxism så är nog svaret ett rungande »nej«, eftersom den marxistiska teorin inte ö.h.t rör sig på den nivån, utan mer eller mindre uteslutande handlar om kapitalismen och hur den (inte) fungerar. Det finns dock ett mycket smalt utrymme för ofrivilligt arbete, i det att Marx kritiserar den Proudhonska tesen att allt arbete bör/kan vara lek, men det är knappast samma sak.

Är arbetsläger en logisk konsekvens av kommunistisk ideologi? Om man med detta menar de ståndpunkter som lyfts fram i det kommunistiska manifestet så är svaret fortfarande nej. Den kommunistiska ideologin ser historien som ett vågspel mellan olika klasser, och det kapitalistiska samhället som bestående av två sådana. Målet för kampen är att upphäva dem båda, vilket i praktiken är detsamma som att upphäva arbetarklassen (vilket automatiskt upphäver kapitalistklassen). Förstådd på detta sätt är den kommunistiska ideologin snarare arbetskritisk än så arbetspositiv att den vill införa ett generaliserat tvångsarbete.

Att förtrycka den kapitalistiska klassen vore inte heller meningsfullt, eftersom den per definition inte kan finnas utan en arbetarklass som arbetar åt den. Om kommunismen överallt har segrat så finns det helt enkelt inget hot från f.d. kapitalister som är så stort att de skulle behöva sitta i ett arbetsläger. Dessutom är kapitalisten en social funktion snarare än enskilda personer, varför det vore både meningslöst och grymt att sätta enskilda personer i fängelse på grund av denna funktion (dock kan det tänkas att vissa börsmäklare o.s.v. skulle behöva någon sorts grundläggande social rehabilitering).

Är arbetsläger något exklusivt för (förment) kommunistiska regimer? Nej. Här är inte minst de tyska nazisterna ett motexempel, men även USA, som för närvarande har en fängslad andel av sin befolkning som är jämförbar med den hos Sovjetunionen då gulagsystemet stod på sin topp.

Förklaringen att kommunismen med nödvändighet skulle leda till enorma arbetsläger är med andra ord otillräcklig för att förklara gulagsystemet. Istället måste andra förklaringar användas: politiskt klimat, speciella historiska omständigheter (betänk att Ryssland har en ganska lång historia av fångläger) o.s.v.

Då återstår kopplingen till vänstern. Varför väljer vissa delar av vänstern att fetischera Sovjetunionsmemorabilia? Förklaringen att det skulle vara för att de i hemlighet vill införa ett fascistiskt tvångsarbetssystem måste här betraktas som synnerligen tveksam. Istället handlar det snarare om unionens historiska roll.

Man måste i sammanhanget förstå att unionen dels historiskt representerade ett mycket ambitiöst utopiskt projekt, även för personer som inte var kommunister (se t.ex. anarkisten Emma Goldmans självbiografi), dels numera representerar en tid då det fanns en annan värld mitt ibland oss, innan världskapitalismens totala seger. Vi måste förstå att många av de större politiska projekt vi idag har bakom oss (inte minst välfärdssamhället) är en effekt av hotet från Sovjetunionen. För delar av vänstern idag är det snarare dessa saker som hammaren och skäran symboliserar.

Däremot finns det gott om andra arv som den breda vänstern i Sverige idag behöver hantera:

  • Arvet efter Rousseau – idén om den moraliskt högstående vilden/arbetarklassen lever och frodas idag i många kretsar, snarare än den marxistiska förståelsen av arbetarklassen som i grunden själv medskyldig till sitt predikament (vilket medger mindre moralisk överlägsenhet och mycket större handlingsutrymme).
  • Arvet efter humanioran/Foucault – förståelsen av allt som text och socialt konstruerat spökar idag rejält genom snart sagt hela vänstern. Problemet är kanske främst att vi inte har någon effektiv metod för att hantera identitetsförtryck, medan vi tvärt om har mycket effektiva metoder för klasskamp med klass som en objektiv social/ekonomisk funktion, vilka helt kastas över bord när man börjar tala om »klassism«.
  • Det patriarkala arvet – väldigt, väldigt många (nästan alla) vänsterorganisationer lider av stora problem med feminism, både i det att de saknar en feministisk analys och en förståelse av hur man förenar feminism med klasskamp eller ens klassanalys, och i det att de är direkt reproducerande av patriarkatet i form av arbetsdelning o.s.v. I brist på bättre rubrik så räknar jag också in queer kritik hit.
  • Det parlamentariska arvet – just nu finns det praktiskt taget två inställningar till parlamentarismen. Antingen är man för eller så är man emot. Är man för så tror man stenhårt på parlamentarismen som vägen framåt, vilket oftast också medför en reformistisk inställning. Är man emot så hamnar man oftast antingen i ren livsstilspolitik (vilken är ineffektiv) eller direkt aktion (vilket ofta innebär att man isolerar sig från allt vad parlamentarismen heter). Detta leder till en splittrad rörelse som lika ofta angriper sig själv som den faktiska motståndaren.
  • Snällhetsarvet – i brist på bättre namn. Det arv som driver vänstern mot en politik som är en lista över saker vi tycker är bra och bort från en sammanhängande analys. Rörelsen tvingas hela tiden agera världens samvete och hålla med den svagaste/den det är mest synd om, en mycket förlamande position att ha eftersom den politik som faktiskt är effektiv oftast har någon förlorare (som det därmed blir synd om istället).

Humor som härskarteknik

Sköna Killar älskar humor, för den gör att de kan utöva makt utan att någon kan göra något åt saken. För alla som inte skrattar åt ett s.k. »skämt« är överspända och humorlösa. I det här inlägget ska jag försöka diskutera konceptet humor som en härskarteknik (OBS jag anser givetvis inte att all humor är en härskarteknik).

Jag kommer nedan att beskriva humorn som lager ovanpå rå makt, där varje lager blir alltmer sofistikerat. Till viss del är det en godtycklig uppdelning, men självfallet inte. Jag tänker på chokladdragérade ägg när jag skriver detta, men du för förstås tänka på vad du vill när du läser.

Arketypen för den maktutövande humorn är formen »jag skojade bara«. Anledningen till att den är arketypisk är att humorn bara är ett tunnt skal på rått våld, där ett av de tunnaste exemplen är högstadiesituationen där en mobbare säger något elakt, och sedan avslutar med »skojade ju bara, har du ingen humor eller?«. Humorn blir här både en täckmantel och ett extra maktlager: den mobbade blir omedelbart genom sin position som mobboffer även humorlös.

Nästa lager av makthumor är humor med mer ironi, men med samma syfte som den första sorten. Det är en avancerad form som används för att kunna utöva makt ironiskt. Exempelvis kan det gå till så att en person i en grupp skojar om om ett beteende som inte anses som önskvärt av deltagarna i gruppen (t.ex. sexistiska kommentarer eller att hålla långa ointressanta föreläsningar), för att sedan kunna ironiskt säga sig gilla detta beteende och till slut – som en trippelironi – faktiskt utföra det också.

Humorn och ironin gör att det sedan blir helt omöjligt att kritisera personen som utför det oönskade beteendet, eftersom det är ironiskt (vilket självklart inte förändrar innehållet eller de oönskade effekterna av det).

Det tredje lagret av makthumor är humor som genom sitt innehåll eller sin form skapar en skiljelinje mellan deltagare som skrattar och deltagare som inte gör det. Ett typiskt exempel är en blandad grupp, en klick ägnar sig åt avancerad internhumor som andra gruppmedlemmar inte förstår eftersom de inte har tillgång till rätt referenser, vilket gör att de inte uppskattar humorn och därför på ett tydligt sätt exkluderas.

Detta är förstås inte ett strikt maktutövande så länge ämnen alternerar, utan blir det snarare när grupperna är statiska – när samma grupp alltid internskämtar på samma sätt, och samma grupp inte förstår skämtet. Förmodligen finns det förstås också fler former av humor som härskarteknik. Kom gärna med förslag i kommentarerna!

Åtgärdsprogram för världen om jag fick bestämma

Om jag blev diktator över världen skulle jag förmodligen genomföra följande åtgärdsprogram helt oironiskt. OBS att jag naturligtvis fattar att det knappast skulle lösa alla världens problem och att det, öh, utgår från mig själv. Det är liksom lite därför det är en rätt dålig idé med en världsdiktator. Jag har i skrivandet av listan förutsatt att jag har absolut makt att driva igenom alla dessa förslag på internationell skala, men förstås inte att jag är allvetande eller att besluten inte kommer att mötas med ett visst motstånd. Därav vissa diplomatiska formuleringar och alla »forska på…«-punkter. Om jag hade absolut makt över allt skulle jag bara ha en punkt: »Inför Star Trek«.

  • Tillsätt en internationell kommitté för att utreda och föra åtal mot inflytelserika personer i samhället för brott mot mänskligheten. Det bör utredas i vilken utsträckning liberala ideologer, chefer, politiker, riksbankschefer, ekonomer m. fl. var ansvariga (medvetet eller omedvetet, direkt eller indirekt) i andra människors lidande. Hit räknar jag offer för rasism eller sexism, utförsäkringar, förnedrande åtgärder av olika slag, arbetslöshet p.g.a. inflationsdämpningspolitik o.s.v.
  • Utfärda omedelbart personskap med tillhörande rättigheter till alla djurarter som är uppenbart självmedvetna, såsom vissa apor, delfiner, valar med flera. Utgå från existerande forskning.
  • Förbjud val- och delfinfångst och likställ i lag den (och all annan jakt på djur med personskap) med ett överlagt mord på en värnlös människa.
  • Inför drakoniska lagar kring skydd av vildliv och tjuvjakt.
  • Upphäv alla patent och upplös all immaterialrätt utom rätten att erkännas som upphovsperson. Alla immateriella rättigheter tillfaller alla självmedvetna varelser in abstrakt.
  • Expropriera och förstatliga alla företag som fyller samhällsnödvändiga funktioner.
  • Förbjud köp av arbetskraft på annat än privat basis (typ betala grannen för att klippa ens häck).
  • Inför tydliga och allmänt tillgängliga (både tekniskt och intellektuellt) standarder för all teknik.
  • Tvinga Apple och Microsoft att publikt be om ursäkt för sitt skadliga agerande. Likvidera sedan båda företagen.
  • Lagstadga rätt till åtkomst av källkod för hård- och mjukvaruanvändare.
  • Inför ett planetärt rymdprogram med mål att skapa fristående kolonier på andra planeter och att utforska rymden.
  • Inför ett planetärt program för att utforska och kolonisera djuphaven.
  • Avsätt forskning specifikt för att automatisera all nödvändig produktion.
  • Prioritera forskning på långsiktigt hållbar livsmedelsproduktion. Se till att det även forskas på GMO.
  • Inför en planetär plan för utsläpp av växthusgaser och andra miljögifter; inför straffskatter som ser till att de upplevs (effektivt: chockhöj bensin- och flygskatten).
  • Inför fri och gratis vård, utbildning och barnomsorg för alla människor (och de djur som kan uttrycka en sådan önskan).
  • Upprätta ett nätverk för distribution av arbetsuppgifter; inför en plan för arbetsmarknadens avskaffande till dennas förmån.
  • Inför obligatoriskt samhällsarbete en kort period av året i samhällsvitala verksamheter som exempelvis vården.
  • Inför drakoniska djurskyddslagar där det ligger på djurhållare att bevisa att djuren inte lider under sin livstid och att de dör utan smärta, samt att de har möjligheter att utvecklas under sin livstid. Förbjud också avel som försämrar djurens livsförmåga, samt lagstadga en minsta tillåten livslängd som är jämförbar med djurets naturliga livslängd. Effektivt: förbjud all djurhållning större än hobbyskala.
  • Avsätt forskningsmedel för forskning på djur-människa-kommunikation för att ta reda på om det skulle vara möjligt att t.ex. förhandla med djur.
  • Avsätt forskning med mål att framställa barn utanför en livmoder.
  • Utveckla P-piller även för män.
  • Starta upp seriös forskning för att permanent utrota mensvärk som koncept, både i redan existerande människor och på förhand i kommande. Det är inte rimligt att det finns.
  • Avsätt forskningsmedel för förbättring av människor: kan människor göras mer intelligenta eller mer empatiska?
  • Avsätt forskning – både humanistisk och naturvetenskaplig – på att lösa det feministiska problemet på kortast möjlig tid. Att avskaffa det manliga könet på lång sikt är en acceptabel kostnad om det inte kan undvikas.
  • Avsätt också forskning på att lösa resterande globala problem: fattigdom, underutveckling o.s.v. Se till att lokala forskare är i majoritet för sina respektive områden och att de har lokala mandat så att inte beslut tas över huvudet på någon.
  • Stäng Vidarkliniken och förbjud alternativ- och traditionell medicin (men gå igenom och utför forskning för att se om något faktiskt verksamt preparat har missats hittills).
  • Inför lagstadgad sex timmars arbetsdag, med kontinuerliga förkortningar planerade.
  • Bygg affärer som på biblioteksbasis hyr ut nyttiga saker (verktyg, cyklar, växtsticklingar, datorer)
  • Förbjud försäljning av porr med riktiga människor (eller djur).
  • Tillåt distribution, försäljning och innehav av alla former av tecknad eller 3D-animerad porr.
  • Avskaffa (kärn)familjen och dess praktiska rättigheter (typ specifikt föräldrars rätt att fatta vansinniga beslut rörande sina barn).

Lennart Sacrédeus (eller: Din mamma)

När jag gick i högstadiet och det var skolval så var jag inte jättepolitisk. Man skulle möjligen kunna beskriva mig som en vänsterorienterad socialliberal med oproportionerligt stort intresse för upphovsrätt (d.v.s. en piratpartist om något), och i den mån mina vänner hade någon politisk orientering så var den ungefär likartad. När det var omröstning om euron skrev jag »yen« på röstsedeln i protest och lämnade därmed skolans enda ogiltiga röst.

Det fanns en annan sak, förutom upphovsrättsfrågor, vi också var ense om, jag och mina kamrater i högstadiet. Och det var vår fascination för kristdemokraterna. Vi kunde inte för våra liv förstå hur det kunde finnas ett kristet parti. Förekomsten av kristna ö.h.t. fyller mig faktiskt fortfarande med en viss ångest, men det är inget mot hur jag känner inför kristdemokrater. Oftast brukar jag bara låtsas om att de inte finns, speciellt inte i riksdagen. Jag menar, det finns politiker som tror på att det finns en övernaturlig kraft som har en plan för våra liv och de sitter och bestämmer över våra liv!

Ibland bryts dock mitt självbedrägeri. Ett bra exempel på detta är Lennart Sacrédeus artikel på SvD Brännpunkt.

Lennart argumenterar för att den egentliga anledningen till att det finns de som är emot tvångssterilisering av personer med transsexualism är att de vill konspirera mot den binära könsuppdelningen och införa »ett tredje kön«. För, eh, det är ju den enda rimliga förklaringen.

Själva argumentationen i artikeln går ungefär såhär: vi har ett av Gud givet binärt könssystem, om vi tillåter kvinna-till-man-transsexuella att »byta kön« (mer om detta förvirrande begrepp senare) utan att sterilisera dem så kommer detta att uppluckras. Och dessutom innebär denna »halva« övergång att transsexualismen inte var »äkta«.

Notera hur man-till-kvinna-transsexuella helt saknas från argumentationen, trots att steriliseringskravet rör även dem. Notera också hur sammanblandningen mellan ett eventuellt kirurgiskt ingrepp och ett juridiskt ingrepp (bytet av en variabel på ett papper) här medvetet blandas ihop.

Anledningen till att Sacrédeus argumentation inte håller är:

  1. Argumentet hanterar inte ö.h.t. man-till-kvinna-övergångar, och det är inte klart hur det skulle översättas, eftersom infrysta spermier är alienerade från personen på ett helt annat sätt. Även om man hänger upp en persons kön enbart på huruvida de har en livmoder eller inte så översätter det garanterat inte till huruvida jag har spermier i frysen från ett »tidigare liv« eller inte.
  2. Det är verkligen inte självklart varför just förekomsten av en fungerande livmoder skulle vara en primär könsmarkör på något sätt. Det skulle kunna markeras med en uppsjö andra attribut (förekomst av skägg, beteende, hållning, yttre könsorgan, vad det står i passet o.s.v.).
  3. Om målet är att upprätthålla den binära könsdikotomin så är det inte uppenbart varför män som föder barn skulle bryta den. En graviditet är en förhållandevis kort period av en persons liv, och detta queera läckage skulle alltså innebära en mycket kort störning i könsdikotomin, om någon (jag tänker att gravidmagen kan passera som t.ex. en ölmage).
  4. Givet punkt 2. och 3. måste argumentet om att en kvinna-till-man-transsexuell som vill kunna bli gravid inte skulle vara transsexuell »på riktigt« betraktas som mycket misstänkt. Om det går att passera för andra så kan man säkerligen passera även för sig själv. Dessutom: om man skulle upptäcka att man hett längtar efter att bli steril för att komplettera sin övergång så kan man ju göra ingreppet senare. Detta borde dessutom vara att föredra, eftersom steriliseringen inte kan ångras.
  5. Vilka politiska intentioner som vi vänsterbloggare, oppositionspolitiker med flera egentligen har bakom våra resonemang om att steriliseringskravet borde avskaffas så stämmer de inte nödvändigtvis överens med de hos enskilda personer med transsexualism. I klartext: bara för att jag vill bomba den binära könsuppdelningen åt helvete så betyder inte det att alla personer med transsexualism delar denna åsikt, och än mindre att de är utskickade av en internationell konspiration som någon sorts kamikazepiloter.
  6. Fuck den binära könsuppdelningen, det är hög tid att den dör ändå. Det finns personer som är födda med ett kön som är tvetydigt, och dessutom finns det länder som redan nu tillåter tre kön.
  7. Fuck även kristdemokraterna. Det är hög tid att de (som parti) dör!

Vi i blogosfären räds inte en belysning av kristdemokraternas konservativa idioti i hela dess ful(l)het och bredd. Däremot blir jag sjukt illamående av allt tal om att frågan skulle vara så »komplex«. Det är mycket enkelt: ni har fel och vi har rätt. Skärp er.

Utöver detta känner jag att det är jävligt äckligt att andra människors genitalier diskuteras på debattsidan i en svensk dagstidning. Dessutom är det äckligt att det läggs någon sorts bevisbörda på personer med transsexualism att bevisa att de är »på riktigt« och inte bara har fått ett ryck (varför man nu skulle få det).

Disclaimer: jag är inte jättevan vid att debattera i frågor om transsexualism, och jag är inte helt säker på att jag har hela terminologin på plats. Jag har också försökt att vara så språkligt respektfull som möjligt, men det är möjligt och t.o.m. troligt att jag missat detta på vissa ställen och vill redan i förväg be om ursäkt för detta. Skriv en kommentar så fixar jag! De enda som ska känna sig förolämpade av denna text är kristdemokrater och deras anhängare är tanken.

Normkritik, queer och högeravvikelser

Jag läser Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan, och en av de saker jag uppskattar mest är hur den ständigt kängar till det som Ekman kallar lite provocerande (för er postmodernister) för »den postmoderna vänstern«. Det är lite oklart vad hennes egen inställning är till queerteorin, men som jag uppfattar det så är det inte hela teorin som sådan som kritiseras utan hur den används av vissa (kvasi-) teoretiker.

För det råder inga tvivel om att queerteorin har en hyfsat radikal bakgrund, och givetvis kan den användas för vettiga analyser också. Problemet är bara att den är lite som ett skitfarligt verktyg på vilket säkerhetsmekanismen gått sönder (eller för programmerare: lite som programmeringsspråket C). Farligheten ligger just i fokuset på normer (vilket, precis som i fallet med skitfarliga verktyg eller C, också är källan till kraftfullheten).

Det är nämligen så att man kan hamna precis hur snett som helst om man enbart håller sig till att studera normer. Ett (överdrivet och tillrättalagt) exempel: det är jävligt normbrytande att vara sjukt nerknarkad och bete sig som ett as. Alltså är det radikalt att vara sjukt nerknarkad och bete sig som ett as. Alltså borde vi börja starta en rörelse som ser till att så många som möjligt är sjukt nerknarkade och beter sig som as så att alla normer om mänskligt beteende löses upp.

Och det är ju inte en så jävla bra analys direkt. Det som har hänt är att flera viktiga punkter för analysen har försvunnit:

  • hur (re-)produceras normerna?
  • i vems intresse produceras normerna?
  • på vilket sätt förtrycker normerna en grupp?
  • på vilket sätt samverkar normerna med övriga medel för förtryck (ekonomi, infrastruktur o.s.v.) och med övriga förtryckssystem?
  • rent kvantitativt, hur många drabbar normerna?
  • vad skulle effekten av normernas upphävande vara och i vems intresse? Sker det en samhällelig utveckling? Vartåt?
  • upphävs verkligen normerna genom ett återagerande av det »förbjudna« beteendet?

Eller för att sammanfatta: normkritiken ersätter inte (och utgör inte) en maktkritik i sig. Att vara onormal är inte nödvändigtvis ett förtryck bara för att förtryckta grupper ofta står i konflikt med normer! Att det till exempel inte är så väl ansett för en man att köpa sex gör inte att vi kan utropa sexköp till en subversivt normbrytande handling.

Dessutom är det inte säkert att normen faktiskt bryts i och med upprepandet av det börbjudna beteendet – det beror på hur normerna produceras. Det är därför så mycket av det som passerar för queerteori eller normkritik numera mest framstår som desperata relativiseringar, liberala dumheter och rena högeravvikelser.

Jag misstänker för övrigt att det kommer att komma fler kommentarer ur Varat och varan. Som allra minst tänkte jag publicera mina favoritcitat ur boken när jag är klar med den.

Ekis Ekman om den historiska glidningen från makt–förtryck till norm–avvikande

I ett föredrag om utomparlamentarisk feminism och backlash under de tio åren som gått sedan Göteborg 2001 beskrev nyligen Kajsa Ekis Ekman med kuslig precision den tendens som förföljt och irriterat mig under mina 90 högskolepoäng Genusvetenskap:

Om man tänker teoretiskt, [så] det som har möjliggjort det här [ersättningen av faktisk konkret aktivism med att man sitter hemma eller skriver böcker och är »subversiv«] är att man har ersatt modellen makt–förtryck med modellen norm–avvikande. Och det är ju en modell som absolut bör finnas, fast man kan inte ersätta modellen makt–förtryck med norm–avvikande, för det är inte alls samma sak. […] Om man byter ut modellen makt–förtryck mot modellen norm–avvikande så kommer man inte [att] kunna ha en lika klar analys av många fenomen. Och det som jag menar är det klaraste exemplet på det[ta] är just i de här känsliga frågorna som […] prostitution, där man kan hävda att torsken är avvikande t.ex. eftersom han inte är norm. […] Då har man ju helt gått ifrån modellen med makt–förtryck.
Beskrivningen ska förstås också läsas i sin kontext. För den som inte orkar lyssna på hela föredraget (men gör det!) så kan jag nämna att de båda föredragshållarna beskriver en historisk process av framsteg följda av bakslag. Viktigt i denna process är att bakslagen kläs i de tidigare framstegens ord och begrepp, så att till exempel surrogatmödraskap och prostitution plötsligt i Orwellsk anda förvandlas till symboler för »frihet«, och prostitutionsmotståndare blir moralister som vill förneka kvinnor deras fria val.

Det här märkte jag särskilt tydligt när jag pratade med klasskamrater som på fullt allvar (och jag är fortfarande chockad!) beskrev klassfrågan som ett diskrimineringsproblem. Problemet är inte att det finns en arbetarklass, att den sugs ut och så vidare, utan att den som identitetskategori är diskriminerad på grund av att den tillskrivs stereotyper och underordnas andra grupper med högre kulturellt kapital. Plötsligt har man raderat ut typ alla möjligheter att bedriva effektiv klasskamp, för att inte tala om aktivism. Och så undrar alla varför det går så dåligt för vänstern.

Om fallet Assange: »konspiration«, »anarkism« och datapolitik

Jag har tagit en stund ledigt från min C-uppsats för att gräva runt lite i fallet Assange. Det som först väckte mitt intresse var när jag härom morgonen när jag läste en ledare i DN (jag har betalat för ett kilo nyliberal propaganda!) där stolpskottet till författare refererade till Assange som »anarkist«:

Som David Brooks påpekade i en angelägen DN-kolumn i torsdags vilar föreställningen om att förtroliga samtal är suspekta på en anarkistisk och konspiratorisk världsbild. Inställningen leder mot en total upplösning mellan det privata och det offentliga, en tendens som i sin förlängning är totalitär, inte demokratisk.

Det är symptomatiskt att DN inte kan göra skillnad på person och sak. Assange ≠ Wikileaks! Det är, förutom det, också fascinerande vilka längder bombliberalerna kan gå till för att få ihop sina resonemang. Intressant också att de hävdar att Wikileaks läckor skulle upplösa det privata och det offentliga–jag undrar hur de förklarar att det inte är Nisse Svenssons kontokortsnummer och otrohetsaffärer som  läcker, utan enbart information från synnerligen offentliga källor; ambassader, regeringar o.s.v.

Så om jag sammanfattar en lista på felaktigheter i artikeln:

Notera hur jag inte bemöter anklagelserna om varesig anarkism och konspiracism. Först tänkte jag visserligen att det var hetsen mot anarkister från 20-talets USA som kommit tillbaka i en ännu mer komisk form, men efter att ha läst om Assanges politisk-filosofiska teorier är jag inte längre så säker. Jag accepterar här tillfälligt sammanblandningen av Assange med Wikileaks, eftersom de rent filosofiskt verkar ligga mycket nära varandra.

För att kort sammanfatta den sammanfattande text jag läste (den är verkligen läsvärd, så läs den gärna istället!) så stämmer det att Assange i sin teori är anarkist i bemärkelsen att han är kritisk mot maktcentra i allmänhet och stater i synnerhet. Det stämmer också, i någon mån, att han är konspiracist: hela teorin bygger på »konspirationer«. Men det är inte ödlor som styr världen eller hemliga UFO-labb han menar, utan en betydligt mindre definition.

DN-artikeln visar implicit på en makalöst korkad konspirationsrelativism: alla konspirationsteorier är dåliga. För att sansa oss lite, låt oss titta på en definition av vad en konspiration är. Fleischer och Assange ungefär samma definition av en konspiration:

En konspirationsteori är en teori om existensen av en viss konspiration, i motsats till teorier som förklarar samma historiska händelse som antingen en persons verk eller som resultatet av primärt icke-subjektiva faktorer, oavsett om dessa förstås som slump, struktur, smitta, självorganisering eller någonting annat. Ingen ifrågasätter att någon slags konspiration var i farten den 11 september 2001.

Det finns med andra ord helt klart konspirationer i världen, och det har också Wikileaks senaste läckor visat. Man behöver inte vara speciellt anarkistisk för att vara skeptisk till att dessa helt igenom otransparenta nätverk styr viktiga processer i världen, vilket de helt uppenbart gör.

Centralt för Assanges teori är dock konspirationens nätverkade struktur. Med terminologi från datalogins grafteori visar han att konspirationer knyts samman i ett nätverk av kontakter mellan konspiratörer, och att dessa präglas av olika nivåer av tilltro. Information flödar sedan genom detta nätverk, men olika snabbt beroende på hur stor tilltro de olika kontakterna har till varandra.

Konspirationen fungerar som en tänkande maskin: alla deltagare behöver inte känna alla andra deltagare (faktum är att det vore djupt opraktiskt att ha en central deltagare som känner alla, eftersom det skulle göra konspirationen mycket bräcklig), och beslutsfattningsprocessen för hela konspirationen är därför hela tiden avhängig kommunikationen. Som är avhängig tilliten mellan de olika deltagarna.

Assanges motgift är då att göra »läckor« till ett vanligt inslag, och på så sätt försämra konspiratörernas tilltro till varandra och göra konspirationen så paranoid för sig själv att den till slut blir handlingsförlamad. Målet är alltså inte att genom en protest stoppa vissa praktiker, utan att sabotera möjligheten till konspirationer. Assange sammanfattar det hela elegant med ännu ett resonemang hämtat från datalogin:

The more secretive or unjust an organization is, the more leaks induce fear and paranoia in its leadership and planning coterie. This must result in minimization of efficient internal communications mechanisms (an increase in cognitive “secrecy tax”) and consequent system-wide cognitive decline resulting in decreased ability to hold onto power as the environment demands adaption. Hence in a world where leaking is easy, secretive or unjust systems are nonlinearly hit relative to open, just systems.

Men även om Assange skulle råka vara ett datapolitiskt geni finns det ett starkt behov av att tänka flera tankar samtidigt om honom. Det är trots allt fullt möjligt att både vara ett geni och en våldtäktsman; vi vet inte ännu, och så länge fallet inte har prövats i domstol kommer vi heller inte att få veta. Om man ska värna den personliga integriteten så ingår det också att värna dess kroppsliga aspekter, annars blir det bara hyckel av alltihop.

Det misstänkliggörande av de anmälande kvinnorna som snurrar runt i blogosfären är minst lika allvarligt som ett käppsäkert påstående om Assanges skuld. Tills vidare är kvinnorna både våldtagna och inte våldtagna, och Assange är både våldtäktsman och oskyldig: vi vet inte ännu. Någon sorts allvar måste vi ändå ta deras anmälan på (åter igen: vems integritet pratar vi om annars?). Att kvinnorna, som vissa påstår, skulle ha varit »osäkra« på om de  blivit våldtagna eller inte är inte så suspekt  som vissa velat lyfta fram. Den samhälleliga definitionen av våldtäkt är betydligt smalare än vad den borde vara. Jag citerar mig själv i en kommentar:

Alltså det finns en ganska stark uppfattning om att man antingen blir överfallsvåldtagen eller så har man »förtjänat« det genom att t.ex. uppföra sig »slampigt« eller »uppmuntra« förövaren. Självfallet borde det räknas som våldtäkt även om man blir våldtagen t.ex. efter att ha följt med någon hem från krogen som man har flörtat lite med, men som man bestämmer sig för att man inte vill ha sex med, men så är det inte alltid. Och framför allt så är det säkert inte helt lätt att reda ut allt i sitt eget huvud. Så jag tycker inte att det tvivlet i sig är speciellt suspekt.

Assange ska självfallet inte utlämnas till USA, men det har inte  hänt ännu och det finns inga tecken på att det kommer att hända. Skulle de försöka så måste vi såklart göra allt vi kan för att stoppa det (inklusive väpnade fritagningsförsök, om det skulle finnas möjligheter). Men det är sen. Tills vidare skulle nog Wikileaks må  bättre av en annan talesperson.

Anonymiteten är omöjlig! En proto-feministisk kritik av anonymitetsbegreppet

Valerie Solanas ansikte på Anonynymous-figuren

Jag har tidigare skrivit om en idéströmning på internet som uppstått runt begreppen »lulz«/»serious business«, en dikotomi jag då kritiserade.

I denna strömning pratas också om anonymitet som ett tillstånd. I  det skulle ett slags mänsklig kärna (åter-)uppstå; den »sanna« människan som undertryckts av den politiskt korrekta publika diskursen skulle titta fram. Denna människa kanske inte är så vacker, men är åtminstone fylld av åtråvärt »lulz«.1

Jag hävdar att denna strömning har fel i precis allt ovan nämnt. Jag tror inte på anonymitet på samma sätt som jag inte tror på gud eller tomten. Jag tror inte att anonymitet finns i någon relevant bemärkelse, eller att det kommer att finnas, eller att det är önskvärt att det kommer att finnas. Jag tror inte heller på att det finns någon mänsklig kärna som kommer fram om ens identitet döljs.

Den anonymitet som denna strömning lovar är helt enkelt en ny variant på gudstricket, den syn från ingenstans som moderna epistemologer har kritiserat den positivistiska vetenskapsteorin för. Tanken att man skulle kunna distansera sig från sig själv och bli till ett intet är absurd — man kommer alltid att få med rester av sina åsikter och värderingar, sitt språk, sina erfarenheter och så vidare.

Anonymitet i mänsklig kommunikation är speciellt omöjligt — man kan ju inte prata med ingen. Det närmsta man kan komma anonymitet är en kollektiv pseudonymitet, men det är inte alls samma sak. Denna pseudonym har ju egenskaper som sätter tonen för samtalet och/eller som kan kollidera med det som sägs.

Exempelvis har hacker/trollgruppen Anonymous, med rötter i den idéströmning jag beskriver, olika visualiseringar av sin kollektiva pseudonym — som samtliga föreställer en man, typiskt med ett utraderat ansikte eller frågetecken istället för huvud.

Är det en slump att Anonymous aldrig någonsin är en kvinna? Och hur påverkar denna (undermedvetna?) tanke om pseudonymens förkroppsligande vad som kan sägas genom den? Kan Anonymous kämpa för homosexuellas rättigheter eller för feminismen på samma sätt som den nu gör mot censur och filtrering av internet? Kan Anonymous överhuvudtaget kämpa för något?

Jag ställer mig inte direkt emot kollektiva pseudonymer, eller ens den kollektiva pseudonymen Anonymous. Kollektiva pseudonymer är- och har varit användbara verktyg, och kan stundtals ha en faktisk, radikal potential. Det jag menar är istället att vi noggrant bör skärskåda hur våra pseudonymer formar oss, vilka som får plats och vilka som inte får det, och vad de möjliggör och omöjliggör. Och att löftet om anonymitet med nödvändighet aldrig kommer att infrias.

  1. Här raljerar jag, det är med flit. []

Vad är en social konstruktion?

Jag läser genusvetenskap (nu B-kursen), och ett vanligt begrepp som kommer upp är »social konstruktion«. Ofta förklaras det inte i relation till något annat, utan får mest stå för sig själv. På några ställen (utanför litteraturen) har jag t.o.m. sett det användas som ett slagord!

Själv har jag, som sur materialist och hårt inskolad i den positivistiska vetenskapssynen, svårt att acceptera detta begrepp rakt av, och framför allt har jag svårt att se vad det skulle tillföra analysen, men så finns det också olika typer av konstruktivistiska synsätt, och det är inte riktigt rättvist att dra dem alla över en kam.

Härom dagen var jag ute och handlade mat med några vänner, och de stod vid köttdisken och skulle köpa köttfärs. Någon sorts halvallvarlig diskussion runt detta uppstod, och jag sa på skoj att »äh, kött är bara en social konstruktion«.

Senare började jag fundera på hur jag skulle kunna motivera detta påstående, och insåg att kött är en social konstruktion i någon bemärkelse. När vi tänker på kött tänker vi till att börja med på olika saker. Kött som kategori har olika gränser för olika människor; jag som vegan t.ex. gör ingen skillnad mellan fiskkött, fågelkött eller däggdjurskött, men det är inte speciellt ovanligt att köttätare gör det. Vissa »vegetarianer« äter ju t.o.m. fisk!

Dessutom tänker man ju inte på kött som muskelmassa från något djur som behandlats på olika sätt och förpackats; de flesta (jag åtminstone) tänker snarare på olika rätter de skulle kunna laga av köttet eller på hur det smakar, eller på vilken sorts djur det kommer ifrån. Dessa föreställningar är ju också socialt och historiskt specifika; för andra produktionsförhållanden och skulle köttet rimligen betraktas på ett annat sätt.

Men vad betyder detta för begreppet social konstruktion? Med det här synsättet kan man ju i själva verket betrakta allt som sociala konstruktioner, och frågan är vad det då ska göra för nytta. Det är ju inte ens användbart ur ett aktivistiskt perspektiv, eftersom det är svårt att tänka sig att man bara skulle kunna lyfta sig ur sitt historiska (och materiella) sammanhang och bara byta syn på, säg, kött.

Min upplevelse är snarare att detta begrepp är skapat av humanister som avundsjukt vaktar sin halva av natur/kultur-dikotomin än ett användbart redskap för analyser.

Det kan nu argumenteras för att kön är en kategori för människor, och att människor är självmedvetna och agerar aktivt på ett sätt som köttfärsen inte gör, och att människor, till skillnad från köttfärs, förstår sig själva, och att kategoriseringen efter kön därför skulle vara en våldshandling (om man använder ett utökat våldsbegrepp).

Förvisso är det sant, i någon mån, men det betyder inte att människor kan lyfta sig ur sitt sammanhang mer än de kunde lyfta köttfärsen. Det går ju inte (i någon större skala) att bara sluta förstå könskategorier; om det ska ske är det med nödvändighet en väldigt långsam och väldigt kollektiv process.

Därför blir slagordsformen (»kön är bara en social konstruktion!«) ganska meningslös som bäst och ångestskapande som värst — den antyder ju att man bara skulle kunna kasta av sig sitt kön!

I sammanhanget kan det vara värt att nämna upprinnelsen till min fascination för cyborger. Olika feministiska analyser har upptäckt att bakom den uppfattning om den abstrakta människan som är vanlig i den västerländska rättvises- och förnuftsuppfattningen bl.a. döljer sig en vit man.

Jag vet inte om det är mig det är fel på, men detta verkar helt ha gått mig förbi. Istället har jag upplevt det som att mitt eget kön är i vägen för min mänsklighet. Denna självdestruktiva kamp är givetvis fullständigt tröstlös; inte bara skulle jag behöva amputera min kropp och ersätta den med något annat (ett cyborgskal? en dator?), jag skulle också behöva hitta en skalpell vass nog att skära bort mitt förflutna. Och då skulle jag inte längre i någon meningsfull bemärkelse vara mig själv.

För att återvända till diskussionen om socialkonstruktivism: denna vulgära och lättvindliga syn på kön är verkligen inget som kan tillskrivas alla (eller ens många!) feministiska teoretiker, som jag förstår hen har inte ens Butler denna syn.

Många av de som använder hens analyser verkar däremot ha det; t.ex. vet jag att Alexander Chamberland har använt de bevingade orden »kön är som vattenfast mascara, det sägs vara för alltid men går bort rätt lätt«, ett uttalande som isar blodet i mina ådror.

Självklart finns det vissa starka individer som av olika skäl kan transcendera sitt kön, eller misslyckas med att skapa det om man är butlerist, och iscensätta andra, men det är ju absurt att betrakta dem utanför sin kontext, utan de olika privilegier som ger dem dessa möjligheter.  Kön är inget som kan trollas bort genom provokationer!

Däremot tror jag att det är rätt strategi att attackera den binära och dikotoma synen på kön; alla som inte är män är inte kvinnor, och tvärt om. Utöver det så ser jag två olika sätt man kan hantera kön som kategori.

Det första är att helt enkelt göra kategorierna mindre meningsbärande. Man kan ju tänka sig ett samhälle där kön är lika meningsfullt för kategorisering som huruvida man är höger- eller vänsterhänt. Detta förutsätter förstås att det inte finns några betydande biologiska skillnader mellan könen, vilket verkar vara sant, men det är svårt att veta med tanke på hur extremt omfattande de sociala uppfattningarna runt kön är.

Det andra är att istället avhierarkisera könen, men ha kvar dem som kategorier (och eventuellt skapa fler för att ha plats för andra kön), antingen genom att minska antalet egenskaper som knyts till de respektive könen, eller genom att uppvärdera lågt värderade och könsknutna egenskaper.

Bäst resultat uppnås troligen om alla strategierna följs samtidigt — ett samhälle där kön anses som meningslöst, men där »kvinnliga« egenskaper fortfarande värderas lågt är ju t.ex. inte heller speciellt önskvärt. Det enda det skulle ha uppnåt är ju att förvandla alla kvinnor till »män« i någon bemärkelse.

Sen återstår att hitta strategier för genomföranden, och att försöka hitta sätt att knyta könsanalyserna till faktiska materiella betingelser och praktiker, och till existerande motsättningar och (makt-) relationer.