Tag Archives: arbete

Angående det här med att göra sig anställningsbar

Många i min föräldrageneration tycker att det är viktigt att »göra rätt för sig« och arbeta, en moral som möjligen (men troligen inte – varför ska man skuldbelägga sjuka och, i brist på ett bättre begrepp, samhälleligt missanpassade?) var rimlig då, men som definitivt inte är det längre.

Saken är nämligen den att vi har något som kallas för strukturell arbetslöshet. Man kan tänka sig att det finns arbetslösa antingen för att människor går och dräller runt hela dagarna och latar sig (scenario 1), för att det finns färre jobb än personer som vill jobba (scenario 2), eller beroende på en kombination av scenario 1 och 2 (scenario 3).

Vår föräldrageneration beter sig som om scenario 1 eller möjligen scenario 3 vore sant. Trots att typ alla vet att vi är mitt i en ekonomisk recession, med massor av krisande industrier. Därför är det rimligt att anta att det finns en strukturell arbetslöshet, vilket också är den mest rimliga förklaringen till att arbetslösheten på sistone har ökat. Alltså att arbetslösheten beror på samhälleliga strukturer, snarare än på individuell anställningsbarhet.

Men ok, låt oss anta att vi tar oss ur recessionen och att tillväxten drar iväg igen och vi uppnår politikernas mål med »full sysselsättning«, då måste väl ändå all arbetslöshet bero på scenario 1? Nej! I och med nyliberal ekonomisk teori innebär nämligen inte »full sysselsättning«, eh, full sysselsättning, utan NAIRU – d.v.s. den mängd arbetslöshet som behövs för att det inte ska bli inflation.

Nu kan man med andra ord se varför det här med att göra sig anställningsbar är så problematiskt. Någon måste vara arbetslös, är det inte jag så är det någon annan. Att jag ringer till alla företag som finns och stör dem tills någon av dem tröttnar och ger mig jobb, går långa jobbsökningskurser (varför ska det ens behövas!?) på Arbetsförnedringen, eller sitter i vuxendagis, det är inte för att minska arbetslösheten. Jag tävlar inte så att säga med mig själv. Det jag tävlar mot är alla andra.

Begreppet om anställningsbarhet är inget annat än ett lur för att göra det ännu hemskare att vara arbetslös, och är ännu ett sätt att flytta ansvaret för samhälleliga problem till enskilda individer.

För övrigt anser jag att den lutherska arbetsmoralen och all annan arbetsmoral (utom i ideellt arbete) bör förpassas till helvetets djupaste avgrunder.

Åtgärdsprogram för världen om jag fick bestämma

Om jag blev diktator över världen skulle jag förmodligen genomföra följande åtgärdsprogram helt oironiskt. OBS att jag naturligtvis fattar att det knappast skulle lösa alla världens problem och att det, öh, utgår från mig själv. Det är liksom lite därför det är en rätt dålig idé med en världsdiktator. Jag har i skrivandet av listan förutsatt att jag har absolut makt att driva igenom alla dessa förslag på internationell skala, men förstås inte att jag är allvetande eller att besluten inte kommer att mötas med ett visst motstånd. Därav vissa diplomatiska formuleringar och alla »forska på…«-punkter. Om jag hade absolut makt över allt skulle jag bara ha en punkt: »Inför Star Trek«.

  • Tillsätt en internationell kommitté för att utreda och föra åtal mot inflytelserika personer i samhället för brott mot mänskligheten. Det bör utredas i vilken utsträckning liberala ideologer, chefer, politiker, riksbankschefer, ekonomer m. fl. var ansvariga (medvetet eller omedvetet, direkt eller indirekt) i andra människors lidande. Hit räknar jag offer för rasism eller sexism, utförsäkringar, förnedrande åtgärder av olika slag, arbetslöshet p.g.a. inflationsdämpningspolitik o.s.v.
  • Utfärda omedelbart personskap med tillhörande rättigheter till alla djurarter som är uppenbart självmedvetna, såsom vissa apor, delfiner, valar med flera. Utgå från existerande forskning.
  • Förbjud val- och delfinfångst och likställ i lag den (och all annan jakt på djur med personskap) med ett överlagt mord på en värnlös människa.
  • Inför drakoniska lagar kring skydd av vildliv och tjuvjakt.
  • Upphäv alla patent och upplös all immaterialrätt utom rätten att erkännas som upphovsperson. Alla immateriella rättigheter tillfaller alla självmedvetna varelser in abstrakt.
  • Expropriera och förstatliga alla företag som fyller samhällsnödvändiga funktioner.
  • Förbjud köp av arbetskraft på annat än privat basis (typ betala grannen för att klippa ens häck).
  • Inför tydliga och allmänt tillgängliga (både tekniskt och intellektuellt) standarder för all teknik.
  • Tvinga Apple och Microsoft att publikt be om ursäkt för sitt skadliga agerande. Likvidera sedan båda företagen.
  • Lagstadga rätt till åtkomst av källkod för hård- och mjukvaruanvändare.
  • Inför ett planetärt rymdprogram med mål att skapa fristående kolonier på andra planeter och att utforska rymden.
  • Inför ett planetärt program för att utforska och kolonisera djuphaven.
  • Avsätt forskning specifikt för att automatisera all nödvändig produktion.
  • Prioritera forskning på långsiktigt hållbar livsmedelsproduktion. Se till att det även forskas på GMO.
  • Inför en planetär plan för utsläpp av växthusgaser och andra miljögifter; inför straffskatter som ser till att de upplevs (effektivt: chockhöj bensin- och flygskatten).
  • Inför fri och gratis vård, utbildning och barnomsorg för alla människor (och de djur som kan uttrycka en sådan önskan).
  • Upprätta ett nätverk för distribution av arbetsuppgifter; inför en plan för arbetsmarknadens avskaffande till dennas förmån.
  • Inför obligatoriskt samhällsarbete en kort period av året i samhällsvitala verksamheter som exempelvis vården.
  • Inför drakoniska djurskyddslagar där det ligger på djurhållare att bevisa att djuren inte lider under sin livstid och att de dör utan smärta, samt att de har möjligheter att utvecklas under sin livstid. Förbjud också avel som försämrar djurens livsförmåga, samt lagstadga en minsta tillåten livslängd som är jämförbar med djurets naturliga livslängd. Effektivt: förbjud all djurhållning större än hobbyskala.
  • Avsätt forskningsmedel för forskning på djur-människa-kommunikation för att ta reda på om det skulle vara möjligt att t.ex. förhandla med djur.
  • Avsätt forskning med mål att framställa barn utanför en livmoder.
  • Utveckla P-piller även för män.
  • Starta upp seriös forskning för att permanent utrota mensvärk som koncept, både i redan existerande människor och på förhand i kommande. Det är inte rimligt att det finns.
  • Avsätt forskningsmedel för förbättring av människor: kan människor göras mer intelligenta eller mer empatiska?
  • Avsätt forskning – både humanistisk och naturvetenskaplig – på att lösa det feministiska problemet på kortast möjlig tid. Att avskaffa det manliga könet på lång sikt är en acceptabel kostnad om det inte kan undvikas.
  • Avsätt också forskning på att lösa resterande globala problem: fattigdom, underutveckling o.s.v. Se till att lokala forskare är i majoritet för sina respektive områden och att de har lokala mandat så att inte beslut tas över huvudet på någon.
  • Stäng Vidarkliniken och förbjud alternativ- och traditionell medicin (men gå igenom och utför forskning för att se om något faktiskt verksamt preparat har missats hittills).
  • Inför lagstadgad sex timmars arbetsdag, med kontinuerliga förkortningar planerade.
  • Bygg affärer som på biblioteksbasis hyr ut nyttiga saker (verktyg, cyklar, växtsticklingar, datorer)
  • Förbjud försäljning av porr med riktiga människor (eller djur).
  • Tillåt distribution, försäljning och innehav av alla former av tecknad eller 3D-animerad porr.
  • Avskaffa (kärn)familjen och dess praktiska rättigheter (typ specifikt föräldrars rätt att fatta vansinniga beslut rörande sina barn).

Till asocialismens försvar

Det började som ett skämt: asocialismen. Framförallt var det en reaktion på den party-kommunism som företräds av bl.a. Planka.nu, och som verkar gå ut på att göra hela livet till »en evig fest«, som Nyktra socialister uttrycker det. Som kamrat Johan påpekade så måste detta ses i sitt historiska sammanhang. Arbetarrörelsen, milt uttryckt, har haft problem med ett fetischerande av arbetet (tänk stålhårda proletärnävar och män med släggor).

Men, motsatsen till arbetet är inte festen, utan fritiden. Motsatsen till festen är vardagen. Festen är till sin natur singulär: det är ett avbrott, något tillfälligt och (inom vissa ramar) oförutsägbart. En evig fest skulle vara en plåga, ett fruktansvärt och utdraget kaos.

Arbetet under kapitalismen karakteriseras hela tiden av ett paradoxalt tvång: tvånget att tjäna till sitt uppehälle, tvånget att följa chefens kommando, tvånget att vara trevlig, tvånget att umgås, tvånget att gå till jobbet, tvånget att söka jobb om man inte har något. Samtidigt framställs detta tvång under kapitalismen som något frivilligt. Själva våldet externaliseras till samhällets normer om en anständig konsumtionsnivå, och till våra biologiska förutsättningar, till behovet av mat att äta och tak över huvudet.

Det är avskaffandet av detta tvång som är målet. Eller, för att parafrasera 90-talet: en annan vardag är möjlig! Målet är inte brottet med det inrutade och förutsägbara och övergången till det oförutsägbara och »fria«. Målet är en inrutning som vi själva underkastar oss och kan ändra på.

Här både håller jag med och håller inte med kamrat Jobjörn: kommunismen måste vara upplösandet av distinktionen mellan arbete och fritid, men bara så till vida att arbetet så som det nu är avskaffas. Det betyder inte att vi alla ska förväntas gå på samordningsmöten eller sopa gatorna hela dagarna. Här håller jag med Valerie Solanas kanske mer än någon annan: automatisera allt tråkigt!

Sammanblandat i partykommunismen finns också ett okritiskt hyllande av det kollektiva och sociala. Genom hela sin bok Trafikmaktordningen upprepar Planka.nu detta, inte minst när de skriver om hur de önskar att transporter ska vara långsamma så att man kan göra dem till en händelse (tänk fest på tunnelbanetåget). Uppenbarligen fattas här ett åksjukt perspektiv, kan man säga.

Men, utöver detta så finns ett antagande om att det sociala är något netto positivt, eller som de själva skriver: »om vi ställer upp på premissen att sociala aktiviteter är något så pass positivt och glädjebringande […]« (Trafikmaktordningen, s. 128).

Sociala aktiviteter är verkligen inte enligt min erfarenhet något som är netto »positivt« eller »glädjebringande«. L’enfer, c’est les autres – helvetet är andra människor! Även arbete, mobbning, kapitalrelationen, misshandel, jättetråkiga möten, misslyckade partyn, påtvingad och konstlad socialisering, våldtäkter och så vidare är sociala aktiviteter. Visserligen finns många toppar i sociala aktiviteter, men också många dalar – möjligen de allra djupaste.

Partykommunismens omfamnande av det sociala har ett uppenbart ursprung. Det är ett ställningstagande mot den förhärskande liberalismens individualism. Men att lösa konflikten mellan individ och kollektiv genom att urskillningslöst omfamna det senare är knappast en lösning på motsättningen. Snarare kör det bara vidare i samma spår, fast åt ett annat håll.

För våra liv är inte alltid kollektiva och sociala. En individ utan stabil självuppfattning är knappast någon bra grund att bygga ett kollektiv på, och avskiljdhet och personlig reflektion är strängt nödvändigt för upprättandet av en fungerande individualitet.

Ett stabilt kollektiv måste förutsätta stabila, starka och självständiga individer för att inte bli extremt känsligt för självförstärkande nedåtgående spiraler, sekterism och masspsykos. Naturligtvis krävs en annan typ av indivudell fostran än den vi är vana vid, men det betyder inte att den helt kan uteslutas.

Bakom anarkismens skenbart frihetliga budskap ligger järnhårda krav på individen. Det är därför anarkismens historia också är en historia av fruktansvärda misslyckanden: de människor som är desperata nog att försöka sig på anarkistisk kamp är också så skadade och neurotiska att de omöjligt kan samarbeta framgångsrikt och därför oundvikligen misslyckas.

Saker man inte berättade för mig i skolan

Jag blir fortfarande arg när jag tänker på hur dåligt förberedd man blev på den faktiska världen i grundskolan. Det var inte förrän i högstadiet (eller kanske t.o.m. gymnasiet) när jag fattade att inte alla människor var berättigade till gratis sjukvård.

Jag tänkte att det borde vara en självklarhet i varje civilisation att man skyddar människor från saker som drabbar oförutsägbart och ofta oundvikligt: bara för att man har oturen att bli sjuk ska man ju inte utöver detta också bli fattig. Och man hade ju fått lära sig om de svenska trygghetssystemen i skolan, och förstått att det var sådär det var i USA, där folk låg och dog på gatorna eller nekades vård för att de inte hade rätt försäkring.

Men mest verklighetsfrånvänd var nog ändå den bild av arbetsmarknad och karriärer som man fick av skolan. Ungefär såhär föreställde jag mig att det gick till innan jag själv försökte skaffa ett arbete: först gick man i grundskolan, där man mest skulle ta det lugnt och lära sig saker. Efter det kom högstadiet, där skulle man få bra betyg och lära sig viktiga saker, inte minst för att komma in på- och klara av gymnasiet. På gymnasiet skulle man välja någon bra utbildning (typ data) och plugga som fan.

Om man sedan ville ha ett arbete så kunde man gå till arbetsförmedlingen. Där skulle de titta på ens betyg, konstatera att man var en ordentlig människa och slussa en vidare till någon arbetsköpare som var intresserad av arbetare. Arbetsköparen skulle sedan titta i ens betyg och kanske ha någon kort intervju för att ta reda på om man kunde duga till arbetet. Om man inte fick jobb av någon anledning skulle man givetvis få någon sorts A-kassa så att man kunde leva hyfsat okej ändå (men kanske inte köpa jättestora plasmateveskärmar).

Om man inte ville ha arbete direkt, d.v.s. om man ville ha ett mer välbetalt arbete, då skulle man fortsätta på högskolan. Där skulle man gå ett program för att utbilda sig till ett specifikt yrke, typ tandläkare, civilingenjör, bibliotekarie o.s.v. Sedan skulle motsvarande process som efter gymnasiet inträda.

Sedan dess har jag lärt mig mycket. Ingen »blir något« längre, alla har bara mer eller mindre usla tillfälliga anställningar. Ingen som går till Arbetsförmedlingen får jobb. Om man inte har arbetat tidigare har man jättesvårt att få jobb, och man får då heller inte A-kassa, utan i bästa fall socialbidrag, men med en massa begränsningar typ att man måste leva upp pengarna som ens föräldrar har sparat ihop till en för att man ska kunna köpa möbler till sin första lägenhet som man ännu inte har flyttat till.

Och det är verkligen inte så att man får jobb på sina meriter. Det finns i princip två sätt att få jobb: antingen känner man någon som känner någon…, eller så gräver man fram en massa företag och ringer och bråkar med dem tills man får jobb. Man kan ju tänka sig vilka samhälleliga resurser det kostar att alla som behöver jobb både ska slösa bort veckor av sin tid med att jaga företag som inte vill ha dem, samtidigt som företagen hela tiden måste hantera att det ringer desperata människor och vill ha jobb.

Detta handlar ju åtminstone delvis om att mina föräldrar och mina skolböcker fick sina samhällsuppfattningar under en tid då låg arbetslöshet var ett prioriterat mål. Numera, sedan typ 70–80-talet är det inte så, och därför har vi en permanent arbetslöshet som ska vara där, annars får vi inflation. Det handlar också om att den svenska modellen har strandat, eller kanske snarare drivits upp på klipporna: facken har lagt ner alla försök att kämpa för arbetares rättigheter, socialdemokraterna har lagt ner sin politik helt och modellens förutsatta fordistiska, fasta anställningar är sedan länge utbytta mot postfordistiskt rörliga (läs: osäkra) anställningsformer.

Det jag inte förstår är varför vi vill ha ett samhälle där folk som inte har några problem med att prata i telefon får alla jobb?

Det är också ganska talande att jag i samband med dessa uppenbarelser väldigt fort gick från vänsterliberal till att vara kommunist. För liberalismen fungerar uppenbarligen inte i praktiken.

Kort om TaskRabbit

Jag har feber och är lite borta, så jag ska försöka hålla mig kort. Wired skriver om en relativt ny nättjänst vid namn TaskRabbit, som är ett slags »eBay för arbete«. Människor som vill ha olika uppgifter gjorda – allt från att bygga Ikea-möbler till att gå ut med hunden – annonserar om detta på sajten. Potentiella arbetar hör sedan av sig med sina lägsta bud, och beställaren får välja vem som får utföra arbetet.

Nu finns det förstås redan liknande sidor (jag tänker på amerikanska Craig’s List och svenska grannar.se), men det finns två mycket viktiga skillnader. För det första så är TaskRabbit mycket snabbare – mikroblogging och realtidsuppdateringar är en integrerad del av tjänsten, som också har en iPhone/iPad-applikation. För det andra så är systemet uppbyggt som ett spel, komplett med achievements och poäng som man behöver för att »levla upp« så att säga.

Det här är en tendens som jag är säker på att jag har läst någon annan redogöra om – att fler och fler saker i våra liv »förspelas« så att vi plötsligt ska låtsas att vi har roligt när vi är ute i snöstormen för att köpa hundmat till någon annans jävla hund (autentiskt exempel). Det känns också som ett sätt att haka in sig på våra egna belöningsmekanismer (»yes, jag köpte hundmat, femton poäng till mig!«) och vända dem mot oss. Typ som man gör med små barn för att de ska hjälpa till i köket.

Vad ligger bakom? Tja, en hög arbetslöshet nämns i Wireds artikel. Men det är också ganska uppenbart att den lever hårt på myten om den lyckliga och flexibla arbetaren i sci-fi genrens favoritform: kuriren.

I kommentarsfältet på Wired ställer dock någon den uppenbara frågan: är det verkligen lagligt? Ingen betalar ju arbetsgivaravgift (eller skatt för anställningen), ingen har något personalansvar och så vidare. Kurirerna får gå igenom en noggrann intervjuprocess eftersom »de arbetar i beställarnas hem«, men såvitt jag har kunnat utröna görs ingen kontroll av de som beställer.

Detta blir extra dåligt eftersom det är helt omöjligt att hålla någon ansvarig för exempelvis sexuella trakasserier – eftersom arbetsköpare och arbetssäljare möts öga mot öga så skulle ord stå mot ord i en brottsutredning.