Mitt problem med Gud. Kommentar till den antropocentriska världsbilden

Posted on April 22, 2010 by Albin" rel="author">Albin

»Jag har inget emot gud, det är hans fanclub jag inte står ut med« är ett berömt citat (vars upphovsperson jag inte har kunnat hitta!). För ett tag sedan höll jag åtminstone delvis med om det, men ju mer jag tänker på det, desto mer ändrar jag mig. Snarare är det tvärt om; det största problemet ligger i gud som koncept.

Som jag ser det består världen av ändlösa mängder processer. Ett genomgående tema är att ingenting är statiskt. Planeter och galaxer föds och dör, termodynamiska processer och utbyten sker, nya varelser skapas och andra varelser utrotas, hav höjs och sänks. Det sker ständigt och på olika nivåer både spatialt och temporalt, från celldelning i levande kroppar (och utbyten mellan partiklar inuti dessa!), till kontinenters förflyttning. Även landmassor »lever« och förändras.

Gud däremot är, per definition, statisk och evig, en punkt. Han är ovanför alla processer, »övernaturlig« — över naturen. Han utgör en Maxwells demon, en oberoende, ständigt vilande observatör i ett evigt origo. Han är evolutionens, relativitetsteorin och termodynamikens död.

I bibeln står att gud skapade människan (eller ordagrant mannen) till sin avbild, men det är snarare precis tvärt om — människan har skapat gud till sin avbild. Istället för ett ändlöst knippe processer får vi en gubben-i-universum, ett kosmiskt människomedvetande som styr och ställer.

Denna gud är för mig en skymf. Douglas Adams undrade retoriskt om det inte räckte med att tycka att en trädgård var vacker utan att man också måste tro att det också fanns féer i dammen. Här handlar det snarare om ett narcissistiskt projicerande av människan själv, förvriden till jätteproportioner och karikerad med sina sämsta drag framlyfta, som döljer och förminskar trädgårdens skönhet. Gud är en brist på fantasi, en tro att allt, inklusive universum självt, måste fungera precis som vi. Den extrema kulmen av antropocentrismen — ett universum kretsande kring en jättemänniska.

Och så till fancluben, de religiösa. Populärt i vissa ateistiska kretsar är att framställa dem som antingen fega eller okunniga, men inget av detta kan egentligen sägas stämma. Religiösa personer har både utfört stpjutspetsforskning och färdats till främmande länder med åtminstone viss referens tillbaka till sin tro. Uppenbarligen är varken någon av dessa förklaringar var för sig, eller båda två samtidigt tillräckliga.

Jag sa tidigare att människan har skapat gud till sin avbild, men »har« är missledande i den meningen. Människan skapar gud hela tiden. Och denna gud, likt Nietzsches avgrund, stirrar tillbaka på sina skapare och skapar dem åter igen — till sin avbild.

För att förstå varför det finns olika typer av religiösa utan att förstöra min poäng om föränderlighet ovan behöver en differentiering göras mellan gud-som-fetisch (som är statisk, evig och omnipotent) och »realgud«, den gud som faktiskt finns.

Medan det bara finns en gud-som-fetisch så finns det otaliga realgudar, allt från den tyrraniska och paternalistiska guden den katolska kyrkan följer till den mesiga alla-ska-med-guden hos svenska kyrkan, och dessa gudar skapar- och skapas alla av sina respektive »fanclubar«.

Ett hett tips, förresten, för andra vetenskapsdiggare (eller såna som tycker att vetenskapen står för en rigid och fantasilös världsbild) är att titta/lyssna på The Symphony of Science.

Återbesök i genmodifieringsdebatten

Posted on April 20, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag har förut pratat om genmodifiering, och de flesta av mina ställningstaganden står jag fast vid. Vad gäller oron att »människan försöker göra bättre än naturen« så har jag tidigare riktat in mig på att diskutera naturen och försöka understryka att det inte går att göra en så enkel distinktion mellan människa och natur och på att vi har »manipulerat« sedan vi började med jordbruk.

Men när jag läste en artikel om ett förslag på hur växters kolbindning kan hackas till människans fördel i nätmagasinet Wired föll en annan bit på plats. Det finns ett fel till i meningen ovan, nämligen ordet »bättre« och de förgivettaganden det innebär.

Även om vi antar att evolutionen är omedelbar (människor kan ju direkt skapa mutationer med flit, vilket går mycket fortare än med slumpmässiga mutationer) så kan människokonstruerade organismer vara »bättre« ur andra aspekter.

En sak som vi människor exempelvis vill göra med växter är att äta dem. Men detta är inte nödvändigtvis något som evolutionen optimerar för; den tar hänsyn till optimal spridning av själviska gener, och det är inte alls säkert att det är bra för dessa gener att växterna de befinner sig i bär många- och stora frukter.

Faktum är att fruktbärande troligen är mycket kostsamt och på det hela taget otympligt för växterna. Vilket betyder att man, om man för hand optimerar för detta, får växter som i princip måste daltas med för att de ska överleva. Men det gör inte så mycket eftersom vi människor är bra på det.

Samtidigt är förstås mycket av kritiken mot livsmedelsindustrin berättigad; Monsantos hejdlösande patentande och obehagliga agerande, och eventuella risker med genetiskt modifierade livsmedel är givetvis inget man kan vifta bort. Men de är inte skäl att avfärda metoden som sådan.

Quinoagröt på kokosmjölk

Posted on April 10, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Blir mycket, kanske 3–4 portioner.

Du behöver:

2 dl quinoa
4 dl kokosmjölk
3 dl vatten
en nypa salt
kryddor (jag använde kanel och kardemumma)
ev. nötter av något slag (jag använde sötmandlar, kanske en deciliter)
frukt eller sylt att ha på (jag använde hallon, men kan tänka mig att apelsin blir jättebra)

Börja med att koka upp kokosmjölk, vatten, kryddor och salt på svag värme (tänk på att det beter sig som mjölk och bränns lätt!). Häll i quinoan och småkoka på låg värme tills den är mjuk, för mig tog det 20-30 minuter ungefär. Kom ihåg att röra om noga, kokosmjölken bränns lätt. Späd med mer vatten om det behövs. Häll på nötter om du har, och servera med något mjölksubstitut och sylt eller frukt. Sockra om du vill.

Anonymiteten är omöjlig! En proto-feministisk kritik av anonymitetsbegreppet

Posted on April 7, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag har tidigare skrivit om en idéströmning på internet som uppstått runt begreppen »lulz«/»serious business«, en dikotomi jag då kritiserade.

I denna strömning pratas också om anonymitet som ett tillstånd. I det skulle ett slags mänsklig kärna (åter-)uppstå; den »sanna« människan som undertryckts av den politiskt korrekta publika diskursen skulle titta fram. Denna människa kanske inte är så vacker, men är åtminstone fylld av åtråvärt »lulz«.¹

Jag hävdar att denna strömning har fel i precis allt ovan nämnt. Jag tror inte på anonymitet på samma sätt som jag inte tror på gud eller tomten. Jag tror inte att anonymitet finns i någon relevant bemärkelse, eller att det kommer att finnas, eller att det är önskvärt att det kommer att finnas. Jag tror inte heller på att det finns någon mänsklig kärna som kommer fram om ens identitet döljs.

Den anonymitet som denna strömning lovar är helt enkelt en ny variant på gudstricket, den syn från ingenstans som moderna epistemologer har kritiserat den positivistiska vetenskapsteorin för. Tanken att man skulle kunna distansera sig från sig själv och bli till ett intet är absurd — man kommer alltid att få med rester av sina åsikter och värderingar, sitt språk, sina erfarenheter och så vidare.

Anonymitet i mänsklig kommunikation är speciellt omöjligt — man kan ju inte prata med ingen. Det närmsta man kan komma anonymitet är en kollektiv pseudonymitet, men det är inte alls samma sak. Denna pseudonym har ju egenskaper som sätter tonen för samtalet och/eller som kan kollidera med det som sägs.

Exempelvis har hacker/trollgruppen Anonymous, med rötter i den idéströmning jag beskriver, olika visualiseringar av sin kollektiva pseudonym — som samtliga föreställer en man, typiskt med ett utraderat ansikte eller frågetecken istället för huvud.

Är det en slump att Anonymous aldrig någonsin är en kvinna? Och hur påverkar denna (undermedvetna?) tanke om pseudonymens förkroppsligande vad som kan sägas genom den? Kan Anonymous kämpa för homosexuellas rättigheter eller för feminismen på samma sätt som den nu gör mot censur och filtrering av internet? Kan Anonymous överhuvudtaget kämpa för något?

Jag ställer mig inte direkt emot kollektiva pseudonymer, eller ens den kollektiva pseudonymen Anonymous. Kollektiva pseudonymer är- och har varit användbara verktyg, och kan stundtals ha en faktisk, radikal potential. Det jag menar är istället att vi noggrant bör skärskåda hur våra pseudonymer formar oss, vilka som får plats och vilka som inte får det, och vad de möjliggör och omöjliggör. Och att löftet om anonymitet med nödvändighet aldrig kommer att infrias.

Här raljerar jag, det är med flit. [↩]

I find your lack of »serious business« disturbing

Posted on March 30, 2010 by Albin" rel="author">Albin

När jag var liten brukade min mamma säga att ett skämt inte är ett skämt om det inte är roligt för båda parterna. Hon är lågstadielärare, och det var förmodligen något hon sa till sina elever också. Alla som någonsin gått i lågstadiet vet ju att mobbning lätt kan gömma sig bakom en tunn fernissa av »skoj«. Säkert framstår det som skoj också — från mobbarens synvinkel. Från offrets är det blodigt allvar, en återkommande manöver för att säkerställa skolgårdshierarkin.

På internet finns det en idéströmning som är centrerad runt något de kallar för »lulz«¹. »Lulz« kan sammanfattas som ett lättsamt, skämtsamt sinnelag, och kan vara en motivation att göra saker (»I did it for teh lulz«). »Lulz« ställs mot »serious business«, som är ett (över-)allvarligt, okreativt, sinnelag där allt tas på enormt allvar.

Jag tror inte att dikotomin »lulz«/»serious business« är fruktbar. Istället tror jag att varje uttalande innehåller en aspekt av »lulz« och en aspekt av »serious business«, och att detta är viktigt att tänka på. Ett skämt kan både vara roligt och förmedla ett förtryckande budskap på samma gång, och det kan för all del finnas humor även i allvar. Ta till exempel den gamla arkivfilmen om »diskoteksdöden«, där en reporter allvarligt talar om hur musikbranschen kraschar på grund av alla diskotek som öppnar, den framstår som hysteriskt kul i dagens kontext.

Kanske framför allt kan skämt användas för att inkludera och exkludera. Humor sker inte i ett vakuum, inte utanför alla hierarkier och hackordningar, och att säga »men jag bara skojade« kan aldrig vara en ursäkt! Visst kan man skoja om allt — med rätt publik och rätt vinkel.

Nu menar jag så klart inte att lösningen på alla problem är mera polis, hårdare censur och längre batonger. Min poäng är helt enkelt att om man beter sig som en skitstövel så är man en skitstövel, oavsett om man »skämtade« eller inte. Att sen försöka framställa denna skitstövlighet som något positivt är bara korkat. En »frihet« att vara taskig mot alla är inte direkt något jag känner att jag vill kämpa för, även om den kallas »yttrandefrihet«.

jag hatar dessa begrepp djupt och innerligt på grund av den smitta de bär med sig, och jag använder de inåtvända gåsögonen som staket för att hålla dem instängda så att de inte smiter ut och infekterar resten av texten. [↩]

Sjuttonpunktersprogram för världsherravälde

Posted on March 22, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Det är okej att skjuta relativister. Kulan finns ändå inte för dem.
Hur mycket jag än läser, hur mycket jag än skriver kommer jag aldrig bli så smart, så söt eller så häftig som Rasmus Fleischer.
Die mauer är en allegori om förhållandet mellan humaniora och naturvetenskap och jag ska aldrig förlåta det som hände vid muren.
Precis allt i hela världen är en social konstruktion, jag också. Men det gör inget. Fnord.
Allt går över, men det betyder inte att vi ska lägga oss ner och dö.
Lita inte på någon som inte använder Emacs. Lita inte på de som gör det heller.
Säg att du är vegan, men att du äter människor, men bara såna som har fått gå ute med strö och minst en meter mellan varandra i buren och som har fått äta ekologisk tårta en gång i veckan.
Sluta förstå ironi, men fortsätt att vara ironisk.
Tala alltid sanning.
Skoja på allvar och var allvarlig på skoj.
Ljug om att du inte har någon sexualitet tills det blir sant. Fortsätt ljuga tills du tröttnar, och börja sen ljuga om att du ljög när du sa att du inte hade någon.
Undvik nollsummespel så mycket att du måste introducera fler timmar på dygnet för att få ihop det.
Hitta på jättemånga regler för dig själv och var noggrann med att introducera regler för när reglerna får brytas.
Bryt mot dina regler, hitta på nya, upprepa.
Jag känner mig så konstig, det måste vara all Foucault jag har ätit.
Klicka inte här.
Utveckla en fetischartad förkärlek för listor av olika slag.

Hackerpolitik och politisk hacking

Posted on March 11, 2010 by Albin" rel="author">Albin

En ofta förekommande diskussion är den om vad begreppet »hacker« ska innebära. Mediabilden är ofta den av ett manligt joltcolasörplande och finnigt datageni som bryter sig in i olika system, även om »etiska hackers« i det godas tjänst verkar ha blivit vanligare på sistone.

Det finns också, i motsats, en stor mängd självtitulerade hackers som bestämt menar att »hackers« är fiffiga programmerare helt enkelt, och att det är »crackers« som ägnar sig åt att bryta sig in i system.

I likhet med Arga unga hackare håller jag inte med om denna definition. Att dela upp (datorrelaterade) aktiviteter i svarta, vita och ibland gråa zoner är att göra det för enkelt för sig, och att dessutom missa en stor del av poängen med hacking som aktivitet.

Om vi utökar definitionen av hacking som »lekfulla lösningar på problem« något och använder »problem« i en vid bemärkelse så kan vi beskriva hacking som en gränssprängande rörelse (i bemärkelsen »förflyttning«), oavsett om »gränserna« är de mellan de datorsystem man har tillgång till och de man inte kan kontrollera, eller mellan den mängd operationer som man kan och inte kan utföra med sin dator.

Hacking är att tänja det utrymme man har i sin nuvarande situation och att omförhandla sina förhållanden genom ett ständigt prövande; det innefattar i sådana fall även IRL-aktiviteter i stil med plankning, klädmodifiering och matlagning.

Men man kan inte utföra samma hack varje dag utan att lekfullheten dör och hacket upphör att vara ett hack. Däremot kan man givetvis hitta nya rörelser mot samma mål, och, för all del, andra mål.

Jag menar att hacking som metod och som infallsvinkel kan vara användbar inom (utomparlamentarisk-) politik i det att den erbjuder en öppning mot anarkistisk teori och praktik som är frikopplad från en speciell estetik, samtidigt som den erbjuder alternativ till skademinimerande sorgepolitik som t.ex konsumentmakt (OBS alternativ, inte ersättning till!).

Som avslutning vill jag ställa hackern mot en annan vanligt förekommande datanörd; gamern. De båda skiljer sig åt på flera punkter; medan hackern ofta åstadkommer mycket med små medel, kännetecknas gamerkulturen av ett bisarrt överflöd av allt ifrån processorkapacitet till kylningsanordningar och tillbehör.

Gaming är också en fundamentalt icke-kreativ aktivitet, där samma problem (ofta hur fienden ska dödas) löses om och om igen, och medan hacking kännetecknas av en lekfullhet är gamingen fundamentalt tävlingsinriktad — min vinst är någon annans förlust, och kampen står hela tiden om prestige.

Managing your music library and digital audio player with musync

Posted on March 5, 2010 by Albin" rel="author">Albin

One of my few (or rather: my only) successful programming projects is musync. It began as a weekend hack to solve the growing problem of how to selectively synchronize music to my portable digital audio player into a somewhat coherent file/directory structure.

Shortly after musync became practically usable, however, udoprog started hacking on it, and the current version is only loosely related to my old code (that was, for all I know, lost — for the better I believe). My current role in musync’s development is more or less reduced to finding bugs and hammering udo on IRC until he fixes them.

So, what musync does is it takes a number of music files (or folders if running in recursive mode) runs a specified command to add them to the file/folder structure according to a given rule, optionally filtering and/or replacing non-wanted characters in the process. The file-folder structure may for example be »artist/album/NN-title.ext«, and the add command could be simply copying the files.

But starting with recent musync versions, commands are Python lambda expressions, and can thus mean running several commands in sequence per file; I, for example, have my add command set to both copying the files to their calculated targets and then telling xmms2, my music player, to add them to its database. Here’s a code snippet for the relevant parts of musync.conf:

[site]
root:           "/var/storage/Musik"
xmms2_sync_lib: lambda file: m.execute("/usr/bin/nyxmms2", "server", "import", file)
add:            lambda src, dest: (sh.copy(src, dest), xmms2_sync_lib(dest))

The rest of the file is, more or less, the sample configuration file; sh and m are imported in the [import] section as explained there, among other things, and they provide musync’s helper functions and the Python shutil library respectively.

To add newly ripped or downloaded music to my collection with musync, all I now need to do is running musync -c site add <files or directories>.

Other uses would include transferring music files (or directories) to a music player, optionally transcoding them to a format of choice in the process (I keep my collection mostly in FLAC but transcode it to vorbis to save space when I put it on my DAP), maintaining multiple different directory structures of the same music files using (symbolic-) links or making a »shadow root« with sorted symbolic links to unsorted originals still left in the downloads/incoming directory.

Veganska hamburgare MK II

Posted on March 2, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Igår fick jag tips om att skållade linfrön kunde användas ungefär som ägg i matlagning, och mina hamburgare råkade händelsevis vara slut, så jag bestämde mig för att experimentera lite. Nota bene att alla mängder är uppskattningar eftersom jag inte mätte när jag lagade maten.

(blir ungefär 15 stycken ganska stora hamburgare)

Du behöver:

1 gul lök
2 vitlöksklyftor
2 dl solroskärnor
½–1dl linfrön
1 msk tahini (troligen frivillig)
ungefär en liter kokta linser/quinoa etc (jag använde mest röda och svarta linser och lite quinoa trefärgs)
ströbröd, ev. flera deciliter
sojamjöl (frivilligt)

Kryddor:

1 tsk liquid smoke
grillkrydda, bjäst, salt, peppar, chilipulver, MSG, koriander, sojasås…

Börja med att koka linser, quinoa eller vad du nu har och att rosta och hacka/krossa solroskärnorna. Fräs lök och vitlök i en kastrull i lite olja, ta den av värmen och tillsätt de nu krossade solroskärnorna. Häll på linfrön, helst krossade, och lite kokande vatten, tanken är att linfröna ska gegga ihop sig. Jag kokade också upp blandningen här, men det är nog frivilligt.

Tillsätt tahinin och rör runt. Tillsätt linserna/quinoan och krydda järnet med dina favoritkryddor. Låt svalna och häll gradvis på ströbröd och sojamjöl (om du vill) tills du har en lämplig konsistens. Provstek en liten bit i stekpanna och upprepa påhällandet av ströbröd och sojamjöl om det behövs.

Stek biffarna i lite olja, jag klickade ner dem i pannan och formade dem där för att slippa bli geggig om händerna. Akta så att inte oljan stänker bara.

Dagens snabbmat

Posted on February 27, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag kände mig lat vid lunch idag, så jag gjorde »snabbmat« ungefär enligt följande recept. Du behöver:

ruccola, jättemycket ruccola. Jag använde säkert 250g (litet paket)
pasta (jag använde 5dl fullkornspasta)
sojagrädde, jag använde nästan ett paket på 2.5dl
vitlök (jag använde en klyfta, det är nog för mycket)

Kryddor

olivolja, kanske en matsked
MSG (N.B. bjästen nedan innehåller MSG också!)
bjäst (om du har, smakar lite ostigt)
koksalt
svartpeppar

Hacka allt som ser ut som om det behöver hackas, koka pastan lite för kort tid (jag kokade min i 7 minuter istället för 8-9 som angavs på paketet). Häll tillbaka pastan i kastrullen.

Häll på ruccolan, vitlöken och sojagrädden. Tillsätt kryddorna och låt småsjuda en stund/värmas upp. Smaka av. Klart!

Om du känner att du har mer tid (och tillgång till en mixer) kan du med fördel göra ruccolapesto istället.

E-boksläsare, DRM och ryktena p-bokens död

Posted on February 21, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Fredrik Strage skriver i DNs På stan-blogg om de nyligen lanserade (och hårt marknadsförda) e-boksläsarna att

[han] känner en lika stark kärlek till böcker – oavsett om de är hundörade pocketar eller exklusiva kalvskinnsband – som [han] känner en motvilja mot att ersätta dem med något som liknar en Gameboy.

Här är det värt att fråga sig om vi verkligen kan betrakta dessa mobila enheter som ersättare för pappersböcker. Otvivelaktigt marknadsförs de så, men frågan är om det inte är ett lönlöst företag.

En stor del av upplevelsen av en bok bygger ju på saker som inte kan (eller bör!) digitaliseras; lukt, känsla hos papperet, det faktum att boken nöts (eller inte är nött), att man kan se på boken hur mycket man har kvar, att man kan bläddra fram och tillbaka och ändå se båda sidorna — och så vidare.

Därmed inte sagt att det är dumt eller onödigt med e-boksläsare, bara att de kanske inte borde kallas »bokläsare«. Jag tänker mig snarare en användning liknande den hos PADDs i Star Trek, som en ersättare för tillfälliga utskrifter eller text som man läser främst för textens skull, snarare än för upplevelsen. T.ex. skulle de kunna bli väldigt användbara för att läsa (och korrigera) sina- och andras uppsatser och texter, eller för att ta med sig andras blogginlägg på bussen.

Däremot finns det anledning att jämföra e-bokens tillblivelse med den digitaliserade musiken. Den kanske största skillnaden är att medan musik började lagras som mp3:or mestadels spontant så är e-boken ett projekt framdrivet av en industri. Detta märks inte minst på att nästan alla böcker som kan köpas är kopieringsskyddade från början, medan det inte ens finns en standard för att kopieringsskydda mp3:or.

Det viktigaste med detta är att avsaknad av kopieringsskydd blev normen: när musikindustrin och hårdvarutillverkarna började inse den nya marknadens potential så var ramarna redan satta, och de var satta långt bort från var de ville ha dem.

Så är inte fallet med e-böcker. De är istället något som till stor del basuneras ut från industrin, och även om det givetvis finns högvis med icke-kopieringsskyddade böcker att piratkopiera så säljs så gott som alla läsare med stöd för DRM från början.

Detta är inte bara dåligt för att DRM är dåligt i sig, utan också för att de samtida e-boksformaten garanterat kommer att åldras och bytas ut, och till slut kommer vi att ha en hel massa e-böcker som är väldigt svåra att läsa. För att inte tala om de formatkrig som garanterat kommer att uppstå.

Med andra ord tror jag inte att Strage behöver oroa sig för pappersbokens död inom de närmsta hundra åren åtminstone. Det är inte ens säkert att e-boken överlever sin jungfrufärd, så klantigt som industrin lanserar den.

Vad är en social konstruktion?

Posted on February 6, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag läser genusvetenskap (nu B-kursen), och ett vanligt begrepp som kommer upp är »social konstruktion«. Ofta förklaras det inte i relation till något annat, utan får mest stå för sig själv. På några ställen (utanför litteraturen) har jag t.o.m. sett det användas som ett slagord!

Själv har jag, som sur materialist och hårt inskolad i den positivistiska vetenskapssynen, svårt att acceptera detta begrepp rakt av, och framför allt har jag svårt att se vad det skulle tillföra analysen, men så finns det också olika typer av konstruktivistiska synsätt, och det är inte riktigt rättvist att dra dem alla över en kam.

Härom dagen var jag ute och handlade mat med några vänner, och de stod vid köttdisken och skulle köpa köttfärs. Någon sorts halvallvarlig diskussion runt detta uppstod, och jag sa på skoj att »äh, kött är bara en social konstruktion«.

Senare började jag fundera på hur jag skulle kunna motivera detta påstående, och insåg att kött är en social konstruktion i någon bemärkelse. När vi tänker på kött tänker vi till att börja med på olika saker. Kött som kategori har olika gränser för olika människor; jag som vegan t.ex. gör ingen skillnad mellan fiskkött, fågelkött eller däggdjurskött, men det är inte speciellt ovanligt att köttätare gör det. Vissa »vegetarianer« äter ju t.o.m. fisk!

Dessutom tänker man ju inte på kött som muskelmassa från något djur som behandlats på olika sätt och förpackats; de flesta (jag åtminstone) tänker snarare på olika rätter de skulle kunna laga av köttet eller på hur det smakar, eller på vilken sorts djur det kommer ifrån. Dessa föreställningar är ju också socialt och historiskt specifika; för andra produktionsförhållanden och skulle köttet rimligen betraktas på ett annat sätt.

Men vad betyder detta för begreppet social konstruktion? Med det här synsättet kan man ju i själva verket betrakta allt som sociala konstruktioner, och frågan är vad det då ska göra för nytta. Det är ju inte ens användbart ur ett aktivistiskt perspektiv, eftersom det är svårt att tänka sig att man bara skulle kunna lyfta sig ur sitt historiska (och materiella) sammanhang och bara byta syn på, säg, kött.

Min upplevelse är snarare att detta begrepp är skapat av humanister som avundsjukt vaktar sin halva av natur/kultur-dikotomin än ett användbart redskap för analyser.

Det kan nu argumenteras för att kön är en kategori för människor, och att människor är självmedvetna och agerar aktivt på ett sätt som köttfärsen inte gör, och att människor, till skillnad från köttfärs, förstår sig själva, och att kategoriseringen efter kön därför skulle vara en våldshandling (om man använder ett utökat våldsbegrepp).

Förvisso är det sant, i någon mån, men det betyder inte att människor kan lyfta sig ur sitt sammanhang mer än de kunde lyfta köttfärsen. Det går ju inte (i någon större skala) att bara sluta förstå könskategorier; om det ska ske är det med nödvändighet en väldigt långsam och väldigt kollektiv process.

Därför blir slagordsformen (»kön är bara en social konstruktion!«) ganska meningslös som bäst och ångestskapande som värst — den antyder ju att man bara skulle kunna kasta av sig sitt kön!

I sammanhanget kan det vara värt att nämna upprinnelsen till min fascination för cyborger. Olika feministiska analyser har upptäckt att bakom den uppfattning om den abstrakta människan som är vanlig i den västerländska rättvises- och förnuftsuppfattningen bl.a. döljer sig en vit man.

Jag vet inte om det är mig det är fel på, men detta verkar helt ha gått mig förbi. Istället har jag upplevt det som att mitt eget kön är i vägen för min mänsklighet. Denna självdestruktiva kamp är givetvis fullständigt tröstlös; inte bara skulle jag behöva amputera min kropp och ersätta den med något annat (ett cyborgskal? en dator?), jag skulle också behöva hitta en skalpell vass nog att skära bort mitt förflutna. Och då skulle jag inte längre i någon meningsfull bemärkelse vara mig själv.

För att återvända till diskussionen om socialkonstruktivism: denna vulgära och lättvindliga syn på kön är verkligen inget som kan tillskrivas alla (eller ens många!) feministiska teoretiker, som jag förstår hen har inte ens Butler denna syn.

Många av de som använder hens analyser verkar däremot ha det; t.ex. vet jag att Alexander Chamberland har använt de bevingade orden »kön är som vattenfast mascara, det sägs vara för alltid men går bort rätt lätt«, ett uttalande som isar blodet i mina ådror.

Självklart finns det vissa starka individer som av olika skäl kan transcendera sitt kön, eller misslyckas med att skapa det om man är butlerist, och iscensätta andra, men det är ju absurt att betrakta dem utanför sin kontext, utan de olika privilegier som ger dem dessa möjligheter. Kön är inget som kan trollas bort genom provokationer!

Däremot tror jag att det är rätt strategi att attackera den binära och dikotoma synen på kön; alla som inte är män är inte kvinnor, och tvärt om. Utöver det så ser jag två olika sätt man kan hantera kön som kategori.

Det första är att helt enkelt göra kategorierna mindre meningsbärande. Man kan ju tänka sig ett samhälle där kön är lika meningsfullt för kategorisering som huruvida man är höger- eller vänsterhänt. Detta förutsätter förstås att det inte finns några betydande biologiska skillnader mellan könen, vilket verkar vara sant, men det är svårt att veta med tanke på hur extremt omfattande de sociala uppfattningarna runt kön är.

Det andra är att istället avhierarkisera könen, men ha kvar dem som kategorier (och eventuellt skapa fler för att ha plats för andra kön), antingen genom att minska antalet egenskaper som knyts till de respektive könen, eller genom att uppvärdera lågt värderade och könsknutna egenskaper.

Bäst resultat uppnås troligen om alla strategierna följs samtidigt — ett samhälle där kön anses som meningslöst, men där »kvinnliga« egenskaper fortfarande värderas lågt är ju t.ex. inte heller speciellt önskvärt. Det enda det skulle ha uppnåt är ju att förvandla alla kvinnor till »män« i någon bemärkelse.

Sen återstår att hitta strategier för genomföranden, och att försöka hitta sätt att knyta könsanalyserna till faktiska materiella betingelser och praktiker, och till existerande motsättningar och (makt-) relationer.

Bortom kakrecepten och vägbeskrivningarna

Posted on January 29, 2010 by Albin" rel="author">Albin

De flesta filsystem och användargränssnitt idag är starkt baserade på hierarkier; bilderna på katter ligger i mappen »katter«, som ligger i mappen »bilder«, som ligger i mappen »Mina dokument«, som — ja och så vidare. Samma sak gäller för många menysystem.

Detta uppmuntrar till ett tänkande som är mycket likt vägbeskrivningar eller kakrecept; »jag går hit och så går jag dit och så gör jag så och då händer det där«. Datoranvändningen ritualiseras helt enkelt, användaren tvingas in i ett tänkande som är väldigt konstlat, vilket knappast förbättrar datorernas dåliga rykte som lådor fulla av svart magi.

En bättre utplockning av data skulle fungera mer som musikspelaren xmms2 hanterar sitt musikbibliotek. Till exempel skulle jag kunna säga »add artist:”Sopor Aeternus & The Ensemble of Shadows” AND timesplayed<1« för att hitta hittills ospelade låtar av artisten Sopor Aeternus & The Ensemble of Shadows. Syntaxen är förvisso lite klumpig, men det är mycket närmare hur jag faktiskt tänker än det tidigare exemplet med katterna.

Det hela kunde dessutom underlättas med att mitt inmatningsprogram hjälpte till att fylla i eller komplettera, och kanske genom att samtidigt demonstrera vad min nuvarande fråga matchade runtom. T.ex skulle jag kunna skriva, i exemplet med katten, »search type:images depicts:cat described-as:cute«, för att få en lista (eller ett galleri!) av alla bilder föreställande söta katter.

Men det här är knappast tillräckligt. Tänk om jag skulle vilja redigera bilderna istället? Tänk om jag ville göra ett galleri av dem och skicka till en vän? Eller, för all del, eposta dem?

För detta behövs sätt att definiera ett språk för att tala om vad som ska göras med bilderna. Jag måste få en metod att tala om för min dator vad jag menar när jag säger att jag vill göra ett »galleri« av bilderna.

När jag sen väl har gjort det så vill jag kunna fortsätta tala om dessa gallerier, kanske i andra sammanhang. Kanske vill jag säga att ett »semesterkollage« är ett galleri med alla bilder för en given tidsperiod som beskrivs av »semesterbilder«, plus en hälsning.

Om något av detta ska fungera måste vi släppa Unix, åtminstone på en hög nivå. Och, i synnerhet, vi måste släppa textfobin. Båda dessa tendenser finns; GNU/Linux-distributioner som Ubuntu bygger på lager efter lager av abstraktioner (även om många av dem är kassa!), och vi ser kommandoraden återvända i sökmotorer, både Google och Wolfram Alpha, i adressfält i webläsaren och i snabbfunktionsprogram i t.ex. OS X.

Veckans projekt: sovlåda

Posted on January 20, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag är ganska noggrann med temperaturer, framför allt ogillar jag värme, men det är ju inte kul att frysa heller. Ett problem med detta är att jag vill ha helt olika temperaturer när jag sover och när jag arbetar. När jag sover ska det helst vara runt 18-20° (19° är att betrakta som perfekt), och när jag arbetar ska det vara 20-22° (21° är att betrakta som perfekt), annars fryser eller svettas jag.

Den uppenbara lösningen på problemet är att ha ett rum för att sova i och ett för att arbeta i, men det har jag inte och är inte säker på att jag kommer att ha inom den överskådliga framtiden. Dessutom vore det ju bra om det gick att hålla temperaturen så stabil som möjligt i rummet, vilket är svårt och framför allt opraktiskt om rummet är stort.

Så den näst mest uppenbara lösningen på båda problemen är att bygga ett rum för att sova i, som är så litet som möjligt. En sovlåda alltså. Då skulle det vara möjligt att ha någon slags klimatkontrollutrustning som skulle kunna hålla temperaturen hyfsat jämn, även på sommaren (här i Sverige har vi ju byggt husen för att vara varma, vilket gör dem komplett värdelösa på somrarna). Dessutom slipper man en lång rad problem med bäddning och utrymmesåtgång!

Hittills har jag ägnat mest energi åt att fundera på kylsystemet — hur ska det utformas för att det inte ska låta en massa i hela lådan? Och framför allt, hur ska man göra för att inte kvävas om strömmen går t.ex?

Det senare problemet har jag delvis löst — jag tänker mig att luckan har liknande hydraler som på bakluckan på bilar, så att den vill öppna sig, och så håller jag den stängd med ett elektromagnetiskt lås som öppnar sig så fort strömmen går.

Som en back-up-lösning tänkte jag också se till så att det finns lufthål i lådan också, så att man överlever om t.ex. kylningen skulle gå sönder. Detta skulle kunna utökas med ett autonomt system för övervakning som börjar pipa om det blir alldeles för varmt eller kallt.

Kvarstående frågor är:

Vilket material ska jag göra lådan i? Plexiglas är dyrt som stryk, metall leder jättemycket ljud och trä luktar så mycket. Fibermaterialet i båtar kanske skulle vara bra? Annars skulle trä med svart pianolack vara jättefint!
Hur ska lådan öppnas? Jag tänker mig att hela locket öppnas uppåt mot kortsidan, typ som en kryo-kammare (vilket är det jag tror är mest utrymmeseffektivt), men man kan även tänka sig att man kryper- eller rullar in genom kortsidan eller att locket skjuts av på längden på skenor, som en skjutdörr på en bil. Här är dock klämrisken stor!
Varifrån ska jag få en klimatanläggning? En bilskrot? Hur ska jag styra den?
Hur ska jag minimera bullret från kylningen?
Ljudisolering?
Vilken form ska »lådan« ha? Fyrkantigt är tråkigt men lättbyggt, runt vore kanske snyggt, inte minst för att man slipper slå i hörnen. Kan man hitta en lagom stor gammal cistern eller tank av något slag? Varmvattenberedare kanske?
Varifrån ska jag få en madrass? En standard 90-centimeters är ju onödigt bred, och man kan väl inte såga i fjädermadrasser? Skumgummi är en eregonomisk mardröm.
Hur ska luften cirkulera och kylas/värmas i lådan? I radiatorer någon stans? Man vill ju inte bli blåst i ansiktet precis (utom kanske som väckmetod?)

Planer för MK II, någon stans i en avlägsen framtid:

Ett system för övervakning, indatasamlande och diagnosticering av både systemet själv och den sovande (gärna med en liten LCD-panel på sidan av lådan).
Avancerade väckfunktioner: högtalare, skärm, ljus, vibration.
Programmerbarhet, ställbara temperaturer (t.ex. sänkning av temperaturen efter att man har somnat eller liknande).

»Spacet« är det viktigaste med hackerspaces!

Posted on January 19, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag har tidigare varit en smula involverad i hackerspacet Abbenay i Stockholm, men på senare tid har studierna ätit större delen av min tid. Plus att jag känner mig mindre involverad nu när jag bor i en annan stad, trots att min resväg snarare har förkortats efter flytten!

Detta har inte hindrat mig från att känna ett behov av ett mer närliggande utrymme, så jag har börjat försöka dra i personer som kan eller borde vara intresserade. Hittills går det trögt. Några av nördarna jag försökte med sa, möjligen skämtsamt, att det var otidsenligt med fysiskt utrymme. »Nu för tiden har man ju allt i molnet«. Jag tycker precis tvärt om, och i resten av den här texten tänkte jag förklara varför.

Till att börja med så är jag skeptisk till själva begreppet »molnet«, som har alla egenskaper hos en riktigt dålig eufemism. Men framför allt har jag svårt att se det som något nytt. Koordinering och nätverkslagring av information har funnits förut (IRC är t.ex. en 20-30 år gammalt!), filservrar har funnits hur länge som helst. Det enda som egentligen skiljer den »nya« tekniken från den gamla är att den är uppskalad; mer bandbredd, större filer, mer kommunikation, snabbare respons, enklare gränssnitt, godare tillgänglighet och fulare protokoll.

Men ett annat problem är att talet om »molnet« som en plats ekar 90-talets missuppfattningar om cyberspace. Internet är ingen plats som något kan »finnas« på, det är snarare en process som ständigt görs. Eller, om man är en sur tekniker som jag, en serie sladdar, datorer och routrar.

Vad som är värt att ta med sig härifrån är att den direkt fysiska verkligheten har egenskaper som är svåra (jag ska inte säga omöjliga!) att efterlikna, och som det är oklart om vi vill efterlikna digitalt. Ska det t.ex bli svårare att avsluta en digital konversation och zappa vidare?

Det jag säger är att en organisering online kommer att bli helt olik en organisering offline, och att det ena inte är ett substitut det andra. Självklart ska vi nätverka online på alla möjliga och helst också på några omöjliga sätt. Men vi måste också ha utrymmen offline, av minst tre skäl.

För det första behöver hackers synas och finnas mer, och att ta plats är att finnas. I en tid då spontanitet trängs bort och ersätts med gallerior och andra rum som kraftigt beskär uttrycks- och handlingsmöjligheterna kan fria (eller ännu hellre befriade) utrymmen både bli oaser, och grogrunder för motstånd.

För det andra så finns det många sorters hacking som inte kan göras virtuellt/digitalt/i molnet. Hacking är ofta en fysisk och handgriplig aktivitet och inbegriper verkligen inte bara programmering, utan kan innefatta alla möjliga byggprojekt också, för att bara ta ett exempel.

För det tredje så skapas helt andra sociala möjligheter offline, möjligheter dels för att lära sig av varandra, men också för att kombinera projekt och olika kompetenser för att bilda värdefulla allianser för framtiden, eller bara umgås.

Ett samhälle där alla sitter bortträngda bakom varsin skärm och lever ut snabbmatsrelationer som de praktiskt kan zappa vidare från när de inte längre passar är knappast mitt ideal, och bara det tycker jag är skäl nog att ha organisering offline också.

eval.nu

En fortgående undersökning av den politiska tekniken och den tekniska politiken.