Battlestar Galactica vs Star Trek: Voyager — en första jämförelse

Posted on June 22, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag tycker mycket om science fiction. Efter en del övertalande blev jag övertygad om att börja titta på Battlestar Galactica. Hittills har jag sett de första tre avsnitten av säsong ett, och »miniserien« på tre timmar, utifrån dem tänker jag börja mig på en någorlunda försiktig jämförelse mellan Battlestar Galactica (BSG) och Star Trek: Voyager.

Till att börja med så är de båda serierna helt olika subgenrer till science fiction. BSG är någon slags postapokalyptisk mörker-sci-fi, medan Voyager och resten av Star Trek är en postkapitalistisk utopi. Meningen med Voyager och Star Trek rent generellt verkar snarare ha varit att ge en hoppfull bild av ett progressivt samhälle (även om eh, rymdfederationen inte direkt verkar vara demokratisk), medan meningen med BSG snarare verkar vara att producera ett sci-fi-drama. Detta får förstås konsekvenser för eventuella politiska budskap: BSG är exempelvis inte tillnärmelsevis så feministisk som Voyager är i sina bästa stunder.

Både Galactica och Voyager är militärskepp, men de är det på olika sätt. Kapten Janeway på Voyager är mycket för att vara vän med alla och växlar mellan en förtrolig farmor-roll och en stenhård kaptensroll i de få sammanhang då det faktiskt behövs. Galactica däremot är ett stenhårt militärt styrt skepp, med stenhård disciplin, även om de till skillnad från Voyager också har en civil regering.

Det är också olika vilka egenskaper som framställs som värdefulla i de olika serierna. Jag har fått för sig att många trekkies är ingenjörer, och om man tittar på åtminstone Voyager så är det inte så konstigt. Det är nämligen oftast någon av skeppets ingenjörer (eller doktorn) som räddar dagen genom en sinnrik uppfinning eller upptäckt.

I BSG däremot är det oftast militära egenskaper som räddar dagen. Disciplin, förmåga att lyda order man inte håller med om, god strategi och stridsfärdigheter som pilotförmågor eller skarpskytte är det som oftast tycks fungera.

Faktum är att den enda vetenskapsman som syns ombord, Baltar, snarare är en parodi än en riktig karaktär. Som BSGs motsvarighet till Jar Jar Binks driver han runt och agerar ut en högerkristens nidbild av en ateist — han ljuger för precis alla, hittar på pseudovetenskapliga förklaringar på rutin (möjligen är detta ett hån mot Star Treks extremt tunna pseudovetenskap) och har dessutom en riktigt dryg personlighet. Allt medan han i ständigt återkommande hallucinationer förnekar all sorts övernaturlighet, inklusive gud.

BSGs rymd- och stridssystem känns dock mycket mer genomtänkt än de i Star Trek. Skepp fortsätter flyga när man stänger av motorerna, det är svårt att hitta andra skepp i rymden (speciellt om de är avslagna) och det är jävligt lätt och helt livsfarligt att göra hål i rymdskepp, istället för att de har någon slags magiska sköldar som man kan hamra på i evigheter. De skjuter också riktiga projektiler, och inte någon slags mystisk laser. Detta görs att strider avgörs genom faktiska färdigheter och strategi, snarare än att man skickar någon typ av magisk strålning genom någon parabol någonstans.

De har också tänkt på datasäkerheten på ett sätt som de inte alls har i Star Trek, där de har trådlösa datakanaler öppna vid alla tillfällen, även vid strid, och där hela rymdskepp enkelt slås ut genom några »Borg encryption codes«. På Galactica låter de därför medvetet bli att aktivera trådlös datakommunikation vid kritiska tillfällen, och undviker att nätverka sina system på skeppet för att de inte ska bli hackade eller matas med malware. Hur man i Star Trek tänkte när man hade ofantliga, svindyra skepp som lätt slås ut genom datasystemen övergår mitt förstånd.

Det enda jag riktigt störde mig på med BSGs rymdfysik är gravitationen, som verkar uppstå helt gratis från ingenstans, t.o.m. i de små fighterplanen, som är så små att det bara får plats en person i dem! Det hela blir ännu mer uppenbart töntigt med tanke på att de faktiskt har skepp med centrifugalgravitation med i serien. Å andra sidan är detta något som snart sagt all annan rymd-sci-fi har problem med.

Förutom detta så har jag stora problem med designen av cylonernas skepp. De är helt otroligt jättefula.

Om jag fick önska något inför kommande BSG-avsnitt så är det mindre intriger på skeppen, större variation och lite mer fokus på vetenskapande. Hittills har de i princip inte gjort några uppfinningar överhuvudtaget, fast de är i trängande behov av att veta mer om cylonerna.

Detta är typ enbart Baltars fel förstås, men man kan ju tycka att de borde ha någon mer där med något annat än bara en militär utbildning. Jag önskar också att kameran slutar fara omkring i fula slängiga rörelser och helt omotiverat zooma in och ut helt plötsligt. Det är sjukt störigt. Men min största oro är att de halvt synliga religiösa undertonerna ska bli det som serien tar fasta på. Det skulle kunna förstöra serien helt.

Notmuch och mitt nya arbetsflöde för epost

Posted on June 15, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag har nyligen bytt epostläsare från Wanderlust till notmuch. Båda två är emacsbaserade (eller ok, notmuch är strängt taget ett fristående program, men gränssnittet är emacsbaserat). De har dock en väldigt olika ingång på själva epostläsandet.

Medan Wanderlust är en ganska vanlig epostläsare så är notmuch annorlunda. Istället för att sortera epost i inkorgar så slänger den in all inkommande post i en databas, och förser varje meddelande med en eller flera taggar. Från början får varje meddelande specialtaggarna »inbox« och »unread«, där båda dessa försvinner (läs: tas bort av läsaren) när man har läst klart ett mail.

Tack vare databasen går det löjligt fort att både söka och tagga epost genom notmuch. Även om det är jättemycket epost. Det gör att man kan sortera mycket inkommande post automatiskt.

Ardbetsflödet går till ungefär såhär hos mig:

hämta eposten med offlineimap (eller feed2imap för RSS) och släng in den i olika mappar i ~/inmail/
lägg in eposten och tagga den i notmuch (se kod nedan)
öppna eposten i notmuch i Emacs
skumma igenom inboxen, tagga mail som jag behöver följa upp (långa mail som ska läsas sen eller svaras mer noga med t.ex) med todo
gör samma sak med inkorgen som meddelanden från RSSen kommer i
tagga alla intressanta RSS-meddelanden med »rek« — ett program jag har skrivit genererar ett RSS-flöde med dessa varje timme, och laddar upp det till min webserver via FTP
(ev. vid ett senare tillfälle) hantera todo-markerad epost och ta bort todo-taggen när de är klara

Men eftersom jag bara nyligen har börjat med det så kan det komma att ändras (tips mottages tacksamt!). De inställningar jag har gjort för Emacs finns dels i min mail.el, förutom en del SMTP-relaterat som finns i secrets.el. De skulle kunna se ut ungefär såhär: Såhär ser scriptet ut som jag kör när jag hämtar ny epost till Notmuch:

Av någon anledning kör det inte som en hook till offlineimap — om någon vet varför, så säg till. Nu är det inget större problem, jag kan bara lägga till det i samma script för cron.

För att se om jag har fått nya mail kör jag ett script som i princip anropar notmuch count. Resultatet visas sedan i min statusrad i xmonad/xmobar, men det skulle förstås fungera ihop med t.ex. dwms statusrad också.

Medan allt fungerar tillräckligt bra för att jag inte ska titta tillbaka mot Wanderlust så finns det fortfarande en del frågetecken:

Jag kan tabbkomplettera adresser i inkommande meddelanden, det verkar som om det kommer från BBDB. Men hur matar jag BBDB med epost från notmuch? Görs det automatisk?
Jag kör SpamAssassin på min epostserver, den taggar allt spam med [SPAM] i ämnesfältet. Men man kan av någon anledning inte söka på varesig reguljära uttryck, stora bokstäver eller, konstigast av allt, tecknet [ eller ] i notmuch, så min nuvarande spam-tagg innehåller alla mail med ordet »spam« någonstans i ämnesfältet. När jag har www-sökt har jag inte sett något om hur man integrerar spamhantering med notmuch.
Notmuch har någon funktion att den tuggar igenom HTML-epost och genererar en råtextupplaga av den, med bl.a. länkar som fotnoter. Det är en jättebra idé och jag tycker verkligen att det ska vara kvar. Men, emacsprogrammet visar både den omtuggade versionen och html-delen, efter varandra. Det är fantastiskt opraktiskt om man läser sina RSS-flöden som HTML-epost. Lyckligtvis sägs det att de jobbar på detta.
Det finns mig veterligen ingen metod för att sortera inkommande post efter vilken IMAP- eller Maildir-låda den hamnar i, vilket gör att mina filter som jag har på epostservern blir relativt värdelösa. Onödigt! Dessutom omöjliggör det en lång rad smarta lösningar för att komma runt notmuch begränsade söksyntax.

Om det här med frihandel

Posted on June 9, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Det finns två saker som folk brukar bli förvånade över när jag som »vänsterextremist« diskuterar politik; dels är det att jag inte älskar LO-facken av princip, dels att jag inte är mot frihandel.

Nog för att det känns som att den bild som finns av att vara »vänster« är mycket av en halmgubbe, men låt mig svara ändå, angående LO först. Meningen med en fackförening är att organisera arbetare i kampen för bättre arbetsförhållanden, och att utgöra en organisatorisk grund rent allmänt. Vad facket säger att de gör eller vad facket har gjort historiskt är mer eller mindre ointressant. Ett fack som inte kämpar utifrån medlemmarnas och klassens intressen är värdelöst. Om facket dessutom tar ställning mot klassens och medlemmarnas intressen — ja, då är det direkt farligt.

Återstår då bara att förklara frihandeln. Här kommer jag att luta mig tillbaka på Marx On The Question of Free Trade.

Vanliga argument för frihandel är att det skulle skapa individuell frihet och demokrati, men kanske framförallt att det leder till effektivare produktion. Om man envisas med att odla jordgubbar i Sibirien kommer man snart att bli utkonkurrerad på världsmarknaden, eftersom ens jordgubbar blir extremt dyra p.g.a. alla värmeanläggningar och växthus som man måste använda.

Eller ja, man skulle ha blivit utkonkurrerad om alla hade fattat sina ekonomiska beslut baserat på pris. I verkligheten utanför de ekonomiska modellerna fungerar det ju som bekant något annorlunda.

Marx besvarar detta argument, mest i förbigående:

[…] we are told that free trade would create an international division of labor, and thereby give to each country the production which is most in harmony with its natural advantage. You believe, perhaps, gentlemen, that the production of coffee and sugar is the natural destiny of the West Indies. Two centuries ago, nature, which does not trouble herself about commerce, had planted neither sugar-cane nor coffee trees there.

Många liberaler (och även andra, som rimligen borde veta bättre) pratar om att fri marknad är lika med individuell frihet och »demokrati« (vad nu det betyder). Men vems frihet är friheten i frihandel? Marx igen:

Do not allow yourselves to be deluded by the abstract word freedom. Whose freedom? It is not the freedom of one individual in relation to another, but the freedom of capital to crush the worker. […] To sum up, what is free trade, what is free trade under the present condition of society? It is freedom of capital. When you have overthrown the few national barriers which still restrict the progress of capital, you will merely have given it complete freedom of action.

Marx undviker också att fastna i den tramsiga frihandel kontra protektionism-debatten, genom att konstatera att

the protectionist system is nothing but a means of establishing large-scale industry in any given country, that is to say, of making it dependent upon the world market, and from the moment that dependence upon the world market is established, there is already more or less dependence upon free trade. Besides this, the protective system helps to develop free trade competition within a country. Hence we see that in countries where the bourgeoisie is beginning to make itself felt as a class, in Germany for example, it makes great efforts to obtain protective duties. [min kursivering]

Här kan man förstås även ana en intressekonflikt mellan den enskilde kapitalisten, det nationella kapitalet och kapitalistklassen. Debatten mellan protektionism och frihandel är med andra ord en debatt mellan olika kapitalister. Att som kommunist ta ställning i den vore att ta ställning till en av två av sina fiender.

Marx är också mycket noga med att påpeka detta:

Do not imagine, gentlemen, that in criticizing freedom of trade we have the least intention of defending the system of protection. One may declare oneself an enemy of the constitutional regime without declaring oneself a friend of the ancient regime.

Att frihandel skulle leda till ekonomisk utjämning på en global skala är givetvis trams som bara en ekonom rimligen kan tro på:

If the free-traders cannot understand how one nation can grow rich at the expense of another, we need not wonder, since these same gentlemen also refuse to understand how within one country one class can enrich itself at the expense of another.

Men, nu när jag har bemött och förlöjligat (eller snarare låtit Marx möta och förlöjliga) de vanliga argumenten för frihandel, varför är jag fortfarande inte emot? Marx själv säger sig vara för frihandel därför att

[…] in general, the protective system of our day is conservative, while the free trade system is destructive. It breaks up old nationalities and pushes the antagonism of the proletariat and the bourgeoisie to the extreme point. In a word, the free trade system hastens the social revolution. It is in this revolutionary sense alone, gentlemen, that I vote in favor of free trade.

Frihandeln intensifierar klassmotsättningarna och förstör de idiotiska nationsgränserna, den förflyktigar allt fast och profanerar allt heligt. Detta är något som tilltalar mig som revolutionär. Jag vill ha en snabb, ständig förändring. Tanken att man skulle kunna slå fast kulturer och värna dem mot förändring är mig avskyvärd.

Dagan, idealismen och en total brist på proportioner angående Ship to Gaza

Posted on June 3, 2010 by Albin" rel="author">Albin

You think you’re god’s gift you’re a liar I wouldn’t piss on you if you were on fire can’t hear ’cause your mouth’s full of shit can’t hear ’cause your mouth’s full of shit do something about it.

I natt publicerades ett försvarstal för attackerna på Ship to Gaza av Israels ambassadör Benny Dagan i DN. Det som först och främst slår mig är hur vidrigt det är att gå ut och tala om att alla »parter« måste »bidra till en atmosfär av samarbete« efter att det land man företräder har brutit mot internationell rätt på flera punkter och mördat civila.

Det hela blir ett pinsamt tunt försök att åter igen framställa Israel som de goda, »mellanösterns enda demokrati« (eh, som censurerar pressen). Våldet var inte deras fel, utan »initierades av extremistgrupper« ombord på skeppen. Ni vet, extremistgrupperna som var beväpnade med kockknivar, brynstål, rakhyvlar och stolsben, mot kommandosoldater i snabba motorbåtar och helikoptrar med skarpladdade vapen.

Men argumentationen blir mer och mer surrealistisk. Dagan ansluter sig till någon slags extrem idealism, där bara hysandet av en åsikt är en våldshandling, värd att bemöta med kulor. Han menar att Mankell har pratat om att »avveckla den terroristiska israeliska staten« och uttryckt förståelse för självmordsbombare

Han fortsätter med att prata om en »ideologisk övertygelse« som fanns hos passagerarna. Hur några använde antisemitiska slagord, sa sig vara beredda att använda våld och pratade om att bli martyrer. Det låter som att de inte riktigt har fattat idén med aktivt icke-våld som metod, men just så mycket mer än det säger det inte.

Har det inte slagit Dagan att man kan göra rätt av fel orsak? Att det inte spelar någon roll om så varenda kotte på varenda en av båtarna hatade Israel och satt dagarna i ända och onanerade till bilder av Bin Laden? Om jag inte minns fel så gick »martyrretoriken« ut på att någon sa att »antingen lyckas vi föra fram lasten och blir hjältar, eller så dödar de oss och då blir vi martyrer«.

Det är en syn på världen som jag skulle säga är helt idiotisk, men det påverkar inte syftet! Att frakta förnödenheter till behövande är just det och inget annat, oavsett hur man motiverar det. Om man (vilket ingen har gjort, mig veterligen) så kallar det »jihad«! Allt annat slutar i en helt verklighetsfrånvänd idealism.

Dagan har, när han väl börjar prata om sådant som faktiskt har hänt, istället för sådant som kunde ha hänt eller möjligen har hänt i någon annans huvud, stora problem med kausaliteten i sin berättelse. Han säger att »det var först under ren fara för sina liv som israeliska soldater tvingades använda sina vapen i självförsvar«, eftersom »passagerarna på det bordade flagskeppet [angrep] ombordstigande soldater med järnrör, knivar och allehanda tillhyggen«. Frågan är bara — vad gjorde soldaterna där? De hade inget överhuvudtaget att göra på båtarna!

Sen lämnar Dagan verkligheten igen, och fortsätter pulsa runt i idévärlden. Han pratar om att våldet (Israels?) var en »logisk konsekvens« av »den extrema anti-israeliska ideologi som många deltagare i Ship to Gaza företräder«. Genom någon slags invecklad guilt by association-retorik försöker han koppla samman Ship to Gaza med Hamas, utan att det blir riktigt tydligt varför. Den tycks gå något i stil med »Hamas finns i Gazaremsan. Ship to Gaza skulle till Gaza. Alltså finns det ett uppenbart samband!«.

Förutom idealismen är en genomgående proporitonslöshet ett genomgående tema i hela Dagans argumentation. De attackerade (eh, på sin båt) med järnrör, så att skjuta med skarp ammunition på nära håll är rimligt. Några är islamister, så hela projektet är ett anti-israeliskt terrorprojekt. Israel har rätt att bevaka sjöfarten och att försvara sig enligt någon överenskommelse, alltså kan de borda skepp på internationellt vatten. StG ville inte gå genom »de gängse kanalerna« (läs: de Israel-kontrollerade kanalerna), alltså har de garanterat lastrummen fulla med bomber och vapen.

Nej, om det här är det bästa deras chefsapologet kan producera så börjar jag nästan misstänka att de själva fattar att de beter sig som femåringar med kärnvapen.

Vad två helt vansinniga inköp har lärt mig

Posted on May 29, 2010 by Albin" rel="author">Albin

En av mina principer (det kan förvisso argumenteras för att det också finns ett mått av ekonomisk nödvändighet) är att aldrig köpa något för 4000 och uppåt, och att bli extremt skeptisk till allt som börjar närma sig de kostnaderna. Jag har bara brutit mot denna princip två gånger, med katastrofala följder vid båda tillfällena.

Första gången var en sommar någonstans mellan 2004 och 2005. Jag köpte en splitter ny iPod Photo i butik. Då var de hårddiskbaserade och enorma. Stora, vita klumpar som idag ser ut som någon slags ironisk rymdfilmspastisch. Eller vänta, så ser ju alla appleprodukter ut.

Det första problemet med min nya musikmaskin, förutom att den var absurt dyr, var att den gick sönder. Hela tiden. Jag tror att jag totalt bytte den fyra gånger innan garantin var slut. Och den gick sönder på olika sätt; oftast var det hårddisken, men någon gång var det skärmen som bara helt oprovocerat la av. Om jag inte minns fel räknade jag ut att den hade kostat mig flera kronor om dagen under den tid jag hade haft den.

Men det fanns ett problem till, nämligen Apple. Under 2004/2005 började jag i gymnasiet, och utvecklades på många olika plan. En av de saker jag lärde mig var att det finns andra, bättre, format att lagra musik i än mp3 och att iTunes möjligen inte var världens bästa program alla kategorier. Och en generell regel är att ju längre från mittfåran man kommer, desto sämre fungerar ofria lösningar i allmänhet och Apples i synnerhet. Faktum är att de går långa omvägar för att göra sina produkter så svåra för icke-mittfårsanvändare att använda som möjligt.

Idag lyssnar jag på musik på en iRiver H10-spelare, som lanserades ungefär samtidigt som iPod Photo. Den är med andra ord omkring tio år gammal, men den fungerar finfint. Jag köpte den begagnat för några hundralappar och har installerat den fria musikspelaren Rockbox på den, så nu kan jag lyssna på musik i vilket format jag vill och sortera den precis hur jag vill (inklusive genom en inbyggd databas). Eller spela Doom.

Andra gången jag bröt mot min princip var relativt nyligen, även denna gång en sommar, men av en helt annan anledning. Projektet OpenMoko skulle göra det jag drömt om i flera år — lansera en fri och öppen telefonplattform. Äntligen skulle jag kunna data mobilt på en telefon som jag själv kunde hacka, precis som min dator.

De hade ett avtal med ett kinesiskt företag som skulle lansera en telefon vid namn Neo Freerunner, och jag förbeställde en. Egentligen borde jag ha hört varningsklockorna ringa — en halvfärdig programvara, en telefon tillverkad av ett litet kinesiskt företag som ingen hört talas om…

Men jag var förblindad av den hägrande visionen. De hade bytt riktning, målet till min plånbok var inte längre min längtan efter enkla och tekniskt avancerade prylar, utan mina ideal. På så sätt kunde de kringgå det lager av skepsis jag byggt upp och hugga mig där jag var som svagast.

Neo Freerunner visade sig vara ett fiasko, med oräknerliga hårdvarubuggar och ännu fler mjukvarubuggar. Projektet byggdes om flera gånger med lite olika grund innan den ekonomiska krisen till slut slog till med full kraft och det kinesiska företaget helt sonika la ner utvecklingen och avskedade hälften av de anställda som hade jobbat med telefonen. Den blev aldrig praktiskt användbar, men jag sålde den till en nyfiken kompis för en bråkdel av nypriset.

Vad har jag lärt mig av mina två misstag då? Två saker; ett, inget, eller i varje fall mycket få saker, är värda så mycket pengar som 4000 kronor. Det är nästan säkert att man blir missnöjd om man köper något för så mycket. Två: lita aldrig på ett företag. Punkt. Deras uppgift är alltid att skapa omsättning till aktieägarna, i första hand.

Deras syfte är inte att tillverka fiffiga produkter eller att vara snälla på något sätt. Inte alls. Ville de det skulle de vara en ideell förening av något slag. Eventuella produkter är bara en genväg till din plånbok.

Kapitalisten må sälja dig repet som han kommer att dingla i, men du får själv jaga ifatt honom. Vilket kanske är gott så, jag hade ändå tänkt mig något mer kreativt. Möjligen involverande oxfett och glödande kol.

Jag vill ha en konsumdator

Posted on May 28, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag har funderat en del på det här med datorer och design, kanske framförallt på hur Apples datorer är snygga och häftiga ungefär så länge som de säljs, och sen blir otroligt fula. Det säger något om den hype som är bakom; Apples datorer har, per definition, ett snyggt utseende. Men det är ju bara snyggt så länge det inte har ändrats.

På så sätt har Apple fått oss att gå från svart, matt plast till glansig vit som ser ut som någon slags pastisch på interiören i 2001: ett rymdäventyr, och nu senast borstad aluminium. Hur kommer man på idén? »Ja, vi gör vår bärbara dator i metall, så att den blir tung som ett as och typ livsfarlig för alla möbler«? Det finns dock en stor fördel som måste erkännas; Apples aluminiumdatorer och kanske framför allt de tunna tangentborden borde fungera otroligt bra för försvar när Zombieapokalypsen kommer.

Sen har jag funderat på den där kopplingen till 2001. Förutom den blanka plastdesignen som de delar, så finns det andra gemensamheter, t.ex. den FUD-drivna reklam Apple gjorde med HAL 9000 i samband med skräcken för millenniebuggen. Men trots denna film verkar HAL ändå ha varit en inspiration för Apple i deras människa-datorinteraktion. Vem kan inte tänka sig iTunes säga något i stil med »I’m sorry, Dave, I had to wipe your entire music library from your DAP because you synced it with a copy of iTunes that did not have that music«?

Fast nu har Apple fått konkurrens i sitt HAL-impersonerande från ett välkänt sökmotorföretag. Eller är det bara jag som tycker att Chromes logga är kusligt lik HALs öga, men med några fler färger? HALs personlighet som mystisk, nästan gudalik och kontrollerande passar dessutom Google som handen i hansken. Jag är säker på att HAL någonstans bland sångerna om tekannor kommer ihåg uppmaningen att »don’t be evil«.

Nej, jag vill inte ha en designad dator. Inte en accessoar och inte en heminredningsdetal, utan ett arbetsredskap. Jag vill ha en blåvit konsum-dator. Datorn Dator, inte Super ultra power brick X2. Den dator jag tänker mig har konstruerats av ingenjörer, som precis när de spenderat budgeten med att designa den perfekta arbetsstationen med avseende på hårdvara, kylning, ergonomi och materialåtkomst plötsligt inser att just det, vi behöver ju ett skal också. En dator som är till för att användas, istället för att skryta för kompisarna med.

Inte bara för att jag tänker använda den (förstås), utan för att det är snyggt. Och, vilket är mer viktigt, det är snyggt länge. Det är i såna här lägen jag önskar att Sovjet fortfarande fanns. Det hade varit underbart att se deras tolkning av laptopen.

Min nuvarande approximering av mitt datorideal är en sju år gammal Thinkpad (ok, minus för det genomtöntiga namnet, jag brukar kalla den för »stinkpad«), från innan Lenovo tog över och spårade ur designen totalt. En T42 för att vara exakt. Den är nog en av de snyggaste datorer jag sett. Den är matt svart. Och fyrkantig. Hela datorn är liksom ett enda rätblock som någon har sågat i lite snett för att den ska gå att fälla ihop också. Inga rundade hörn, och framförallt inget som glänser.

Sen har den givetvis andra fördelar också. T.ex. fungerar den fortfarande efter sju år, medan jag har grannar och bekanta vars datorer redan nu börjar dö totalt efter bara två-tre år. Sen är den hyfsat mångsidig också; jag tar t.ex. ersatt den optiska enheten (seriöst, vad ska man med den till? Titta på DVD eller?) med en välbehövlig hårddisk.

Men den har givetvis sina brister också, kanske främst att hårdvaran i den är just sju år gammal, vilket kanske märks mest på skärmen, som förutom att den inte är widescreen är sämre än mer moderna. Men alla moderna datorer är ju så förtvivlat fula, så jag antar att jag får hitta någon som jag kan bygga in i min gamla Stinkpads låda.

Reklamnanorobotar i din hjärna

Posted on May 25, 2010 by Albin" rel="author">Albin

En av de läskigaste filmer jag har sett är Paranoia 1.0. Det som gjorde den så skräckinjagande var just den växande paranoian och den påföljande isoleringen, i kombination med styrningen från okända (och garanterat illvilliga) företag.

Samma känslor kommer tillbaka när jag kommer i kontakt med s.k. virala reklamkampanjer. Istället för att på teknisk väg hacka din hjärna och tvinga dig att köpa Nature Fresh Milk fast du inte behöver, så vill de nu med hjälp av självreplikerande idéer, mem, få dig att ta emot deras budskap genom att lura dig att det handlar om något annat. Så att du kan lura dina vänner. Så att de kan lura sina vänner. Plötsligt är din bekantskapskrets kidnappad och omprogrammerad till reklamrobotar som bara tjatar om nån jävla tårta.

Tänk vad frustrerande det måste ha varit för reklamare att folk satt och kopierade bilder på gulliga katter med tramsiga texter fram och tillbaka hela tiden istället för budskap från Apple, Valve, Nokia, Google o.s.v! Billig spridning och enormt omfattande exponering av ett budskap — helt bortkastat.

Nyligen fick jag nys om en torrent genom copyriots delicious-flöde. Det uppges vara en läckt reklamfilm för ett företag som heter Blackwell Briggs (hört talas om dem? Inte jag heller), och backom läckaget står den mystiska anti-organisationen Conspiracy for Good.

Bara det faktum att videon är så högupplöst och välgjord och att ett så skumt företag inte hörts av tidigare (eller har en artikel på Wikipedia) borde ju göra en misstänksam. Efter lite grävande hittade jag en artikel som avslöjar det hela som en reklamkampanj från Nokia.

Det är intressant att de spelar på hela orkestern; Twitter, hemsidor, Youtube och Bittorrent. De har t.o.m. skrivit ett fejkat hotbrev till TPB, väl medvetna om vilket mottagande det skulle få, får man anta. Och betalat folk för att låtsas som om det är äkta.

Viral marknadsföring är för reklam vad astroturfing är för politik; man har inga anhängare, så man köper/lurar till sig några. Värdelöst. WWW har just blivit ännu lite mindre pålitlig.

Maktfördelning och mjukvarulicenser

Posted on May 24, 2010 by Albin" rel="author">Albin

När man köper ett program i en affär så kommer det ofta med en slutanvändarlicens, en s.k. EULA. I denna EULA brukar det stå alla möjliga villkor man måste underkasta sig för att få använda mjukvaran, t.ex. att man inte får försöka plocka isär programmet och lura ut hur det fungerar, att man bara får köra det på ett visst antal datorer och att man inte får sälja- eller låna ut det till sina kompisar.

Piratpartister riktar ofta in sin kritik mot just själva ägandet; att man bara använder mjukvaran på nåder och att ens licens när som helst kan kallas tillbaka. Att man, i korthet, inte äger det man köpt. Det är visserligen en rimlig kritik, men det blir lite bakvänt för en kommunist. Kanske borde man istället titta på vad det är i bristen på ägandet som gör det problematiskt?

Svaret på det är, helt enkelt, maktfördelningen. Som mjukvarulicenser ser ut nuförtiden så innebär de en enorm mängd inflytande åt utvecklarna/utgivarna och nästan ingen alls åt användarna. Det enda användarna kan göra är att stanna kvar i sin roll som just lydiga användare; de får inte hacka, inte förändra, inte utveckla, inte lära sig.

Detta har lett till två nya grenar av mjukvarulicenser som kan beskrivas som mer frihetliga. Båda två samlas under samma paraplybegrepp, »Open Source« eller »Fri programvara« (där jag föredrar det senare av bl.a. historiska- och lingvistiska skäl). Båda dessa grenar har med utvecklande att göra — man behöver alltså inte acceptera någon licens för att bara använda programvaran.

Den ena licenstypen brukar kallas för »tillåtande« licenser; de tillåter i princip användaren av mjukvaran att göra vad hen vill med den, och låter det stanna där. Ibland finns det även en klausul om att upphovspersonerna inte vill att deras namn ska användas i reklamsyften, men det är ungefär så långt det går. Exempel på tillåtande licenser är BSD-, Apache- och MIT-licenserna.

Den andra licenstypen kallas för »copyleft« och är mer invecklad. I princip går de ut på att vända upphovsrätten mot sig själv och skriva licenserna på ett sådant sätt att de »smittar«. De går vanligen ut på att det är fritt att använda mjukvaran till vad man vill, och att det är fritt att kopiera den som man vill. Så långt är båda licenstyperna i princip identiska. Skillnaden är att copyleft-licenser även bestämmer att eventuell framtida mjukvara baserad på ett copyleft-program måste släppas under samma licens. Exempel på copyleft-licenser är GPL och AGPL.

Ett klassiskt argument för BSD-licenser och mot copyleft-licenser är att de ger användaren (läs: utvecklaren) mer frihet, nämligen friheten att ta programkoden och släppa den, modifierad eller inte, som ett ofritt program.¹ Men det bygger på ett synsätt där det är normalt att all makt ligger hos utvecklaren. Man skulle ju lika väl kunna se det som att licensen tryggar andra användares rätt (frihet) att använda även modifierade versioner av programmet som de vill.

Men man vill gärna ställa sig frågan: kan möjligheten att förbjuda verkligen kallas »tillåtande«?

Detta har hänt i verkligheten. T.ex. har WINE, som används för att köra Windowsprogram på andra plattformar, släppts ofritt under namnet Cedega. Projektet har sedan dess bytt licens. [↩]

Lodenius, debatteknik och Berns-blockaden

Posted on May 17, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Anna-Lena Lodenius, känd bl.a. för ett intensivt hat mot den utomparlamentariska vänstern, har nu skrivit ett insinuant blogginlägg om den fackliga konflikten på Berns. Här tänkte jag skriva om den påföljande diskussionen, snarare än vad som stod i inlägget. För den som är intresserad av det rekommenderar jag Salkas inlägg om saken.

I de kommentarer som följer på inlägget sågas Lodenius genomgående från alla möjliga olika håll; både LS-anslutna och från andra fack. De flesta är, med tanke på inläggets tal om »maffiametoder« och »utpressning« förvånande sakliga, förutom ett par-tre i början så går de flesta inlägg igenom punkter där Lodenius har fel, eller där hon förbisett saker.

Till exempel påpekar de att blockaden skedde efter att Berns bröt förhandlingarna, och att den var lagligt varslad. Samt att de avskedade erbjöds återanställning om de lämnade facket, i praktiken ett försök att undergräva föreningsrätten (hallå, alla ledarskribenter som gråter över Lars Vilks ifrågasatta »yttrandefrihet«, kan ni inte skriva om föreningsrätten också?!).

I kommentarerna frågas också hur Lodenius anser att facklig kamp bör bedrivas, om man inte får använda stridsåtgärder, och det påpekas hur historielöst det är att tro att dagens fackliga rättigheter uppstått utan kamp.

På detta svarar Lodenius »oj vilka reaktioner detta väcker!«, tillägger (utan att svara på några av frågorna) att facket ska vara »stridbart« men att det inte ska använda sig av »utpressning« och att det ska följa »lagar och regler«. Hon menar också att »Utan arbetsköpare inga jobb. Hitta på jobb själva om ni har lust, bli egna företagare« (vilket faktiskt bara en raljerar över senare i kommentarerna!).

På detta följer en rad kommentarer som åter igen förklarar Ls rena faktafel (hon påstår bl.a. att de avskedade inte kan återanställas eftersom de inte var anställda av Berns — som fifflade och använde sig av bemanningsföretag). Samma kommenterare pekar också på Ls guilt by association-teknik och menar att »[m]affian är entreprenörer… Vi är emot dem också«.

I den fortsatta diskussionen påpekas även:

Detta bemöter L. med att hävda:

att SAC/HRS »hotar med vite på nästan en miljon kronor«
att SAC/HRS vill att Berns ska sparka fast anställda för att ta in de sparkade (d.v.s. ett accepterande av Berns uppgifter om plötslig »arbetsbrist« som skäl för avskedandet)
att vi som debatterar mot henne hävdar att »inga bemanningsföretag får förekomma«, och att det vore synd, eftersom de »ger jobb åt många som har svårt att ta sig in i på arbetsmarknaden«, och att de kan användas för att ta in mer personal vid produktionstoppar
att det dyker upp »besserwissrar« »varje gång man kritiserar vänstern«

redundans svarar med att påpeka att:

det inte alls är klart att bemanningsföretagen skapar nya jobb, och att de i själva verket växer på bekostnad av trygga anställningar
de flesta som anställs från bemanningsföretag inte används för att tackla produktionstoppar, utan används inom branscher där produktionen inte varierar så mycket
att Berns faktiskt försöker kringgå lagar runt anställningstrygghet, och att det faktiskt får konsekvenser
att den svenska modellen bygger på en ömsesidig respekt, som arbetsköparna nu har börjat släppa

L. svarar med att:

hävda att »man kan ha olika åsikter om bemanningsföretag« och referera till sina böcker i ämnet
mena att det inte betyder att man har rätt att »använda vilka metoder som helst mot ett företag som använt sig av bemanningsföretag« och att det inte är »direkt kriminellt« att använda bemanningsföretag
fortsätta med att mena att om det vore kriminellt att använda bemanningsföretag så skulle det vara polisens sak att hantera frågan
insinuera att »en del av er« tycker att man ska »bryta mot lagar generellt bara för att det är något man inte gillar«. Ingen har ens diskuterat att bryta mot lagen, förutom hon, som hävdar att Berns-blockaden är olaglig.

I de påföljande kommentarerna påpekas:

L. svarar åter igen:

att de som svarar »tar sig brösttoner« trots att de inte »vet vad de pratar om« (projicering, någon?)
att man får ta till stridsåtgärder men att det finns »regler« för hur
att blockadvakterna har »utpressat«, »trakasserat«, »hotat« o.s.v.
att »den svenska modellen bygger på dialog« och att »få« av oss är intresserade av det (visserligen korrekt)

I kommentarerna:

att Berns bröt dialogen innan SAC [!] varslade om stridsåtgärder (och igen)
»tills dess att AD meddelat om SACs stridsåtgärder bör ses som otillåtna borde du ta det lilla lugna med att döma ut fackligt aktiva som brottslingar« (och igen och igen)
att det är vanlig praxis hos fack att erbjuda sig att köpa ut arbetare
att det inte är en utarbetad strategi att trakassera besökare och att denna retorik påminner om Federleys (och igen och igen och igen) — »hot och trakasserier« är tydligen detsamma som att dela ut flygblad
att L. argumenterar värdelöst för sin position och inte verkar vilja precisera

L. avslutar med att skriva att det »inte är en debatt« längre, utan mest »aggressiva utfall« och stänger kommentarerna. I inlägget lägger hon bl.a. till att

[…] jag rekommenderar er andra att gå in och läsa de kommentarer som jag lagt ut hittills, de är ett utmärkt exempel på tonläget inom vissa delar av extremvänstern och det torde väl vara uppenbart för de flesta att det finns starkt antidemokratiska drag i en del av det som skrivs.

Uppenbarligen är det »starkt antidemokratiskt« att kräva sammanhängande resonemang, konsekvens och faktisk förankring i verkligheten, och att försvara föreningsrätten och rätten att inte bli avskedad hipp som happ. Fascinerande. Upp är ner och svart är vitt.

Arbetaren(r)?

Posted on May 9, 2010 by Albin" rel="author">Albin

OBS! Den här texten är blixtpublicerad med mina mått mätt — jag publicerade kort efter att jag skrev den, och utan att tvinga någon att testläsa den först. Därför kan den vara sämre än mina andra texter på ett, flera eller alla sätt. Men det kändes relevant att skynda.

Den senaste stormen i ~~sekt~~den utomparlamentariska vänsterns vattenglas tycks gälla det nya ledarskapet på SACs tidning Arbetaren. I en debattartikel på Aftonbladet skriver flera f.d. Arbetaren-arbetare (höhö) att de hoppar av i protest mot förändringarna (det verkar dock råda en viss oklarhet angående hur mycket de har med tidningen att göra egentligen). Andra jubar av lycka.

Först och främst behöver det göras klart att det är uppenbart att det finns två olika nivåer av förändringar. Dels är det förändringar av tidningens innehåll, och dels är det förändringar i tidningens redaktionella arbete; chefredaktörens ledarstil, arbetsmiljön o.s.v.

Debattartikelskribenterna tycks–medvetet eller omedvetet–blanda ihop de olika frågorna, och beskriva det som att tidningen utgjort »ett andningshål« för dem, där de har fått »skriva friare än någon annanstans«, och mena att »Det [det förändrade ledarsättet] går hand i hand med en ny syn på vad tidningen ska innehålla«.

En tidnings primära syfte måste ändå vara att förse läsarna med något, inte att erbjuda skribenterna obegränsad frihet. Om man är ute efter att fritt kunna publicera sina åsikter utan att ta hänsyn till ett angivet ämne gör man nog klokast i att blogga istället.

Utöver diskussionen om vad meningen med en tidning är så tar debattartikeln även upp vad meningen med tidningen Arbetaren skulle kunna vara. Den talar om att »[e]n viktig del av dagens svenska klimatrörelse har bokstavligen sitt ursprung på Arbetarens redaktion« och att:

Arbetaren har varit en tidning som lockat till sig fria vänstersinnen, människor som skrivit om allt från sexualpolitik till konflikterna i Mellanöstern, med röster som burit ut i den svenska samhällsdebatten. Tidningen har varit berömd som en oas och en frizon. […] Utan Arbetarens fria pressröst skulle svensk vänster helt enkelt ha varit fattigare.

Måste det vara så att just Arbetaren ska ta upp alla dessa ämnen? Är det ens meningen att det ska vara någon slags kulturtidskrift eller akademiskt analysorgan? Är det Arbetarens uppgift att berika debatten? Och vilken »vänster« är det de pratar om?

Något senare, och med en glidande övergång, börjar de prata om Petterssons ledarskap:

Det är en historia om ett häpnadsväckande auktoritärt ledarskap, om personal som körs över, om fackrepresentanter som tagits på enskilda samtal för att avhyvlas av chefen, om en rad andra uttryck för ett ledarskap som rimmar sällsynt illa med syndikalistiska ideal […] Redaktionsmedlemmar som velat diskutera tidningens innehåll har trakasserats. Arbetsledningen har blivit strikt hierarkisk: Arbetaren drivs nu på ett sätt som skulle få det att vattnas i munnen på landets allra mest reaktionära managementkonsulter.

Det låter ju inte alls bra, minst sagt. Men medan maktstrukturer kan vara mer eller mindre uttalade och mer eller mindre tydliga så finns det bara en tidning. Hur auktoritär chefredaktörens ledarstil är har inget med innehållet eller tidningens uppdrag att göra!

När man fortsätter läsa märker man ganska fort var skon tycks ha klämt mest:

Men när de nyckelrader i tidningspolicyn som sade att Arbetaren ska vara ”en fri och oberoende pressröst” ströks anade flera av oss oråd.

Kom igen. »Fri och oberoende«, vad är ni? Liberaler? Ni skriver i en politiskt agerande organisations tidning och tycker att den ska vara »oberoende«? Är någon oberoende, ens om de skulle ha en magisk guldgruva som försåg dem med resurser? Är det ens intressant att låtsas vara det?

Artikeln är så full av värdeladdade ord och begrepp att den nästan blir en trollhandling. Det talas menande om att »luften blir unken när fönstren stängs«, och drösvis med symbolik matas in. Att artikeln är publicerad i Aftonbladet, som inte har något med Arbetaren att göra, den skarpa värdeladdningen och alla (många av dem orelaterade) underskrivna namn, staplade i botten som ammunition, talar sitt tydliga språk: det här är inte en artikel som är ute efter att förändra något överhuvudtaget. Den är en ren krigshandling.

»Luminous beings are we«

Posted on May 7, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Yoda, in some wierd reference to eastern philosophy i suppose, states that;

Size matters not. Look at me. Judge me by my size, do you? Hmm? Hmm. And well you should not. For my ally is the Force, and a powerful ally it is. Life creates it, makes it grow. Its energy surrounds us and binds us. Luminous beings are we, not this crude matter. [emphasis mine]

I’m having trouble understanding this disdain for the »crude« matter. I’m rather leaning toward Neil deGrasse Tyson‘s view;

I know that the molecules in my body are traceable to phenomena in the cosmos. That makes me want to grab people in the street and say, have you heard this?

Indeed we are »luminous« beings — just by living, we produce and emit heat as infra-red light. But there’s no »force«, no »soul« trapped inside us. We are our »shells«.

Bredd, höjd och djup — kommentar till situationen i Grekland

Posted on May 6, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Det brinner i Aten igen; generalstrejk, kravaller och försök att storma parlamentsbyggnaden. Konflikten ligger nu runt införandet av ytterligare nedskärningar som villkor för lån från IMF, som uppenbarligen fortsätter den praktik som beskrivits i Naomi Kleins Chockdoktrinen.

Nyheten den här gången är att tre bankarbetare har brunnit inne. Det är egentligen den enda information vi kan lita på i nuläget. Media påstår att det var demonstranter som tände på, det är fullt möjligt att det var så. Andra pekar på att branden skulle ha startat på fjärde våningen, och att den kan ha orsakats av en tårgasgranat.

Möjligheten finns förstås också att det är en del i en spänningens taktik, och att det gjordes av fascister, inom eller utanför polisens regi, men det gränsar mot konspirationsteori.

På bloggen Occupied London gick en person som påstår sig ha jobbat på den nedbrända banken ut och menade att skulden åtminstone delvis måste tillskrivas arbetsköparen, som inte bara tvingat arbetarna med hot om avskedan att jobba trots strejken, utan som också underlåtit sig att se över alla former av brandsäkerhet och instruerat arbetarna att hålla dörrarna stängda:

The building in question has no fire safety mechanisms in place, neither planned nor installed ones – that is, it has no ceiling sprinklers, fire exits or fire hoses. There are only some portable fire extinguishers which, of course, cannot help in dealing with extensive fire in a building that is built with long-outdated security standards. No branch of Marfin bank has had any member of staff trained in dealing with fire, not even in the use of the few fire extinguishers. The management also uses the high costs of such training as a pretext and will not take even the most basic measures to protect its staff.

Vi kan förstås inte veta om denna person är vem han eller hon säger sig vara, men det låter verkligen inte som en otrolig historia. Det är uppenbart att ansvaret inte bara kan tillskrivas demonstranterna. I en kommentar på Libcoms artikel om branden skriver signaturen giannis om bankbrännarpraktiken vid grekiska demonstrationer:

It is a common practice in Greece to attack banks in marches. In a march that the anarchists participate, If the police isn’t defending a bank it is more than certain that it will be attacked and even burnt down. So when a big march is taking place all the banks close down and employees leave the place and if they don’t anarchists never start a fire. Such think happened in this situation. The bank was closed and there was nobody in. Alongside with the march a small group of black blockers was moving. When they reached the bank a guy shattered the front window, threw flammable liquid in and started a fire. What they didn’t know was that the bank had also offices in the same building and people were working in. The workers went on the windows and shouted people to stop the fire. People tried to put out the fire and go into the building out the doors were locked. Also the building didn’t have an emergency exit. Furthermore, a firetruck that arrived first had only a small ladder that couldn’t reach the upper windows and no information about the building or the number of people in it. All those things led to the tragic lose of three lives not by the fire but by suffocation.

Giannis noterar också hur polisen och staten omedelbart föll tillbaka på den klassiska taktiken att försöka göra skillnad på »onda« och »goda« demonstranter, för att få rörelsen att falla samman, och hur de omedelbart tillämpade massiva repressiva åtgärder.

Det är ännu oklart om taktiken kommer att fungera. När DNs korrespondent försökte applicera den misslyckas hon kapitalt:

Det stora flertalet demonstrerande uppträdde fredligt, ändå uttryckte flera personer viss förståelse för fåtalets våldsamma uppträdande. – Tycker du det här är våldsamt? Vet du vad regeringen har gjort mot oss, har du hört talas om det? Det kallar jag våldsamt. Problemet är inte vanliga människor, problemet är de politiska partierna, sade 28-årige Michael till Marianne Björklund

Det är mer än »en viss förståelse« skulle jag vilja påstå! Notera hur den intervjuade Michael vägrar acceptera korrespondentens problemformulering, och istället är mycket väl medveten om vem som är den egentliga fienden. Detta är ett uppenbart resultat av en bred rörelse med utrymme för olika nivåer av radikalitet och olika kampmetoder.

Samtidigt är det tydligt hur radikalitetsnivån börjar bli ohållbar. Ingen gillar att bli tårgasad, pepparsprejad eller slagen, och risken finns att våldet blir ett självändamål. Från kommentarerna på Libcom igen:

[…] since December the anarchist scene has been characterised by a mass quantitative increase and a critical qualitative leveling. As a result it is verging on the dangerous limits of what one could call “an unprincipled struggle” where violence has acquired an almost totemic dimension. That is not to say that there are no groups which have engaged critically with the issue of violence in the last year or so, but these efforts have been brushed aside as either too academic or too pacifist or whatever, and marginalised. The only thing that can save the anarchist scene in the eyes of the much wider social and labour movement in greece is at last some trace of self-criticism. Anarchists should develop a sense of public responsibility and realise the consequences of “playing war” on the backs of others. If the anarchist believe they are the vanguard of society that need give word to no one because they embody some historical necessity, they are no better than the Stalinists in the KKE.

Liknande tongångar kan höras i en forumtråd som diskuterar händelsen:

The macho militarism by certain groups within anarchist movement in Greece, which sees the revolution as being a series of ever-larger clashes with the police, is a dead end and will only divide the working class. We gain our strength from withdrawing our labour. The working class approach to the use of force is to set up picket lines in industrially significant locations (including, but not only, struck workplaces) and then use reasonable force to defend them when the bosses or the State attempt to break them up with force.

Jag tror att det är precis rätt tänkt. Det är extremt viktigt att militansen är ett medel bland andra, inte ett mål i sig, och att rörelsen håller ihop. Kravaller och framförallt protester är, i de flesta fall, reaktiva. Ockupationer av arbetsplatser kan erbjuda en väg framåt som inte kräver att man behöver böna och be (eller hota!) en högre makt om hjälp — varken med demonstrationer eller röstsedlar.

Reflektioner från ett första maj-tåg

Posted on May 3, 2010 by Albin" rel="author">Albin

I vanliga fall brukar jag demonstrera med syndikalisterna (och ibland också anarkisterna) i Stockholm på första maj. I år gjorde jag dock två förändringar; dels demonstrerade jag i Uppsala istället, och dels gick jag med vänsterpartiet. Jag tänkte göra några reflektioner kring skillnaderna jag upplevde.

När jag först kom till vänsterpartiets uppsamlingsplats så hölls det tal. Jag minns inte vad talarna hette eller från vilka organisationer de var, men den första pratade om (utom-)fackliga konflikter och liknande. Den andra talaren var en anakronistisk äldre man som lät som om han var direkt hämtad ur 70-talet, komplett med helt självinsiktsbefriade sångförsök och citat av Mikael Wiehe. När han började prata om vietnamkriget funderade jag på att gå hem.

Själva tåget var ganska kort, möjligen för att Uppsala är betydligt mindre än Stockholm. Jag gick ganska långt fram, nära kören, och det var förhållandevis trevligt. Många av slagorden var ganska tråkiga och kändes väldigt nedfilade, jag antar att det är ett krav för ett parti som måste framstå som »legitimt« även i högermedia. »Krossa USA-imperialismen« gav mig flashbacks till min första egentliga demonstration, den mot USAs invasion av Afghanistan. Mest av allt saknade jag »fred mellan folk — krig mellan klasser«, slagorden om att ockupera slottet och »stureplan — vi kommer för att slåss…«.

I syndikalisternas tåg brukar stämningen vara någon slags kombination av arg/glad/lekfull (eller ska vi säga »revolutionär«?), medan den i vänsterpartiets tåg verkade mer trött/irriterad/sorgsen. Konsensus verkade ligga runt ett hat mot högern, för en ospecifik socialism och mot israel.

Slagorden brukar ofta mutera i syndikalisttåget (»vi vill ha sex, vi vill ha sex, och ingen jävla arbetsdag« och »ert fika, ert fika, vi har kommit för att ta erat fika!« under inmarschen bland Stureplans uteserveringar), men det märkte jag inget av i vänsterpartiets. På det hela taget var bristen på humor och självdistans slående.

Väl framme vid tågets mål hölls åter igen tal, och kören fortsatte sjunga. De flesta av talarna var kommunalråd och andra politiker som mest verkade presentera de kompromisser de hade förhandlat fram med miljöpartiet och socialdemokraterna.

Å ena sidan kan jag tycka att det är bra att vara tydlig med att- och hur- man kompromissar, men å andra sidan känns det futtigt en dag som första maj. Och det är ju inte direkt som att vi som närvarade behövde ytterligare pragmatiska skäl för att rösta!

Förutom politikerna så talade bl.a Amanda Linderborg från Ung vänster. Hennes tal var ett av de bästa jag har hört, både väl avvägt, väl hållet och med genomtänkt innehåll (och flera Marx-citat!). Temat var partiets syfte, skulle man kunna säga, och hon gjorde ett bra jobb med att diskutera det politiska partiets potential och begränsningar med utgångspunkt i klassisk kommunistisk (marxistisk) teori.

Annars verkade ett genomgående tema vara historiska referenser och anspråk. Alla sånger som sjöngs av kören presenterades t.ex. med namn och historiskt sammanhang. Jag tror att det kan vara ett tveeggat svärd; dels är det förstås en stor tillgång att ha en historia bakom sig, men det kan nog också innebära en massa bagage. Det gäller att inte hållas fast av det förflutnas dödvikt.

En annan tendens jag märkte var någon slags tanke om att alla skulle få plats. Den verkade främst yttra sig på två olika sätt; dels i att det satt en rad med fyllon på stolar och skränade under talen och körsången, och dels i att flera av talarna och de demonstrerade inte hade någon tydlig koppling till vare sig vänsterpartiet eller socialismen som ideologi.

Där fanns bland annat en talare från (om jag inte minns fel) någon kurdisk förening som pratade om en konflikt mellan kurder och den turkiska staten, där politiker i ett »kurdiskt« parti som tydligen hade fått många röster (»av kurder«) hade fänglslats och partiet förbjudits.

Givetvis låter det demokratividrigt, men det var verkligen inte tydligt på vilket sätt det relaterade till vare sig socialismen, vänsterpartiet eller första maj. Jag blev också skeptisk till att etnicitet framställdes som så centralt för konflikten — det var kurdiska väljare som hade röstat på ett kurdiskt parti, och den turkiska staten som ställde sig emot det. I mina öron låter det lite väl etno-reduktionistiskt. All nationalism förtjänar ett extremt skeptiskt mottagande.

Rent sammantaget så är jag ändå ganska nöjd. Vänsterpartiet är inte revolutionära i någon av ordets bemärkelse, men det gör dem inte värdelösa, tvärt om. Som en del i en revolutionär rörelse är de användbara; för att förhindra (eller fördröja) högervridningen och påminna socialdemokraterna om sin historia, för att ställa rätt frågor och erbjuda rätt svar och för att ge rörelsen legitimitet. Det viktigaste är bara att partiet självt förstår detta och inte vare sig blir cyniskt och isolerar sig från rörelsen eller får hybris och tror att det är rörelsen.

Men kanske ändå att man borde demonstrera med någon annan.

Because a happy future is a thing of the past

Posted on April 25, 2010 by Albin" rel="author">Albin

I was spending most of my Sunday reading Hellblazer, and it got me thinking about how well it seems to capture the spirit of the ’80s (though I can’t be sure, having missed them myself). The rampant stratification, Thatcher’s each-to-his-own politics, the nihilism and the rise of nazi gangs all mix very well with demons and occult magic.

You get the picture of a crumbling world assaulted by debauching yuppie demons from one side, and witch-burning right-wing Christian nuts, whose god really is the fire and brimstone god of the Westboro Baptist Church, from the other. And then John Constantine in the middle, always trying (very reluctantly) to postpone the seemingly inevitable apocalypse.

Though I really like Hellblazer, my standing all-time favourite comic series is The Invisibles. Interestingly enough, it seems to be about the ’90s in the same sense that Hellblazer was about the 80′s; it’s full of parallel realities, psychedelic drugs, wierd clothes and way too many words with »cyber« in them.

While Hellblazer has a rather stable reality, the world of The Invisibles seems to be in a perpetual state of identity crisis. It doesn’t seem to know if it really exists or not, and what to do about it. There isn’t even a clear line between good and evil, and time itself is frequently bent.

Maybe it’s the gloomy atmosphere of Hellblazer getting to me, but when I started thinking about what would classify the 00′s, I though of continued and worsened identity crisis, to the point where there isn’t any consensus at all about anything, and where all generalizations are regarded as equally arbitrary.

But most of all I thought about the widespread lack of faith in the future. A happy future does indeed, like in Chumbawamba’s »Pass It Along«, seem to be a thing of the past in the public mind. God, I’m sick of this century already.

Till begreppet »frihet«

Posted on April 24, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Bilden kommer från internetklassikern »Sagan om de bannlysta«, en humoristiskt dubbad version av Sagan om Ringen. Kudos till Hed för att ha kommit med idén att använda denna replik.

Den kanske största skillnaden mellan mig och nästan alla piratpartister jag har pratat med är hur vi definierar frihet. Jag tror att det kan vara intressant att göra en jämförelse för alla inblandade parter, och därför väljer jag att gå i polemik med Etu i frågan. Vi håller med varandra om allt möjligt (fri programvara t.ex.), men uppenbarligen på olika grunder.

I typisk liberal tradition¹ pratar E. mest om negativa friheter; frihet från övervakning och andra kränkningar av individen o.s.v. Han inleder t.o.m. med att slå fast att:

För att kunna vara fri och leva fritt så måste det finnas ett skydd som gör att all information om dig inte sprids okontrollerat till aktörer som myndigheter, företag eller andra personer.

Ofta återkommer han till kontroll. Frihet innebär bl.a. att »[…] alla har möjligheter att kontrollera sitt sin kommunikation och sin omgivning« och att »[…] ha kontroll över min egen dator«. Ofria kommunikationslösningar som Skype och MSN ställer han sig emot eftersom han inte kan »ha kontroll över kommunikationen med Skype och MSN«. Tillspetsat skulle man kunna säga att Etu menar att frihet förutsätter att han har kontroll, men inte staten, företagen eller organisationerna.

När E. pratar om fri programvara och kommunikation händer dock något. Han övergår från att tala om frihet från kontroll till frihet att kontrollera, från en negativ frihet till en positiv. Men ganska snart kompenserar han med att härleda detta till ytterligare en (negativ-) frihet från extern kontroll.

Men vad menar jag när jag pratar om frihet? Först och främst vill jag slå fast att frihet, som jag begreppsliggör det, inte är ett tillstånd man kan uppnå, utan en resa. Jag är också skeptisk till ett frihetsbegrepp som ensidigt lutar sig mot negativa friheter. Bl.a. för att det finns extremt viktiga positiva friheter, men också för att negativa friheter av nöden kräver en stark och välvillig tredje part (en stat, ett företag, ett samhälle) som upprätthåller dem. Det känns också, rent intuitivt, bakvänt att tänka sig att frihet är något som uppstår bara man tar bort allt.

Jag vill också definiera frihet på ett sätt som inte förutsätter stabila, isolerade individer, eftersom detta skapar en nollsummesituation där en persons frihet sker på en annans bekostnad, och där »frihet« till slut blir en synonym för »ensamhet«. Ur detta följer att mitt frihetsbegrepp inte heller kan förutsätta- eller bygga på äganderätten (som Etu explicit försvarar i sitt inlägg).

Frihet, som jag beskriver det, är det handlingsutrymme som uppstår ur positiva- och negativa friheter. Det är relationellt (d.v.s. bestäms i interaktioner), men inte ett rent nollsummespel. Det är inte heller en direkt frihet från auktoriteter eller från begränsningar.

Min kropp har bl.a. en förmåga att känna hunger. Detta i sig är inte en ofrihet, men kan bli det i vissa sammanhang (t.ex. brist på mat). För att kunna äta behöver jag interagera med andra människor, och det gör jag genom olika samhälleliga institutioner. Jag behöver förflytta mig till en affär och där överlämna pengar för maten. Hur samhället är organiserat kommer att möjliggöra vissa handlanden och begränsa andra, d.v.s. forma hur fri jag är (och på vilket sätt).

Så måste det vara. Min frihet kommer alltid att formas av andra. Även om jag vore den sista människan på jorden skulle jag fortfarande få- och ges- möjligheter i relation till andra varelser (växter eller djur kan t.ex. erbjuda mig mat eller livsfara).

Även klassiska friheter som »yttrandefrihet« sker inte i ett vakuum. Om jag ställer mig på ett torg och börjar dra sexistiska skämt, t.ex., kommer detta att påverka människorna omkring mig. Någon kommer kanske att komma att tänka på en obehaglig situation de utsatts för och bli så ledsna att de går hem — på så sätt påverkar jag deras frihet.

Denna frihet — detta handlingsutrymme — bestäms dock inte slumpmässigt för varje varelse. De sociala relationer som formar vår möjlighetssfär — som tilldelar och fråntar oss vår frihet — löper längs ett nät av hierarkier, och dessa hierarkier upprätthålls som om de hade ett egenvärde, högre än varje enskild varelses.

Det är inte alla som är övervakade, och övervakning betyder heller inte samma sak för alla. Det är inte alla som åker buss och där blir filmade när de löser Rubiks kub. Det är inte alla som tar med sig gympaskor i väskan till festen och undviker dåligt upplysta stigar på vägen hem. Det är inte alla som behöver oroa sig för att deras arbetsköpare ska googla dem.

Kamp för frihet sker bäst på olika nivåer samtidigt och genom samarbete. Hierarkier befästs på alla möjliga nivåer och måste rivas ner; hierarkier mellan arter, mellan raser, mellan kön, mellan sexualiteter, och mellan klasser. Bit för bit skär vi ut ett större utrymme för oss och våra kamrater, genom att undvika avgiftssamhället, genom att förstöra deras kameror och rikta våra kameror mot dem, och genom att slå tillbaka och underminera deras idiotiska lagar. På internet, i riksdagen, på gatan.

Jag själv, i kontrast, försöker mig på någon slags biopolitiskt argument längre ner. [↩]

eval.nu

En fortgående undersökning av den politiska tekniken och den tekniska politiken.