Några tankefragment

Posted on November 5, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag lyckas inte få ihop några vettiga texter, men här kommer en lista med tankefragment som jag skulle ha velat spinna vidare på:

Det går inte att vara revolutionär utan att hela tiden revolutionera sig själv. Uppenbarligen har vi gjort och tänkt fel hittills, det gäller att inse det och hela tiden försöka hitta nya sätt och nya vägar, utan att för den sakens skull bara få Twitter™-teorier.
Att säga att »min ideologi är inte ett mål, det är en riktning«, som många säger om anarkismen, är bara defaitistiskt—i det apokalyptiska nuet är fantasi en akut bristvara.
Vi måste bli bättre på att prata—det finns olika sorters samtal, och man vinner inte alltid på att skjuta ner motståndarens argument. Jag själv vill se mer argumentation av typen »hitta interna fel i resonemangen«. Liberalismen har ju t.ex. inte för mycket individuell frihet, utan för lite, delvis beroende på sin värdelösa förståelse för vad det innebär att vara eller bli individ (och, för den delen, för vad »frihet« innebär!). Individen i det borgerliga samhället är föråtsminerad.
Vi (revolutionärer) måste vara mindre vulcans och mera betazoids. Att få folk att trivas och känna sig hemma, och att katalysera samspel mellan olika grupper och idéer är kanske de viktigaste revolutionära utmaningarna just nu. Häftigast är den typ av människor som kan ställa precis rätt frågor för att ens teori/idé ska utvecklas på bästa sätt.
Åh vad skönt det är att slippa Fæcesbook! Dels är det mindre skräp att parsa hela tiden, dels slipper jag en massa OCD.
Vi måste se upp för »Beautiful Soul Syndrome«. Det går inte att tro att man kan avsvära sig allt ansvar! Frågan är bara var hur vi går vidare med denna insikt. OBS jag håller inte med om allt denna föreläsare säger.
»Ansvar är inte något man kan ta i allmänhet« skriver Kullenberg. Det ligger något i det: begreppet är en outtömlig källa till nya intressanta perspektiv!
Varför är gamla mobiltelefoner så dåligt sammansatta? De har t.ex. jättestora minneskort, men måste hela tiden kasta bort ord ur T9-ordlistan eftersom det är fullt. Hur tänkte de?

Boktips: Din vän datamaskinen

Posted on November 1, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag har just läst ut Pär Thörns bok Din vän datamaskinen. Det är en fantastiskt rolig, surrealistisk och bitvis väldigt analytisk bok som på väldigt vacker svenska beskriver (är manual till?) en märklig dator med fem knappar.

Det genialiska (eller åtminstone något av det genialiska) med boken är just hur den lyckas fånga och lyfta fram absurditeter i vardagen som just absurda, lite på samma sätt som Liftarens guide till galaxen med efterföljare, men mycket torrare (i neutral bemärkelse).

Sen att boken kan sammanfattas med ett flödesschema gör ju inte saken sämre.

(Någorlunda realistiska) uppfinningar jag önskar mig

Posted on October 31, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Trådlös kamera som kan fästas överallt, möjligen kan man ha en modulär fastsättningsmodul med magnet, stativ, klämma o.s.v. För att t.ex. hålla koll på sitt pastavatten medan man går därifrån, eller sitt rum när man inte är hemma.
Programmerbar mobil dataenhet, i någon form. Behöver inte nödvändigtvis vara trådlöst nätverksbar, det räcker med att den har skärm och någon typ av inmatningssätt: det kan vara allt från en »surfplatta« eller en Star Trek-PADD-liknande enhet, till en tuggummipaketsstor pinne med fem chordade knappar och som man håller i handen och använder. Det viktiga är att den är programmerbar i något högnivåspråk och att man slipper bry sig om töntiga smådetaljer. Möjligen skulle den kunna vara baserad på Gumstix.
Generaliserad mattillverkningsmaskin, alltså som en bakmaskin fast för matlagning: beroende på vilket recept (program) man matar in så kan man få den att ugnsbaka, koka, steka o.s.v.
Bioluminescenta krukväxter att ha som nattlampa exempelvis.

Fæcesbook är ännu ondare än jag först misstänkte (…»and I did not speak out«)

Posted on October 18, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Långsamt har allt vackert som internet fört med sig (alltså kablarna, switcharna o.s.v., inte www) ätits upp, förvridits och förvandlats till monster under kapitalismens framfart. Under min livstid har www, förvandlats från ett fantastiskt informationsnät med korslänkade artiklar till en kanal för proprietär, ostandardiserad mediacirkus och plattform för att göra alla hemdatorer till förvuxna tunna klienter.

Då började det oskyldigt, som en proprietär teknik för att göra grälla, störiga animationer och baka in dem i websidor, respektive som ett hack som möjliggjorde smidiga, självuppdaterande websidor. Vem kunde ana var det skulle ta vägen?

Nu har jag plötsligt vaknat upp mitt i ytterligare en sådan process. I stort sett har jag övergett allt hopp om www, men eposten har varit förvånansvärt motståndskraftig. Fortfarande har den varken blivit inlåst eller fått en massa ofria tillägg–istället trivs och frodas de fria epostläsarna bredvid de ofria. Visst, standarden är rörig, men jag kan fortfarande (teoretiskt sett) sätta upp min egen mailserver i källaren och köra.

Därför har jag börjat strategiskt retirera till mailen: det mesta som behöver tala om något för mig gör det genom mail, och det fungerar bra. Jag har hackat och fixat min epostläsare tills den passar min arbetsmetod perfekt.

Men samtidigt har något börjat hända som hittills helt har gått mig förbi. Omärkligt har folk i min omgivning börjat använda Fæcesbooks privatmeddelandefunktion istället för epost–de till och med kallar den för »mail«. Detta trots att den är både tekniskt underlägsen, men framför allt trots att den är inlåst på ett fullständigt internetvidrigt sätt, vilket möjliggör allt från maskinstyrd censur och godtyckliga avstängningar till mardrömslika situationer för t.ex. back-up eller export. Eller databehandling. Eller automatisering. Eller…

Jag trodde att Fæcesbook var tänkt som någon slags högljudd och störig kusin till IRC; ett ställe där man slökommunicerade med folk och slösade bort sin tid i största allmänhet, fast fördummad och sönderspotifierad. Nu inser jag att dess verkliga ambitioner är mycket, mycket otäckare. Fæcesbook är den sista murbräckan som har kommit för att slutligen ta ifrån oss även mailen.

Dessa politiska normalister alltså—om begreppet »extremism«

Posted on October 12, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Samira skriver i Etc om hur utrymmet för politiska handlingar har krympt den senaste tiden, och hur fler och fler politiska aktionsformer såväl som separata aktioner beskrivs som »extremistiska« i media. Det är en oroande utveckling, men det är bara hälften av problemet med extremismen.

Den andra halvan ligger i själva begreppets definition. Det är uppenbart om man tittar på hur det används—av vem, mot vem?—att det inte bara betyder »långt från konsensus«, som man skulle kunna gissa från den bokstavliga betydelsen.

Nyliberaler, t.ex., som förespråkar en nattväktarstat långt från det välfärdssamhälle som alla (de flesta) i Sverige ändå säger sig vilja ha, beskrivs aldrig som »högerextrema« i media, trots att det strängt taget skulle vara korrekt.

Och undra på det: att något avviker från konsensus är knappast tillräckligt för att avfärda det. Den »extrema« åsikten att allt barnarbete borde avskaffas framställs sällan som extremistisk, lika lite som att den mer »moderata« inställningen att lite barnarbete har ingen dött av sällan propageras som det enda demokratiska alternativet (utom i långa omskrivningar om ekonomisk nödvändighet på tidningarnas ledarsidor).

Nu sa jag det: för att avfärda det. I begreppet »extremism« ligger uppenbarligen en dömande dimension. Extremismen är något dåligt, något som till exempel ungdomar ska ledas bort från. Den hör inte hemma i det moderna samhället. Den är något man skriver larmrapporter och utredningar om.

Extremismen är dessutom samma; alla möjliga falanger av rasistisk-högerkonservativ extremism, religiös extremism och vänsterextremism (som i sin tur kan delas upp i fascistisk vänsterextremism, frihetlig vänsterextremism o.s.v.). Allt reduceras till en klump.

Vad har de då gemensamt? En gemensam faktor i såväl den religiösa (läs: »islamistiska«) extremismen som vänsterextremismen är just en fientlig inställning till marknadsekonomin. Beroende på vilken högerrasistisk extrem falang man tittar på så brukar ett hat mot marknadsekonomin ingå även där (de inomparlamentariska högerextrema brukar dock glatt acceptera kapitalismen och t.o.m. förespråka nyliberal politik — gissa varför de får vara med?).

Det som avfärdas som »extremt« är med andra ord politik som ifrågasätter marknadsekonomins plats i samhället. Med ens kan vi se igenom den förment värdeneutrala fernissa som täcker begreppet »extremism«. Begreppet förutsätter ett koordinatsystem—något att vara extrem i förhållande till—och detta något är förstås samma gamla vanliga liberala ideologi som hånskrattar från tidningarnas ledarsidor, men förklädd genom tidningsvärldens skenbart neutrala stil.

Eh, licens på högtalare. Nu!

Posted on October 3, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag har inte sovit ordentligt på två nätter i rad. Ovanför mig bor det två människor med en förkärlek för enormt hög musik med massor av bas. Den ena börjar sitt skift någon gång runt sju på vardagmorgnar, medan den andra brukar kunna hålla på till åtminstone ett på natten, även detta på vardagar. I skrivande stund håller dock Morgonpasset fortfarande på, men jag räknar med att det blir tyst snart eftersom jag faktiskt har klagat en gång.

Fast igår fick de förstärkning av mina grannar i de andra husen runtomkring. Jag bor i ett studentboende för nykterister eftersom jag tycker att det är obehagligt och rent generellt opraktiskt med folk som dricker sprit. Där jag bodde förut var det mest icke-nykterister, och då brukade man kunna komma hem till dunka-dunka-musik genom golvet och förvirrade fyllon i trapphuset på helgerna. På morgonen efter var det fullt med glassplitter och uthälld öl istället. Knappast en miljö man vill leva i.

Tyvärr är huset jag bor i omringat av andra hus med icke-nykterister i. Och icke-nykterister är dumma i huvudet. Just igår var de extra dumma i huvudet; mellan tolv och två spelade de ashög musik och dessutom med öppet fönster, vilket gjorde det mer eller mindre omöjligt att sova. Jag låg där och blev mer och mer frustrerad allt eftersom jag började inse att jag nog inte skulle få sova den här natten heller. Men så fick jag en idé, strax efter att jag insåg att det inte bara var dålig musik de tvingade mig att lyssna på, utan dålig musik på Spotify (inklusive reklam).

Det råkar vara så att jag, fast jag egentligen inte är intresserad av att lyssna på speciellt hög musik, har bra mycket större högtalare än de flesta. Outnumbered, but not outgunned, tänkte jag och släpade ut förstärkare och en av högtalarna på balkongen. Nu jävlar! Med Melodijas »Alla som dricker knark är dumma i huvudet« skränande över grannskapet, min grön-och-svartrandiga pyjamas fladdrande runt ben och armar och en alltmer vansinnig lyster i ögonen började jag preparera mina vattenballonger (speciellt köpta för ändamålet). Tyvärr var jag alldeles för dålig på att sikta, så jag träffade inte med en enda, och festen fortsatte. Jag sov värdelöst under resten av natten och vaknade gråtande av frustration över att inte kunna göra något vettigt den här dagen heller.

Denna akustiska belägring är helt oacceptabel. Det finns faktiskt hur många nationshus och klubbar och fan och hans moster som helst som ni kan vara i. Ni har för fan hela studentghetton där alla tycker att det är skitkul när folk jagar varandra med skumsläckare eller hänger ut från fönstren och röker med musiken dånande över omnejden. Men inte här! Inte vid vår förbannade fristad!

Det är ett tecken på vår svaghet att vi inte redan har slagit oss ihop och lärt dem att respektera oss av fruktan, i brist på medmänsklighet. En och en kommer vi bara att bli utskrattade dårar i pyjamas på balkonger, men tänk vad tio-femton personer med påkar kunde åstadkomma! Med ett schysst järnrör kan man slå världen med häpnad, även om den har marinerats till vettlöshet i ett ständigt flöde av lösningsmedel.

Min nya inställning till begreppet ansvar

Posted on September 30, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag har tidigare varit skeptisk till begreppet ansvar. Mycket berodde det på att begreppet är så individualistiskt — bakom varje handling förväntas en individ med fri vilja vila. Men behöver det vara så? Kan det inte lika gärna vara en organisation eller i stort sett vilken entitet som helst som kan antas ha någon rimlig kausal koppling till det som den tar ansvar för?

Men det som egentligen låg bakom min skepsis mot begreppet var att det framstod som liberalt. Då är frågan — är det så?

Om vi tittar på den reellt existerande liberalismen, alltså den politik som entiteter (partier, tankesmedjor, individer…) bedriver eller förespråkar så pratar de visserligen om individuella friheter — men mycket sällan om ansvar.

Det här blir ett stort problem, eftersom liberalismen manifesterar sig som en oerhörd rättighetsanhopning, vilket leder till ett krav på urval. Men det är ett urval som till stor del är helt ansvarslöst. Folkpartiet redovisar exempelvis inte att de gör ett rättighetsurval, där de prioriterar vissas rätt att slippa se slöjor över andras rätt att bära vilket plagg de vill.

Men inte nog med det; det liberala samhället visar sig bygga på en radikal ansvarslöshet. »Marknaden« blir det enorma hål som allt ansvar kan dumpas i. »Det enda som är värre än en barnarbetare är en barnarbetare utan arbete« sa min samhällskunskapslärare. Den logiska slutsatsen blir då att kapitalisten gör barnen en tjänst när han eller hon anställer dem. Det är en ansvarslöshet och cynism på en så hög nivå att det är ofattbart.

Bristen på arbete blir bara ett problem för barnarbetaren under väldigt specifika omständigheter, nämligen när barnet reducerats till en arbetare, en som inget annat äger än sin arbetsförmåga. När en så stor del av samhället är inomekonomiskt och centraliserat hos kapitalister att självklarheter som mat, sjukvård och tak över huvudet bara är åtkomliga genom marknaden, då ger arbete frihet och arbetslöshet döden.

Ansvar handlar ytterst om förändring. Det handlar om att veta var felet uppstår så att det kan åtgärdas. Ett radikalt krav på ansvar blir alltså paradoxalt nog revolutionärt i ett borgerligt samhälle.

No Time To Cry

Posted on September 21, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Ok, valet gick inget vidare, kan man säga. Alldeles oavsett hur man förhåller sig till det; som en ren försvarsåtgärd eller som politisk strategi. Det kunde ha varit värre (kan det?), men det kan det å andra sidan alltid.

Men det finns en rak linje mellan vänsterns misslyckande och högerns (inklusive extremhögern– både den nyliberala och den konservativa/nationalistiska/främlingsfientliga) framgång. Som det verkar nu ser det ut som om den gamla onda tiden från 90-talet är på väg tillbaka, men jag var inte politiskt aktiv då så jag har inte så mycket att jämföra med. Hursomhelst så har vi inte tid att deppa ihop nu. Ok, ett par dagar kanske, men sen måste vi torka tårarna och omvandla vår bitterhet och sorg till handling, via hat och ilska.

Nu behöver vi göra två olika saker. För det första måste vi fortsätta den skademinimerande verksamheten, både genom synliggörande och ifrågasättande i (den alltmer motvilliga) media, men också genom rent konkret kamp. Sabotage, strejk, maskning och så vidare.

För det andra måste vi börja kämpa för att vinna, vilket borde börja med att hitta vänner. Nu menar jag inte att vi ska träska ihop i små tokradikala aktivistenheter (såvida inte minst en av dem leder till en storstadsgerilla!), utan snarare att vi behöver börja samlas på våra skolor och arbetsplatser och diskutera ihop oss runt våra intressen. Vad behöver göras?

Alliansens politik har, som jag har uppfattat den, handlat om två komponenter i samma dynamik; jobb och spotifiering, och det verkar rimligt att anta att den kommer att fortsätta i samma spår. Jobbpolitiken har som mål att få ut så många som möjligt i lönearbete (med eller utan lön), kosta vad det kosta vill. Med morötter om det går och piskor om man måste (tankarna går till kapitlen i Kapitalet om den ursprungliga ackumulationen i England). Till »morötterna« hör förstås även kraftiga rubbningar av maktförhållandena mellan facken/arbetarna och arbetsköparna.

Spotifieringspolitiken handlar istället om att sälja ut och privatisera allt. Skolor, sjukvård, apotek, bilprovning — you name it. Det går dessutom jättebra ihop med arbetsideologin; mer privatiseringar innebär sämre effektivitet och mer redundans, vilket innebär fler jobb. Det innebär också att fler skatter förvandlas till avgifter, vilket innebär högre kostnader, vilket innebär mer jobb för att upprätthålla samma levnadsstandard som förut.

Som en del av min punkt två ovan ingår också att hitta tillbaka till folkrörelserna som drev fram välfärdssamhället förra gången (fast, eh, göra rätt och förstöra härskarringen den här gången!). Alltså inte till samma folkrörelser, utan till någon modern motsvarighet — en bas som skapar kontinuitet mellan handlingar. Men hur det ska gå till är jag verkligen inte rätt person att spekulera i.

Nåväl, jag antar att vi möts på gatorna, kamrater!

Gamerlivet är inte så glamouröst som man kunde tro

Posted on September 11, 2010 by Albin" rel="author">Albin

För ett tag sedan fick jag för mig att jag skulle prova StarCraft 2. Bara lite sådär, för att se hur det var. Trots att jag har gett upp min misslyckade gamerkarriär sedan länge. Det var inte en av mina bättre idéer. En gröt- och ångestfylld månad senare köpte jag delar till en ny dator. Hårdvaruträsket visade sig (föga förvånande) inte ha blivit ett dugg mindre träskigt, men lyckligtvis hjälpte Tom’s Hardware och jämförelselistor över processorer och grafikkort till.

Vid det här laget har jag klarat StarCraft flera gånger om, men jag tänkte att medan jag ändå har en speldator så kanske jag borde passa på att komma ikapp lite. Sagt och gjort; jag har nu sprungit runt i någon slags kalkonartad rymd-våtdräkt i Mass Effect, en lika kalkonartad exo-muskulatur-dräkt i Crysis, tittat mycket intensivt på huvudpersonens rygg (som tar upp större delen av bilden) i Dead Space och inte kunnat sova efter en dags intensivt Bioshock-spelande.

Den generella slutsatsen blir att det är illa ställt med spelmarknaden. Konsolifieringen är helt otrolig; alla spel har stora, blaffiga menyer som är uppenbart anpassade för en gamepad och dåligt upplösta TV-skärmar. Värst är de som är avsedda för X-box — de utgör en stilstudie i osmaklig amerikansk design.

Röstskådespelarna i samtliga spel utom möjligen Bioshock (som generellt är bäst på alla punkter, frånsett StarCraft) är också helt värdelösa, och historieberättandet är genomgående oengagerande och platt. Kom igen, Final Fantasy VI hade mer spännande historia!

Jag passade också på att undersöka hur Windows 7 fungerade. Dåligt, visade det sig, föga förvånande. Att behöva köra olika spel som administratör eller i »kompatibilitetsläge« för något slumpmässigt operativsystem var snarare regel än undantag, och det på djupt oförutsägbara sätt. Exempelvis fick jag inget ljud i själva spelet (men i menyn) på Bioshock innan jag körde det i kompatibilitetsläge för Windows 2000. Upplevelsen var lite likartad med att köra spel i Wine (vilket jag misstänker också är nära sanningen).

Färgtemat på ikonerna var också hemskt, och det fanns inget sätt jag kom på att slå av det (även efter att jag hade dödat alla plast-kladd-grafikeffekter som såg ut som en vulgo-amerikansk vantolkning av Apples UI — som inte ens det är speciellt snyggt). Jag trodde hela tiden att mina bildskärmsdrivrutiner var trasiga, för det påminde om hur det brukade se ut i Windows 95/98 i sextonfärgersläget. Henry påstod att det såg ut som om man konverterar video från PAL till NTSC.

Gränssnittet rent generellt (med fönsterhanterare o.s.v.) var, som alla andra i mus-och-skrivbordsparadigmet helt värdelöst. Man måste klicka för att göra allt; allt ska göras genom långa och magiska (»icke-semantiska«) menysystem. Och fönsterhanteraren hanterade inte fönstren, det fick man göra själv (även om man kan säga åt den att börja tila dem — en kraftig förbättring!). Slutsatsen måste bli att det är jag som hanterar fönster åt OS:et när jag drar runt på mina olika mappvisarfönster för att kunna se två stycken samtidigt, inte tvärt om!

Ett annat problem var 64-bitarshärket. Visserligen är nästan alla nya processorer 64-bitars, men det beyder inte att alla program är det. Speciellt inte som det finns någon sorts kompatibilitetsläge för att köra 32-bitarsprogram. Detta leder såklart till att de flesta program inte portas, och så har man någon rörig blandning. Dessa problem förstärks givetvis kraftigt om man har ett operativsystem med mestadels ofri programvara, som ju inte kan kompileras om.

Men den kanske mest givande upplevelsen under min korta tid som gamer (jag tänker installera Debian och börja migrera mitt datande till den nya datorn så fort jag spelat ut Bioshock) var när Windows ringde hem och fick veta att jag inte hade en äkta kopia (för så djupt att jag betalar för en Microsoft-produkt kommer jag aldrig att falla!).

Tankarna går lite till smyga-runt-i-byggnader-banorna i det första StarCraft, när man ska försöka använda en terminal och så plötsligt fälls det upp eldkastare ur golvet; utan förvarning var min dator tydligt fientligt inställd. Skrivbordet blev svart och försågs med en varningstext, och hela tiden när man försökte göra något fick man nya påminnelser om att man inte hade en äkta Windows-version och att man borde köpa en på den och den länken. Förr i tiden höll de sig åtminstone till en liten störig ballong i nederkanten!

Uppenbarligen finns det inte någon sorts korrelation mellan bra programvara (enligt någon definition) och ekonomisk omsättning.

Slutspurt i melodifestivalet

Posted on September 7, 2010 by Albin" rel="author">Albin

I takt med att valdagen närmar sig börjar valrörelsen mer och mer likna en fars, och det är ändå efter att CUFs helt obegripliga clownkampanj verkar ha blåst över. Centerpartiet visar upp sina politiker utklädda till antingen superhjältar eller superskurkar (det är lite svårt att avgöra), med fladdrande giftgrön cape och texten »Vi vänder inte kappan efter vinden«. Problemet är bara att dels vänder sig capen på bilden uppenbarligen efter vinden, och dels så innehar centern möjligen världsrekordet i politiskt kappvändande.

Som om det inte vore nog så kan man dessutom lite längre bort på samma gata beskåda en reklampelare från Moderaterna (som fortfarande hävdar att de är nya!), där de hävdar att semestern är ännu en anledning att fler borde jobba. Eh, vaddå, så det som är bra med att jobba är att man…ibland slipper?

Demokratern…förlåt, »de rödgröna« kontrar med affischer som ser ut som omslaget till någon av Gudfadern-filmerna, och reklam i tidningen där de kommer gående på en tågperrong, ungefär som i en reklamfilm för ett visst norskt herrklädsföretag, och ser så välstylade och retuscherade ut att de påminner om seriefigurer. Försiktigt gömt under bilden är en lista på de mest futtiga och anspråkslösa politiska förslag man kan tänka sig.

Av detta kan man åtminstone dra en slutsats (förutom att de två partiernas anlitade reklamfirmor båda två måste vara helt värdelösa), nämligen att politiken nästan helt lyser med sin frånvaro i den så kallade valrörelsen. Istället diskuteras allt möjligt annat — samarbetsförmåga, bröstpumpar och gud vet allt.

Genom medialinsen förvrids allt till ett jättelikt melodifestivalenliknande spektakel, där någon ska bli arg på någon, någon bli bortröstad och någon få åka till EU-parlamentet, allt mot en bakgrund av sliskig, slätstruken och totalt intetsägande musik som har för lite karaktär för att varesig bli hatad eller älskad. Och precis som i melodifestivalen kan man konstatera en sak med säkerhet: fel parti kommer att vinna. Om det inte var uppenbart innan så blev det uppenbart när alla partier började tjata om »jobben«.

Detta eldas aktivt under av kvällspressens löpsedlar, med sina ständiga budskap om att »så mycket får du i plånboken om parti Y vinner!«. En vän utbrast indignerat när vi gick förbi dem att »vad ska man med gemensam politik till om alla ändå bara bryr sig om hur mycket de får i sin egen plånbok?«, och det ligger verkligen något i det.

Men det finns ändå en relevant skillnad mellan valet och andra jippon, nämligen att utfallet faktiskt gör en skillnad. Inte jättestor, men ändå betydande. Vi lär ju inte få en jämnt bemannad vård, massivt utbyggd spårtrafik, skatt på flygbränsle eller sex timmars arbetsdag, men vi kanske kan slippa att få en motorväg till helvetet, ännu mer segregerad vård och ännu mer privatiseringar.

Samtidigt pågår det så mycket mer intressant kamp alla andra dagar, som till exempel den segdragna fackliga konflikten mot Berns i allmänhet och mot bemanningsföretag i synnerhet. Denna kamp har ännu inte tagit sig till parlamentariska nivåer, men mycket tyder på att den måste dit. Och för att politikerna ens ska ta i den måste vi pressa dem. Hårt.

Arbetet med att återskapa arbetarrörelsen tar inte slut den 19:e, det pågår kontinuerligt. Liksom de fackliga konflikterna och alla andra kamper, dolda som öppna. Och de är tusen gånger viktigare och tusen gånger mer intressanta än det idiotiska mediaspektakel som vi just nu befinner oss i.

Företag vi hatar, del ett: Arla foods

Posted on September 4, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jämfört med andra företag har Arla en särställning, och då menar jag inte det faktum att de i stora delar av Sverige har nära nog monopol på mjölk och andra mejerivaror. Det jag tänker på är att deras framträdande position som intresseorganisation och propagandaorgan.

Genom varje tänkbart medium vräker de ut sin starkt ideologiserade bild av hur deras varor produceras och om mjölkens (odokumenterade!) underverkningar. De driver kampanjer riktade till lågstadieelever, och släpps t.o.m. in med sin »information« i skolan. Vem har inte sett »mjölk är kool«-automaterna i sin matsal som liten? Föräldrar skräms med FUD och får veta att »mjölk ger starka barn«. Uppenbarligen är mjölk, liksom kött, objektivt, och då får man göra vad man vill.

På baksidan av mjölkpaketen ser Arla till att trycka riktad reklam. På mellanmjölken finns knep och lustiga »naturfakta« för barn, som ofta kompletteras med uppmaningar att söka upp Arlas hemsidor på nätet, där de kan bedriva reklam riktad till barn hur mycket de vill. På minimjölken istället horoskop, eftersom det tydligen är vad minimjölksdrickarna vill ha.

De vertikalintegrerar också propagandasystemet genom att också föreslå recept på hemsidan Arlaköket. Och dessa recept bara råkar innehålla ungefär tre gånger så många mejeriprodukter som rimligen borde behövas.

Arlaideologin kan sammanfattas såhär: mjölk innehåller kalcium, det är nyttigt och viktigt för barn (och andra). Mjölk är »naturligt« och främjar en god närmiljö (med »öppna landskap«) och korna som producerar mjölken är glada och nöjda med sina liv.

Mjölkens nyttoverkningar är knappast ett vetenskapligt faktum, men vad som däremot är helt klart är att man klarar sig utmärkt utan att äta mjölkprodukter. Korna för knappast en hälften så idyllisk tillvaro som den som beskrivs i reklamen — de lever långt under sin potentiella livslängd innan de slaktas, och stora delar av sitt liv spenderar de inomhus.

Världens sämsta årstid

Posted on August 15, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Alla mina kläder klibbar. Mitt hår klibbar. Helt utan förvarning har Sommaren, som jag hatar bortom vett och sans, rivit upp vår gamla överenskommelse. Såhär var det: dagarna (som börjar ohemult tidigt och slutar ohemult sent) skulle tillfalla de flinande, glassätande, solande dårarna som flockas såhär års, så att de kan drälla runt och äta glass, kasta godispapper omkring sig och vara dryga i alldeles för få och ständigt allt fulare och mer neonfärgade kläder. Kvällen tillfaller sedan mig — då kan jag göra aktiviteter som att t.ex. andas, röra mig utomhus eller dricka te. Man kan tycka att det inte är för mycket begärt att få dricka te, men jo, det är det visst.

Fast nu är klockan halv ett. Enligt min möjligen trasiga termometer är det nästan 26 grader inomhus, trots att fönstret stått vidöppet i timmar. Utomhus är det någonstans mellan 22 och 24 grader. Enligt min kropp är det åtminstone fem grader för varmt, för jag känner hur svetten rinner i pannan, ungefär som den brukar göra på kvällarna de gånger när mina skoningslösa föräldrar släpat iväg mig till något (billigt) helveteshål för att »fira« semester. Bara det att nu har jag inte lämnat landet. Istället har medelhavet utfört en överraskningsattack mot mig.

Och till råga på allt tvingas jag stå ut med dårarnas ständiga tjat om hur »fint« vädret är (fint?! när det konstant är i vägen? Är ni på crack? En jävla åskstorm är mindre störande!) och hur de ängsligt bevakar väderprognoserna för att försäkra sig om fortsatt helvetesväder, som ett ständigt hån.

Några pratar om att »men det är ju så kallt på vintern«. Ja, det är sant, det är förjävligt. Men kylan kan man ta sig runt — man kan ha tjocka kläder på sig (vilket suger) och man kan framförallt bara skruva upp elementen. Men sommaren kan man inte skruva ner eller klä sig mot. Jag har provat att bada (vilket jag inte gjort på flera år), jag har provat icke-svarta och kortare kläder, jag har provat att blöta håret med handdukar, att hälla kallvatten över mig o.s.v. Det hjälper aldrig mer än max en kvart. Jag kan ju inte direkt ligga i ett kar med kallvatten hela jävla dagen. Ingenting hjälper mot det klaustrofobiframkallande kladdet som hittar en var man än försöker gömma sig.

När vintern kommer ska jag skratta så jävla gott åt er allihopa. Sen ska jag sabba er värme och skratta ännu mer när ni huttrande drar på er allt ni har i garderoben och med förtvivlan inser att det inte räcker. Ingenstans ska ni vara säkra — inte hemma, inte på bussen, inte i skolan, inte på jobbet, inte på affären.

Nämnde jag förresten att ilska en av de effekter värme har på mig?

Mail till Uppsala studentkår

Posted on August 9, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag skickade ett mail till Uppsala studentkår angående det slopade kårobligatoriet:

Hej studenkåren!

Nu när kårobligatoriet har avskaffats så har jag funderat runt mitt medlemskap en del. När jag läser om er tycker jag att ert arbete verkar värdefullt och era åsikter sunda. Det behöves verkligen en motsvarighet till fackföreningar för studenter! Men som jag har förstått det så blir man inte medlem i kåren, utan i en nation här i Uppsala, och nationerna hatar jag, djupt och innerligt.

Deras främsta funktion verkar vara att a) sprida töntiga spexiga omskrivningar (vaddå »gasq«!?) och b) distribuera största möjliga mängd alkohol till minsta möjliga pris (vilket är ohemult lågt t.o.m. eftersom de som jag har förstått det inte behöver betala alkoholskatt). Resultatet av detta är att man kan bli väckt av skränande fulla idioter vilken natt som helst i veckan, samt ett extremt riskbeteende runt alkohol hos många. Detta är inget jag på något sätt vill stödja. Tvärtom skulle jag snarare vilja stänga ner alla nationer, eller åtminstone dra in deras tillstånd att servera alkohol.

Så nu är frågan: kan jag få kakan (studentkårsmedlemskap) utan att behöva äta den äckliga fyllningen (nationsmedlemskapet)?

Vänliga hälsningar,
Albin Stjerna

Deras formulär skickade mig utan ett ord tillbaka till framsidan, men jag hoppas att det skickades.

Det finns inga »användare«

Posted on July 20, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Det finns några katastrofmarkörer man kan leta efter i politiska sammanhang. Om någon börjar prata om att ett »övergångsläge« innan kommunismen införs eller om någon politiker börjar prata om att tvinga personer av vissa folkgrupper att bära vissa igenkännbara attribut — då vet man direkt vart det är på väg.

Den mjukvarupolitiska motsvarigheten till dessa markörer är särskiljningen av utvecklare från »vanliga användare«. Typiskt för detta resonemang är att man i samma veva tar sig rätten att tala för de »vanliga användarna«, som uppenbarligen är så inkompetenta att de inte ens kan uttrycka sig själva, medan utvecklarna reduceras till ett magiskt programmerande prästerskap som ingen någonsin har sett.

Ett typiskt exempel på detta är Apples politik runt iPhone, där App Store utgör en knivskarp gräns mellan »användare« och »utvecklare«. Apple är dessutom mästare i konsten att fylla begreppet användare med den mening som för stunden passar dem, på en sådan nivå att användarna beter sig som de väntat sig.

Problemet med denna uppdelning är att den förstör den gråzon som hackern rör sig i. Många börjar sin bana som hackers just med en önskan att förbättra någon detalj de stör sig på, att omforma sitt datande. Utvecklare/användare-dikotomin är den kulturella delen av ett tvådelat vapen mot hackarna, där den andra delen är tekniska lösningar som inlåsningar och DRM olika smaker.

Den stundande studiecirkeln

Posted on June 26, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag deltar, något perifert, i studiecirkeln runt Det stundande upproret som några av mina favoritbloggar (copyriot, Tusen pekpinnar och Guldfiske) har dragit igång. Tyvärr är jag väldigt dålig på att läsa svåra politiska texter, så jag har svårt att tro att jag kommer att skriva några bra slutsatser här.

Däremot påminde följande rader mig om den (a)sociala webben i allmänhet och Facebook i synnerhet:

“I AM WHAT I AM” är inte bara en lögn, en simpel reklamkampanj, utan en militär kampanj, ett stridsrop mot allt som finns mellan varanden, mot allt diffust som är i omlopp, allt som osynligt länkar samman, allting som förhindrar den totala avskärmningen. Mot allt som får oss att existera och förhindrar att hela världen inte överallt känns och ser ut som en motorväg, en nöjespark, eller som den nya staden: uttrakad, utan passion. Ett välordnat , tomt, fruset rum, där ingen rör sig utom registrerade kroppar, molekylära samlingar och rena varor.

Vad är spotifieringens mål om inte att allt ska se ut som en motorväg eller en nöjespark? Vad är meningen med spotifieringen om inte att begränsa, sätta tak på, varufiera och registrera?

eval.nu

En fortgående undersökning av den politiska tekniken och den tekniska politiken.