Tentan efter tentan

Posted on February 18, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Tentan är inlämnad, men jag känner ändå inte den katharsis som jag hade hoppas på. Det är helt enkelt inte ett tillfredsställande avslut på en veckas konstant ångest att lämna in fem blad handskriven text till en sur ~~fångvaktare~~ tentavakt som ser ut som om han vore hämtad från en dålig polisserie.

Låt mig börja med att säga: det här med pietas är inte min grej. Överheten ska ner, ner i grus, oavsett om det är frågan gud, ödet, kungen eller något annat.

Lärande: vad är det vi bör kunna?

Ok, vi kan väl börja med att titta på kursbeskrivningen. Av någon anledning är den första delkursen på litteraturvetenskapen en historisk kurs – det tycker jag visserligen är konstigt, det vore mer motiverat med en metodologisk kurs, men låt oss lämna det. Det är trots allt inte min sak att avgöra.

I dokumentet Om de historiska kurserna i litteraturvetenskap, som vår lärare har delat ut står följande: »Ambitionen är nedskruvad till att teckna utvecklingen i stora drag, med nedslag i de mest betydande verken och författarskapen«. Ok, så vi ska inte bli experter. Det är väl rimligt. Men det är banne mig otydligt vad vi ska lära oss av dessa enskilda »nedslag« – vilken kunskap om dessa verk ska vi ta med oss från delkursen?

Vi tittar på fortsättningen. Första punkten anger att det handlar om att förstå utveckling (med emfas t.o.m.), och kronologiska sammanhang. Det är även det tämligen luddigt, men en rimlig tolkning är väl att man ska ha någotsånär koll på i vilken ordning verken har getts ut.

Nåväl, angående de där verken då, vad är det vi ska kunna om dem? Jo, vi ska ha gjort oss »förtrogna« med dem (punkt två) – tempus är viktigt här – och vi ska själva kunna »formulera oss om den lästa skönlitteraturen« och »de frågor som väcks i samband med den« såväl muntligt som skriftligt.

Ok, här kan vi konstatera att det fortfarande är ett stort intervall av tolkningar som finns. Vad betyder det att vara »förtrogen«? En extrem tolkning skulle vara att vi måste kunna rita en tidslinje över samtliga bevarade verk för samtliga författare som tagits upp som viktiga under kursen. En mindre extrem tolkning skulle vara att vi bör veta lite om författarna. Någon hjälp att välja mellan dessa två får vi inte genom de givna dokumenten. Men vad betyder det att vi ska ha gjort oss förtrogna med verken? Är det alltså ok om vi har glömt allt tio minuter efteråt?

Vad är det vi bör kunna när vi lämnar kursen efter oss? Och hur ser lärandeprocesser ut? Ok, vi ska ha lite koll på den antika litteraturen och dess kontext. De utgör trots allt en stark influens på modern litteratur. Men är det nödvändigt för resten av kursen att kunna lista Sofokles alla verk? Är det nödvändigt för oss? Växer vi som människor av detta? Knappast.

Den typen av kunskap jag nyss har nämnt skulle jag vilja kalla associativ, eftersom man associerar en bit data med en annan bit data. »Sofokles« -> »420 e.kr«, »Aten«, »Elektra, Antigone, Kung Oidipus«. Att lagra denna typ av information hos människor är dyrt och svårt: det kräver mycket upprepning och dessutom en massa arbete för att upprätthålla minnet.

Hos datorer däremot är det mycket billigt: redan nu har vi wikipedia och google som kan svara på de flesta sådana frågor, och IBM har just lanserat datorn/datorprogrammet Watson, som tävlar mot människor i Jeopardy!. Om tio år kommer man att kunna fråga sin handdator »handdatorn, vilka verk skrev Sofokles?« och få ett svar. Därför är det enormt slöseri att lära människor den typen av information, även om vi antar att informationen inte kommer att ändras (vilket den sannolikt kommer att göra!).

Det här har den pedagogiska forskningen fattat. Den enda som på det hela taget inte har fattat det är Jan Björklund, men det är nog snarare av ideologiska skäl, eller möjligen av dumhet (om det nu går att göra någon skillnad i hans fall).

Människor är istället jättebra på att analysera saker, på att hitta samband och studera processer, och det är väl också ytterst det som litteraturvetenskap handlar om? Att läsa texter och förstå dem på olika sätt, att analysera strömningar o.s.v?

Därför är svaret på frågan i rubriken: vi ska lära oss att analysera litteratur enligt litteraturvetenskaplig metodologi.

Tentan: vad är det vi ska mäta? Eller: frukost i Panopticon

Till att börja med tänker jag fråga vad det är en tenta mäter. Dels är den en strikt disciplinåtgärd (hej Foucault!); det handlar om att tvinga upp docila kroppar ur sängen tidigt som fan, få dem att halka runt på en osandad isgata och att under bevakning som påminner om den fångar utsätts för fylla i svar på frågor på ett papper. För att komplettera känslan av polisstat utförs även legitimationskontroll. Så det första som mäts är med andra ord hur docil ens kropp är: hur lätt den har för att gå upp på morgonen, hur väl den hanterar ångest, hur väl den pressar in sina behov i de strikta formerna – och detta är innan själva tentan ens har börjat.

Allt detta med anledning av att stävja fusk. Varför det? Jo, för att fusk är det mest rationella man kan göra i den situationen! En lapp minns mycket bättre Sofokles verk än min hjärna, därför är det mer rationellt att ha dem lagrade på en lapp snarare än i min hjärna. Men ingen fusklapp i världen kan hjälpa mig att genomföra en välgrundad analys. Med andra ord: om tentan mätte det den borde mäta skulle inga antifuskåtgärder vara nödvändiga! Eller omvänt: förekomsten av antifuskåtgärder innebär att tentan mäter fel saker.

Nåväl, vi fortsätter med att studera vad tentan mäter. I förväg är det känt (genom t.ex. studier av gamla tentor) att det kommer att frågas efter rena faktakunskaper, sådana som människor är dåliga på och datorer bra på. Men det är okänt vilka av alla möjliga faktakunskaper som kommer att fråga efter. Detta lämnar oss som studenter två möjligheter: att antingen lära oss allt utantill eller att lära oss lite och hoppas att det är tillräckligt.

Utöver detta tillkommer en enorm godtycklighet efter själva tentan, och det är kanske framförallt detta som förhindrar min egen känsla av avslutning. Valvet på revolvern i den här ryska rouletten har helt enkelt inte slutat snurra ännu, och jag vet ännu inte om min hjärna kommer att pryda väggen när dammet lägger sig. Hur kommer mina svar att tolkas? Just våra tentor har bara poäng per fråga (ett till tre – även om de är beskrivna med nyckelorden »mycket/icke- nöjaktigt« och »nöjaktigt«), inte totalpoäng och inga gränser för vad som är godkänt.

Det behövs ingen jätteomfattande analys för att förstå att det här strukturerar relationen mellan student och examinator på extremt hierarkiska termer. Examinatorn kan (från studentens synvinkel) i många fall mer eller mindre godtyckligt frånta henom hens inkomstkälla och därmed, kort sagt, hens liv. Detta är knappast ett förhållande man vill ha i ett modernt samhälle.

Så, med andra ord vet vi såhär långt att tentan som examinationsform mäter fel saker, att den strukturerar osunda relationer och att den därför också leder till ett ineffektivt och felriktat lärande.

Bibliotekspolitik

Posted on February 4, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Karl Marx och de andra historiematerialisterna menade (och menar) att varje samhälle innehåller embryot av nästa samhälle inom sig, och därmed även sin egen undergång. Revolutionen kommer inte flygande från skyarna som en deus ex machina, utan vi måste själva söka revolutionens rötter inom samhället.

Ett sätt att göra detta på är att leta efter anakronistiska tendenser i samhället. En sådan tendens är biblioteksväsendet. Egentligen är det helt otroligt att vi fortfarande har bibliotek med tanke på borgerlighetens frammarsch. Folkbibliotek är ju en enkel och välfungerande form av kollektivt ägande, som dessutom åtminstone potentielt står i konflikt med förlagsindustrin. Kommunism i praktiken.

Ett av de intryck jag dragit av trilogin Red Mars är de politiska möjligheterna hos konceptet integrated pest management. Enkelt sammanfattat går det (åtminstone i böckerna) ut på att man odlar mer tåliga och aggressiva växter än ogräset, och på så sätt slår ut det. Som politisk metod innebär det att man i den revolutionära processen bygger aggressiva revolutionära organisationer som fyller faktiska behov, snarare än att blint angripa sina fiender.

En revolution måste trots allt ha en bas, annars har den inget att stå på, och slutar antingen som en tillfällig intellektuell rörelse utan reell makt – som en fin men praktiskt ogenomförbar idé – eller som en serie undanviftade oroligheter vilka slås ner av våldsmonopolet.

Därmed förespråkar jag absolut inte pacifism som metod. Pacifism är inte en användbar metod och har aldrig varit det. Egypten är ett tydligt exempel på att även om revolutionen skulle börja fredligt så kommer repressionen att vara våldsam, vilket lämnar två alternativ: slåss eller dö.

Min nuvarande långsiktiga plan är att utbilda mig till biblioteksvetare och att jobba som bibliotekarie (om det är möjligt – jag har förstått att det inte direkt är det lättaste jobbet att få). Mitt syfte är bland annat att politisera biblioteken och bibliotekarieyrket, och att behandla dem just som ett experiment inför ett möjligt framtida samhälle.

Parallellt med detta finns också ett behov av att på flera nivåer försvara folkbiblioteken, samt att föra en aktiv diskussion om deras syfte. Viktigast av allt – förutom att de inte läggs ner – är att de inte förvandlas till varesig en dumpningstipp för robotböcker eller till en multimediaförmedlarcirkus.

Det här med att läsa litteratur som konst

Posted on January 27, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Idag på en föreläsning fick jag en användbar ledtråd till varför jag har så svårt att läsa annat än science fiction. Föreläsaren förklarade att retoriken och litteraturvetenskapen hade gått skilda vägar någonstans runt 1700-talet eftersom estetik som koncept blev alltmer viktigt för att bedöma litteratur. Det räckte inte längre att bedöma texter efter deras formella innehåll eller budskap, utan man förväntades läsa dem som produkter av en auteurs geni och med en speciell mening – o.s.v.

Själv har jag nästan ingen förståelse för konceptet »konst«. För mig är estetisk i första hand negativt definierat som avsaknad av fulhet, eller snarare som avsaknad av störande moment. I andra hand är det – som tillägg – definierat efter en serie regler. En text är fin om den är typsatt enligt konstens alla regler och om den har ett typsnitt som inte stör läsningen, samt om den följer språkliga konventioner.

Jag är inte heller intresserad av att läsa någon text som någon slags parallell självbiografi om en blödande, lidande auteur. Konceptet är vidrigt. All »konst« är i första hand en produkt av sitt sammanhang, i andra hand en produkt av sin tid och i tredje fall en produkt av en person. Ad hominem-läsningar kan dra käpprätt, även om de skulle »lyfta« ett verk.

Mitt huvudsyfte med läsning (eller tittning) är därför inte att läsa böcker som konst, utan att läsa dem som teori. Framförallt fascineras jag av väl genomtänkta och trovärdiga scenarion som t.ex. de i Red Mars, en bok som på ett mycket trovärdigt sätt skildrar koloniseringen av mars i flera olika lager – socialt, teknologiskt, geologiskt o.s.v.

Ett annat bra exempel är Ghost in The Shell-filmerna (och TV-serierna), som för en ovanligt avancerad filosofisk diskussion för att vara populärkultur.

Tyvärr verkar det finnas någon sorts konsensus inom litteraturvetenskapen om att den behandlar främst just estetiska läsningar av texter, snarare än andra sätt att läsa dem på, så jag antar att det finns ett ganska begränsat rörelseutrymme för min del. Men jag antar att det är för tidigt att säga egentligen.

Om att diskutera högskolereformer

Posted on January 23, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Jag har funderat en del runt det här med högskolan. Eftersom jag studerar och bor i en studentkorridor så kommer ämnet frekvent på tal. Kanske framförallt brukar det sluta med att jag diskuterar betygens vara eller icke vara med en kamrat och granne. Hen brukar förespråka hårdare betygsättning och mer betyg, medan jag känner mig väldigt olustig inför tanken. Möjligen beror det på att vi har mycket olika erfarenheter, men jag misstänker att det också knyter an till frågan om vad syftet med högskolan är. Det är nämligen inte alls klart.

För att sammanfatta så fungerar högskolan idag (grovt indelat) för ett eller flera av följande syften:

att utbilda personer för specifika yrken (ingenjörer, sjuksköterskor o.s.v.)
att fungera som stötdämpare efter gymnasieutbildning dit personer som gått teoretiska gymnasieprogram (d.v.s. nästan alla) kan söka sig för att inte kastas handlöst ut i ett synnerligen ogästvänligt samhälle med hög arbetslöshet
att utgöra en introduktion/inkörsport till forskning i olika ämnen
att vara ett verktyg för självutveckling (t.ex. kan man läsa kurser i ämnen man sysslar med på fritiden eller för att lära sig något nytt)

De flesta alternativ för reformer av högskolan i sig och av studiemedelssystemet kommer att slå olika mot de olika ändamålen. T.ex. skulle högre prestationskrav förmodligen leda till större utslagning och alltså också lägre »produktion« av färdiga yrkesutbildade arbetare, men framförallt också till att stötdämpar/arbetslöshetsreducerarfunktionen och självutvecklingsfunktionen skulle hämmas. Däremot skulle troligen framförallt forskningen och i någon mån de yrkesutbildade bli bättre, beroende på hur dessa högre krav skulle se ut.

Om samhället utanför högskolan fungerade som det skulle och försåg människor med meningsfulla sysselsättningar, vettig bostad och så vidare så skulle jag inte ha något större problem med högre krav i högskolan. Men så länge alternativet är att bo kvar hos föräldrarna tills man är 40 och/eller Arbetsförnedringen, då kan jag ändå acceptera att det förekommer kurser som inte ställer så höga krav som de kanske borde.

Alltså: om vi accepterar denna hårdare-tag-policy, då måste vi även kompensera för all den snedrekrytering enligt t.ex. sociologisk klass som inträffar, och vi måste fånga upp alla de andra fallen (som ändå får betraktas som synnerligen legitima). D.v.s vi behöver institutioner för självutveckling, för rehabilitering av oss skolskadade som inte vet hur man gör annat än att plugga och vi behöver institutioner som ser till att människor har någon sorts meningsfull sysselsättning och tillgång till livsnödvändigheter.

Homeros vs Star Trek

Posted on January 21, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Jag läser Litteraturvetenskap. Det är, eh, spännande. Kursen är vansinnigt ouppstyrd och vi får litteraturlistor med mångtydiga instruktioner (och instruktioner där det är mycket oklart vilken grad av förväntning det finns på oss om att läsa texten) och ofta helt utan sidangivelser. Tyvärr, för jag köpte en bok på femton hundra sidor för omkring 800 kronor bara för att dagen efter få veta att det var några få kapitel i den vi skulle använda.

Hursomhelst så läser vi nu antik (grekisk) litteratur med starkt fokus på de homeriska sångerna (Illiaden och Odyssén). De är förfärliga. Egentligen är det inte så intressant att skriva, men både läraren och klassen gör knappast något annat än att konstant hylla dem och prata om hur relevanta de är än idag.

Jag håller inte med. Karaktärerna är platta, det skriver t.o.m. en av våra komplementärlitteraturförfattare, som dock lyfter fram det som en styrka. Men framförallt så drivs de av de allra sämsta tänkbara motivationskrafter; ärelystnad, avundsjuka, vrede, girighet, harm, skräck, arrogans o.s.v. Flera av karaktärerna (Odysseus och Agamemnon t.ex.) drar på andra, relativt oskyldiga deltagare stor olycka (att bli uppätna av cykloper och att massdö i pest t.ex.) bara för att de är arroganta.

Min föreläsare försökte diskutera detta och menade att det i Illiadens berättelse om Achilles och Hektor finns utrymme för en karaktärsutveckling hos Achilles. I princip går avsnittet han tänkte ut på att Achilles hämnar sin stupade kamrat genom att döda Hektor, som var den som dödade kamraten. Efter Hektors död släpar Achilles runt Hektors lik för att skymfa det, och senare kommer Hektors far för att be om att få sin sons kropp tillbaka. Achilles visar då tecken på att relatera den gamles sorg över sin mördade son till sin egen sorg efter sin mördade kamrat (vars namn jag helt har glömt), och ger med sig.

Detta framhölls alltså av föreläsaren som ett storsint drag. Ok, det är en personlighetsutveckling. Men den är inte på något sätt anmärkningsvärd – det är en resa från en bortskämd, vansinnig treåring till en lite mindre bortskämd, lite mindre vansinnig femåring. Visserligen en förbättring, men knappast en betydande sådan.

Under tiden har jag tänkt vidare på det här med de homeriska sångerna, och försökt relatera dem till Star Trek. Jämförelserna ligger kanske speciellt nära med Voyager (skepp, långt borta som försöker hitta hem, ödesdigra möten med främmande varelser o.s.v.). Och visst finns det även liknelser i rent etiskt innehåll – med de allra sämsta avsnitten.

Det som gör Star Trek och i synnerhet Voyager så bra är hur de högre idealen tillåts råda trots usla omständigheter. Även i riktiga krisavsnitt som The Omega Directive tas beslut på någorlunda demokratisk basis, och istället för att domineras av sina reptilhjärnor tar besättningen och framförallt kapten Janeway vid flera tillfällen mycket storsinta och etiskt högtstående beslut.

De skulle knappast ha spetsat ut ögat på cyklopen och sedan lämnat den att dö, bara för att när de tror att de är i säkerhet häckla sitt offer om man säger så. Åtminstone inte i de bra avsnitten: de dåliga däremot utmärker sig ofta precis genom att de kompromissar med sina etiska ställningstaganden.

Slut gnäll för den här gången, jag kände bara att jag behövde skriva ner det som det inte riktigt fanns utrymme för i klassrummet.

Sagans makt. Om behovet av ett nytt metanarrativ

Posted on January 19, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Jag tittade just på ett tal av Naomi Klein, där hon pratade om vår (den västerländska civilisationens) benägenhet att ta omotiverade risker, främst ekologiska sådana men med ett sidospår om även ekonomiskt risktagande. Huvudexemplen var BPs oljeläcka och oljesanden i Kanada.

Klein talar om vår — åter igen den västerländska civilisationen — historia om oss själva, och återkommer till ett klassiskt metanarrativ: vi är styrda av en historia om vår egen förträfflighet och om vår gränslösa rätt att utnyttja »naturen«, ibland feminiserad som »moder natur«. Det är detta som ger oss vansinnesprojekt som oljeläckan, geo-engineering och kanadas oljesand.

Nu är Klein journalist, vilket jag misstänker påverkar hennes förståelse av världen i det här fallet. Om man sysslar med att berätta historier för människor så får man lätt en övertro på deras vikt över lag. Men samtidigt har jag hört det här metanarrativet — den här historien om historien — lite för många gånger för att avskriva det som bara en journalistisk fix idé.

Jag ifrågasätter inte att det finns en sådan diskurs eller ett sådant narrativ om mänsklighetens oändliga potential. Jag ifrågasätter att det skulle vara drivande i världsutvecklingen. Jag ifrågasätter historien om historien som modell.

För detta har jag tre skäl. Det första är att det är en dålig analys. Den har exempelvis oerhört svårt att förklara hur narrativet uppstod och utvecklas genom tiderna, vilket är centralt för att kunna förändra det. Istället framstår det som om denna härskaridé plötsligt bara uppstod ur tomma intet och sedan dess är ungefär oförändrad.

För det andra har teorin stora problem med realisationen. Hur återskapar sig denna vår kollektiva hybris? Och hur omsätts den i faktiska praktiker? Det är en teori som går uppifrån och ner: från en hög abstraktionsnivå (idéer) till en låg (materiella praktiker), och det gör den vinglig och sårbar.

Det tredje och sista skälet till att jag ifrågasätter teorin är de svar den ger. De är nämligen alltid samma: om problemet är att en förhärskande berättelse om vår makt styr våra handlingar så är lösningen alltid att producera andra berättelser.

Inte sällan är dessa precis lika värdelösa som den man ville bort från. Exempelvis tar de ofta — som i fallet med primitivismen — samma upplägg (»det är vår naturgivna rätt att plundra naturen«) och byter polaritet (»vi måste böja oss för naturens överhöghet och bo i grottor och avstå lagad mat för vårt eget bästa«). Själva problemformuleringen — att det ens skulle finnas en »natur« t.ex — angriper de sällan.

Tro det eller ej, men det finns bra aspekter av att »betvinga« »naturen« och spotta alla gränser i ansiktet. En vägran att acceptera »naturliga« faktum och att söka att ständigt utöka sin räckvidd kan tvärtom vara mycket sunt och leda till arbetsbesparande eller lidandeminimerande lösningar. För att inte tala om »naturligt« i bemärkelsen »evolutionärt fördelaktigt«. Men en förståelse av detta ryms inte inom teorin.

Så vad kan man istället använda för modeller för att förklara fenomenet? Ett förslag är att betrakta hur konkurrens fungerar inom kapitalismen. Enkelt uttryckt så upplevs konkurrensen som ett externt hot av företag: de måste expandera, annars kommer deras konkurrenter att göra det. Och för att kunna expandera (producera mer olja etc) måste de expandera ut i något. Här utgår det ekonomiska systemet från att världen är i stort sett tom och oändlig. På 1800-talet var det kanske rimligt, men knappast nu längre.

Det värdelösa hushållandet med naturresurser är varesig en effekt av individuell girighet hos företagsledarna, eller av en berättelse om människans rätt att utnyttja naturen. Det är en direkt följd av vårt ekonomiska system, kapitalismen.

Automatisera mera

Posted on January 15, 2011 by Albin" rel="author">Albin

En sak som alltid förvånar mig lika mycket är hur många datoranvändare accepterar vansinnigt tråkiga och repetativa uppgifter i sin datormiljö. Mail raderas ett efter ett, filer byts namn på en i taget — och så vidare.

I nästan alla fall när jag själv möts med ett sådant problem så löser jag det med någon typ av script eller annan automatisering (i Emacs med ett makro). Datorer är bra på att lösa just uppgifter som följer ett specifikt mönster — i stil med »byt namn på alla filer som börjar med ‘felfilnamn’ så att de inte börjar på ‘felfilnamn’ längre«, eller »flytta alla filer större än 400 MB i den här mappen till mappen ‘mina stora filer’«.

Människor är också datorer — de kan göra beräkningar och följa mönster. Men de är långsamma i förhållande till silikonbaserade datorer, eftersom de är mycket mer komplexa, och dessutom är de katastrofalt opålitliga i jämförelse. Någonstans längs evolutionens väg har det här med förutsägbarhet och konsekvens helt enkelt prioriterats bort mot något annat.

Vad människor däremot är mycket bra på är att lösa problem som kräver ett mer analytiskt och kreativt tänkande. Som till exempel att instruera en dator att göra en tråkig och monoton uppgift.

Förhållandet människa–dator går åt båda hållen. Precis som att datorn kan fungera som en extern hjärna kan människan utgöra en extern processor åt datorn. Detta brukar jag komma att tänka på när jag ser datoranvändare febrilt försöka dra runt och ändra storlek på sina fönster så att inget fönster skymmer något annat — en frustrerande svår uppgift utan rätt programvara!

Värst på att framkalla tråkiga och monotona uppgifter brukar alltför generaliserade program vara. Jag tänker bl.a. på Word (är det ett skrivprogram, ett layoutprogram, ett ritprogram, ett typsättningsprogram eller…?), Excel (vad är egentligen syftet med Excel? Vad gör det?) och generaliserade filhanterare.

Detta beror — gissar jag — på att ju mer generellt ett program blir, desto svårare blir det för programmeraren att förutsäga användningsområden. Därför måste användaren programmera programmet, och det är de sällan avsedda för, vilket leder till att programmeringen sker genom upprepning av en atomär handling — t.ex. ett filnamnsbyte — i taget.

Tankar kring The Borg kontra The United Federation of Planets

Posted on December 16, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag tittar igenom Star Trek: Voyager, min favorit hittills bland Star Trek. Idag såg jag (tillsammans med delar av pseudokollektivet jag bor i) dubbelavsnittet »Scorpion« från skiftet mellan säsong tre och fyra. Spoilers kommer att förekomma i denna text (typ, vilka karaktärer som deltar och centrala ämnen), men jag försöker hålla dem minimala.

Centralt för »Scorpion« är hur rymdfederationen (eller åtminstone den federationistiska besättningen på USS Voyager) ska förhålla sig till borgerna. Kapten Janeway läser noga igenom rapporter från andra kapteners möte med dem, där de karaktäriseras som »så nära ren ondska man kan komma«.

I detta tema ingår en debatt mellan Janeway och Chakotay, där den senare företräder den mest borgparanoida och militant individualistiska linjen, medan Janeway är betydligt mer pragmatisk. Jag upplever det som att Chakotay—som annars brukar vara mycket klok och nyanserad—representerar den typiska euroamerikanska individualismen med fokus på individens avskiljdhet.

Men så går det upp ett ljus för honom. Borgerna—som jag antar representerar den självupptagna och tvingande/totalitära kollektiviteten—fäller en dräpande kritik över människornas litenhet. Deras individualitet splittrar dem och gör dem små och otillräckliga. I mötet med denna antites omvärderar Chakotay sin inställning och bildar en syntes.

Denna nya syntes är inte vidare tydligt definierad, men den har något att göra med det konstaterande som Den osynliga kommittén gör i Det stundande upprorets cirkel om jaget:

…Västvärlden rullar ut sin trojanska favorithäst överallt: den förbannade motsägelsen mellan Jaget och världen, individen och gruppen, mellan tillhörighet och frihet. Frihet är inte att förstöra våra relationer, utan den användbara möjligheten att arbeta på dem, att flytta runt i dess utrymme, att forma eller upplösa dem. (s. 21)

Eller, som i dialogen mellan Chakotay och Janeway ur »Scorpion«:

CHAKOTAY: It will be your undoing.
JANEWAY: What?
CHAKOTAY: Our conflicted nature. Our individuality. Seven of Nine said that we lack the cohesion of a Collective mind, that one day it would divide us and destroy us, and here we are, proving her point.
JANEWAY: I’ll tell you when we lost control of this situation, when we made our mistake. It was the moment we turned away from each other. We don’t have to stop being individuals to get through this, we just have to stop fighting each other.

Det är ett faktum att det är ett genomgående tema i djupt osympatiska och totalitära samhällen att förneka individuella friheter. Korrelation implicerar inte kausalitet, men vi kan ända dra vissa slutsatser om det. Att direkt förkasta alla individuella friheter är uppenbarligen inte en vidare god idé.

Men samtidigt är det inte per definition frihet att kunna isolera sig med sin egen åsikt hur knäpp den än är. Detta slår mig för övrigt varje gång jag följer någon sorts filosofisk debatt där helt irrelevanta hårklyverier debatteras som om de vore ett slutgiltigt politiskt program för en världsregering. Min »frihet« att beklaga mig över samhällsordningen är så meningslös i jämförelse med möjligheten att ingå i formandet av denna ordning att det nästan blir ett hån att alls tala om den, med tanke på hur lite kontroll jag har över, säg, min bostadsort, mina möjligheter att jobba, eller min närmiljö.

Troligen måste vi ge upp det abstrakta frihetsbegreppet helt eftersom det inte går att ringa in och därför är omöjligt att diskutera (men vill vi diskutera? Med vem? Varför?). Däremot kan man prata om en lång rad fri- och rättigheter: åsiktsfrihet, yttrandefrihet, frihet att äta sig mätt o.s.v. Men hur ska man välja mellan dem när så många är inkompatibla? Problemet är så snårigt att jag misstänker att frågan är felställd. Frågan är då bara vad frågan är egentligen! Det revolutionära projektet är så sorgligt underteoretiserat—åtminstone om vi räknar praktiskt användbar teori.

För övrigt är det omöjligt att diskutera hur frågan löses i Voyager utan att avslöja orimligt mycket av avsnittet, men jag vill tillägga att spänningen mellan de tre olika typerna av kollektivitet är långt ifrån lösta under serien, och att serien må vara radikal ur flera hänseenden, men att den verkligen inte gör upp med sitt euroamerikanska arv på ett tillfredställande sätt i frågan.

Om fallet Assange: »konspiration«, »anarkism« och datapolitik

Posted on December 9, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag har tagit en stund ledigt från min C-uppsats för att gräva runt lite i fallet Assange. Det som först väckte mitt intresse var när jag härom morgonen när jag läste en ledare i DN (jag har betalat för ett kilo nyliberal propaganda!) där stolpskottet till författare refererade till Assange som »anarkist«:

Som David Brooks påpekade i en angelägen DN-kolumn i torsdags vilar föreställningen om att förtroliga samtal är suspekta på en anarkistisk och konspiratorisk världsbild. Inställningen leder mot en total upplösning mellan det privata och det offentliga, en tendens som i sin förlängning är totalitär, inte demokratisk.

Det är symptomatiskt att DN inte kan göra skillnad på person och sak. Assange ≠ Wikileaks! Det är, förutom det, också fascinerande vilka längder bombliberalerna kan gå till för att få ihop sina resonemang. Intressant också att de hävdar att Wikileaks läckor skulle upplösa det privata och det offentliga–jag undrar hur de förklarar att det inte är Nisse Svenssons kontokortsnummer och otrohetsaffärer som läcker, utan enbart information från synnerligen offentliga källor; ambassader, regeringar o.s.v.

Så om jag sammanfattar en lista på felaktigheter i artikeln:

Assange är inte detsamma som Wikileaks, inte ens nästan.
Wikileaks är inte ute efter–och kommer inte heller genom sitt nuvarande modus operandi–att upphäva gränserna mellan det privata och det offentliga.
En upplösning av det privata och det offentliga är inte nödvändigtvis odemokratisk, även om total fascism kräver det.

Notera hur jag inte bemöter anklagelserna om varesig anarkism och konspiracism. Först tänkte jag visserligen att det var hetsen mot anarkister från 20-talets USA som kommit tillbaka i en ännu mer komisk form, men efter att ha läst om Assanges politisk-filosofiska teorier är jag inte längre så säker. Jag accepterar här tillfälligt sammanblandningen av Assange med Wikileaks, eftersom de rent filosofiskt verkar ligga mycket nära varandra.

För att kort sammanfatta den sammanfattande text jag läste (den är verkligen läsvärd, så läs den gärna istället!) så stämmer det att Assange i sin teori är anarkist i bemärkelsen att han är kritisk mot maktcentra i allmänhet och stater i synnerhet. Det stämmer också, i någon mån, att han är konspiracist: hela teorin bygger på »konspirationer«. Men det är inte ödlor som styr världen eller hemliga UFO-labb han menar, utan en betydligt mindre definition.

DN-artikeln visar implicit på en makalöst korkad konspirationsrelativism: alla konspirationsteorier är dåliga. För att sansa oss lite, låt oss titta på en definition av vad en konspiration är. Fleischer och Assange ungefär samma definition av en konspiration:

En konspirationsteori är en teori om existensen av en viss konspiration, i motsats till teorier som förklarar samma historiska händelse som antingen en persons verk eller som resultatet av primärt icke-subjektiva faktorer, oavsett om dessa förstås som slump, struktur, smitta, självorganisering eller någonting annat. Ingen ifrågasätter att någon slags konspiration var i farten den 11 september 2001.

Det finns med andra ord helt klart konspirationer i världen, och det har också Wikileaks senaste läckor visat. Man behöver inte vara speciellt anarkistisk för att vara skeptisk till att dessa helt igenom otransparenta nätverk styr viktiga processer i världen, vilket de helt uppenbart gör.

Centralt för Assanges teori är dock konspirationens nätverkade struktur. Med terminologi från datalogins grafteori visar han att konspirationer knyts samman i ett nätverk av kontakter mellan konspiratörer, och att dessa präglas av olika nivåer av tilltro. Information flödar sedan genom detta nätverk, men olika snabbt beroende på hur stor tilltro de olika kontakterna har till varandra.

Konspirationen fungerar som en tänkande maskin: alla deltagare behöver inte känna alla andra deltagare (faktum är att det vore djupt opraktiskt att ha en central deltagare som känner alla, eftersom det skulle göra konspirationen mycket bräcklig), och beslutsfattningsprocessen för hela konspirationen är därför hela tiden avhängig kommunikationen. Som är avhängig tilliten mellan de olika deltagarna.

Assanges motgift är då att göra »läckor« till ett vanligt inslag, och på så sätt försämra konspiratörernas tilltro till varandra och göra konspirationen så paranoid för sig själv att den till slut blir handlingsförlamad. Målet är alltså inte att genom en protest stoppa vissa praktiker, utan att sabotera möjligheten till konspirationer. Assange sammanfattar det hela elegant med ännu ett resonemang hämtat från datalogin:

The more secretive or unjust an organization is, the more leaks induce fear and paranoia in its leadership and planning coterie. This must result in minimization of efficient internal communications mechanisms (an increase in cognitive “secrecy tax”) and consequent system-wide cognitive decline resulting in decreased ability to hold onto power as the environment demands adaption. Hence in a world where leaking is easy, secretive or unjust systems are nonlinearly hit relative to open, just systems.

Men även om Assange skulle råka vara ett datapolitiskt geni finns det ett starkt behov av att tänka flera tankar samtidigt om honom. Det är trots allt fullt möjligt att både vara ett geni och en våldtäktsman; vi vet inte ännu, och så länge fallet inte har prövats i domstol kommer vi heller inte att få veta. Om man ska värna den personliga integriteten så ingår det också att värna dess kroppsliga aspekter, annars blir det bara hyckel av alltihop.

Det misstänkliggörande av de anmälande kvinnorna som snurrar runt i blogosfären är minst lika allvarligt som ett käppsäkert påstående om Assanges skuld. Tills vidare är kvinnorna både våldtagna och inte våldtagna, och Assange är både våldtäktsman och oskyldig: vi vet inte ännu. Någon sorts allvar måste vi ändå ta deras anmälan på (åter igen: vems integritet pratar vi om annars?). Att kvinnorna, som vissa påstår, skulle ha varit »osäkra« på om de blivit våldtagna eller inte är inte så suspekt som vissa velat lyfta fram. Den samhälleliga definitionen av våldtäkt är betydligt smalare än vad den borde vara. Jag citerar mig själv i en kommentar:

Alltså det finns en ganska stark uppfattning om att man antingen blir överfallsvåldtagen eller så har man »förtjänat« det genom att t.ex. uppföra sig »slampigt« eller »uppmuntra« förövaren. Självfallet borde det räknas som våldtäkt även om man blir våldtagen t.ex. efter att ha följt med någon hem från krogen som man har flörtat lite med, men som man bestämmer sig för att man inte vill ha sex med, men så är det inte alltid. Och framför allt så är det säkert inte helt lätt att reda ut allt i sitt eget huvud. Så jag tycker inte att det tvivlet i sig är speciellt suspekt.

Assange ska självfallet inte utlämnas till USA, men det har inte hänt ännu och det finns inga tecken på att det kommer att hända. Skulle de försöka så måste vi såklart göra allt vi kan för att stoppa det (inklusive väpnade fritagningsförsök, om det skulle finnas möjligheter). Men det är sen. Tills vidare skulle nog Wikileaks må bättre av en annan talesperson.

Chrome OS — en dystopi i praktiken

Posted on December 8, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Så det är såhär webben dör, till hurrarop om dess storhet:

[…] Google vice president of product management Sundar Pichai explained that the philosophy behind Chrome is to build a browser that is largely designed for applications rather than a browser that is designed for documents—ostensibly giving it the potential to become a practical environment for day-to-day computing. That is the vision that Google is advancing with Chrome OS.

Webben ska inte längre vara webben, den ska reduceras till en mjukvaruplattform. Alla »websidor« kommer att förvandlas till dåligt återimplementerade gamla program. Men det blir läskigare. Framförallt pockar säkerhetsretoriken på frågan om säkerhet för vem, i samband med Chrome OS:

Google contends that Chrome OS will be the most secure consumer operating system. Among the most significant security features of the platform is its Verified Boot capability. The initial boot code, which is loaded from a read-only memory chip, will conduct a check to make sure that the system hasn’t been compromised. Chrome OS also encrypts all of the user’s local data and benefits from Chrome’s built-in sandboxing features.

In order to reduce exposure to vulnerabilities, Google says that Chrome OS will have seamless automatic updating of both the browser and the platform. This update system will also be used to push performance improvements and other enhancements over time.

Ett operativsystem som är omöjligt för användaren att modifiera, och som helt tar alla möjligheter till kontroll över programvaran ur användarens händer (detta inkluderar givetvis kill switches, potentiell censur av webtrafik och så vidare). Användaren förvandlas i ännu högre grad än med annan ofri programvara till en passiv konsument, och skillnaden mellan hackers och »vanliga människor« som »bara vill använda datorn«, en synnerligen konstgjord distinktion, blir ännu större.

Chrome OS markerar en återgång från persondatoreran: numera är din dator inte personlig. Programvaran i den är helt bortom din kontroll, och datorn är istället bara ett substrat med syfte att köra dina »webapplikationer«, som körs från en centraliserad server, även den bortom din kontroll.

En funktion är bara en funktion så länge den kan stängas av—del två

Posted on December 6, 2010 by Albin" rel="author">Albin

En kamrat gör större delen av sitt datande på en mac. Oftast går det ganska bra för hen, sådär som det gör för macanvändare. Ibland går det mindre bra, ofta i samband med något mindre vanligt användningsmönster. Sådär som det gör för macanvändare.

Nåväl. Vi hade ställt denna, mac, en helaluminium-macbook, på att bittorrenta, och tänkte att den kunde få stå på och göra det, speciellt som den är så tyst. Alltså ställde vi den på att släcka skärmen, men att inte ställa själva datorn i viloläge.

När vi kom tillbaka efter en stund hade datorn mycket riktigt släckt skärmen utan att ställa sig själv i viloläge. Men hela rummet lystes ändå upp, denna gång av den djupt irriterande pulserande vilolägeslampan. Varför lyser den? Datorn är inte i viloläge! Ok, jag förstår att man inte kan slå av den i viloläget eftersom det är en hårdvarugrej och säkert vore jobbigt att implementera, men nu är faktiskt datorn igång. Med det vanliga operativsystemet på. Blinkandet måste alltså ske aktivt i mjukvaran. En stark känsla av dèja vú från mina tidigare Apple-erfarenheter infann sig.

Den sista appleprodukt jag använde för egen räkning var en alldeles för dyr och alldeles för bräcklig iPod Photo i början på 00-talet. Det var då jag kom fram till att om en (oväntad) funktion inte går att stänga av så är den i själva verket en bugg (d.v.s. inversen till »det är inte en bugg, det är en funktion«). På iPod Photo—och säkert även andra i-enheter—fanns det i alla fall på den här tiden en funktion som gjorde att spelaren pausade uppspelningen om hörlurskontakten råkade dras ur.

Säkert hade någon fiffig filantrop på Apple lurat ut att det var ett vanligt problem och därmed kommit på en fiffig lösning. Och visst, den var fiffig. Problemet är inte att den fanns, utan att den inte gick att stänga av. Och att alla hörlurar jag provade förutom de inbyggda (som snabbt gick sönder) visade sig glappa lite. Inte så mycket att det hördes, men tillräckligt för att pausa uppspelningen. Hela tiden.

Högar av irriterade användare skrev inlägg i olika stadier av ilska och frustration på Apples supportforum, men under loppet av minst ett år hände inget, frånsett att dessa meddelanden skoningslöst raderades utan kommentar. Och detta är företaget som blixtstabbt släppte en ny uppdatering för att kryptera musiklagringen så att inte tredjepartsverktyg kan lägga in musik på spelaren. Till slut gav jag upp och körde Rockbox istället.

Men det blir bättre. Åter till den blinkande datorn! Jag tänkte att möjligen kan man gå runt det hela genom att bara stänga locket. Men efter mycket www-sökande, där jag mest hittade oförstående applefans (»Men varför skulle du göra så? Det är säkert dåligt för din mac, nu tänker jag inte svara för jag älskar din mac så mycket«), fick jag veta att det finns två sätt att stänga locket utan att datorn går i viloläge. Antingen installerar man en insticksmodul till kärnan. Paus för eftertanke. Till kärnan. Alltså den lägsta nivån i hela jävla mjukvarustacken. Eller så ansluter man en extern skärm, tangentbord och mus.

Själv har jag ställt min dator, med Debian, på att inte somna när locket är stängt (att stänga av funktioner ska aldrig vara svårt!), på att vakna på en given tidpunkt och spela en vald låt beroende på dag i veckan som väckarklocka och att spela upp en ljudfil med Hal som säger »I’m sorry Dave, I’m afraid I can’t let you do that« så fort jag stänger locket för att söva ner den. Den kör också en serie script när den vaknar, som exempelvis loggar in mig på nätverket.

Ok att man vill göra datorer anpassade till personer med- eller utan vissa förkunskaper och vanor. Det är ok, det kan jag acceptera. Ok att man vill ha smarta lösningar, det kan jag acceptera. Men att helt anpassa en datormiljö till en så smal mängd möjliga användningsområden och sedan omöjliggöra—eller försvåra—allt som faller utanför, det är bara jävligt. Och det är desutom ett beteende som Apple specialiserat sig på.

Jag föddes inte som en långhårig mjukvarudissident. Tvärtom uppfostrades jag i ett mycket applevänligt hem till en god macälskare. Mina första datorer var macar, och jag var expert på att håna »PC-användare« för deras korkade val av dataplattform. Vägen därifrån var krokig, förbi ruttna begagnade budget-486:or och nätverksinstallationer av Windows NT, till min nuvarande egenhändigt ihopplockade grafiska miljö.

Men det finns inte ett enda steg på vägen som inte har direkt påskyndats av beteenden som Apples. Inga torra teorier om abstrakt mjukvarufrihet övertygar så väl som den enorma skada som cynismen och den ibland direkta dumheten hos företag som Apple, Microsoft, Oracle och Adobe. En dag kommer domen att falla över dessa idioter, deras »appar« och det nervösa pack av fans som följer dem i hasorna.

Ständigt denna minimalism

Posted on December 4, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag är så trött på 00-talet, speciellt på minimalismen. Kan den inte ta slut någon gång? Jag är så dödstrött på lagom ljusblåa nyanser, rundade hörn, och smakfullt avskalad borstad metall. Det är bara ett sätt att dölja den totala brist på fantasi som verkar prägla detta årtionde.

På 80-talet fanns det ett globalt kärnvapenkrig att oroa sig för. På 90-talet hade de »cyberspace« att längta bort till och techno-kitsch. Men vad har vi? Sociala nätverk? Fucking web två punkt noll? Samma jävla www, fast söndertuggat och slängt tillbaka till oss i en ännu mer portionsförpackad portionsförpackning.

Inte ens några vettiga dystopier har vi längre, för att inte tala om utopier. Framtiden finns inte, vi kommer allihopa att dö långsamt i sviterna av klimatförändringarna, en konsekvens av det vansinniga ekonomiska system som är den enda »realistiska« lösningen.

De säger att 90-talet förstörde min generation, 80-talisterna (även om det är tveksamt hur mycket jag räknas till dem). Vänta tills ni får se 90- och 00-talisterna säger jag bara.

Sjuk vård

Posted on November 27, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Jag antar att det inte har undgått någon uppsalabo vid det här laget att Akademiska sjukhuset inte går så bra. Förutom de »ekonomiska problemen« (annars skulle man ju kunna tycka att vård är så prioriterat att det får kosta vad det kostar) har bl.a. två höga chefer avgått.

Den ena av de två cheferna, Memmert, avgår med hänvisning till arbetsmiljön och patientsäkerheten. Artikeln i UNT är värd att citera:

Han skriver i ett brev till sin chef Karin Norlén att han snabbt tappat förtroendet för ledningen för sjukhuset och för psykiatridivisionen eftersom han upplever omfattande systemfel när det gäller struktur, ledning och ekonomi. Samtidigt ser han hur personal slits sönder och hur patientsäkerheten försummas. Situationen är ohållbar, menar han. ”Jag vill inte längre ta ansvaret för det”, skriver han till Karin Norlén.

Detta är en analys som bl.a. delas av Anna Rask Andersen, ordförande i Upplands allmänna läkarförening. I kommentarsfälten på artikel efter artikel påpekas samma sak från olika anställda på sjukhuset. Men ändå ser inte Suurküla, sjukhusets chef som också avgår, några problem. Hon säger att hon »inte har fått annat än positiv respons«. I kommentarerna finns åter igen mängder av avsändare som åtminstone uppger att de jobbar på Akademiska sjukhuset. Ingen är positivt inställd till chefen, för att dra till med en grov underdrift. En av mina favoriter:

Inte är det konstigt att Marie B S. inte har hört all kritik som riktats mot både henne och resten av sjukhusledningen, det är det som händer när man bygger upp sitt inperium med sk linijeorganisation, det är flertalet mil från personalen på golvet upp till toppen. Dessutom har hon säkert glömt den protestlista som skickades runt på Akademiska i våras, där personalen krävde hennes och ledningens avgång. Det är ju tur att hon kan vända det till possitiv [sic] feedback!

eller den här:

Det är skrattretande att Surkulan bara har fått positiv feedback. Det är allmänt känt att hon inte har haft personalen med sig. Det finns många sätt att spara pengar men detta har inte skötts bra. Ledningen har isolerat sig mer och mer och antalet chefer har blivit fler och fler. För en anställd på golvet har det varit omöjligt att få kontakt med ledningen. Ingen har velat lyssna när personal på golvet har haft ideer som varit kostnads besparande utan ledningen har kört på sitt race. Sittande på höga stolar långt i från verksamheterna. Nej hoppas det är fler som får lämna dessa höga stolar. Från en som fortfarande hoppas och tror på Ackis…..

Det borde vid det här laget börja bli uppenbart vad som är på gång: sjukhuset har byggt upp en kommandostruktur som är så komplex och hög att de på toppen (som faktiskt har något att säga till om) omöjligen kan hållas ansvariga för vad som faktiskt händer (se även kommentarerna till den här artikeln).

Men de moderata blodiglarna på landstinget ser förstås bara ekonomiska problem, och pratar om mer »rationaliseringar«. Låt mig gissa, det är inte cheferna som ska »rationaliseras« bort. I en skrattretande respons på kritiken flyttar Erik Weiman, ordförande i landstingsstyrelsen, fokus helt och menar att det parallellt med nedskärningar (»rationaliseringar«) är »nödvändigt att familjen, skolan och arbetslivet tar sitt ansvar för arbetsmiljö och ett liv som förebygger sjukdomar«. Men är inte vården som nu ska rationaliseras just en arbetsgivare? Har de en arbetsmiljö som förebygger sjukdomar?

Man kan ju fråga de städare på Universitetssjukhuset i Lund, som nu strejkar för en rimligare arbetsbelastning, om deras arbetsmiljö förebygger sjukdom:

Ett exempel var att en toalett på Kvinnoklinikens mödrahälsovård skulle städas på 36sekunder. Dessvärre har det inte blivit bättre sedan dess. Våra krav är främst att arbetsbelastningen för oss städare minskar med 40 %, säger Adrian K, ordförande för driftsektion USIL av SAC syndikalisterna.

Eller så kan vi titta på en kampanj som det inte speciellt radikala facket Vårdförbundet driver, med syfte att få de anställda på sjukhusen att ta ut sin rast:

Om alla sjuksköterskor skulle ta ut sina raster skulle vården få stora problem, säger Marika Olsson, legitimerad sjuksköterska på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge och ledamot i Vårdförbundet Stockholms avdelnings styrelse […] Att inte kunna ta ut sin rast är mer en regel än ett undantag på vissa arbetsplatser.

Ok, tänk dig följande situation: du måste välja mellan att ge en patient sin medicin eller att äta lunch. Vad väljer du? Om samma situation återkommer varje dag? Och är det här en arbetsmiljö som »förebygger sjukdomar«? Så fan heller. Är det en arbetsmiljö som behöver »rationaliseras« ytterligare? Så fan heller.

Fragment om kapitalismen som mem

Posted on November 20, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Det slog mig att om man kan, som Dawkins, betrakta kyrkan som en mem, då borde det gå med kapitalismen också. När jag säger »kapitalismen« så menar jag kapitalismen som organisering av samhället. När den replikerar sig själv innebär det att generera fler kapitalistiska förhållanden mellan fler människor.

Många vänsterister olika smaker hånar kapitalismen som »dum«, »slösig«, »ineffektiv« och så vidare, och det är allt sant i någon mån. Men vad den är mer än något annat är stabil. Hur många kriser och revolutioner har den överlevt? Hur många andra sociala relationer (arrangemang) är så allomfattande, så vitt spridda?

Visst, den håller sannorlikt på att driva planeten mot sin undergång, men det är också ett stabilitetsproblem, och det är högst troligt att kapitalismen i någon muterad form ändå kommer att överleva. När ren luft är en bristvara kan man sälja och äga den också. När alla jordens resurser finns bundna i sopor kan man gräva upp och sälja dem också. När jorden är slut kan man kolonisera andra planeter.

Om jag var en rymdvarelse (som levde i närheten) skulle jag vara livrädd för att den jordiska dödsreplikatorn ska sprida sig. Hm, det kunde bli en rätt bra film.

Ubuntu, Wayland och Ars Technica

Posted on November 6, 2010 by Albin" rel="author">Albin

Ars Technica har publicerat en artikel om Ubuntus föreslagna förflyttning från X11-infrastrukturen till Wayland för grafikrendering. Möjligen är det en bra idé; X11 använder ett protokoll från 80-talet (men å andra sidan gör www det också!), och det har visat sig problematiskt att implementera vissa nya funktioner, exempelvis multitouch. Tydligen klagar vissa också på att det går långsamt att rendera bilder, men det är inget jag har märkt av.

Hursomhelst är det inget större problem, eftersom Wayland kan köra en X-server ovanpå sig, lite som Mac OS X gör, och därför kan man köra (om än lite bökigt) alla gamla X-applikationer. Möjligen blir det jobbigt med fönsterhanterandet (tänk om man måste stå ut med gräsliga dra-och-släpp-fönstersystem!!!), men det hoppas jag att någon ordnar.

Däremot blir jag misstänksam av artikeln av tre skäl:

De tjatar om vad »användarna« gör och vill och bryr sig om, garanterat utan någon som helst faktisk undersökning bland »användarna«, och utan någon diskussion om hur denna undersökning (som de alltså inte har gjort, men låtsas att de har) ska tolkas. Det är ju inte alls säkert att majoriteten har rätt!
Artikeln såväl som Shuttleworths citat tjatar om att det här med nätverkstransparens inte är något som någon behöver igen. Nu tror jag dem visserligen att det är så (och att köra en rotlös X-server ovanpå Wayland borde dessutom också tillåta en att t.ex. visa X-applikationer som kör på en server), men det faktum att de tjatar om det och att det är det enda exemplet de kommer på gör mig misstänksam.
Ett av de största problemen med bytet som lyfts fram är att »vissa ofria grafikdrivrutiner inte fungerar med Wayland ännu«. För det första så är det knappast det största eller ens det näst- eller tredje största problemet med denna programvara som knappt är färdig ännu, och för det andra så håller man ju på med Gnu och annan fri programvara för att slippa att mer eller mindre onda företag helt godtyckligt får sätta agendan.

Artikeln i Ars Technica är med andra ord mycket sämre än den borde ha varit.

eval.nu

En fortgående undersökning av den politiska tekniken och den tekniska politiken.