Ett annat moln är möjligt

Posted on May 29, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Joanna Rutkowska på Invisible Things Labs blog har skrivit ett inlägg som behandlar mycket av min kritik mot det som i luddiga (ahaha) ordalag brukar kallas för »molnet«. Det är en vanlig missuppfattning att jag skulle vara emot »molnet«. Det är jag inte. Det vore ju absurt. Det har funnits ett »moln« så länge det har funnits nätverkade applikationer, vilket är ungefär så länge som det har funnits datorer värda namnet. Förr i tiden (och nu på Engelska parkens campus på Uppsala universitet) gjorde man t.o.m. i mycket högre utsträckning sitt datande i »molnet«, d.v.s. på en server, och den lokala dumma klienten man satt vid ägnade sig mest åt att kommunicera med servern, ta emot inmatning och rita på skärmen.

Det finns flera anledningar till att just klient-server-tänkandet inte var en bra modell. Den ena handlar om säkerhet i minst två avseenden. Dels handlar det om tillit och pålitlighet (vilket Rutkowska diskuterar i det ovan nämnda inlägget), dels handlar det om någon sorts grundläggande idé datademokrati.

Den första punkten, tilliten, handlar främst om två saker. För det första: om du lagrar din data »i molnet« så litar du på att de som kör servern varken gör något elakt med din data, eller låter någon annan göra något elakt med den (till exempel för att de knäcker undermåliga säkerhetsrutiner, eller för att de köper datan). Det finns också förmodligen (på grund av outsourcing) en lång, lång rad av företag involverade i olika delar av serverdriften, och du måste lita på alla dessa.

För det andra: om du lagrar din data på någon annans server så måste du lita på att de inte klantar bort den, eller snubblar på sladdarna på servern när du behöver datan som mest. Det är förstås ofta ett förhållandevis litet problem, eftersom de företag som är stora nog att ha köpt en datapark att köra webtjänster på förmodligen också är stora nog att ha bättre utrustning och tekniker än du har eller är, vilket förstås var poängen med att använda deras tjänster från början.

Här är den första punkten (som jag nämnde) betydligt mer illavarslande. Vi vet till exempel att Facebook säljer data till annonsörer. Men som Rutkowska visar i sitt blogginlägg (som du definitivt borde läsa!) så är detta ofta problem som lätt kan lösas genom att användaren krypterar sin data. Det är inte direkt ofta som det är nödvändigt för serveroperatörerna att faktiskt veta vad det är för information som lagras.

I de fall där man behöver dela med sig av sin information till andra kan man använda diverse kryptotrolleri (åter igen, se Rutkowska). Den extra anstränginngen för detta är i princip försumbar, bara någon skriver klientmjukvaran (och mycket av den är redan färdig). Det är bara det att det (som vanligt) inte är något som någon har brytt sig om att göra.

Men den punkt som jag skulle säga är det största problemet med det som idag refereras till som »molnet« är att det är en återgång till ett centraliserat datande. Och det är ett problem. Stora delar av hackerrörelsen kan sägas ha om inte uppstått ur- så starkt utvecklats av hemdatorns spridning. Ett decentraliserat datande innebär en förskjutning av makt till den som datar. Makt att studera, modifiera och så vidare.

De flesta »molntjänster« däremot uppmuntrar till ett svart-låda-tänkande, där det är helt omöjligt att veta hur de olika systemen fungerar internt. Det är den slutgiltiga fascistiseringen, där alla användare är maktlösa och utlämnade in för den centrala nodens väl och ve (tänk Ebba Gröns »Mental istid«).

Det här är en ny fiende som fri programvarurörelsen inte ens har börjat utveckla effektiva vapen mot. För svaret på molnet kan inte vara ett moralistiskt yrkande på en återgång till det lokala datandet på den enskildes maskin (precis som att svaret på problemet med den hållbara livsmedelsproduktionen inte är en återgång till att varenda jävel ska baka sitt eget bröd och odla sin egen mat). Svaret måste även det vara nätverkat, men det måste vara peer-to-peer och decentraliserat på en demokratisk grund.

Men det betyder förstås inte att vi under tiden behöver förkasta alla klient-server-applikationer: själv använder jag t.ex. Amazons AWS för att lagra mina back-uper (givetvis krypterade – vad har Amazon med mina filer att göra liksom?).

Stockholm – mina mardrömmars stad

Posted on May 28, 2011 by Albin" rel="author">Albin

I natt hade jag en Stockholmsdröm igen. Det är något mellanting mellan en faktisk mardröm och en vanlig, konstig dröm. Skillnaden är att skräcken som normalt är närvarande i mardrömmar saknas, och i dessa drömmar ersätts med en pockande känsla av tja, stress. Min mor skulle garanterat kalla det för en stressdröm, men jag har intrycket av att det i och för sig är vad hon kallar alla sina drömmar.

Alla mina Stockholmsdrömmar går ut på att jag ska ta mig från en plats till en annan, mycket som det brukar vara i vaket tillstånd. Utgångsplatsen är ofta misstänkt lik Slussen, men andra faktorer varierar. Återkommande teman är att allt är grått, sikten är begränsad av stora hus som flyter samman till en dimma, och att stadsplaneringen är kaotisk för att säga det minsta. Mycket, eh, som det brukar vara i vaket tillstånd.

Det är alltid svårt att hitta dit jag ska, och det är alltid bråttom. Gångvägar finns knappt, och när de finns så avbryts de ständigt och oförutsett av hinder: ofta byggnader, men ännu oftare av helt livsfarliga bilvägar som bara en galning hade kunnat planera. Mina drömmars Stockholm är byggt för bilister – ungefär som den riktiga staden.

Ett annat återkommande hinder är vatten. Och då är det inte frågan om vackra böljor utan snarare om en blygrå, sjuklig sörja som påminner om det livsfarliga vattnet i gamla plattformsspel, en sörja som får en att undra om det verkligen är kärlek som kännetecknar Mälarens relation till havet. Troligen finns det diffusa toxiner inblandade, bland de kringflytande plastpåsarna och det andra svårdefinierade avfallet. Möjligen även lik, någonstans där nere.

I natt plaskade jag omkring i detta vatten, det var i en grund konstruktion som mycket påminner om en fontän eller en låg bassäng. Jag försökte desperat komma över till andra sidan innan de möjligen elektriska och troligen människoätande ålarna som bodde i fontänen/bassängen hann ikapp mig. Men givetvis var vattnet oerhört trögt, sådär som det alltid är i mardrömmar. Någonstans fanns det också en oerhört härvig väghärva, som var misstänkt lik Slussens ovansida. Jag kan inte minnas att jag forcerade något av dessa två hinder innan jag vaknade.

I det senaste numret av Brand diskuteras Stockholm i en kortare text på en av de första sidorna. Staden beskrivs som »en stjärna som långsamt slocknar inifrån«, och jag skulle säga att det är oerhört träffande. Det är omöjligt att få något gjort på mindre än en halvtimme i Stockholm, eftersom det är så stora utrymmen och så mycket krånglig trafik mellan de olika platser man kan tänkas vilja ta sig till. Och större delen av innerstaden består av likadana affärer om och om igen, så att man måste förflytta sig relativt långa sträckor för att ta sig mellan de platser man vill till. I värsta fall måste man dessutom åka tunnelbana, vilken är långsam, dåligt underhållen och full av långsamma spärr- och biljettköer.

Kort sagt: Stockholm är en värdelös stad, och det är ändå innan jag har nämnt hur bostadsområdena är planerade och hur bostadsmarknaden fungerar.

Företag vi hatar del två: Sony, PlayStation 3 och »OtherOS«

Posted on May 10, 2011 by Albin" rel="author">Albin

För några år sedan lanserade Sony sin nya spelkonsol PlayStation 3. Just denna spelkonsol är ovanligt intressant, eftersom Sony i jakt på ännu mer realistiska miljöer att låta spelarna skjuta ihjäl varandra i hade baserat PlayStation 3 på en ganska så häftig datorarkitektur som kallades för »Cell«.

Grejen med Cell är att den består av en mängd mindre processorer som man kan få att göra flera saker samtidigt, och detta har användningsområden som är långt mycket större än att bara visa film eller spela spel. Framförallt är det användbart till parallella beräkningar av stora matematiska problem.

Nu var det så att PlayStation 3 utöver detta hade ännu ett faktum som talade till dess fördel. Konsolen hade nämligen möjligheten att installera och köra ett valfritt operativsystem, vad som kallades för »OtherOS« i kontrast till »GameOS«, som var det system som körde spelen. Detta gjorde att universitet t.ex. kunde köpa in sexton PS3:or och köra ett beräkningskluster baserat på GNU/Linux för att göra astronomiska beräkningar. Mjukvaran fanns ju redan.

Eftersom Sony är ganska så paranoida så fanns det vissa begränsningar i vad man som användare kunde göra från »OtherOS«-nivån, begränsningar som inte gällde för spelen i »GameOS«. Men de flesta var ändå rätt nöjda, tillräckligt nöjda för att inte i någon större utsträckning försöka hacka konsolen.

Men så kom beskedet från Sony att »OtherOS« skulle tas bort i de kommande mjukvaruuppdateringarna. Detta betydde att universiteten inte kunde köpa nya konsoler till sina kluster om de skulle gå sönder (eftersom nya enheter förmodligen har den nya programvaran), och att alla som ville kunna köpa spel eller spela on-line genom Sonys PlayStation Network (vi återkommer till det) eller att ens kunna spela vissa filmer tvingades försaka sina rättigheter att köra egen programvara. I pressreleasen förklarade Sony att skälet var att:

[…] disabling the “Other OS” feature will help ensure that PS3 owners will continue to have access to the broad range of gaming and entertainment content from SCE [Sony Computer Entertainment] and its content partners on a more secure system.

Det är förstås lögn och förbannad dikt, och många blev upprörda. En kollektiv stämning mot Sony upprättades bland annat, och olika hårdvaruhackers började arbeta på att knäcka de »skyddssystem« som Sony satt upp i konsolerna. Föga förvånande visade de sig inte hålla särskilt länge.

Så hur reagerade Sony på detta? Med stämningar. Detta ledde till flera kampanjer mot företaget för att de skulle lägga ner dem, bland annat från den ökända nätaktivistgruppen Anonymous. Mitt i denna oreda hackades Sonys PlayStation Network.

Viktig information läckte ut från Sonys servrar, som stängdes ner för användarna. Information som inte får läcka ut: personuppgifter, kreditkortsnummer… Sony själva hävdade att de hade bevis för att det var Anonymous som låg bakom, men gruppen själva hävdade att »för en gångs skull var det inte vi!«.

Sonys läcka blev även den föremål för en stämningsansökan från kunderna, och i domstolen vittnade en säkerhetsexpert om att Sony hade kört gammal och buggig mjukvara i de hackade servrarna, trots att de fått kännedom om att det fanns allvarliga säkerhetshål i den.

Ungefär samtidigt lyckades andra hårdvaruhackers helt knäcka PS3, så att det nu åter igen är möjligt att installera egna operativsystem – denna gång med mera fullständig åtkomst till hårdvaran. Och PSN är såvitt jag vet fortfarande nere.

Man skulle kunna säga att det i denna historia finns minst en läxa att lära sig.

Doktor Glas om skärgården

Posted on May 9, 2011 by Albin" rel="author">Albin

I Doktor Glas finns följande underbara utdrag angående skärgården:

Jag tycker inte så mycket om varken bekanta eller villor eller skärgården. Framför allt inte skärgården. Ett landskap hackat till kalops. Små holmar, små vatten, små bergknallar och små mariga träd. Ett blekt och fattigt landskap, kallt i färgen, mest grått och blått, och likväl inte fattigt nog att äga ödslighetens storhet. När jag hör människor berömma skärgårdens vackra natur misstänker jag alltid att de har helt andra saker i tankarna, och vid närmare undersökning visar det sig nästan alltid att misstanken bekräftas. Den ena tänker på den friska luften och de sköna baden, den andra på sin segelbåt och den tredje på abborrarna, och allt detta går för dem under rubriken vacker natur. (Hjalmar Söderberg, Doktor Glas s. 48–49. Bra böckers utgåva från 1979)

Jag, som bott större delen av mitt liv i Stockholms skärgård, kan inte annat än hålla med!

Cyberpunken och jag

Posted on May 7, 2011 by Albin" rel="author">Albin

De senaste månaderna har jag spenderat en stor del av min fritid i olika cyberpunkböcker, främst Gibsons (jag läste nyligen klart Sprawl-trilogin och håller nu på med Spook Country, även om den kanske inte kan betraktas som cyberpunk), men också Stephensons Snow Crash.

Det är något speciellt med genren, och framförallt då William Gibsons framställning av den, som fångar en central upplevelse som jag har av tillvaron. Det är i någon mån en posthumanistisk upplevelse skulle man kunna säga, även om det är något större än så. En känsla av att människan som sådan i många fall inte längre är politiskt eller sociologiskt relevant.

I Count Zero handlar en av sidohandlingarna om en kvinna som plockas upp av en mycket rik person för att jaga rätt på källan till ett speciellt konstverk. Detta ger en möjlighet till en surrealistisk kollission mellan världar, som leder fram till en slutgiltig observation: »And, for an instant, she stared directly into those soft blue eyes and knew, with an instinctive mammalian certainty, that the exceedingly rich were no longer even remotely human.«

Den kultur som möter en i Gibsons värld(ar) är söndersamplad till ett vansinnigt dubstep-liknande töcken av ljud, bild och hallucinationer. Gränserna mellan kultur, droger, läkemedel, självmodifiering och teknologi har helt upplösts. Det är en kultur som ständigt genereras om i nya pastischer, driven av de gigantiska och ständigt växande ekonomiska och sociala skillnaderna mellan människor, genererande ett landskap där det inte längre är möjligt – eller ens meningsfullt – att göra skillnad på hög och låg kultur, och i synnerhet inte över tid.

Men Gibsons värld styrs inte enligt de klassiskt liberala–individualistiska principerna. Det är långt ifrån den gängse rationella fria viljan som driver karaktärerna. Istället är de alltid genomkorsade av krafter mycket större än de själva, krafter som de oftast varken förstår eller kan kontrollera. Det kan röra sig om droger, artificiella intelligenser, dunkla psykiska drifter eller mer mäktiga individer (för vilka samma premisser åter igen gäller).

Allt detta sker dessutom i en ständigt uppkopplad och hypersnabb värld, mycket lik vår samtid, där internetfenomen uppstår, sprids, dör och samplas snabbare än någon (utom möjligen Know Your Meme) lyckas uppfatta.

Det som posthumanismen främst hänger på, skulle jag vilja säga, är fenomenet »utökat medvetande«. Min dator är inte en enhet i vilken jag lagrar mitt tänk (sparar mina tankeprocesser), den är del i mitt tänkande. När jag gör att-göra-listor så kopplar jag in min översikt och planering långt in i hjärnans belöningssystem, som ser till att det känns bra varje gång jag tar ett projekt lite närmare sitt fullföljande, och denna poäng görs långt mycket mer konkret i bland annat Gibsons framtidsvisioner.

Jag antar att det är det som får mig att uppskatta Gibsons Sprawl så mycket. Det är på något sätt mer hemma än hemma.

Om LAS-hatare

Posted on May 3, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Som av en slump snubblade jag över ännu en LAS-hatar-text, denna gång i Sydsvenskan. Tydligen är den baserad på (d.v.s. reklam för) en bok med den vitsiga titeln »inLASt«.

Anledningen till att jag över huvud taget bryr mig om att läsa denna artikel är att jag är uppriktigt nyfiken på hur dessa LAS-hatare resonerar. Tyvärr blev jag besviken.

Resonemanget verkar gå ungefär såhär:

Människor »fastnar« på jobb de inte vill ha.
LAS turordningsregler fungerar bäst om man varit anställd länge på samma jobb.
Det är alltså LAS som gör att människor är kvar på sina jobb för länge.

Steget från 1 och 2 till 3 är helt sömlöst, och sker utan någon som helst förklaring. Men hallå, korrelation implicerar inte kausalitet! Det finns tusen andra tänkbara anledningar till att människor väljer att stanna på en dålig arbetsplats: fruktan för arbetslöshet, misstro (d.v.s. »det är inte bättre någon annan stans«), normer om arbetslivet, fruktan för vad chefen och arbetskamraterna ska säga – och så vidare.

Dessutom är många av de arbetsproblem som beskrivs i texten inte individuella. Det är knappast Barbros fel att hon »upplever jobbet som en evig kamp« – det är den vardag som många lever med till följd av nedskärningar och »effektiviseringar«!

Men vad som är ännu mer talande är att artikelförfattaren inte ens diskuterar LAS utifrån sitt syfte: att skydda arbetare från arbetsköpares godtycke. Den medicin som föreskrivs är bara att avskaffa LAS helt och hållet, och därmed avskaffa all trygghet för alla.

Men det är ju enligt författaren just fruktan för den totala utsattheten som nyankommen på en arbetsplats som artikelförfattaren anger som skäl till att människor blir just »inLASta«. På vilket sätt skulle situationen bli bättre av att införa samma otrygghet för alla?

Nej, det är uppenbart att det inte är arbetarnas hälsa som dessa bok- och artikelförfattare har i åtanke.

Min andra första maj i Uppsala

Posted on May 1, 2011 by Albin" rel="author">Albin

För att balansera mitt tidigare besinningslösa hat så tänkte jag nämna hur jag spenderade min första maj. Först gick jag med vänsterpartiets tåg från Vaksala torg. Det var ganska segt, och slagorden var inte vidare genomtänkta (bland annat rimmade ett »alliansen är så kassa // ge oss vår försäkringskassa«, och ett annat blandade ihop »samma« med »lika«, med fatala semantiska konsekvenser), men det var roligare än att sitta hemma.

Efteråt lyckades jag och några kamrater ansluta till Uppsala LS tåg. Där var det (precis som väntat) betydligt roligare, i synnerhet när vi gick förbi KDs barnfamiljsjippo och skanderade »krossa KDs homohat // hacka Hägglund till oblat«.

Jag noterade också att även om båda tågen hade barnfamiljer så var medelåldern i vänsterpartiets tåg mycket högre, och antalet barn per capita i syndikalisttåget mycket större – det fanns ett veritabelt barnvagnsblock längst bak. Och barnen var gulligare också!

Det verkar som att den förra vågen av vänsteraktivister, de som stannade kvar och blev vettigare istället för att hoppa av, nu börjat närma sig trettio och unisont skaffar barn. Om mina (om än knapphändiga) egna erfarenheter av barnens föräldrar är något att gå efter så ska det bli spännande att se vad det blir av dem när de blir stora.

Utöver detta så tänkte jag också på den överlappning av slagord som verkade finnas mellan vänsterpartiets och syndikalisternas tåg: de genomgående dragen (hat mot högern, försvar av fackliga rättigheter, feministiska grundfrågor, förkortning av arbetsdagen) var konstanta, även om syndikalisterna använde ett något färgstarkare språk.

Det borde väl egentligen inte komma som en överraskning: även om många (inte minst inom partiet) tycks ha glömt det så är Vänsterpartiet trots allt en revolutionär kamporganisation i någon bemärkelse. Den är bara inriktad på en specifik terräng (riksdagen).

Givetvis kan man ha rent taktiska åsikter om hur denna kamp bör föras, av vem och på vilken arena, men jag tycker ändå att det finns fog för en större kamratlighet än man brukar se med tanke på att vi uppenbarligen inte har hittat en vattentät revolutionär strategi ännu. Vem är jag att svepande fördöma en hel strategi, jag som mest ägnar mig åt tyckande som i ärlighetens namn är nära nog värdelöst?

Därmed inte sagt att jag inte skulle tveka att hugga huvudet av eventuella aspirerande Stalinkloner som otvivelaktigt skulle hoppa fram ur detta parti vid en revolutionär situation.

Min andra valborg i Uppsala

Posted on April 30, 2011 by Albin" rel="author">Albin

För ungefär ett år sedan spenderade jag min första valborg i Uppsala. Överallt annars så betyder valborg att barnfamiljer tittar på brasor och högstadieungdomar super så att de spyr i buskarna, eller det är åtminstone så jag har förstått det.

Men Uppsala är annorlunda. Uppsala är en studentstad, vilket innebär att en stor del av befolkningen består av de facto alkoholister. Detta gör att staden från och med fredag (»kvalborg«) eftermiddag till och med söndag (första maj) morgon förvandlas till ett slagfält. Plötsligt driver det runt fulla, skrålande människor över hela staden – klockan tio en lördagsmorgon.

Värst är koncentrationen i parkerna, där de fulla människorna konvergerar för att supa, skräna, hänga bland filtar och hälla öl över varandra. I detta gytter uppstår också en hastigt sammankopplad kommunal- och ekonomisk infrastruktur i form av bajamajor, glasåtervinningsbubblor och containrar (av vilka de två senare ingen använder) respektive korvförsäljare och godisstånd.

Tidigare idag, på eftermiddagen, tänkte jag att jag skulle gå »och titta på zombierna«. Skratta lite åt de vansinniga fulla människorna. Men ganska fort fastnade skrattet i halsen. Några få klungor av packade, skränande idioter en kväll kan vara roligt – ha ha, de har frätt bort hjärnan haha – men när de fyller horisonten så långt man kan se åt alla håll, då antar det hela episka proportioner. Synen är awesome i ordets sämsta bemärkelse.

Och när man står där mitt bland människor med teknologoveraller och ballonger i form av penisar och ser folk vingla fram i gyttret av människor, över den flera decimeter tjocka hinnan av krossat glas, söndertrampade ölburkar och plastglas och nyligen borttappade flaskor och hör kakafonin av människor som sluddrar och skriker för att överrösta varandra – då träffas man av insikten som ett expresståg i ansiktet. Det här är resten av mänskligheten. Det är inte roligt. Det går inte att distansera sig. Man vill bara gå hem och gömma sig under en filt och gråta.

Man kan inte undkomma detta gigantiskt kollektiva vansinne. Det är värre än krig, för krig har åtminstone orsaker: hämnd, girighet eller något annat. Men detta är per definition befriat från mening. Det är bara »kul«.

När jag besökte parken igen nu när det blivit mörkt och inte så lite kallt så var den i stort sett övergiven – och förvandlad till en soptipp, med ett i princip heltäckande lager av mellan en kvarts till en halv meter sopor. Bredvid vägen stod ett hörn från en vinklad soffa kvarglömt.

Och jag tänker att fuck this shit, jag flyttar till rymden och så kan ni dra åt helvete.

Kort recension av Amazons eboksläsare Kindle

Posted on April 19, 2011 by Albin" rel="author">Albin

En av de saker som jag varit mest avundsjuk på i Star Trek (förutom det jämförelsevis sorglösa livet i den framtida rymden) är deras PADDs. Att vi idag på 10-talet fortfarande tvingas dras med papper känns som en oförlåtlig anakronism. Papper kommer bort. Papper måste släpas runt. Man skär sig på papper! Papper tillverkas av träd!

En av mina mer vilda och mindre beprövade teser är att alla problem egentligen kan reduceras till logistiska problem. Nästan alltid när man möts av en svårighet så består den i att frakta föremål/person A till plats X för att där kunna utföra handling P. Och att ha data lagrad i papper leder till en orgie i logistiska problem i stil med »var la jag mitt papper«, »varför måste jag släpa på den här femkilos-boken?«, »vilket anteckningsblock skrev jag nu i«, »på vilken av de här 30 papperna finns mina anteckningar« och så vidare.

Datorer däremot eliminerar (nästan) alla logistiska problem. Därför har jag försökt ersätta mina papper med datorer sedan några år tillbaka. Det har gått sådär, om jag ska vara ärlig. Men efter att en av mina vänner förklarat att Amazons läsplatta Kindle är det närmsta vi kommer en PADD i den bistra gråa pre-apokalyps vi lever så beställde jag en från nätet. Dollarn är ju ändå såpass låg.

Och såhär långt är jag mycket nöjd. Battertiden är så lång att jag hittills helt glömt bort det. Det är lätt att överföra böcker, och med hjälp av bokorganiseraren (och framförallt -konverteraren) Calibre slipper man oroa sig för att det ena eller andra formatet inte stöds.

Även PDFer fungerar, men om man vill visa A4or i stående format på den lilla sextumsskärmen så gäller det att ha bra syn. Men det går. Däremot gigantiska tiomegabytes-PDFer med (stora) bilder av sidor tar märkbart längre tid att ladda, ibland flera sekunder. Den medföljande tjänst/funktionen som gör att man kan maila dokument till en speciell adress och sedan automatiskt få Kindlen att ladda ner dem när den är WiFi-ansluten för också tankarna till PADDs och ger en sådär härligt futurisk känsla i magen.

Det går även att markera text och skriva kommentarer, som man sedan kan synkronisera med Calibre. Gränssnittet är hyfsat intuitivt och fungerar som väntat, och ordboken kommer väl till pass när man läser böcker på svårare engelska. Nottagningssystemet fungerar över förväntning.

En intressant funktion är också att Kindleprogramvaran visar en liten progress bar i nedre hörnet av skärmen, som visar hur långt igenom dokumentet man har kommit, både visuellt och i procent. Detta upplever jag som stimulerande i mitt läsande, och det påminner mycket om hur jag hela tiden brukar räkna hur långt jag har kommit och hur långt jag har kvar när jag läser pappersböcker.

Så, vad är dåligt? Ja, till att börja med så är Kindle knappast den universalpryl som kommer att frälsa oss från papper, mest för att den är så dålig på att ta in information – vilket inte är konstigt, med tanke på att det är tänkt att vara en visare för digitala dokument. Den är heller inte bäst i världen på PDFer, men det beror mest på att skärmen är för liten – och en större skärm skulle undergräva tanken med att ha en liten och smidig enhet.

Däremot fungerar den utmärkt till att skumma uppsatser, läsa nedladdade hemsidor eller inlägg från RSS-flöden (jag har skrivit ett hack som knyter ihop sluk/readproxy och notmuch med Kindle via Calibre) och att läsa e-böcker eller (i något mindre grad) scannade mindre böcker – pocketar och liknande.

Och även om jag såhär långt inte har upplevt några mer problem än en frysning (som avhjälptes med omstart), så misstänker jag att den inte kommer att hålla speciellt länge. Hela enheten har en stark känsla av halvbillig plastelektronik över sig, och mina misstankar blir inte direkt lugnade av att Amazon hela tiden släpper nya modeller (som alla kallas Kindle, utan versionsnummer).

Så sammanfattningsvis kan jag säga att jag föredrar att läsa på min Kindle framför böcker, mest för att den är mycket lättare och (oftast) har mycket snyggare typsnitt. Men än är det ändå långt kvar till framtiden.

Om Star Treks Prime Directive

Posted on April 5, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Ju mer Star Trek jag ser, och ju mer kultur som inte är Star Trek jag konsumerar, desto mer ökar min respekt för ST. Eftersom jag läser litteraturvetenskap, och därför tuggar i mig en roman varannan dag ungefär, är denna ökning ganska snabb. Jag visste att gammal kultur var dålig, men inte att den var en så etiskt efterbliven smörja! Såhär långt (antiken till och med 1800-talet ungefär) har det varit ett kompakt mörker med bara ett fåtal ljusglimtar.

Ett av de direktiv som ofta återkommer i Star Trek, och som jag först på senare tid har börjat uppskatta är det som kallas för »The Prime Directive«. Det skulle kunna ses som ett resultat av de mest dyrköpta erfarenheter från tusentals år av kolonialism på jorden, och reglerar framförallt interaktionen mellan federationens rymdskepp och andra civilisationer. Men, som kapten Picard noterar i The Next Generation-avsnittett »Symbiosis«, så är PD mer än bara ett direktiv – det är en filosofi.

Från början handlade direktivet framförallt om kontakt med civilisationer som ännu inte hade tillgång till warpmotorer, men senare utökades det till att även reglera kontakt med även mer utvecklade civilisationer. Framförallt förbjuder direktivet inblandning i andra civilisationers utveckling, och allra mest så för för-warpkapabla civilisationer, där all kontakt i princip är förbjuden.

Med warp-kapabla civilisationer tillåter direktivet dock inblandning, byteshandel och så vidare, men fortfarande bara så länge det inte påverkar deras utveckling. Att till exempel ta ställning i ett inbördeskrig – även om frågan är till synes självklar – är uteslutet. Vissa undantag tycks dock göras för medling, men såvitt jag vet är det oklart vad som gäller i den frågan.

Det här kan låta luddigt och dessutom kulturrelativistiskt. Är alla kulturer »lika bra«? Ska man inte ingripa när t.ex. invånarna på en planet brutalt utnyttjar en annan planets beroendeställning till dem? Här är PD mycket tydligt: nej, det ska man inte.

Dessutom har våra erfarenheter från Jorden lärt oss att vi bör vara försiktiga med att dela upp världen i »utvecklade« och »underutvecklade« nationer eller folk. Är inte denna uppdelning i warpkapabla och för-warpkapabla civilisationer ännu en iteration av uppdelningen mellan utvecklingsländer och utvecklade länder? I det här inlägget tänkte jag diskutera dessa frågor.

Låt mig börja bakifrån, med uppdelningen i warp/för-warpkapabla civilisationer. Jag vill mena att denna uppdelning är radikalt skild från vår egen uppfattning om civilisationens utveckling eftersom den handlar om (icke-) förekomsten av en mycket specifik teknologi.

Antingen har en civilisation tillgång till rymdskepp som kan färdas i warphastighet (över ljushastigheten), eller så har de inte det. Det finns liksom inga gråskalor egentligen, på ett helt annat sätt än vad som kan argumenteras för det mer luddiga utvecklingsbegreppet. Detsamma gäller för »civilisation«. Eftersom rymden är stor så lever de flesta civilisationer på en begränsad yta, och definitionen blir då (ungefär) »de varelser som bor tillräckligt nära varandra för att utgöra ett ekosystem«.

Eftersom det är långt mellan civilisationerna så är inblandning i deras utveckling en fråga om ansvar. Mest viktigt blir detta för för-warpkapabla civilisationer, eftersom de inte har någon möjlighet att svara på ett närmande från en warp-kapabel civilisation. Om Starfleet skulle bränna iväg och dumpa ett kemilabb på någon för-warp-planet så skulle invånarna inte ha någon möjlighet att ställa dem till svars om detta labb exempelvis hamnade i händerna på en terrorgrupp som gjorde kemiska massförstörelsevapen – de skulle inte ens kunna kontakta sina »välgörare«.

Med avancerad teknologi blir det mycket lättare att på omfattande sätt påverka civilisationers utveckling. Däremot blir det inte nödvändigtvis lättare att förutsäga hur denna utveckling kommer att gå till. PD handlar därför mest om att skydda framtiden från klåfingriga välgörare i nutiden, inte för att det skulle saknas reella värden (tvärtom handlar ju PD just om värden som bör bevaras!), utan för att framtiden inte kan förutspås.

För medan relativism i en så sammanflätad och interagerande värld som vår är sjuklig, feg och förlamande, så är den nödvändig, sund och klok inför svagt sammankopplade civilisationers interaktion.

Telefonen och dess oförtjänta position i samhället, del fyra: forcerad fjärrnärvaro

Posted on March 21, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Då har det blivit dags för den fjärde och sista delen i min textserie om telefoner. I det här inlägget tänkte jag utgå från det fenomen på engelska heter »telepresence«, men som jag har valt att översätta till »fjärrnärvaro«, och utifrån det resonera kring hur det i praktiken omvandlas till ett instrument för social kontroll.

Med jämna mellanrum hör man hur teknikentusiaster pratar om hur fjärrnärvaro ska rädda oss från klimatkrisen och allehanda logistiska problem genom att möten över videolänk ska ersätta faktiska fysiska möten. Vad de menar med »fjärrnärvaro« är lite olika: vissa pratar om avancerade instrument (t.ex. fjärrstyrda robotar med kamera), men nästan alla tycks tänka sig att det åtminstone inkluderar video.

Här kan det vara värt att stanna upp och fundera lite över vad närvaron i fjärrnärvaron egentligen handlar om. Framförallt verkar det röra sig om just synkroniteten hos kommunikationen, om att man hör och ser vad som händer just nu. Det innebär också att den som närvarar närvarar åtminstone så gott som med hela sin uppmärksamhet.

Känns det igen? Det här är ju två utmärkande egenskaper för telefonkommunikation som jag beskrev i det första inlägget i serien! Vad jag med andra ord vill ha sagt är att det är en gradskillnad snarare än en artskillnad mellan ett telefonsamtal och fjärrnärvaro, det är bara en fråga om tillgång till färre informationskanaler (telefonen har bara ljud, men saknar taktil och optisk närvaro). Telefonen är helt enkelt ett redskap för att fjärrnärvara.

Närvaron går förstås åt båda hållen: den som blir uppringd måste kontinuerligt erkänna den uppringandes närvaro, och tvärtom. Båda tvingas närvara. Och precis som när någon knackar på dörren så utgör även ett icke-svar ett svar i sig: »jag är inte hemma« eller »jag vill inte svara«. Att äga en telefon är att låta alla som kan ens adress (telefonnummer) teleportera sig hem till en – när de vill.

Det här är både en fantastisk möjlighet och ett hot – förstås. Det erbjuder snabb och (ibland) effektiv koordination med ens vänner, förtroliga samtal et cetera. Men myntet har förstås också en baksida, och detta var något som slog mig när jag tittade dels på SVT-dokumentären /Säljsekten/, men kanske ännu mer när jag såg på uppföljaren /Generation utanför/.

Ett återkommande fenomen i dessa båda dokumentärer var hur arbetsköpare använde just forcerad fjärrnärvaro som ett vapen mot sina anställda. Det kanske viktigaste målet verkade vara att externalisera personalkostnader genom att de möjliggör för arbetsköparen att kunna ringa in anställda när som helst och med kort varsel. Tänk dig själv: när som helst kan chefen teleportera sig in i ditt vardagsrum och kräva att du ska komma och jobba – och om du vägrar prata med henom (d.v.s. inte svarar) kan du vänta dig en utskällning allra minst.

Den första nivån av kontroll som denna forcerade fjärrnärvaro möjliggör är alltså spontana ingrepp i din tillvaro. Den andra nivån består sedan av den självkontroll som är en konsekvens av den första nivåns konkreta hot. Vågar du bjuda in vännerna på middag om du vet att chefen kan ringa och vilja att du ska komma och jobba? Vågar du vara någonstans där du inte har täckning, eller kommer telefonen att även fungera som en elektronisk fotboja?

Men det finns inte något i själva telefonen som sådan som bestämmer att den måste användas för den här typen av social kontroll. Det är snarare något som uppstår i en komplicerad interaktion mellan sociala (och ekonomiska) koder och tekniken – även människorna måste programmeras för att systemet ska uppstå.

Det betyder att problemet kan bemötas såväl med tekniska metoder (fejkade telefonavbrott o.s.v.) som med sociala (vägran att svara i telefon, samarbete med arbetskamraterna o.s.v.). Här är det framförallt möjligheten att neka närvaro som är den lättaste tänkbara angreppspunkten, även om man även skulle kunna tänka sig att kräva betalt även för den tid då man är beredd att svara i telefon.

Telefonen och dess oförtjänta position i samhället, del tre: krånglopol och teleindustrins modus operandi

Posted on March 19, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Det har nu blivit dags för det tredje och näst sista inlägget i min serie om telefoner. Här kommer jag främst att diskutera mobilteleoperatörerna och marknaden för mobilabonnemang, samt lite kort infrastrukturen för mobiltelefoni. De två första inläggen handlade om generella kommunikationshastigheter respektive rent tekniska utvecklingsmöjligheter.

Bloggaren Fredrik Edin introducerade begreppet »krånglopol« som en översättning på »confusopoly«, som förekommer i serien Dilbert. Ett krånglopol är, menade Edin, när »…alla aktörer på en marknad försvårar prisjämförelser så att de slipper konkurrera om priset med varandra. Detta sker ofta genom en massa diffusa och svårbegripliga abonnemang«. Senare länkade han det även till kognitiv dissonans – ett fenomen som gör att man t.ex. känner sig smart efter att ha gjort ett dåligt köp som ett försvar för att upprätthålla sin egen förståelse av sig själv som någotsånär rationell – och byggde in det i sin egen begreppsapparat runt det han kallar för »spotifiering«.

Egentligen är det här med mobiltelefoni mycket enkelt. Man skickar data, d.v.s. ettor och nollor. Dessa ettor och nollor kan vara det som kallas för datatrafik, men det kan lika gärna vara röstsamtal eller SMS. Som telefonanvändare intresserar man sig i de flesta fall (SMS och rösttelefon) för att trafiken har en hastighet över ett visst tröskelvärde, som gör att samtal kan överföras i realtid utan att vara så komprimerade att man inte hör vad den man pratar med säger. Detta tröskelvärde mäts i bytes per sekund, alltså datamängd.

Utöver överföringshastighet bryr man sig som användare om täckning och länkkvalité. Dessa två är ungefär samma sak: det handlar om att operatören som driver nätet ska ha byggt så bra master som möjligt på så många ställen som möjligt (jag ska diskutera just det här med mobilinfrastruktur längre fram i inlägget), så att man har täckning och kan ringa.

Det finns med andra ord bara två intressanta variabler: täckning och hastighet, och dessa två vill man som användare (i princip) maximera, samtidigt som man vill minimera kostnaden. Det blir dessutom ofta ännu enklare, eftersom de flesta teleoperatörer utom i några få undantagsfall har jämförbar täckning.

Med andra ord: det finns inget i telefontekniken som rättfärdigar att man betalar samtal per minut eller per SMS, och verkligen inte alla andra vansinniga abonnemangsregler som teleoperatörerna försöker locka med.

Abonnemangssystemet och alla märkliga bonusavtal och så vidare är istället ord ett krånglopol – en marknad som är helt oöverskådlig, och där prisjämförelser helt enkelt inte är möjliga – med flit.

Denna situation öppnar sedan för alla möjliga vidriga bieffekter. Bland annat driver mobilteleoperatörerna ett illa dolt krig mot datatelefoni (VoIP) på mobiltelefoner, som skulle möjliggöra just telefoni över internet till priser som inte är krånglopoliserade (och med en infrastruktur som är potentiellt användarkontrollerad). Andreas Hamrin på Telenor, till exempel, jämför därför datatelefoni med barnporr.

En annan, mer uppenbar bieffekt av abbonemangsdjungeln är att det plötsligt, som det så fint heter, »skapas nya jobb« (d.v.s. helt onödiga jobb) för människor som under förfärliga arbetsförhållanden trakasserar andra människor på offentliga platser för att försöka lura på dem telefonabonnemang de inte vill ha. Något som är lätt att lura på dem tack vare krånglopolet, och något de inte kommer att klaga över på grund av kognitiv dissonans.

Jag tänkte nu komma in på mobiltelefoniinfrastrukturen, som jag tidigare lovat att nämna. Mobiltelefoner kommunicerar ju med master, och dessa master måste alltså finnas uppsatta lite varstans.

Det finns däremot ingen specifik organisation som ansvarar för att sätta upp masterna, utan de olika telebolagen äger dem i regel, eller hyr in sig på ett annat bolags master. Detta gör att många olika bolag ofta har likadana master – bredvid varandra.

Möjligen är mobiltelefonin den enda samhälleliga infrastrukturen som administreras på det här sättet, och om ni tänker på hur det vore om alla tågbolag la varsin räls eller byggde sin egen väg så förstår ni kanske varför. Trafikverket finns trots allt av en anledning – man kan inte säga att mobilteleoperatörerna gör ett bra jobb direkt.

Om jag fick föreslå en lösning på situationen så skulle jag föreslå att alla master konfiskeras eller tvångssäljs billigt och lämnas över till en ideell organisation bestående av representanter från telebolagen, staten och olika intresseorganisationer (lokala hackers, telefonentusiaster o.s.v.) och några helt egna av organisationen anställda. En fast avgift läggs sedan på alla mobiltelefonabonnemang eller -avtal som dels går till att underhålla den existerande infrastrukturen, dels att utveckla den i framtiden.

Större utbyggnader (typ 4G) kan sedan finansieras med gemensamma medel om så behövs, så som det är för all annan samhällelig och rikstäckande infrastruktur.

Telefonen och dess oförtjänta position i samhället, del två: (mobil-)telefonens tekniska utvecklingsmöjligheter

Posted on March 16, 2011 by Albin" rel="author">Albin

Det har blivit dags att fortsätta min skärskådning av telefonens funktion som samhällets standardkommunikationsmedel. I det första inlägget lanserade jag allmänna begrepp och diskuterade synkron kontra asynkron kommunikation, samtidighet och vad detta innebär. Nu tänkte jag istället fokusera på rent tekniska aspekter, framförallt av mobiltelefoner.

Automatisering, sortering, framtidsmöjligheter

En viktig egenskap hos en kommunikationsmetod är hur den går att automatisera. Många av oss behandlar stora mängder med information varje dag, och då gäller det att vi kan utveckla verktyg för att hantera den. Själv får jag t.ex. flera hundra epostmeddelanden varje dag.

Tack vare att dessa epostmeddelanden är avslutade kommunikationshändelser så kan jag med en kombination av datakraft och rutiner dela upp- och hantera informationen. En första sållning görs av en mängd datorprogram som plockar ut mail som garanterat inte är akuta: nyheter, inlägg på e-postlistor och så vidare.

På så sätt kan jag koncentrera mig på de viktiga mailen, som jag sedan snabbt kan skumma igenom för att se om det finns något som omedelbart måste hanteras. Resten av alla mail hamnar i en »läs senare«-korg (eller läses inte alls om jag bedömer dem vara ointressanta – den absoluta merparten hamnar här!), och jag kan sen läsa dem när jag har tid och ork.

Det här är ett förfarande som är omöjligt om mailen vore strömmar så som telefonkommunikation är – eftersom man inte vet innehållet innan man är mitt i det. Telefonkommunikation är också röstbaserat, och datorer är än så länge mycket dåliga på att förstå röstkommandon, och det kommer att ta mycket lång tid innan vi kan implementera samma typer av automatiserade filtrerings- och sorteringsmekanismer för röst som vi idag bara har för text. Och tänk då var vi kommer att befinna oss i utvecklingen av textbearbetningsverktyg då!

Ett sista stort problem med telefonkommunikation som koncept är att telefonsamtal varken loggas eller är sökbara, vilket gör att man måste spara ner allt intressant från dem i antingen ett internt minne (hjärnan) eller i ett externt (en lapp, kalendern, datorn), till skillnad från epost som är omedelbart sökbart även för gigantiska datamängder.

GSM är en tjugo år gammal standard – och det märks

Mer specifikt för mobiltelefoner så kan man notera att mobilindustrin och deras kartell GSMA har förvaltat det ansvar de har gentemot alla miljarder mobiltelefonanvändare på ett uselt sätt i underhållet av standarderna för mobiltelefonkommunikation. Här är några exempel:

standarden är 20 år gammal, så även kryptot och säkerhetssystemet
GSM-systemets fundamentala osäkerhet har varit känd sedan 1994
standarden utvecklas av en företagskartell utan något vidare intresse för att utvecka systemet eftersom
1. det skulle visa att de klantade sig när de utformade GSM och
2. det knappast leder till marknadsfördelar och kanske framförallt eftersom
3. alla ändå använder deras system.
det finns färdiga maskiner för att knäcka GSM att köpa – tillgängliga både för organiserade brottslingar och för underrättelsetjänster
man kan säga åt GSM-telefoner att självförstöra utan någon som helst autenticering – allt som behövs är en pirat-GSM-basstation, vilken man kan bygga av standardiserade dataradiokomponenter
det är mycket enkelt att sätta upp system som upptäcker om man är på piratsändare, men ingen bryr sig om att göra det
få telefoner telefoner varnar om information skickas okrypterat – de kan göra det, men SIM-korten kan säga åt telefonen att inte visa det, och alla större operatörer har den inställningen påslagen – här luktar konspiration!
GSM är fundamentalt knäckt: det går att avlyssna godtyckligt, bryta in i konversationer o.s.v.
A5/3, det nya, »säkra« kryptot som teleoperatörerna ännu inte har uppgraderat till i stor utsträckning är också knäckt

I nästa inlägg kommer jag att diskutera begreppet krånglopol, som bloggaren Fredrik Edin har lanserat. Utifrån det kommer jag att diskutera mobiltelefonmarknadens modus operandi.

Telefonen och dess oförtjänta position i samhället, del ett: (a-)synkronitet, hastighet och krav för kommunikation

Posted on March 14, 2011 by Albin" rel="author">Albin

I den här textserien kommer jag att kritisera telefonens position som samhällets centrala kommunikationsmedel. Jag kommer att angripa frågan från tre håll: ett grundläggande som rör hastigheter och synkronicitet, ett om teknikens möjlighet till utveckling och sist ett om hur marknaden för telefoner fungerar. Dessutom kommer jag (sist) i ett separat inlägg att lansera begreppet forcerad fjärrnärvaro för att diskutera hur vi genom telefonerna tvingas jobba gratis.

I alla avsnitt kommer jag att huvudsakligen diskutera mobiltelefoner. Det beror dels på att jag inte känner någon som inte använder mobiltelefon, och mycket få som över huvud taget har fast telefon (jag har inte heller någon), dels på att det är ganska uppenbart att fast telefoni är på väg bort, inte minst genom 3s kampanj mot den. Mobiltelefonen har helt enkelt tagit över den fasta telefonens roll. Trots detta vill jag hävda att de flesta av mina argument – framförallt i den första delen – även gäller fast telefon.

(a)Synkron kommunikation

Det är fruktbart att skilja på åtminstone två (extrema) hastigheter på kommunikation som jag kommer att kalla för synkron- respektive asynkron kommunikation. Skillnaden mellan dem är frekvensen för överföring mellan sändare och mottagare. Egentligen är det alltså inte en artskillnad mellan dem, utan en gradskillnad, men av olika anledningar (begränsningar för vår egen databehandlingskapacitet?) så framträder de för oss som artskillnader.

Synkron kommunikation är till exempel att prata med någon, eller att kommunicera med telefon: informationen överförs såvitt vi kan avgöra omedelbart, utan fördröjning. Exempel på asynkron kommunikation är däremot e-post eller (mer extremt) vanlig snigelpost.

Skillnaden är både teknisk (telefonsignalen anländer till den vi pratar med så fort att vi tycker att det sker omedelbart, medan brevet tar flera dagar) och social (det finns en förväntning på att vi svarar omedelbart eller i varje fall inom några sekunder på tilltal i telefon, medan det ofta är accepterat att vänta i flera veckor med att svara på ett brev).

Utöver dessa två nivåer på synkronitet så är förstås andra former av kommunikation tänkbar, som tillåter variabel synkronitet, till exempel chatt (som kan ha både väldigt kort fördröjning och väldigt lång), mikrobloggar och så vidare, men telefonkommunikation är i regel alltid synkron och epost är i regel alltid asynkron.

Den viktigaste konsekvensen av telefonsamtalets synkronitet är att kommunikationen sker precis samtidigt för båda parterna: jag måste ringa och boka tid när vårdcentralen eller supportavdelningen är öppen, och inte när det passar mig bäst.

Strömmande- och stelnad information

Samtidigheten får också en väldigt viktig konsekvens, och det är att telefonkommunikationen är strömmande, eller med andra ord att hela budskapet inte är känt för mig. Det finns ingen möjlighet för någon av parterna att veta när telefonsamtalet kommer att ta slut eller vad det kommer att innehålla för det har inte inträffat ännu, i skarp kontrast till asynkron kommunikation, som i någon mån är färdig och stelnad när den anländer.

Just denna strömkvalité omöjliggör effektivt alla former av multitasking genom kontextbyte. Om jag är mitt i att läsa ett epostmeddelande så kan jag lätt gå iväg och koka te, för att sedan fortsätta där jag slutade. Detta är effektivt omöjligt i ett telefonsamtal, eftersom tiden är en faktor. Förutom att det är tråkigt för den jag pratar med att vänta medan jag kokar te så har vårt samtal ändå så att säga anlänt längre ner i strömmen i och med att tid har gått: för ett epostmeddelande står tiden stilla.

Så telefonsamtal medför inte bara ett krav på att båda parter ringer samtidigt, det kräver också att båda parter inte gör något annat under samtalets gång, samtidigt som det innebär en osäkerhet inför hur länge samtalet kommer att vara.

För att avhjälpa detta tvingas vi stå ut med röstbrevlådor, men det är en värdelös lösning, eftersom det ger oss (nästan) alla nackdelar med telefon (svårigheten att maskinläsa informationen bl.a.) och ingen av fördelarna.

Tidskomplexitetsanalys för mottagare och sändare under synkron- respektive asynkron kommunikation

En sista faktor tänkte jag diskutera i den här delen, och det är en jämförelse av den ansträngning (tid) som krävs av sändare respektive mottagare. För telefon är det en enkel diskussion: den är (ungefär) symmetrisk eftersom all kommunikation sker samtidigt. Symmetrisk och linjär, eftersom tiden ökar linjärt (lika mycket hela tiden).

Asynkron kommunikation genom epost däremot är mer komplext. Här finns en assymetri även i ansträngning: det går fortare att läsa ett mail än att skriva det, eftersom man kan sökläsa. Det faktum att längd- och innehåll är känt redan från början gör också att mottagaren kan fatta beslut om hur den ska förhålla sig till mailet som vore omöjligt över telefon. Det är inte möjligt för mig att veta att min mamma kommer att ringa och hålla en utläggning om sin pelargonodling i tre timmar när jag först lyfter luren, utan det är något jag (tyvärr) blir varse under samtalets gång, medan jag istället hade kunnat skumläsa ett mail om samma sak och ändå kunnat ge ett lika bra svar.

Det är denna situation som leder till fenomenet telefonköer: tjänster centraliseras i företag, vilket innebär begränsade och centraliserade resurser (de har ett begränsat antal som sitter i telefon), men de anslutande/uppringande är distribuerade, och multiplikation ger enorma tal. Om femtio personer sammanlagt vill ta upp tre minuters tid av ett företag så innebär det ett sammanlagt samtal på 150 minuter.

Betyder det här att telefonsamtal alltid är innefektiva och att vi bör undvika synkron kommunikation? Givetvis inte, det finns tillfällen då samtidigheten är central, och det är framförallt om utfallet av kommunikationen är okänd i förväg, d.v.s. om man behöver resonera sig fram till något exempelvis, och där det behövs en kort frekvens på meddelandena. Vägbeskrivningar eller i stort sett vilken annan spatial instruktion som helst (som är ett upprepat mönster av »var är du?« -»här« -»gör såhär« om och om igen). Men detta är verkligen inte typfallet för samhällelig kommunikation vågar jag påstå, och verkligen inte så vanligt att det motiverar telefonens särställning.

Tio dåliga saker med sommaren (eller: håll käften och ge mig min luftkonditionering)

Posted on March 2, 2011 by Albin" rel="author">Albin

En av de dåliga sakerna med sommaren är att alla bara älskar den. Alla tjatar hela tiden om hur fruktansvärt kort den är och hur den »regnar bort« som det heter i sången. Ok, det regnar ju inte mer än kanske några gånger i veckan!!! Därför har jag beslutat mig för att göra en platt lista över saker som är dåliga med sommaren.

Det är skitjobbiga djur överallt – fästingar, människor ormar, grävlingar, myggor, bromsar, getingar, blodiglar, flugor av olika slag (inte minst bananflugor) och så vidare.
Alla går omkring med skitstora leenden hela tiden och tjatar om hur »underbart varmt« det är eller hur fantastiskt »fint väder« det är som om de hade käkat prozac oavbrutet i en månad. Ok, D-vitamin är nödvändigt (eller det är vad de säger åtminstone – jag tror att det är en komplott från cellgifttillverkarna för att ge oss mer malignt melanom), men det är knappast psykoaktivt på det sättet!
Plötsligt förväntas alla aktiviteter genomföras utomhus, med katastrofala resultat. Detta inkluderar även matätande, som plötsligt innebär att man äter halvfärdig mat, ofta med majonnässallad (känt som »potatissallad«), på plasttallrikar som ständigt viker sig. »Mat« i sammanhanget är typ någon seg köttbit.
Man tvingas bada, något de gjorde på stenåldern innan de hade uppfunnit uppvärmt vatten och duschar.
Det är ljust på natten, vilket försvårar för oss som vill hålla en någorlunda sund dygnsrytm.
Alla har sommarlov, vilket verkar få dem att helt tappa konceptet och tro att man kan supa dygnet runt och att alla dagar är fredagar, vilket betyder att man ständigt har skrikande kvasimänniskor utanför sitt fönster mitt i natten. Ett fönster som man dessutom inte kan stänga om man inte vill vakna mitt i natten av värmeslag.
Man förväntas grilla. Grilla var något de gjorde på stenåldern innan de hade uppfunnit spisar. Att man grillar innebär bland annat att man får äta mat som är halvrå på insidan och bränd på utsidan, att man inte har tillgång till sina kryddor, att allt smakar rök (liquid smoke, släng dig i väggen!), att man inte får någon sås eller sallad och att all matlagning plötsligt är töntigt simplistisk på ett sätt som får lite grönsaker med kryddor i ett foliepaket att framstå som höjden av avancerad matlagning.
Det är varmt. Ok, det suger att stan förvandlas till halkbana på vintern (glasa in!!! Riv bilvägarna och ploga trottoarerna!!!) och att det är kallt ute (fast de underbara årstiderna höst och vår finns ju alltid). Men då går det åtminstone att hålla en sund temperatur inomhus. På sommaren är det trettio grader överallt och hela tiden, och det finns inte ett dugg man kan göra åt det eftersom svenska hus av någon anledning bara erbjuder värme och inte kyla. Dessutom finns det bara en begränsad mängd kläder man kan ta av sig, medan man åtminstone teoretiskt kan ta på sig hur mycket kläder som helst. Även 20 minusgrader är trots allt ok med mössa, jacka, långkalsonger, vantar och halsduk, men 30 grader är för varmt även om man är naken.
Alla tjatar om sina semestrar som de ska åka på. Detta går alltså ut på att de packar in sig i ett miljövidrigt litet flygplan och flyger till andra sidan jorden, där de gör absolut ingenting till leda, ofta under mer eller mindre nykolonialistiska former. Medan de är borta bidrar de även ofta till värdlandets ytterligare sociala splittring (på fler än en turistort har t.ex. ursprungsinvånare och/eller fattiga körts allt längre bort p.g.a. utbyggnaden av turistorterna), där befolkningen tillslut förvandlas till någon sorts turistattraktion. Ett turistland tänker inte på hur det ska få en acceptabel levnadsstandard för sina invånare – det tänker på hur det ska framstå som exotiskt och pittoreskt för de (västerländska) turisterna.
Det är sol överallt. Solen bränner ut ögon, skadar hudceller och ger cancer, och ingen solskyddsfaktor eller solglasögon i världen tycks hjälpa.

Skärp er, sommaren regnar inte alls bort. Tvärtom kan den inte vara nog kort.

eval.nu

En fortgående undersökning av den politiska tekniken och den tekniska politiken.