Den största luckan i de tidigare inläggen var att jag inte diskuterade telefonins historia och övergången mellan fast och mobil telefoni. Den näst största luckan är relaterad och var att jag antog mobiltelefonens moral – plikten att svara – som något givet. Här ska jag istället diskutera den som ett historiskt faktum och hur den har utvecklats till att ingå i det teknisk-sociala komplex som möjliggör forcerad fjärrnärvaro.

Hur framträder fasta telefoner för oss? Tja, de är fasta. De sitter fast i våra hus eller på våra kontor. Med andra ord: det är omöjligt för oss att svara om vi inte är i närheten av telefonen. Vi märker inte ens att den ringer. Detta får konsekvenser för vilken moral telefonen föreskriver: det är fullt legitimt att inte svara i telefonen.

Eftersom det som uppringare inte går att avgöra om personen inte svarar för att den inte är hemma (alternativt i fel del av huset), eller för att den inte vill så blir det också okej att inte svara för att man inte vill. Detta får konsekvensen att man som uppringande till en fast telefon vet att man i regel inte ringer och stör på samma sätt som när man ringer till en mobiltelefon. Och den fasta telefonen är inte personlig på samma sätt som den mobila. Om du ringer en mobil så ringer du till en person, ringer du till en fast telefon är det en lokal du ringer till.

Det intressanta är att jag i diskussion med mina jämnåriga kamrater har konstaterat att så gott som alla våra föräldrar har tagit med sig denna moral – att det är okej att inte vara tillgänglig – även till sina mobiltelefoner, i skarp kontrast till oss, som vuxit upp mer med mobiler än med fasta telefoner.

För mobilen föreskriver en annan moral: den ständiga tillgänglighetens moral, något som hårdare präglar oss. Genom kontinuerligt socialt tryck pressas vi att alltid ha med oss telefonen och att alltid svara i den, utom möjligen i duschen, vilket bäddar för en forcerad fjärrnärvaro.

Så gott som alla mobiltelefoner idag har en nummerpresentatör, vilket ger åtminstone en liten bit stelnad information. Problemet är att denna information bara är meningsfull om det är en känd person som ringer, annars är det bara en samling siffror. I och med ankomsten av internetuppkopplade mobiltelefoner kan detta åtgärdas.

Numera finns det program som direkt slår upp ett okänt nummer så att man vet vem som ringer, något som åtminstone har förändrat mitt förhållande till min telefon kraftigt.

Alkoholen är militant, om än inte organiserad. Den utgör ett konstant hot om våld, både för oss nykterister och för andra. Men det är vid vårt hus de står under hela kvällen och skrattar åt att det står »nykterhetsvännernas studenthem«. Well, the joke’s on you. Tydligen är det i deras omtöcknade medvetanden roligt att det finns personer som inte berusar sig med lösningsmedel. Tyvärr är det inte lika roligt för oss att de finns.

Ett militant angrepp kan inte lösas med varesig moralism, passivitet eller upplysning. Det är inte deras moral det är fel på, det är dem. De vet mycket väl att vad de håller på med är både störigt och farligt, de bara bryr sig inte. De vet mycket väl att det finns diverse problem att som moraliskt subjekt supa sig vettlös – varför skulle vi annars provocera dem så?

Hittills har nykterhetsrörelsens praktik kretsat kring just upplysningsarbete och folkbildning. Det är både bra och nödvändigt, men tyvärr inte tillräckligt, och tyvärr är det förmodligen också därför så många icke-nykterister tror att alla nykterister är kristna.

Nykterhetsrörelsen behöver fler strategier i kampen mot drogerna, och bland dem finns helt klart ett utrymme för militans. Låt oss än en gång lämna bryggarnas bilar brinnande efter oss! Låt oss än en gång driva det fulla slöddret från gatorna! Mot deras spontana våld – vårt riktade!

Saken är nämligen den att vi har något som kallas för strukturell arbetslöshet. Man kan tänka sig att det finns arbetslösa antingen för att människor går och dräller runt hela dagarna och latar sig (scenario 1), för att det finns färre jobb än personer som vill jobba (scenario 2), eller beroende på en kombination av scenario 1 och 2 (scenario 3).

Vår föräldrageneration beter sig som om scenario 1 eller möjligen scenario 3 vore sant. Trots att typ alla vet att vi är mitt i en ekonomisk recession, med massor av krisande industrier. Därför är det rimligt att anta att det finns en strukturell arbetslöshet, vilket också är den mest rimliga förklaringen till att arbetslösheten på sistone har ökat. Alltså att arbetslösheten beror på samhälleliga strukturer, snarare än på individuell anställningsbarhet.

Men ok, låt oss anta att vi tar oss ur recessionen och att tillväxten drar iväg igen och vi uppnår politikernas mål med »full sysselsättning«, då måste väl ändå all arbetslöshet bero på scenario 1? Nej! I och med nyliberal ekonomisk teori innebär nämligen inte »full sysselsättning«, eh, full sysselsättning, utan NAIRU – d.v.s. den mängd arbetslöshet som behövs för att det inte ska bli inflation.

Nu kan man med andra ord se varför det här med att göra sig anställningsbar är så problematiskt. Någon måste vara arbetslös, är det inte jag så är det någon annan. Att jag ringer till alla företag som finns och stör dem tills någon av dem tröttnar och ger mig jobb, går långa jobbsökningskurser (varför ska det ens behövas!?) på Arbetsförnedringen, eller sitter i vuxendagis, det är inte för att minska arbetslösheten. Jag tävlar inte så att säga med mig själv. Det jag tävlar mot är alla andra.

Begreppet om anställningsbarhet är inget annat än ett lur för att göra det ännu hemskare att vara arbetslös, och är ännu ett sätt att flytta ansvaret för samhälleliga problem till enskilda individer.

För övrigt anser jag att den lutherska arbetsmoralen och all annan arbetsmoral (utom i ideellt arbete) bör förpassas till helvetets djupaste avgrunder.

Rhythmbox and Banshee, however, are both seriously bug-ridden and unstable, both of them (I still can’t get any of them to transfer music to my mobile phone, and both continuously hangs and/or crashes randomly). But that’s a transitory problem (at least I tell myself it is). Much worse is the fact that they both visualise music very clumsily.

Ever since I started using notmuch and it’s Gmail-inspired tagging approach to sorting mail, I’ve been thinking I’d like to do the same with my music. The only problem is that music and arbitrary meta data really don’t mix well. Therefore, in this entry I’m going to draw the lines for a slightly different mode of thinking about digital music management.

Vi går alltmer från ett system där HTML är en dokumentstandard till ett system där HTML/Javascript är faktisk programkod. Detta innebär ett enormt hopp i komplexitet, eftersom märkspråk är oerhört konkreta på ett sätt som program inte är. De »tänker« ju i allmänhet inte, vilket betyder att en förståelse av dem är detsamma som att ha en översättningstabell för vad de olika taggarna innebär i huvudet. b = fetstil, em = emfas, o.s.v.

Detsamma gäller dock inte alls med programkod. Det är fullt möjligt att förstå ett programs syntax utan att ha en aning om hur det fungerar eller vad det gör. Man kan med andra ord ana att svårighetsgraden för webutveckling är på väg att höjas något enormt.

Detta blir ännu mer konkret om man tänker på hur man hanterade servergenererade websidor. 90-talsmodellen innebar att man helt enkelt bytte ut en .html-fil på en server mot en lite magisk motsvarighet med någon annan ändelse, t.ex. .php. Sedan såg man till att varje gång användaren hämtade filen så körde servern lite kod, vilken sedan genererade en vanlig HTML-sida som användaren hämtade istället.

Naturligtvis lever 90-talsmodellen fortfarande, inte minst i typ alla bloggmotorer och det mesta som är skrivet i PHP. Minns att framtiden är här, den är bara ojämnt spridd (vilket förstås innebär att även dåtiden är här). Men den blir alltmer problematisk, för i takt med att HTML+Javascript slutar vara bara en representation av ett dokument, och övergår alltmer till att faktiskt tänka själv, så ökar behovet av ständig kommunikation mellan serverkoden och klientkoden (d.v.s. HTML/Javascripten).

Detta, i sin tur, innebär ett krav på en mycket sofistikerad infrastruktur för kommunikation, med API:er och speciella program som hanterar detta på servern, vilket innebär en oerhört mycket högre grad av svåröverskådlighet och komplexitet. Plötsligt måste en webutvecklare inte bara kunna generera HTML, utan också förstå klient-server-kommunikation på en mycket avancerad nivå, mycket mer avancerat än för normala på-datorn-program.

Jag vill understryka att jag inte tycker att det här nödvändigtvis är en dålig utveckling, åtminstone inte bara. Faktum är att det är en helt naturlig utveckling om man vill ha webapplikationer, och alternativet (Flash) är så oerhört mycket sämre ur alla perspektiv, från rent tekniska till sociala och etiska.

Fördelen med att vara nörd inom flera områden är att dessa ibland överlappar, och skapar fantastiska möjligheter till vidare studier. Ett typiskt sådant exempel är marxistisk teori och Äkta människor. Det visar sig nämligen att införandet av människoliknande robotar väcker många spännande frågor med marxistisk teori. Men först, innan jag börjar, en varning. Dels kan jag inte garantera att min läsning av Marx är korrekt, dels är det inte ens säkert att man kan applicera en marxistisk analys – som är specifik för kapitalismen – på en ekonomi som innehåller så stora delar androider.

Låt mig börja med att introducera några viktiga begrepp, mycket kort. I Kapitalet är ett centralt koncept värde, med vilket Marx menar det som gör att man kan byta två helt olika varor mot varandra, d.v.s. det som är samma i båda varorna. Och värde är definierat som mänskligt arbete – det som gör att jag kan byta en säck guld mot en dator är att både säcken guld och datorn är resultat av produktivt (d.v.s. inte bortslösat) mänskligt arbete.

Genast får vi här ett problem. Är en androids arbete värdeskapande? Om vi betraktar en android som vilken industrimaskin som helst så är svaret ett rungande nej. Varför? Dels av tekniska skäl, men kanske främst för att kapitalismen och kapitalrelationen är en relation mellan människor. Om man tillät maskiners arbete att vara värdeskapande skulle man kunna ha ett kapitalistiskt samhälle där den huvudsakliga relationen var mellan kapitalister och deras maskiner, vilket verkar uppenbart absurt.

Men denna fråga diskuteras även ingående i Äkta människor, i princip från första början. Borde androider betraktas som sentienta varelser med rättigheter, eller som maskiner man kan äga? Svaret på frågan får stor relevans för vår analys. Om vi antar att androider har rättigheter, och att de liksom mänskliga arbetare betraktas som ägare av sin egen arbetsförmåga och säljer sitt arbete på en arbetsmarknad, då får vi ett samhälle som är mycket likartat det vi har nu.

Ur ett marxistiskt perspektiv skulle androiderna i detta samhälle i princip vara människor. Vi kan förstås gissa oss till att de skulle hamna lite annorlunda på ett socialt plan (jämför t.ex. rasism), men deras förhållande till det ekonomiska systemet skulle vara i princip detsamma som ditt och mitt: de skulle arbeta precis som du och jag, och när de kom hem skulle de behöva ladda istället för att äta och sova.

Men det finns två viktiga ekonomiska skillnader mellan androider och människor. För det första så »äter« de bara en typ av vara (el), och för det andra så har de ett mycket lägre behov av vila. Det faktum att androider bara konsumerar en typ av mat gör att det förmodligen är lättare att sänka deras löner relativt människornas (alternativt höja deras levnadsstandard).

Medan priset måste sänkas på jättemånga varor (skördetröskor, gödsel…) för att sänka priset på livsmedel för människor, är allt som behövs för att en androids lön ska räcka mycket längre ett lägre elpris. Man kan tänka redan tänka sig splittringen mellan människoarbetarna och androidarbetarna. Lägg till detta på konflikter kring olika längder på arbetsdagar – för någon som inte behöver sova åtta timmar om dagen är förmodligen en tolv timmars arbetsdag betydligt rimligare än för oss av kött och blod.

Låt oss nu gå tillbaka till vårt antagande att androider tillskrivs ägandet av sin egen arbetsförmåga. Förmodligen är det inte så ett samhälle med androider kommer att se ut. Vad händer alltså med den kapitalistiska produktionen vid introduktionen av androider?

Vi kan anta att det finns en stark önskan från enskilda kapitalister att ersätta sina mänskliga arbetare med köpta androider. Androider är rimligen billigare i drift (de behöver ingen lön alls), strejkar aldrig och är allmänt mer pålitliga.

Detta pekar mot en stor möjlighet till kris: antingen måste alla människor skolas om till arbeten som androider inte kan sköta (med en eventuell fortsatt kapprustning och minskande mänsklig arbetsmarknad), eller så kraschar hela det ekonomiska systemet (för hur ska någon kunna köpa något om alla är arbetslösa?). Notera hur mycket detta påminner om vår egen situation, för övrigt.

När Marx diskuterar maskiner som arbetar så menar han att maskinerna innehåller en konstant mängd värde (nämligen det samlade mänskliga arbete som krävdes för att bygga dem och alla deras komponenter – ner till järnmalmen), vilken de överför jämnt på de föremål de tillverkar allt eftersom de slits. Man kan tänka det som att exempelvis en industribakmaskin smular ner små små delar av sig själv i brödet den bakar, allteftersom den slits och behöver lagas eller bytas ut.

Detta innebär att det värde en android överför när den arbetar med något är det arbete som krävdes för att bygga, programmera och utveckla androiden. Om vi antar att det är androider som monterar androider så innebär det att det värde som finns i en android är det värde som krävdes för att bygga de första androiderna (de som människor byggde), samt för att producera programmeringen för varje enskild android (om vi antar att det görs av människor).

Om vi går ännu längre och antar att androider även kan programmera (ett inte helt orimligt antagande) så får vi en mycket snårig sitation. Det värde som finns i varje android är det allt snabbare krympande värde som användes för att programmera och bygga de androider som användes för att bygga de första androiderna som kunde bygga androider.

Mängden mänskligt arbete – och därmed också värde – i varje android är med andra ord minskande, vilket betyder att androiderna med största sannolikhet i marxistiska termer säljs skyhögt över sitt värde (eftersom de de facto är så gott som gratis). Eller med andra ord: vårt analytiska ramverk bryter samman, och det ekonomiska systemet kan rimligen inte längre kallas kapitalistiskt.

Den något förvånande slutsatsen är med andra ord att den snabbaste vägen till kapitalistisk kollaps inte verkar gå genom ett revolutionärt erkännande av androiders rättigheter (något som sannolikt skulle vara oerhört omvälvande rent socialt och förmodligen inte komma utan kamp), utan tvärt om genom att deras rättigheter inte erkäns, samtidigt som deras förmågor närmar sig mänskliga. Frågan är bara om ett dylikt tekno-feodalistiskt system skulle vara bättre (jag gissar på nej).

Det stora problemet med dessa frigående spel är att man dels måste göra ett val mellan linjärt men pseudo-fritt (Rage) eller mer eller mindre helt fritt (Morrowind). I det första fallet upplever åtminstone jag spelets frihet som tydligt falsk, eftersom det finns en så uppenbar tråd att följa, och i det andra fallet saknas narrativet nästan helt, med konsekvensen att man springer runt i timtal och letar svamp för att få komma in i magikergillet (autentiskt exempel från när jag spelade Morrowind, min kanske sämsta spelupplevelse någonsin).

Fallout 3 löser faktiskt det här problemet ganska bra, genom att det finns en ganska bra funktion för att spåra uppdrag, samt radiomeddelanden och schemalagda händelser som inträffar när man rör sig i vissa områden, vilket gör att man hela tiden rör sig mot rätt mål utan att för den sakens skull uppleva att man följer en snörrät linje.

Tyvärr finns ändå en mycket viktig konsekvens av friheten, och det är enorma transportstreckor. I Fallout 3, t.ex. så måste man spendera ganska mycket tid med att göra sidouppdrag och framför allt med att förflytta sig mellan punkter. Rage är f.ö. ännu värre på den punkten, speciellt som även större delen av striderna i det spelet är helt orelaterade till handlingen, vilket gör att praktiskt taget hela spelet är en transportstrecka fram till handlingen (som f.ö. är en av de grundaste sedan Quake IV).

Idealt bör varje pussel och varje strid vara en del av narrativet, även om det är oerhört svårgenomfört. Det enda spel jag känner till som lyckats någorlunda med detta är Portal, och det är kanske det mest linjära spelet sedan Super Mario.

Ett annat sätt att stuva in berättandet är att förlägga det till en extern röst, t.ex. i en radio eller bandspelare (som i Bioshock). Tyvärr innebär det att det finns en diskrepans mellan spelandet och berättandet: man hör inte vad bandspelaren säger eftersom man ständigt måste slåss med splicers. Dessutom är det inte säkert att man faktiskt hittar dessa bandspelare, och spelet blir lite av en påskäggsjakt på bandspelare, avbruten av störande stridsmoment.

Ett stort problem med datorspel är hur de hanterar misslyckanden och svårighet. Att det över huvud taget är möjligt att fastna i ett spel utan att komma vidare i handlingen (eller rummet) är ett bevis på detta. Ett perfekt avvägt spel är precis så svårt att det är kontinuerligt spännande, och precis så lätt att man aldrig riktigt misslyckas.

Tyvärr är det förstås mycket svårt att avväga svårighetsgrad. Vissa spel har experimenterat med att lösa detta algoritmiskt eller med att introducera frivilliga hjälpredor (tänk Runner Vision i Mirror’s Edge eller kompassen i Bioshock). Problemet är bara att det är svårt att ge dessa tips utan att kompromissa med realismen, beroende på vad man menar ska realiseras.

Dessutom är det svårt att algoritmiskt styra t.ex. pussel eller bandesign, även om detta är något som jag skulle vilja se mer av (tänk ett spel som genererar pussel och banor automatiskt utifrån någon sorts feedback på hur svårt du tyckte att det var). Det enda som kan mer eller mindre framgångsrikt styras algoritmiskt är ju egentligen motspelarnas AI (om det finns några!), ett problem som får betraktas som mer eller mindre löst.

Ett ännu större problem är hur man gör när spelaren väl misslyckas. Att misslyckas är ju egentligen inget som borde vara problematiskt, utan är en viktig del i en inlärningsprocess. Ett typiskt exempel på när misslyckanden är bra är i spel som Baldur’s Gate, när man provar olika kombinationer av magi och vapen på en fiende tills man hittar en som fungerar. Därför är det också viktigt att man inte bestraffas för att misslyckas, just eftersom det leder till att man slutar experimentera.

Tyvärr är oproportionerligt många spel som släpps idag gjorda för konsoler. Och dessa är, hur ska jag säga det, efterblivna. De har jättefå knappar, de har en neddummad hårdvara och de måste ha stora och tydliga gränssnitt som kan navigeras med en oprecis kontroll på en ofta otydlig och lågupplöst TV. Många PC-spel som släpps är därför rena konsolkonverteringar, med mer eller mindre svåra bieffekter.

Den kanske värsta sådana bieffekten är checkpoints där spelet sparar, och bara där. Dessa är ofta alldeles för glest utspridda, vilket leder till att alla någorlunda experimenterande spelare ständigt måste spela om stora delar av spelet. Värst är detta i spel som har långa transportstreckor, vilket blivit populärt på sistone (jag tänker på bl.a. Prototype och Rage, där det senare egentligen borde beskrivas som ett actionbilspel för trettonåringar).

Ett typiskt sådant exempel är Prototype, som jag håller på och spelar för närvarande. Om man skulle råka dö i det så måste man i regel spela om från Free Roam-läget, vilket innebär att man måste springa över halva staden innan man kommer tillbaka dit man var när man började uppdraget man höll på med. Samma sak gäller om strömmen går eller man måste stänga av datorn och gå och lägga sig för övrigt. Att inte ha en snabbsparfunktion i ett spel efter 2000 borde fan vara kriminellt!

Vilken teoretisk koppling finns det? Hur kan man visa att arbetsläger är en logisk konsekvens av den kommunistiska ideologin eller teorin? Inget av detta är något som dessa högerdebattörer tar upp. Den logiska slutsatsen är därför att de inte egentligen bryr sig om detta, utan bara vill göra en poäng. Låt oss dock ta dem på allvar, för även en blind liberal hittar ett (guld)korn ibland.

Är arbetsläger en logisk konsekvens av kommunistisk teori? Om man med detta menar marxism så är nog svaret ett rungande »nej«, eftersom den marxistiska teorin inte ö.h.t rör sig på den nivån, utan mer eller mindre uteslutande handlar om kapitalismen och hur den (inte) fungerar. Det finns dock ett mycket smalt utrymme för ofrivilligt arbete, i det att Marx kritiserar den Proudhonska tesen att allt arbete bör/kan vara lek, men det är knappast samma sak.

Är arbetsläger en logisk konsekvens av kommunistisk ideologi? Om man med detta menar de ståndpunkter som lyfts fram i det kommunistiska manifestet så är svaret fortfarande nej. Den kommunistiska ideologin ser historien som ett vågspel mellan olika klasser, och det kapitalistiska samhället som bestående av två sådana. Målet för kampen är att upphäva dem båda, vilket i praktiken är detsamma som att upphäva arbetarklassen (vilket automatiskt upphäver kapitalistklassen). Förstådd på detta sätt är den kommunistiska ideologin snarare arbetskritisk än så arbetspositiv att den vill införa ett generaliserat tvångsarbete.

Att förtrycka den kapitalistiska klassen vore inte heller meningsfullt, eftersom den per definition inte kan finnas utan en arbetarklass som arbetar åt den. Om kommunismen överallt har segrat så finns det helt enkelt inget hot från f.d. kapitalister som är så stort att de skulle behöva sitta i ett arbetsläger. Dessutom är kapitalisten en social funktion snarare än enskilda personer, varför det vore både meningslöst och grymt att sätta enskilda personer i fängelse på grund av denna funktion (dock kan det tänkas att vissa börsmäklare o.s.v. skulle behöva någon sorts grundläggande social rehabilitering).

Är arbetsläger något exklusivt för (förment) kommunistiska regimer? Nej. Här är inte minst de tyska nazisterna ett motexempel, men även USA, som för närvarande har en fängslad andel av sin befolkning som är jämförbar med den hos Sovjetunionen då gulagsystemet stod på sin topp.

Förklaringen att kommunismen med nödvändighet skulle leda till enorma arbetsläger är med andra ord otillräcklig för att förklara gulagsystemet. Istället måste andra förklaringar användas: politiskt klimat, speciella historiska omständigheter (betänk att Ryssland har en ganska lång historia av fångläger) o.s.v.

Då återstår kopplingen till vänstern. Varför väljer vissa delar av vänstern att fetischera Sovjetunionsmemorabilia? Förklaringen att det skulle vara för att de i hemlighet vill införa ett fascistiskt tvångsarbetssystem måste här betraktas som synnerligen tveksam. Istället handlar det snarare om unionens historiska roll.

Man måste i sammanhanget förstå att unionen dels historiskt representerade ett mycket ambitiöst utopiskt projekt, även för personer som inte var kommunister (se t.ex. anarkisten Emma Goldmans självbiografi), dels numera representerar en tid då det fanns en annan värld mitt ibland oss, innan världskapitalismens totala seger. Vi måste förstå att många av de större politiska projekt vi idag har bakom oss (inte minst välfärdssamhället) är en effekt av hotet från Sovjetunionen. För delar av vänstern idag är det snarare dessa saker som hammaren och skäran symboliserar.

Däremot finns det gott om andra arv som den breda vänstern i Sverige idag behöver hantera:

• Arvet efter Rousseau – idén om den moraliskt högstående vilden/arbetarklassen lever och frodas idag i många kretsar, snarare än den marxistiska förståelsen av arbetarklassen som i grunden själv medskyldig till sitt predikament (vilket medger mindre moralisk överlägsenhet och mycket större handlingsutrymme).
• Arvet efter humanioran/Foucault – förståelsen av allt som text och socialt konstruerat spökar idag rejält genom snart sagt hela vänstern. Problemet är kanske främst att vi inte har någon effektiv metod för att hantera identitetsförtryck, medan vi tvärt om har mycket effektiva metoder för klasskamp med klass som en objektiv social/ekonomisk funktion, vilka helt kastas över bord när man börjar tala om »klassism«.
• Det patriarkala arvet – väldigt, väldigt många (nästan alla) vänsterorganisationer lider av stora problem med feminism, både i det att de saknar en feministisk analys och en förståelse av hur man förenar feminism med klasskamp eller ens klassanalys, och i det att de är direkt reproducerande av patriarkatet i form av arbetsdelning o.s.v. I brist på bättre rubrik så räknar jag också in queer kritik hit.
• Det parlamentariska arvet – just nu finns det praktiskt taget två inställningar till parlamentarismen. Antingen är man för eller så är man emot. Är man för så tror man stenhårt på parlamentarismen som vägen framåt, vilket oftast också medför en reformistisk inställning. Är man emot så hamnar man oftast antingen i ren livsstilspolitik (vilken är ineffektiv) eller direkt aktion (vilket ofta innebär att man isolerar sig från allt vad parlamentarismen heter). Detta leder till en splittrad rörelse som lika ofta angriper sig själv som den faktiska motståndaren.
• Snällhetsarvet – i brist på bättre namn. Det arv som driver vänstern mot en politik som är en lista över saker vi tycker är bra och bort från en sammanhängande analys. Rörelsen tvingas hela tiden agera världens samvete och hålla med den svagaste/den det är mest synd om, en mycket förlamande position att ha eftersom den politik som faktiskt är effektiv oftast har någon förlorare (som det därmed blir synd om istället).