Så känner jag för det mesta när jag debatterar med (antagligen nyfunna) meningsmotståndare numera, vare sig det handlar om köttätande, politik eller genusrelaterade frågor. Det är ju verkligen inte så komplext som folk vill påstå. Det är endast ett skyddsnät för att stävja sitt dåliga samvete för att äta kött ett tag till, behålla sin konservativa världsåskådning etc. Det finns liksom ingen som helst respekt för de individer det påverkar och skadar under denna så otroligt vääääääärdefulla betänketid. Djur lider, alltså äter man inte kött. Den där kroppen tillhör inte mig, alltså ska jag skita i hur den (dess funktioner) ser ut. Man kan påstå att det finns en gråskala och småsaker att lägga märke till och ta i beaktning, men i slutändan är det principiellt som du säger. Vi har rätt, de har fel. Det är inte svårare än så.

Jag TYCKER att jag stött på “föreningsverksamhet” som fungerar, och det är en upplevelse som förändrade mig och fick mig att engagera mig politiskt. De få gånger jag får återuppleva det är politiskt och psykologiskt värt det. Det rör sig om sammanhang som t.ex. första bygget av Cyklopen, Hemliga Trädgården, m.m. Utan såna gemenskaper är man redan död, för den gemenskapen är en antites till hela dualismen individ-kollektiv.

Det jag menar när jag pratar om starka individer är att man måste ha en viss nivå av självkontroll för att ö.h.t. kunna organisera sig med andra (alla som försökt göra något tillsammans med människor som inte känner sina egna begränsningar och/eller som inte ens har en att göra-lista vet vad jag menar). Det jag menar är en omformad individ som på ett annat (bättre?) sätt kan interagera med det kollektiva utan att balla ur så som typ alla ballar ur nu. Jag tror inte att jag någonsin har stött på en föreningsverksamhet som fungerat och där alla tagit ansvar för sina ansvarsområden exempelvis. Och ja, jag är bitter. Fruktansvärt bitter.

F.ö. så är ju fascismen också kollektiv till sin natur: det handlar ju precis om undertryckandet och likformandet av individen inför ett påhittat “samhälle”.

Ok, mitt resonemang bygger väl egentligen typ på att det här med fest inte ÄR en motsättning till vardagen, och att den kapitalistiska festen inte är ett dugg roligare än den kapitalistiska vardagen (beroende på vilken fest och vilken vardag det handlar om). De flesta fester jag varit på har varit tråkigare än många av mina vardagar.

Alltså i praktiken tror jag att det inte finns så stora skillnader, det ÄR mest skillnaderna i ordval jag stör mig på och det är därför texten handlar om det. Jag mest bara stör mig på den självklarhet med vilken “ni” verkar tycka att det sociala är roligare än det individuella och festen roligare än vardagen. Det är inte som att jag är orolig för ett obligatoriskt party-gulag direkt.