Category Archives: på svenska

Posts in Swedish/inlägg på svenska.

Mobiltelefonens fenomenologi och moral (jämfört med den fastas)

Posted on by
Reply

Jag har som bekant tidigare publicerat en artikelserie om (mobil-)telefonens roll i vårt samhälle (del ett, del två, del tre, del fyra). Under en diskussion med några kamrater igår så började vi komma in på ämnet igen. Vi kom då in på hur olika vi och våra föräldrar förhåller sig till telefoner. Den här texten kommer att spinna vidare på några av de centrala idéer som kom upp då. Man kan säga att den också fyller i en lucka i min gamla undersökning, och därför kan ses som en del fem i serien.

Den största luckan i de tidigare inläggen var att jag inte diskuterade telefonins historia och övergången mellan fast och mobil telefoni. Den näst största luckan är relaterad och var att jag antog mobiltelefonens moral – plikten att svara – som något givet. Här ska jag istället diskutera den som ett historiskt faktum och hur den har utvecklats till att ingå i det teknisk-sociala komplex som möjliggör forcerad fjärrnärvaro.

Hur framträder fasta telefoner för oss? Tja, de är fasta. De sitter fast i våra hus eller på våra kontor. Med andra ord: det är omöjligt för oss att svara om vi inte är i närheten av telefonen. Vi märker inte ens att den ringer. Detta får konsekvenser för vilken moral telefonen föreskriver: det är fullt legitimt att inte svara i telefonen.

Eftersom det som uppringare inte går att avgöra om personen inte svarar för att den inte är hemma (alternativt i fel del av huset), eller för att den inte vill så blir det också okej att inte svara för att man inte vill. Detta får konsekvensen att man som uppringande till en fast telefon vet att man i regel inte ringer och stör på samma sätt som när man ringer till en mobiltelefon. Och den fasta telefonen är inte personlig på samma sätt som den mobila. Om du ringer en mobil så ringer du till en person, ringer du till en fast telefon är det en lokal du ringer till.

Det intressanta är att jag i diskussion med mina jämnåriga kamrater har konstaterat att så gott som alla våra föräldrar har tagit med sig denna moral – att det är okej att inte vara tillgänglig – även till sina mobiltelefoner, i skarp kontrast till oss, som vuxit upp mer med mobiler än med fasta telefoner.

För mobilen föreskriver en annan moral: den ständiga tillgänglighetens moral, något som hårdare präglar oss. Genom kontinuerligt socialt tryck pressas vi att alltid ha med oss telefonen och att alltid svara i den, utom möjligen i duschen, vilket bäddar för en forcerad fjärrnärvaro.

Så gott som alla mobiltelefoner idag har en nummerpresentatör, vilket ger åtminstone en liten bit stelnad information. Problemet är att denna information bara är meningsfull om det är en känd person som ringer, annars är det bara en samling siffror. I och med ankomsten av internetuppkopplade mobiltelefoner kan detta åtgärdas.

Numera finns det program som direkt slår upp ett okänt nummer så att man vet vem som ringer, något som åtminstone har förändrat mitt förhållande till min telefon kraftigt.

Mot alla kön. Fyra teser för ett biologistiskt feministiskt program

Posted on by
Reply

Den här texten är inte ironisk, men kraftigt överdriven.

1. Socialkonstruktivismen har misslyckats

Socialkonstruktivismen bygger på antagandet att materiella förhållanden bara är meningsfulla i en social kontext, och att denna sociala kontext är föränderlig utan att de materiella förhållandena ändras. Det är med andra ord svårt att på ett bekvämt sätt förena en hårddragen socialkonstruktivism med en materialistisk historiesyn.

Socialkonstruktivism i en feministisk kontext föreskriver vissa typer av strategier. Fokus ligger traditionellt på vad som kan betraktas som social uppfostran: normer, beteenden, kulturproduktion med mera. Problemet är att dessa områden faller inom humanvetenskaperna, och att dessa har misslyckats med att formulera fungerande strategier för kamp, och i många fall även tydliga teoretiska verktyg. Vad är en social konstruktion? Hur uppstår den historiskt? Hur förhåller den sig till sina materiella subjekt? Hur förändras den över tid? Hur kan man förändra den på ett planerat sätt?

Den mest extrema formen av socialkonstruktivism får sägas företrädas av queerrörelsen, som förvisso är allmänt spridd och relativt radikaliserad (d.v.s. de delarna som inte har fallit in i en liberal grundsyn), men den har fortfarande inte åstadkommit ens början på en bred rörelse för radikal samhällsförändring, och (vilket är värre) visar heller inga tecken på att vara på väg dit. Vi måste med andra ord förutsätta att queerfeminismen inte heller kommer att lösa feminismens problem inom den överskådliga framtiden.

2. Olikhet föder ojämlikhet

Det största problemet för feminismen verkar vara kopplingen mellan olikhet och ojämlikhet. Så fort det finns tydliga olikheter mellan människor så finns en tendens till att historiskt fylla dem med ett speciellt socialt innehåll och inordna dem i tvångsstrukturer och hierarkier.

Faktum är att begreppet jämlikhet är oerhört svårt att applicera rent teoretiskt i en situation av olikheter, eftersom man behöver ett sätt att jämföra egenskaper enligt samma måttstock utan att det slutar med att man jämför äpplen med päron.

Problemet har fått flera förslag på teoretiska lösningar, av vilka den mest lovande kanske är queerfeminismen, men huruvida de faktiskt är praktiskt och storskaligt applicerbara eller bara utopiska (i bemärkelsen att de föreskriver ett möjligt mål, men ingen möjlig väg dit) är mindre klart.

Eftersom den sociala lösningen inte verkar fungera så finns bara ett alternativ kvar: attackera olikheten direkt.

3. Särartsfeminismen har också misslyckats

Det kan sägas finnas två möjliga biologistiska (d.v.s. biologiskt deterministiska) feminismer: den särartsfeministiska och den antimaskulinistiska, där den senare främst företräds av SCUM-manifestet, och i stort sett ingen annan teoretisk text (utom möjligen Shulamith Firestones The Dialectics of Sex, som jag inte har kunnat få tag på).

De två biologistiska feminismerna föreslår två motsatta lösningar. Den särartsfeministiska föreslår att vi skaffar oss en speciell måttstock för jämlikhet som tar hänsyn till olikheter, så att vi på så sätt ändå kan tala om jämställdhet. Ofta handlar detta ändå om sociala operationer, typiskt »uppvärderande av kvinnliga egenskaper«.

Särartsfeminismen får idag sägas vara den minst radikala formen, och den är också en av feminismens första rent historiskt, i synnerhet i Sverige. Den har i teori och praktik testats och funnits fungera ännu sämre än den socialkonstruktivistiska feminismen (som trots sina teoretiska svårigheter har uppnått relativt goda effekter när det gäller att ge kvinnor bättre möjligheter).

Den andra formen av biologistisk feminism, den antimaskulinistiska (ett begrepp jag just hittade på), är den enda som inte testats praktiskt i någon större utsträckning. Det som är intressant med den är att den, till skillnad från nästan alla andra teorier, inriktar sig specifikt på olikheter. Om olikheter ger oss problem: eliminera dem.

4. Tekniska lösningar på sociala problem

En radikalt biologistisk feminism mot olikheter kan bara föreslå en lösning: avskaffa ett av könen, och undergräv därmed hela hierarkin. Det finns två goda skäl att det manliga könet är det som ska avskaffas, ett etiskt och ett tekniskt.

Det etiska argumentet är att män har haft en hierarkiskt stark position över kvinnor i åtminstone tusen år. De (vi?) har med andra ord haft sitt (vårt?) roliga, så att säga. Faktum är att deras envisanden att inte sitta ner, hålla käften, lämna sina maktpositioner och sluta säga att det räcker med att kalla sig moderat är det som lett fram till hela problemet och den extrema lösningen.

Det tekniska argumentet är att det är mycket lättare att tillverka artificiella spermier än artificiella livmödrar.

Om vi ska avskaffa männen så finns det tre problem. Det första är att det finns en massa män, det andra är att det föds nya män, och det tredje är att det just nu behövs män för att producera nya människor. De två första problemen är centrala, det tredje är mindre viktigt. Hellre en generation av icke-hierarki än tusen år av förtryck. Denna position undergrävs dock av att den första generationen efter männens avskaffande dels förmodligen kommer att fortsätta leva med patriarkatet internaliserat, dels kommer att uppleva övergången som traumatisk.

Det andra problemet, att det föds nya män, borde kunna lösas med någon sorts vaccin, alternativt en biologisk agent av något slag som hämmar skapandet av manliga foster. På sikt innebär denna lösning dessutom att det första problemet löses automatiskt.

Det första problemet, att det fortfarande finns män, kan man antingen lösa genom att lösa det andra problemet och vänta. Men vill man ha en snabbare lösning (och jag förstår inte varför man inte skulle vilja det!), så finns två lösningar: antingen dödar man alla män, förslagsvis med någon annan sorts biologisk agent, eller så behöver vi införa ett program för att i den mån det är möjligt rehabilitera män till kvinnor. Med största sannolikhet kommer detta att förutsätta både ny psykologisk och ny biologisk forskning, i det senare fallet specifikt om hur kön bildas och om det skulle vara möjligt att styra tillbakabildandet av manliga könskarakteristika.

Alkoholen är militant – och det måste vi också vara

Posted on by
1

Det är Valborgsmässoafton i år igen, och än en gång driver alkoholen runt i stan och lämnar ett spår av kaos och förstörelse efter sig. Ett ensamt fyllo är ett irritationsmoment, tusen är en belägrande armé som ser till att vi inte kan gå ut eller ens sova på natten.

Alkoholen är militant, om än inte organiserad. Den utgör ett konstant hot om våld, både för oss nykterister och för andra. Men det är vid vårt hus de står under hela kvällen och skrattar åt att det står »nykterhetsvännernas studenthem«. Well, the joke’s on you. Tydligen är det i deras omtöcknade medvetanden roligt att det finns personer som inte berusar sig med lösningsmedel. Tyvärr är det inte lika roligt för oss att de finns.

Ett militant angrepp kan inte lösas med varesig moralism, passivitet eller upplysning. Det är inte deras moral det är fel på, det är dem. De vet mycket väl att vad de håller på med är både störigt och farligt, de bara bryr sig inte. De vet mycket väl att det finns diverse problem att som moraliskt subjekt supa sig vettlös – varför skulle vi annars provocera dem så?

Hittills har nykterhetsrörelsens praktik kretsat kring just upplysningsarbete och folkbildning. Det är både bra och nödvändigt, men tyvärr inte tillräckligt, och tyvärr är det förmodligen också därför så många icke-nykterister tror att alla nykterister är kristna.

Nykterhetsrörelsen behöver fler strategier i kampen mot drogerna, och bland dem finns helt klart ett utrymme för militans. Låt oss än en gång lämna bryggarnas bilar brinnande efter oss! Låt oss än en gång driva det fulla slöddret från gatorna! Mot deras spontana våld – vårt riktade!

Angående det här med att göra sig anställningsbar

Posted on by
2

Många i min föräldrageneration tycker att det är viktigt att »göra rätt för sig« och arbeta, en moral som möjligen (men troligen inte – varför ska man skuldbelägga sjuka och, i brist på ett bättre begrepp, samhälleligt missanpassade?) var rimlig då, men som definitivt inte är det längre.

Saken är nämligen den att vi har något som kallas för strukturell arbetslöshet. Man kan tänka sig att det finns arbetslösa antingen för att människor går och dräller runt hela dagarna och latar sig (scenario 1), för att det finns färre jobb än personer som vill jobba (scenario 2), eller beroende på en kombination av scenario 1 och 2 (scenario 3).

Vår föräldrageneration beter sig som om scenario 1 eller möjligen scenario 3 vore sant. Trots att typ alla vet att vi är mitt i en ekonomisk recession, med massor av krisande industrier. Därför är det rimligt att anta att det finns en strukturell arbetslöshet, vilket också är den mest rimliga förklaringen till att arbetslösheten på sistone har ökat. Alltså att arbetslösheten beror på samhälleliga strukturer, snarare än på individuell anställningsbarhet.

Men ok, låt oss anta att vi tar oss ur recessionen och att tillväxten drar iväg igen och vi uppnår politikernas mål med »full sysselsättning«, då måste väl ändå all arbetslöshet bero på scenario 1? Nej! I och med nyliberal ekonomisk teori innebär nämligen inte »full sysselsättning«, eh, full sysselsättning, utan NAIRU – d.v.s. den mängd arbetslöshet som behövs för att det inte ska bli inflation.

Nu kan man med andra ord se varför det här med att göra sig anställningsbar är så problematiskt. Någon måste vara arbetslös, är det inte jag så är det någon annan. Att jag ringer till alla företag som finns och stör dem tills någon av dem tröttnar och ger mig jobb, går långa jobbsökningskurser (varför ska det ens behövas!?) på Arbetsförnedringen, eller sitter i vuxendagis, det är inte för att minska arbetslösheten. Jag tävlar inte så att säga med mig själv. Det jag tävlar mot är alla andra.

Begreppet om anställningsbarhet är inget annat än ett lur för att göra det ännu hemskare att vara arbetslös, och är ännu ett sätt att flytta ansvaret för samhälleliga problem till enskilda individer.

För övrigt anser jag att den lutherska arbetsmoralen och all annan arbetsmoral (utom i ideellt arbete) bör förpassas till helvetets djupaste avgrunder.

Utvecklingen mot webapplikationer och brottet med 90-talsinternet

Posted on by

Jag har tidigare diskuterat webbens utveckling från lite olika vinklar, och kanske mest fokuserat på utvecklingen mot webapplikationer. Men det finns en faktor som jag inte har nämnt, och det är den ökande komplexiteten i webapplikationer.

Vi går alltmer från ett system där HTML är en dokumentstandard till ett system där HTML/Javascript är faktisk programkod. Detta innebär ett enormt hopp i komplexitet, eftersom märkspråk är oerhört konkreta på ett sätt som program inte är. De »tänker« ju i allmänhet inte, vilket betyder att en förståelse av dem är detsamma som att ha en översättningstabell för vad de olika taggarna innebär i huvudet. b = fetstil, em = emfas, o.s.v.

Detsamma gäller dock inte alls med programkod. Det är fullt möjligt att förstå ett programs syntax utan att ha en aning om hur det fungerar eller vad det gör. Man kan med andra ord ana att svårighetsgraden för webutveckling är på väg att höjas något enormt.

Detta blir ännu mer konkret om man tänker på hur man hanterade servergenererade websidor. 90-talsmodellen innebar att man helt enkelt bytte ut en .html-fil på en server mot en lite magisk motsvarighet med någon annan ändelse, t.ex. .php. Sedan såg man till att varje gång användaren hämtade filen så körde servern lite kod, vilken sedan genererade en vanlig HTML-sida som användaren hämtade istället.

Naturligtvis lever 90-talsmodellen fortfarande, inte minst i typ alla bloggmotorer och det mesta som är skrivet i PHP. Minns att framtiden är här, den är bara ojämnt spridd (vilket förstås innebär att även dåtiden är här). Men den blir alltmer problematisk, för i takt med att HTML+Javascript slutar vara bara en representation av ett dokument, och övergår alltmer till att faktiskt tänka själv, så ökar behovet av ständig kommunikation mellan serverkoden och klientkoden (d.v.s. HTML/Javascripten).

Detta, i sin tur, innebär ett krav på en mycket sofistikerad infrastruktur för kommunikation, med API:er och speciella program som hanterar detta på servern, vilket innebär en oerhört mycket högre grad av svåröverskådlighet och komplexitet. Plötsligt måste en webutvecklare inte bara kunna generera HTML, utan också förstå klient-server-kommunikation på en mycket avancerad nivå, mycket mer avancerat än för normala på-datorn-program.

Jag vill understryka att jag inte tycker att det här nödvändigtvis är en dålig utveckling, åtminstone inte bara. Faktum är att det är en helt naturlig utveckling om man vill ha webapplikationer, och alternativet (Flash) är så oerhört mycket sämre ur alla perspektiv, från rent tekniska till sociala och etiska.

Marx vs. Äkta människor

Posted on by

I SVTs sci-fi-dramasatsning Äkta människor ser världen ut ungefär som vår – frånsett en detalj. De har androider (»hubotar«) som kan göra nästan all det som människor kan. Serien är definitivt sevärd, och jag kommer att hålla så tunt med spoilers som möjligt i denna text för de som ännu inte sett den.

Fördelen med att vara nörd inom flera områden är att dessa ibland överlappar, och skapar fantastiska möjligheter till vidare studier. Ett typiskt sådant exempel är marxistisk teori och Äkta människor. Det visar sig nämligen att införandet av människoliknande robotar väcker många spännande frågor med marxistisk teori. Men först, innan jag börjar, en varning. Dels kan jag inte garantera att min läsning av Marx är korrekt, dels är det inte ens säkert att man kan applicera en marxistisk analys – som är specifik för kapitalismen – på en ekonomi som innehåller så stora delar androider.

Låt mig börja med att introducera några viktiga begrepp, mycket kort. I Kapitalet är ett centralt koncept värde, med vilket Marx menar det som gör att man kan byta två helt olika varor mot varandra, d.v.s. det som är samma i båda varorna. Och värde är definierat som mänskligt arbete – det som gör att jag kan byta en säck guld mot en dator är att både säcken guld och datorn är resultat av produktivt (d.v.s. inte bortslösat) mänskligt arbete.

Genast får vi här ett problem. Är en androids arbete värdeskapande? Om vi betraktar en android som vilken industrimaskin som helst så är svaret ett rungande nej. Varför? Dels av tekniska skäl, men kanske främst för att kapitalismen och kapitalrelationen är en relation mellan människor. Om man tillät maskiners arbete att vara värdeskapande skulle man kunna ha ett kapitalistiskt samhälle där den huvudsakliga relationen var mellan kapitalister och deras maskiner, vilket verkar uppenbart absurt.

Men denna fråga diskuteras även ingående i Äkta människor, i princip från första början. Borde androider betraktas som sentienta varelser med rättigheter, eller som maskiner man kan äga? Svaret på frågan får stor relevans för vår analys. Om vi antar att androider har rättigheter, och att de liksom mänskliga arbetare betraktas som ägare av sin egen arbetsförmåga och säljer sitt arbete på en arbetsmarknad, då får vi ett samhälle som är mycket likartat det vi har nu.

Ur ett marxistiskt perspektiv skulle androiderna i detta samhälle i princip vara människor. Vi kan förstås gissa oss till att de skulle hamna lite annorlunda på ett socialt plan (jämför t.ex. rasism), men deras förhållande till det ekonomiska systemet skulle vara i princip detsamma som ditt och mitt: de skulle arbeta precis som du och jag, och när de kom hem skulle de behöva ladda istället för att äta och sova.

Men det finns två viktiga ekonomiska skillnader mellan androider och människor. För det första så »äter« de bara en typ av vara (el), och för det andra så har de ett mycket lägre behov av vila. Det faktum att androider bara konsumerar en typ av mat gör att det förmodligen är lättare att sänka deras löner relativt människornas (alternativt höja deras levnadsstandard).

Medan priset måste sänkas på jättemånga varor (skördetröskor, gödsel…) för att sänka priset på livsmedel för människor, är allt som behövs för att en androids lön ska räcka mycket längre ett lägre elpris. Man kan tänka redan tänka sig splittringen mellan människoarbetarna och androidarbetarna. Lägg till detta på konflikter kring olika längder på arbetsdagar – för någon som inte behöver sova åtta timmar om dagen är förmodligen en tolv timmars arbetsdag betydligt rimligare än för oss av kött och blod.

Låt oss nu gå tillbaka till vårt antagande att androider tillskrivs ägandet av sin egen arbetsförmåga. Förmodligen är det inte så ett samhälle med androider kommer att se ut. Vad händer alltså med den kapitalistiska produktionen vid introduktionen av androider?

Vi kan anta att det finns en stark önskan från enskilda kapitalister att ersätta sina mänskliga arbetare med köpta androider. Androider är rimligen billigare i drift (de behöver ingen lön alls), strejkar aldrig och är allmänt mer pålitliga.

Detta pekar mot en stor möjlighet till kris: antingen måste alla människor skolas om till arbeten som androider inte kan sköta (med en eventuell fortsatt kapprustning och minskande mänsklig arbetsmarknad), eller så kraschar hela det ekonomiska systemet (för hur ska någon kunna köpa något om alla är arbetslösa?). Notera hur mycket detta påminner om vår egen situation, för övrigt.

När Marx diskuterar maskiner som arbetar så menar han att maskinerna innehåller en konstant mängd värde (nämligen det samlade mänskliga arbete som krävdes för att bygga dem och alla deras komponenter – ner till järnmalmen), vilken de överför jämnt på de föremål de tillverkar allt eftersom de slits. Man kan tänka det som att exempelvis en industribakmaskin smular ner små små delar av sig själv i brödet den bakar, allteftersom den slits och behöver lagas eller bytas ut.

Detta innebär att det värde en android överför när den arbetar med något är det arbete som krävdes för att bygga, programmera och utveckla androiden. Om vi antar att det är androider som monterar androider så innebär det att det värde som finns i en android är det värde som krävdes för att bygga de första androiderna (de som människor byggde), samt för att producera programmeringen för varje enskild android (om vi antar att det görs av människor).

Om vi går ännu längre och antar att androider även kan programmera (ett inte helt orimligt antagande) så får vi en mycket snårig sitation. Det värde som finns i varje android är det allt snabbare krympande värde som användes för att programmera och bygga de androider som användes för att bygga de första androiderna som kunde bygga androider.

Mängden mänskligt arbete – och därmed också värde – i varje android är med andra ord minskande, vilket betyder att androiderna med största sannolikhet i marxistiska termer säljs skyhögt över sitt värde (eftersom de de facto är så gott som gratis). Eller med andra ord: vårt analytiska ramverk bryter samman, och det ekonomiska systemet kan rimligen inte längre kallas kapitalistiskt.

Den något förvånande slutsatsen är med andra ord att den snabbaste vägen till kapitalistisk kollaps inte verkar gå genom ett revolutionärt erkännande av androiders rättigheter (något som sannolikt skulle vara oerhört omvälvande rent socialt och förmodligen inte komma utan kamp), utan tvärt om genom att deras rättigheter inte erkäns, samtidigt som deras förmågor närmar sig mänskliga. Frågan är bara om ett dylikt tekno-feodalistiskt system skulle vara bättre (jag gissar på nej).

Till spelkritiken: Transportsträckor berättarmetod

Posted on by

Tyvärr verkar det finnas en svag trend inom datorspel mot icke-linjärt berättande och fri rörlighet (i värsta fall med fordon). Typiska exempel är allt från Bethesda softworks (Fallout, Elder Scrolls-serien), samt det relativt nysläppta Rage.

Det stora problemet med dessa frigående spel är att man dels måste göra ett val mellan linjärt men pseudo-fritt (Rage) eller mer eller mindre helt fritt (Morrowind). I det första fallet upplever åtminstone jag spelets frihet som tydligt falsk, eftersom det finns en så uppenbar tråd att följa, och i det andra fallet saknas narrativet nästan helt, med konsekvensen att man springer runt i timtal och letar svamp för att få komma in i magikergillet (autentiskt exempel från när jag spelade Morrowind, min kanske sämsta spelupplevelse någonsin).

Fallout 3 löser faktiskt det här problemet ganska bra, genom att det finns en ganska bra funktion för att spåra uppdrag, samt radiomeddelanden och schemalagda händelser som inträffar när man rör sig i vissa områden, vilket gör att man hela tiden rör sig mot rätt mål utan att för den sakens skull uppleva att man följer en snörrät linje.

Tyvärr finns ändå en mycket viktig konsekvens av friheten, och det är enorma transportstreckor. I Fallout 3, t.ex. så måste man spendera ganska mycket tid med att göra sidouppdrag och framför allt med att förflytta sig mellan punkter. Rage är f.ö. ännu värre på den punkten, speciellt som även större delen av striderna i det spelet är helt orelaterade till handlingen, vilket gör att praktiskt taget hela spelet är en transportstrecka fram till handlingen (som f.ö. är en av de grundaste sedan Quake IV).

Idealt bör varje pussel och varje strid vara en del av narrativet, även om det är oerhört svårgenomfört. Det enda spel jag känner till som lyckats någorlunda med detta är Portal, och det är kanske det mest linjära spelet sedan Super Mario.

Ett annat sätt att stuva in berättandet är att förlägga det till en extern röst, t.ex. i en radio eller bandspelare (som i Bioshock). Tyvärr innebär det att det finns en diskrepans mellan spelandet och berättandet: man hör inte vad bandspelaren säger eftersom man ständigt måste slåss med splicers. Dessutom är det inte säkert att man faktiskt hittar dessa bandspelare, och spelet blir lite av en påskäggsjakt på bandspelare, avbruten av störande stridsmoment.

Till spelkritiken: Att hantera misslyckanden

Posted on by

Det här är början på vad som förhoppningsvis kommer att bli en bloggserie som jag kommer att kalla »Till spelkritiken«, där jag diskuterar datorspel. Framförallt är jag en anhängare av vad jag skulle kalla den narrativistiska falangen: jag ser spel främst som ett narrativt medium som kommunicerar en berättelse, snarare än som en visualisering av spelmekanik eller någon sorts sport. Därför är jag också i regel ointresserad av traditionell realism, balansering, spelmekanik och flerspelarlägen.

Ett stort problem med datorspel är hur de hanterar misslyckanden och svårighet. Att det över huvud taget är möjligt att fastna i ett spel utan att komma vidare i handlingen (eller rummet) är ett bevis på detta. Ett perfekt avvägt spel är precis så svårt att det är kontinuerligt spännande, och precis så lätt att man aldrig riktigt misslyckas.

Tyvärr är det förstås mycket svårt att avväga svårighetsgrad. Vissa spel har experimenterat med att lösa detta algoritmiskt eller med att introducera frivilliga hjälpredor (tänk Runner Vision i Mirror’s Edge eller kompassen i Bioshock). Problemet är bara att det är svårt att ge dessa tips utan att kompromissa med realismen, beroende på vad man menar ska realiseras.

Dessutom är det svårt att algoritmiskt styra t.ex. pussel eller bandesign, även om detta är något som jag skulle vilja se mer av (tänk ett spel som genererar pussel och banor automatiskt utifrån någon sorts feedback på hur svårt du tyckte att det var). Det enda som kan mer eller mindre framgångsrikt styras algoritmiskt är ju egentligen motspelarnas AI (om det finns några!), ett problem som får betraktas som mer eller mindre löst.

Ett ännu större problem är hur man gör när spelaren väl misslyckas. Att misslyckas är ju egentligen inget som borde vara problematiskt, utan är en viktig del i en inlärningsprocess. Ett typiskt exempel på när misslyckanden är bra är i spel som Baldur’s Gate, när man provar olika kombinationer av magi och vapen på en fiende tills man hittar en som fungerar. Därför är det också viktigt att man inte bestraffas för att misslyckas, just eftersom det leder till att man slutar experimentera.

Tyvärr är oproportionerligt många spel som släpps idag gjorda för konsoler. Och dessa är, hur ska jag säga det, efterblivna. De har jättefå knappar, de har en neddummad hårdvara och de måste ha stora och tydliga gränssnitt som kan navigeras med en oprecis kontroll på en ofta otydlig och lågupplöst TV. Många PC-spel som släpps är därför rena konsolkonverteringar, med mer eller mindre svåra bieffekter.

Den kanske värsta sådana bieffekten är checkpoints där spelet sparar, och bara där. Dessa är ofta alldeles för glest utspridda, vilket leder till att alla någorlunda experimenterande spelare ständigt måste spela om stora delar av spelet. Värst är detta i spel som har långa transportstreckor, vilket blivit populärt på sistone (jag tänker på bl.a. Prototype och Rage, där det senare egentligen borde beskrivas som ett actionbilspel för trettonåringar).

Ett typiskt sådant exempel är Prototype, som jag håller på och spelar för närvarande. Om man skulle råka dö i det så måste man i regel spela om från Free Roam-läget, vilket innebär att man måste springa över halva staden innan man kommer tillbaka dit man var när man började uppdraget man höll på med. Samma sak gäller om strömmen går eller man måste stänga av datorn och gå och lägga sig för övrigt. Att inte ha en snabbsparfunktion i ett spel efter 2000 borde fan vara kriminellt!

Gulag och andra saker som vänstern borde och inte borde hantera

Posted on by

Det är populärt bland högerdebttörer att spela ut det s.k. Gulag-kortet när de pratar med, eller ja till, kommunister. Problemet med detta är flera, kanske framför allt att det verkligen inte är klart varför vänstern skulle behöva »ta ansvar« för detta. Till att börja med så är den nuvarande vänsterns koppling till Sovjetunionen minst sagt oklar, frånsett en fetischering av memorabilia inom vissa grupper (mer om det senare).

Vilken teoretisk koppling finns det? Hur kan man visa att arbetsläger är en logisk konsekvens av den kommunistiska ideologin eller teorin? Inget av detta är något som dessa högerdebattörer tar upp. Den logiska slutsatsen är därför att de inte egentligen bryr sig om detta, utan bara vill göra en poäng. Låt oss dock ta dem på allvar, för även en blind liberal hittar ett (guld)korn ibland.

Är arbetsläger en logisk konsekvens av kommunistisk teori? Om man med detta menar marxism så är nog svaret ett rungande »nej«, eftersom den marxistiska teorin inte ö.h.t rör sig på den nivån, utan mer eller mindre uteslutande handlar om kapitalismen och hur den (inte) fungerar. Det finns dock ett mycket smalt utrymme för ofrivilligt arbete, i det att Marx kritiserar den Proudhonska tesen att allt arbete bör/kan vara lek, men det är knappast samma sak.

Är arbetsläger en logisk konsekvens av kommunistisk ideologi? Om man med detta menar de ståndpunkter som lyfts fram i det kommunistiska manifestet så är svaret fortfarande nej. Den kommunistiska ideologin ser historien som ett vågspel mellan olika klasser, och det kapitalistiska samhället som bestående av två sådana. Målet för kampen är att upphäva dem båda, vilket i praktiken är detsamma som att upphäva arbetarklassen (vilket automatiskt upphäver kapitalistklassen). Förstådd på detta sätt är den kommunistiska ideologin snarare arbetskritisk än så arbetspositiv att den vill införa ett generaliserat tvångsarbete.

Att förtrycka den kapitalistiska klassen vore inte heller meningsfullt, eftersom den per definition inte kan finnas utan en arbetarklass som arbetar åt den. Om kommunismen överallt har segrat så finns det helt enkelt inget hot från f.d. kapitalister som är så stort att de skulle behöva sitta i ett arbetsläger. Dessutom är kapitalisten en social funktion snarare än enskilda personer, varför det vore både meningslöst och grymt att sätta enskilda personer i fängelse på grund av denna funktion (dock kan det tänkas att vissa börsmäklare o.s.v. skulle behöva någon sorts grundläggande social rehabilitering).

Är arbetsläger något exklusivt för (förment) kommunistiska regimer? Nej. Här är inte minst de tyska nazisterna ett motexempel, men även USA, som för närvarande har en fängslad andel av sin befolkning som är jämförbar med den hos Sovjetunionen då gulagsystemet stod på sin topp.

Förklaringen att kommunismen med nödvändighet skulle leda till enorma arbetsläger är med andra ord otillräcklig för att förklara gulagsystemet. Istället måste andra förklaringar användas: politiskt klimat, speciella historiska omständigheter (betänk att Ryssland har en ganska lång historia av fångläger) o.s.v.

Då återstår kopplingen till vänstern. Varför väljer vissa delar av vänstern att fetischera Sovjetunionsmemorabilia? Förklaringen att det skulle vara för att de i hemlighet vill införa ett fascistiskt tvångsarbetssystem måste här betraktas som synnerligen tveksam. Istället handlar det snarare om unionens historiska roll.

Man måste i sammanhanget förstå att unionen dels historiskt representerade ett mycket ambitiöst utopiskt projekt, även för personer som inte var kommunister (se t.ex. anarkisten Emma Goldmans självbiografi), dels numera representerar en tid då det fanns en annan värld mitt ibland oss, innan världskapitalismens totala seger. Vi måste förstå att många av de större politiska projekt vi idag har bakom oss (inte minst välfärdssamhället) är en effekt av hotet från Sovjetunionen. För delar av vänstern idag är det snarare dessa saker som hammaren och skäran symboliserar.

Däremot finns det gott om andra arv som den breda vänstern i Sverige idag behöver hantera:

  • Arvet efter Rousseau – idén om den moraliskt högstående vilden/arbetarklassen lever och frodas idag i många kretsar, snarare än den marxistiska förståelsen av arbetarklassen som i grunden själv medskyldig till sitt predikament (vilket medger mindre moralisk överlägsenhet och mycket större handlingsutrymme).
  • Arvet efter humanioran/Foucault – förståelsen av allt som text och socialt konstruerat spökar idag rejält genom snart sagt hela vänstern. Problemet är kanske främst att vi inte har någon effektiv metod för att hantera identitetsförtryck, medan vi tvärt om har mycket effektiva metoder för klasskamp med klass som en objektiv social/ekonomisk funktion, vilka helt kastas över bord när man börjar tala om »klassism«.
  • Det patriarkala arvet – väldigt, väldigt många (nästan alla) vänsterorganisationer lider av stora problem med feminism, både i det att de saknar en feministisk analys och en förståelse av hur man förenar feminism med klasskamp eller ens klassanalys, och i det att de är direkt reproducerande av patriarkatet i form av arbetsdelning o.s.v. I brist på bättre rubrik så räknar jag också in queer kritik hit.
  • Det parlamentariska arvet – just nu finns det praktiskt taget två inställningar till parlamentarismen. Antingen är man för eller så är man emot. Är man för så tror man stenhårt på parlamentarismen som vägen framåt, vilket oftast också medför en reformistisk inställning. Är man emot så hamnar man oftast antingen i ren livsstilspolitik (vilken är ineffektiv) eller direkt aktion (vilket ofta innebär att man isolerar sig från allt vad parlamentarismen heter). Detta leder till en splittrad rörelse som lika ofta angriper sig själv som den faktiska motståndaren.
  • Snällhetsarvet – i brist på bättre namn. Det arv som driver vänstern mot en politik som är en lista över saker vi tycker är bra och bort från en sammanhängande analys. Rörelsen tvingas hela tiden agera världens samvete och hålla med den svagaste/den det är mest synd om, en mycket förlamande position att ha eftersom den politik som faktiskt är effektiv oftast har någon förlorare (som det därmed blir synd om istället).

Humor som härskarteknik

Posted on by

Sköna Killar älskar humor, för den gör att de kan utöva makt utan att någon kan göra något åt saken. För alla som inte skrattar åt ett s.k. »skämt« är överspända och humorlösa. I det här inlägget ska jag försöka diskutera konceptet humor som en härskarteknik (OBS jag anser givetvis inte att all humor är en härskarteknik).

Jag kommer nedan att beskriva humorn som lager ovanpå rå makt, där varje lager blir alltmer sofistikerat. Till viss del är det en godtycklig uppdelning, men självfallet inte. Jag tänker på chokladdragérade ägg när jag skriver detta, men du för förstås tänka på vad du vill när du läser.

Arketypen för den maktutövande humorn är formen »jag skojade bara«. Anledningen till att den är arketypisk är att humorn bara är ett tunnt skal på rått våld, där ett av de tunnaste exemplen är högstadiesituationen där en mobbare säger något elakt, och sedan avslutar med »skojade ju bara, har du ingen humor eller?«. Humorn blir här både en täckmantel och ett extra maktlager: den mobbade blir omedelbart genom sin position som mobboffer även humorlös.

Nästa lager av makthumor är humor med mer ironi, men med samma syfte som den första sorten. Det är en avancerad form som används för att kunna utöva makt ironiskt. Exempelvis kan det gå till så att en person i en grupp skojar om om ett beteende som inte anses som önskvärt av deltagarna i gruppen (t.ex. sexistiska kommentarer eller att hålla långa ointressanta föreläsningar), för att sedan kunna ironiskt säga sig gilla detta beteende och till slut – som en trippelironi – faktiskt utföra det också.

Humorn och ironin gör att det sedan blir helt omöjligt att kritisera personen som utför det oönskade beteendet, eftersom det är ironiskt (vilket självklart inte förändrar innehållet eller de oönskade effekterna av det).

Det tredje lagret av makthumor är humor som genom sitt innehåll eller sin form skapar en skiljelinje mellan deltagare som skrattar och deltagare som inte gör det. Ett typiskt exempel är en blandad grupp, en klick ägnar sig åt avancerad internhumor som andra gruppmedlemmar inte förstår eftersom de inte har tillgång till rätt referenser, vilket gör att de inte uppskattar humorn och därför på ett tydligt sätt exkluderas.

Detta är förstås inte ett strikt maktutövande så länge ämnen alternerar, utan blir det snarare när grupperna är statiska – när samma grupp alltid internskämtar på samma sätt, och samma grupp inte förstår skämtet. Förmodligen finns det förstås också fler former av humor som härskarteknik. Kom gärna med förslag i kommentarerna!

Uppdatering: sovlådan

Posted on by

Nu har jag publicerat en kort projektsammanfattning av mitt sovlådebygge, eftersom projektet är att betrakta som så avslutat som ett av mina projekt blir (d.v.s. det är fortfarande en massa småfippel och testning kvar). Jag har också uppdaterat min banner till att innefatta en bild från en av lådans kortsidor (ursäkta grötkvalitén, det beror på att min femtusenkronorsmobil har en för sunkig kamera).

It’s not the end of the world, but you can see it from here

Posted on by

En av de bästa taglinesen (?) för spelet Deus Ex: Human Revolution var »It’s not the end of the world, but you can see it from here«. Tyvärr användes den bara väldigt lite och i slutet på spelet, som i förhållande till mina förväntningar får sägas vara en besvikelse.

Men spelet får ändå sägas fånga sin samtid, för känslan av accelerationen (samhällets ökande urballning) är trots allt något åtminstone jag upplever. Occupy-rörelsen blir alltmer global, krisen fördjupas men också kampen mot åtstramningsåtgärderna. Kriget om Internet blir ett antal grader varmare och så vidare. Barnstjärnan Miley Cyrus gör låten »Liberty Walk«, med en video innehållande vad som bara kan beskrivas som kravallporr. Överklassungen Kissie skriver på sin välbesökta blogg (triggervarning) att Fredrik Reinfeldt är en idiot och diskuterar klass på ett förvånansvärt välutvecklat sätt.

Vad beror det här på? Den enda rimliga förklaringen är att de bakomliggande motsättningarna i samhället har blivit så akuta att den borgerliga idéhegemonin inte längre har möjlighet att förklara dem. Hur förstår man immaterialrättsfrågan från ett liberalt perspektiv? Krisen? De tätnande angreppen på Internet? De ökande klassklyftorna? Den arabiska våren? Peak oil, kausalitet, fosfor, peak allt? Caremaskandalen?

Slutet är nära. Alltså i bemärkelsen att en möjlighet till ett slut börjar synas. Occupy-rörelsens framgångar visar på att en massradikalisering är möjlig, och jag har en tydlig känsla av att konfliktlinjerna för den närmaste tiden dras här.

Det kanske mest intressanta tillskottet är kanske striderna om internet. Här finns åtminstone två axlar som sitter ihop. För det första handlar det om konflikten kring immaterialrätten, som inte borde behöva en närmare förklaring. Men för det andra så handlar det om en konflikt kring internets infrastruktur. Vem ska ha kontrollen över DNS? Vad är syftet med nätet? Vad ska man få göra? Hur ska vi hantera säkerhet o.s.v. Och – mest viktigt – säkerhet för vem?

Om Anonymous är en rörelse och Internet är deras territorium så har de en förbluffande hög grad av militans, speciellt för att vara bestående av personer som i låg grad överlappar med traditionellt militanta nätverk. Förmodligen handlar det om att våld, om man ens kan prata om det, i cyberrymden är så annorlunda mot våld i, eh, köttrymden. Att slå ner en nazist eller bränna en pälshandel är en radikalt annorlunda upplevelse än att förgöra en person digitalt genom att publicera känslig information på nätet.

Det faktum att Anonymous är i hög grad allierad med Occupy-rörelsen är också förvånande, med tanke på att Anonymous gissningsvis i hög grad består av unga teknikintresserade män, vilket knappast kan beskrivas som samhällets mest progressiva kraft. Jag gissar här att deras sanningspatos och frihetliga läggning driver dem i denna oväntade riktning, men det ska onekligen bli spännande att se vart det tar vägen.

För som det är nu innebär Anonymous inblandning att Occupy-rörelsen på ett helt nytt sätt kan använda internet som sitt slagfält, ett extremt kraftfullt vapen i ett informationssamhälle. Att denna etablering ens har varit möjlig beror förmodligen på oklarheterna kring Internet: vad ska vi ha det till och vems ansvar är det egentligen?

Därför tror jag att denna fråga kommer att bli en mycket central punkt i konflitker i framtiden, där hela regeringar både kommer att driva lobbyverksamhet för kontroll av internet så att de ska slippa läckor av sina smutsigare hemligheter, samtidigt som de tillsätter rena cyberkrigskommandon och datapoliser för att utföra aktiva insatser. USA och Kina har förstås redan börjat.

Livet i postapokalypsen

Posted on by

Min generation är förmodligen den första i västvärlden som kan förvänta sig att få det markant sämre än sina föräldrar. Sedan vi föddes på 80-talet (eller som i mitt fall: slutet på 80-talet) har de ekonomiska kriserna stått som spön i backen sedan struktur/oljekrisen på 70-talet.

Och vad har vi egentligen fått sedan 70-talet? Det är inte som att övergången till »informationsintensiv produktion«, som det brukar talas om, egentligen utgör någon ny drivmotor i produktionen på samma sätt som el- och bensinmotortekniken före 70-talet. Var är våra massarbetsplatser? Var är vår arbetstrygghet? Borta.

När vi satt i köket härom dagen så skojade någon om att hela världen är i ett arbetsläger eftersom alla måste jobba. Det var kul, tills någon annan lakoniskt påpekade att fördelen med att vara i ett arbetsläger är att det åtminstone alltid finns jobb att göra.

När våra föräldrar växte upp kunde man förväntas få ett jobb med fast anställning. Det var t.o.m. så lätt att få jobb att man baserade sin identitet på sitt arbete och delade upp världen i två kategorier av människor: de lata parasiterna som inte arbetade och de flitiga som gjorde det. Att försöka prata arbetskritik med mina föräldrar är som att prata med en vägg. Varför skulle man inte vilja arbeta? Vad skulle man göra istället? Ja, typ något vettigt kanske.

Sedan 70-talet har välfärdssamhället underminerats totalt. Vården rustas ner mer och mer, allt fler tjänster privatiseras och fördyras, allt fler områden gentrifieras och avgiftstrycket ökar allt mer. Fokus för finanspolitiken har flyttats från att ha låg arbetslöshet till att ha hög arbetslöshet (och låg inflation). Men eftersom anställningstryggheten är hårt avtalad för de föregående generationerna så är det de kommande generationerna som får stå för den nödvändiga flexibiliteten.

Istället för att vem som helst efter gymnasiet kan ta jobb på en random fabrik så ska alla nu vara högutbildade. Vilket de inte är. Dessutom råder en stor förvirring kring vad man egentligen ska utbildas till. Resultatet är en generellt ökande otrygghet och svårighet att planera sitt liv eller ens göra sig en uppfattning om sin framtid. Dessutom är resultatet, förstås, en massa helt verkningslösa åtgärder som i bästa fall inte har någon annan effekt än förnedring och i sämsta fallet (som med Fas 3) leder till lönedumpning och ännu sämre villkor i arbetslivet.

Arbetsmarknaden har för de flesta av oss upphört att vara en marknad till mer än namnet. För att något ska kunna kallas en marknad måste transaktioner rimligen ske någorlunda öppet på en förutbestämd plats (fysisk eller virtuell) och med kända förutsättningar som i någon mån är jämlika. Den så kallade arbetsmarknaden är inget av detta.

För det första så finns ingen marknadsplats, ens virtuellt. Arbete annonseras hela tiden ut överallt: lappar på dörrar, på arbetsförmedlingens Platsbank, enbart hos vissa obskyra bemanningsföretag, på landstingshemsidor och så vidare. Att få någon sorts översikt är helt omöjligt. Dessutom är många av de arbetsköp som annonseras falskeligen annonserade: arbetskraften är redan tillsatt och man annonserar mest bara för sakens skull.

Utöver detta är det som arbetssäljare helt omöjligt att få en översikt över köparens förväntningar, eftersom alla arbetsbeskrivningar oftast bara är snömos som handlar om att man ska gilla att »ha många bollar i luften« (läs: klara av ett omänskligt arbetstempo) eller »vara flexibel« (läs: inte ha några förväntningar på förutsägbarhet i tillvaron).

Till slut: vad gäller arbetskraft så spelar omätbara förmågor mycket stor roll. Hur trevlig man är, hur bra man är på jobbet och så vidare är faktorer som man inte kan få en uppfattning om från ett ansökningsbrev, och förmodligen inte heller från en intervju. Därför finns en stark tendens hos arbetsköpare att minska riskerna genom att anställa personer de redan känner. Med andra ord: en stor del av »marknaden« i arbetsmarknaden sker utan insyn och i hemlighet.

Min uppfattning är att den här delen av arbetsmarknaden har vuxit alltmer, så att det nu i princip inte finns någon öppen marknad, utan att nästan hela arbetsmarknaden enbart består av en anti-marknad av »nätverkande«, eller mygel som det hette tidigare. Det är som om man skulle behöva gå runt i stan hela dagarna för att leta efter någon som ville sälja mat till en, samtidigt som man visste att de flesta bara sålde till sina släktingar och vänner.

Med andra ord: att bara söka jobb är numera ett heltidsjobb i sig. Försök räkna på hur många timmar arbetstid som varje dag slösas bort på att söka jobb! Hur många pensionärer skulle man kunna vårda med dem? Hur många sjukhus skulle man kunna bygga? Hur många sjukhusavdelningar skulle kunna få en rimlig arbetsbelastning?

I vår framtid kan vi med andra ord räkna med att vara ständigt arbetslösa eller otryggt anställda, jagade av höga studielån, utsatta för ett enormt avgiftstryck och dessutom helt sakna förståelse från de tidigare generationerna. När dessa sedan blir gamla kommer de att ha en oerhörd kognitiv dissonans mellan sin bild av Sverige som ett välfärdsland och den faktiska verkligheten av nedskärningar, överbeläggningar, fusk och slarv.

Detta har förstås redan börjat i och med caremaskandalen exempelvis, och det finns inget som tyder på att det kommer att bli bättre. Men jag misstänker att de inte kommer att ge upp sin bild av hur världen fungerar i första taget, helt enkelt för att den är en så central del av deras självuppfattning.

Problemet med webapplikationer och fri mjukvara (igen)

Posted on by

Det här låter som ett gammalt rant, men jag ska försöka hålla mig borta från att upprepa mig mer än nödvändigt. Mycket av min gamla kritik mot webapplikationer är ändå underminerad: när man började bygga dem så var det förvisso som att skriva program i worddokument, men i och med HTML5 och CSS3 har webstandarderna rört sig långt bort från dokumentstandarden och snarare blivit någon sorts gränssnittsstandard.

Detta har förstås både bra och dåliga konsekvenser, men alldeles oavsett så kan jag inte längre driva argumentet att webapplikationer är något i grunden tekniskt efterblivet längre. Åtminstone om man inte räknar med argumentet att det är dumt att återinföra tunna klienter (vilket förstås fortfarande håller). Många webapplikationer håller dock på att lösa även detta problem med avancerade funktioner för mellanlagring och synkronisering av data mot servrarna.

Dessutom finns det en juridisk-teknisk lösning för ofriheten i applikationerna i form av framför allt AGPL, som effektivt täpper till nätverkshålet. Om vi bortser från att ingen av de mer välanvända webapplikationerna följer AGPL så får vi ändå anse att problemet är hyfsat löst i teorin, om än inte i praktiken.

Men det kvarstår ett problem som är långt mycket viktigare. Syftet med fri programvara är ju att ge dataanvändaren kontroll över sitt datande, dels för att förhindra asociala situationer (typ att man har en hög kod som man inte får dela med sig av), dels för att ge användaren en ärlig chans att förbättra sitt datande.

I och med AGPL-lösningen hamnar kontrollfrågan och framför allt den sociala aspekten på skam. För är det verkligen koden vi vill ha? Är det verkligen i Googles kod som dess värde ligger? Svaret är att nej, det är det inte. Vi använder inte Gmail för att det är så jävla bra (eller ok, webklienten är ju typ den bästa web-epostklienten någonsin), utan för att det finns. Koden för Gmail skulle vara i princip värdelös för oss som användare! Det är nätverkseffekterna, olika synergieffekter och skalfördelarna vi är ute efter, snarare än just den tekniska lösningen.

För att exemplifiera problematiken med övergången till »molnet« kan vi tänka oss ett företag som gjort en klon av Diaspora och nu kör den under namnet Z-ION. Låt oss säga att vi har alla våra vänner och foton på Z-ION, samt att våra föreningar är organiserade där. Låt oss anta att en dag kundgör Z-ION att de ska införa någon vansinnig policy, typ att de avsätter en liten del av sidan specifikt för muslimer, där de bara under sträng övervakning får kommunicera med icke-muslimer. Dessutom raderas eller låses muslimernas konton slumpmässigt med jämna mellanrum, samt även konton tillhörande personer som kommunicerar med dem.

Z-ION besvarar kritiken mot denna helt vansinniga policy med att det är de som kör servrarna och de får göra vad de vill med dem. Dessutom påpekar de att om någon inte gillar hur de kör sin server så är de fria att köra en egen.

Sagt och gjort: en utbrytarfraktion bildar en ny server. Ett första problem dyker upp: AGPL (såvitt jag vet) ger inte användarna rätten att hämta ut sin data. Men ok, låt oss anta att detta har implementerats som ett tillägg. Nästa problem: AGPL kräver inte heller att det ens formellt ska finnas möjligheter att nätverka med servern från andra servrar.

Denna fråga är mycket snårigare än frågan om rätten till datan. Tjänsten tillhandahåller ju på sätt och vis alltid datan på ett människoläsbart sätt, så ett krav på att den även ska finnas på ett datorläsbart sätt är inte på något sätt orimligt. Att däremot kräva att serveradministratörerna inte bara ska implementera funktionen att nätverka med andra (konkurrerande) servrar, utan också faktiskt tillåta nätverkande med dessa är ett mycket tveksammare krav som bryter med allt vad liberalt rättighetstänkande är. Och utan server-till-server-kommunikation är vår Z-ION-klon mer eller mindre värdelös, eftersom värdet i ett socialt nätverk främst ligger i just nätverket.

Här kan vi dock tänka oss en lösning som går ut på att dessa krav om nätverksmöjligheter ställs från någon sorts samhällig myndighet på alla tjänster som överstiger en viss nätverksnivå och som börjat bli rena samhällsinstitutioner. Denna myndighet skulle kunna ha till uppgift att kontinuerligt granska hur nätföretag hanterar sina nätverkseffekter och förhindra monopolbildning.

Men även om vi både får möjligheten att nätverka och möjligheten att fly med vår data så finns det ett viktigt problem av närmast ontologisk karaktär. Kort uttryckt: är vår kopia av Z-ION verkligen samma eller ens likadan som originalet, eller ingår det något i detta dator-data-människa-assemblage som inte är kod, och som i värsta fall inte heller är kopierbart?

För att omformulera åter igen: förhåller sig verkligen användaren till en webapplikation på samma sätt som till en offlineapplikation? I vissa fall skulle jag säga att det är så, men i långt ifrån alla och verkligen inte med sociala nätverk.

Värdet i ett enskilt offlineprogram är för användaren att han eller hon kan använda det. Värdet i ett nätverk eller en webapplikation är dels att den allitd är tillgängligt, d.v.s. att någon betalar server- och nätverksavgifter samt har ett helt team av ingenjörer som kontinuerligt löser drift- och säkerhetsproblem, dels att det redan finns andra människor där att nätverka med, något jag bittert erfar varje gång jag kommunicerar med min enda vän på Diaspora.

Sociala nätverk är (som de är konstruerade nu) med nödvändighet stora. Facebook och Google har inte blivit gigantiska kolosser av en slump eller för att de är så bra, utan av en teknisk nödvändighet: när snöbollen väl börjat rulla kan man inte stoppa den, och att stara en ny går helt enkelt inte.

Notera att min determinism i det ovanstående påståendet inte är hård, utan mjuk. Den nuvarande tekniska utvecklingen har lett fram till denna situation. Det innebär inte att den inte kan leda bort från den, även om det nu finns starka krafter för att behålla ordningen, av dem inte minst latheten och slentrianen.

Min gissning är att DNS-systemet och WWWs tekniska utformning till stor del är ansvariga för att det har blivit som det blivit. För att snabbt hitta en dator på internet behöver man i princip ha ett domännamn. För att ha ett domännamn behöver man i princip ha en fast server stående i ett serverrum, speciellt som ändringar i DNS propagerar sig över nätet skrämmande långsamt.

Från detta kommer behovet av- och möjligheten till- en fast punkt i nätet, och ett nav materialiserar sig spontant som ett svar på detta behov – Google. Det är detta faktum som molnfetischismen döljer – min data är inte i ett abstrakt moln av olika nätverkade datorer, de är på Googles servrar. Min data är inte mer i ett »moln« än mina värdepapper på banken är det.

Så med andra ord: det enda sättet att göra slut på nätfascismen är att göra slut på klient-servertänkandet och därmed hela webben och DNS som de ser ut idag. Naturligtvis är det inte en övergång som kan ske direkt, och med största sannolikhet kommer den aldrig att avslutas.

Men även i och med det mer jämlika decentraliserade internätet kommer vi att förlora en viktig del av vår frihet, helt enkelt därför att vårt datande nu görs mycket mer socialt än tidigare. Kanske måste vi tänka om hela konceptet med fri mjukvara, och då helst på ett sätt som lutar sig mindre mot ett socialliberalt rättighetstänkande.

För vi måste komma ihåg att koden har alltid varit ett medel, inte ett mål. Det är framför allt här jag tror att Fri programvarurörelsen och Open Source-rörelsen skiljer sig, i det att den senare fokuserat just de tekniska aspekterna över de sociala och ideologiska. Tyvärr har den senares frammarsch på den förras bekostnad lett till att diskussionen om målet förs alltför sällan. Och följdaktligen har vi heller ingen lösning på webapplikationsproblemet.

Att veta vem som lurar vem

Posted on by

Efter flera dagars ångest beslutade jag mig för att ge upp min fyra år gamla och ganska sönderfallande Nokiatelefon (ok, man kan ju ringa på den, men ljudet låter ofta rätt förvrängt) och istället köpa en Galaxy Nexus på avbetalning, med motiveringen att om man köper den fetaste Androidtelefonen så borde den kunna fungera ett tag.

Så nu har jag helt plötsligt andra problem, typ att jag måste hålla reda på var det finns eluttag på stan för att kunna ladda upp telefonen om jag skulle gå på promena, eller det faktum att det är omöjligt att hitta en bild som är högupplöst nog att använda som skrivbordsunderlägg på telefonen.

Före mitt köp spenderade jag rätt mycket tid med att i detalj räkna på vilket abonnemang jag skulle ha, om och vilken dataplan o.s.v. Jag fyllde flera papper med beräkningar av SMS-kostnader, minuttaxor och uppringningsavgifter. I fredags gick jag så till den lokala Teliabutiken och väntade i en halvtimme på att alla gubbarna över 50 före mig skulle lyckas förklara sina problem mer ingående än »den funkar inte när jag kopplar in den i datorn« för den stackars personalen.

Till slut lyckades jag få veta det jag ville veta (frånsett hur Telia vet om man fuskar och använder IP-telefoni fast man inte får, för det kunde ingen svara på), och gick hem och räknade lite till. Jag kom fram till att jag skulle få ännu lite billigare telefonande om jag bytte till telia max 25 utan en dataplan (jag ringer alltså kanske 20 minuter i månaden och skickar ungefär 100 SMS, så kostnaden är inte speciellt hög ändå).

Jag sov på saken (eller ok, sov inte på saken) och bestämde mig för att köpa telefonen. Jag hade äntligen lurat krånglopolet! Äntligen hade jag lyckats räkna ut de objektivt billigaste abonnemangsavgifterna. Trodde jag. Det enda jag hade att oroa mig för var telefonen.

Sedan mitt fösta katastrofala köp av en iPod Photo (som i praktiken var så hårdvarubuggig att den var oanvändbar – men enligt Apple var det inte en bugg utan en »funktion«) hade jag levt efter maximen att ingen hårdvarupryl är värd mer än fyra tusen, max (undantaget datorer som man köper i delar). Speciellt ingen som man har så lite kontroll över som en telefon.

Klockan halv elva, en halvtimme efter öppningstiden igår kom jag till Teliabutiken och började förklara mitt ärende. Jag skrev på en fullmakt att de fick avsluta mitt Tele2-abonnemang, och sen skulle vi teckna mitt nya abonnemang istället. Personen i butiken frågade om jag ville ha max 25 surf, och jag förklarar att jag inte ville ha surftillägget på 69 kronor i månaden eftersom den inbyggda dataplanen duger. Personalen ser ut som om jag är helt från vettet och försöker förklara att »det alltid är bra att ha en surf [!]«.

Till slut förstår hon nog att jag har tolkat abonnemangsuppgifterna annorlunda än hon, och vi lyckas gräva oss fram till tabellen jag tittat på. Det visar sig att det längst ner finns en rad för dataplan som jag tolkat som att den gäller samtliga abonnemang (jag hävdar fortfarande att det inte var helt tydligt) inte gällde för samtliga abonnemang, utan bara för ett av dem. Budskapet sjunker in långsamt: jag har inte lurat krånglopolet. Krånglopolet har lurat mig.

När jag skriver under kontraktet känns det som att jag använder mitt blod som bläck. Jag suckar kanske lite för högt, för personalen frågar om jag är nervös. Jag svarar att det är klart att jag är, och förklarar min maxim om att köpa dyra saker. Hon tittar åter igen på mig som om jag vore från vettet och frågar hur jag då ska kunna köpa hus i framtiden. Jag bryr mig inte om att svara att ett hus kan man knappast tappa i toaletten eller upptäcka att det inte kan spela helt vanliga oggar eller för den delen något alls utan iTunes ett sämpigt och jättefult program som hela tiden kraschar.

Senare får jag förklarat för mig att det ingår tolv månaders Spotify också, och att jag sedan om jag inte tackar nej får fortsätta betala 99 kronor i månaden. Jag försöker förklara på ett diplomatiskt sätt att jag hatar Spotify och absolut inte tänker använda det, men får svaret att jag inte kan tacka nej nu (oklart vad »nu« betyder, om det är i »i gratisperioden« eller »i affären«).

Men jag är rätt nöjd med telefonen. Den funkar t.o.m. med mitt minst sagt exotiska uppstyrningssystem i Emacs, vilket betyder att jag för första gången på flera år har en fickkalender.