När jag först kom till vänsterpartiets uppsamlingsplats så hölls det tal. Jag minns inte vad talarna hette eller från vilka organisationer de var, men den första pratade om (utom-)fackliga konflikter och liknande. Den andra talaren var en anakronistisk äldre man som lät som om han var direkt hämtad ur 70-talet, komplett med helt självinsiktsbefriade sångförsök och citat av Mikael Wiehe. När han började prata om vietnamkriget funderade jag på att gå hem.

Själva tåget var ganska kort, möjligen för att Uppsala är betydligt mindre än Stockholm. Jag gick ganska långt fram, nära kören, och det var förhållandevis trevligt. Många av slagorden var ganska tråkiga och kändes väldigt nedfilade, jag antar att det är ett krav för ett parti som måste framstå som »legitimt« även i högermedia. »Krossa USA-imperialismen« gav mig flashbacks till min första egentliga demonstration, den mot USAs invasion av Afghanistan. Mest av allt saknade jag »fred mellan folk — krig mellan klasser«, slagorden om att ockupera slottet och »stureplan — vi kommer för att slåss…«.

I syndikalisternas tåg brukar stämningen vara någon slags kombination av arg/glad/lekfull (eller ska vi säga »revolutionär«?), medan den i vänsterpartiets tåg verkade mer trött/irriterad/sorgsen. Konsensus verkade ligga runt ett hat mot högern, för en ospecifik socialism och mot israel.

Slagorden brukar ofta mutera i syndikalisttåget (»vi vill ha sex, vi vill ha sex, och ingen jävla arbetsdag« och »ert fika, ert fika, vi har kommit för att ta erat fika!« under inmarschen bland Stureplans uteserveringar), men det märkte jag inget av i vänsterpartiets. På det hela taget var bristen på humor och självdistans slående.

Väl framme vid tågets mål hölls åter igen tal, och kören fortsatte sjunga. De flesta av talarna var kommunalråd och andra politiker som mest verkade presentera de kompromisser de hade förhandlat fram med miljöpartiet och socialdemokraterna.

Å ena sidan kan jag tycka att det är bra att vara tydlig med att- och hur- man kompromissar, men å andra sidan känns det futtigt en dag som första maj. Och det är ju inte direkt som att vi som närvarade behövde ytterligare pragmatiska skäl för att rösta!

Förutom politikerna så talade bl.a Amanda Linderborg från Ung vänster. Hennes tal var ett av de bästa jag har hört, både väl avvägt, väl hållet och med genomtänkt innehåll (och flera Marx-citat!). Temat var partiets syfte, skulle man kunna säga, och hon gjorde ett bra jobb med att diskutera det politiska partiets potential och begränsningar med utgångspunkt i klassisk kommunistisk (marxistisk) teori.

Annars verkade ett genomgående tema vara historiska referenser och anspråk. Alla sånger som sjöngs av kören presenterades t.ex. med namn och historiskt sammanhang. Jag tror att det kan vara ett tveeggat svärd; dels är det förstås en stor tillgång att ha en historia bakom sig, men det kan nog också innebära en massa bagage. Det gäller att inte hållas fast av det förflutnas dödvikt.

En annan tendens jag märkte var någon slags tanke om att alla skulle få plats. Den verkade främst yttra sig på två olika sätt; dels i att det satt en rad med fyllon på stolar och skränade under talen och körsången, och dels i att flera av talarna och de demonstrerade inte hade någon tydlig koppling till vare sig vänsterpartiet eller socialismen som ideologi.

Där fanns bland annat en talare från (om jag inte minns fel) någon kurdisk förening som pratade om en konflikt mellan kurder och den turkiska staten, där politiker i ett »kurdiskt« parti som tydligen hade fått många röster (»av kurder«) hade fänglslats och partiet förbjudits.

Givetvis låter det demokratividrigt, men det var verkligen inte tydligt på vilket sätt det relaterade till vare sig socialismen, vänsterpartiet eller första maj. Jag blev också skeptisk till att etnicitet framställdes som så centralt för konflikten — det var kurdiska väljare som hade röstat på ett kurdiskt parti, och den turkiska staten som ställde sig emot det. I mina öron låter det lite väl etno-reduktionistiskt. All nationalism förtjänar ett extremt skeptiskt mottagande.

Rent sammantaget så är jag ändå ganska nöjd. Vänsterpartiet är inte revolutionära i någon av ordets bemärkelse, men det gör dem inte värdelösa, tvärt om. Som en del i en revolutionär rörelse är de användbara; för att förhindra (eller fördröja) högervridningen och påminna socialdemokraterna om sin historia, för att ställa rätt frågor och erbjuda rätt svar och för att ge rörelsen legitimitet. Det viktigaste är bara att partiet självt förstår detta och inte vare sig blir cyniskt och isolerar sig från rörelsen eller får hybris och tror att det är rörelsen.

Men kanske ändå att man borde demonstrera med någon annan.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Detta har inte hindrat mig från att känna ett behov av ett mer närliggande utrymme, så jag har börjat försöka dra i personer som kan eller borde vara intresserade. Hittills går det trögt. Några av nördarna jag försökte med sa, möjligen skämtsamt, att det var otidsenligt med fysiskt utrymme. »Nu för tiden har man ju allt i molnet«. Jag tycker precis tvärt om, och i resten av den här texten tänkte jag förklara varför.

Till att börja med så är jag skeptisk till själva begreppet »molnet«, som har alla egenskaper hos en riktigt dålig eufemism. Men framför allt har jag svårt att se det som något nytt. Koordinering och nätverkslagring av information har funnits förut (IRC är t.ex. en 20-30 år gammalt!), filservrar har funnits hur länge som helst. Det enda som egentligen skiljer den »nya« tekniken från den gamla är att den är uppskalad; mer bandbredd, större filer, mer kommunikation, snabbare respons, enklare gränssnitt, godare tillgänglighet och fulare protokoll.

Men ett annat problem är att talet om »molnet« som en plats ekar 90-talets missuppfattningar om cyberspace. Internet är ingen plats som något kan »finnas« på, det är snarare en process som ständigt görs. Eller, om man är en sur tekniker som jag, en serie sladdar, datorer och routrar.

Vad som är värt att ta med sig härifrån är att den direkt fysiska verkligheten har egenskaper som är svåra (jag ska inte säga omöjliga!) att efterlikna, och som det är oklart om vi vill efterlikna digitalt. Ska det t.ex bli svårare att avsluta en digital konversation och zappa vidare?

Det jag säger är att en organisering online kommer att bli helt olik en organisering offline, och att det ena inte är ett substitut det andra. Självklart ska vi nätverka online på alla möjliga och helst också på några omöjliga sätt. Men vi måste också ha utrymmen offline, av minst tre skäl.

För det första behöver hackers synas och finnas mer, och att ta plats är att finnas. I en tid då spontanitet trängs bort och ersätts med gallerior och andra rum som kraftigt beskär uttrycks- och handlingsmöjligheterna kan fria (eller ännu hellre befriade) utrymmen både bli oaser, och grogrunder för motstånd.

För det andra så finns det många sorters hacking som inte kan göras virtuellt/digitalt/i molnet. Hacking är ofta en fysisk och handgriplig aktivitet och inbegriper verkligen inte bara programmering, utan kan innefatta alla möjliga byggprojekt också, för att bara ta ett exempel.

För det tredje så skapas helt andra sociala möjligheter offline, möjligheter dels för att lära sig av varandra, men också för att kombinera projekt och olika kompetenser för att bilda värdefulla allianser för framtiden, eller bara umgås.

Ett samhälle där alla sitter bortträngda bakom varsin skärm och lever ut snabbmatsrelationer som de praktiskt kan zappa vidare från när de inte längre passar är knappast mitt ideal, och bara det tycker jag är skäl nog att ha organisering offline också.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.