Genom hela texten löper som en parallell röd tråd en berättelse om Tidholms dotter och hennes förhållande till hans hemslakt. Han målar upp det som en viktig del av uppväxtprocessen att komma över sin avsmak inför dödandet av djur, och avslutar, uppenbart lättad, med att konstatera att »Barnen äter [det tillagade köttet] utan vidare frågor. De brukar göra det«. Givetvis, de blir ju uppfostrade till det!

Tidholm fördjupar mot slutet av texten sitt moraliska resonemang runt köttätandet med att mena att den »omsorg« han visat för djuren under deras liv (och vid tillagningen efteråt!) legitimerar dödandet av dem. Hans lösning blir, föga förvånande, en trött önskan om återgång till den småskaliga och ansvarsfulla djurhållningen, instoppat mellan de sedvanliga von oben-kommentarerna om att kött nu minsann procuderas för billigt.

Att kött skulle börja produceras småskaligt igen är förstås möjligt. Men det skulle vare sig göra någon nytta för klimatet, och det skulle knappast gå att upprätthålla den nuvarande köttkonsumtionen världen över. Redan den lösning som Tidholm föreslår framstår alltså som falsk, rent bortsett från hans oärliga försök att framställa någon slags artskillnad mellan sin idealiserade småskaliga djuruppfödning och djurindustrins.

Men även den moral som förespråkas stinker. Dels finns det speciesistiska grundantagandet om människans överlägsenhet och därmed hennes rätt att utnyttja andra djur, men där finns också någon slags skruvad offermoral som går ut på att det är okej att döda andra djur — bara man själv mår dåligt och på så sätt »tar sitt ansvar« medan man gör det. Det är ju självfallet absurt — lammet bryr sig knappast om slaktarens sinnesstämning, det enda som händer är att båda två lider, fast olika mycket och på olika sätt.

De argument som lyfts fram för människans rätt att utnyttja djur för mat är främst att djuren är så denaturaliserade och så hårt avlade att de inte klarar sig själva. De är, med andra ord, konstgjorda av människor. Givetvis spelar det ingen roll; som varelser med medvetande och förmåga att känna smärta är det irrelevant om de är mollusker, får, genmanipulerade människor eller artificiella intelligenser; det hör till deras grundläggande rättigheter att få finnas för sin egen skull och att besparas lidande så långt det över huvud taget är möjligt.

Avslutningsvis ojar sig Tidholm över de »märkliga substitut« vi veganer sätter i oss, detta precis efter ett konstaterande att vi är ohjälpligt »bortom naturen«. Uppenbarligen är kemikalier som framställts i biologiska kemilabb framavlade av människor bättre än kemikalier som framställts för hand i hans skruvade värld.