En av mina principer (det kan förvisso argumenteras för att det också finns ett mått av ekonomisk nödvändighet) är att aldrig köpa något för 4000 och uppåt, och att bli extremt skeptisk till allt som börjar närma sig de kostnaderna. Jag har bara brutit mot denna princip två gånger, med katastrofala följder vid båda tillfällena.

Första gången var en sommar någonstans mellan 2004 och 2005. Jag köpte en splitter ny iPod Photo i butik. Då var de hårddiskbaserade och enorma. Stora, vita klumpar som idag ser ut som någon slags ironisk rymdfilmspastisch. Eller vänta, så ser ju alla appleprodukter ut.

Det första problemet med min nya musikmaskin, förutom att den var absurt dyr, var att den gick sönder. Hela tiden. Jag tror att jag totalt bytte den fyra gånger innan garantin var slut. Och den gick sönder på olika sätt; oftast var det hårddisken, men någon gång var det skärmen som bara helt oprovocerat la av. Om jag inte minns fel räknade jag ut att den hade kostat mig flera kronor om dagen under den tid jag hade haft den.

Men det fanns ett problem till, nämligen Apple. Under 2004/2005 började jag i gymnasiet, och utvecklades på många olika plan. En av de saker jag lärde mig var att det finns andra, bättre, format att lagra musik i än mp3 och att iTunes möjligen inte var världens bästa program alla kategorier. Och en generell regel är att ju längre från mittfåran man kommer, desto sämre fungerar ofria lösningar i allmänhet och Apples i synnerhet. Faktum är att de går långa omvägar för att göra sina produkter så svåra för icke-mittfårsanvändare att använda som möjligt.

Idag lyssnar jag på musik på en iRiver H10-spelare, som lanserades ungefär samtidigt som iPod Photo. Den är med andra ord omkring tio år gammal, men den fungerar finfint. Jag köpte den begagnat för några hundralappar och har installerat den fria musikspelaren Rockbox på den, så nu kan jag lyssna på musik i vilket format jag vill och sortera den precis hur jag vill (inklusive genom en inbyggd databas). Eller spela Doom.

Andra gången jag bröt mot min princip var relativt nyligen, även denna gång en sommar, men av en helt annan anledning. Projektet OpenMoko skulle göra det jag drömt om i flera år — lansera en fri och öppen telefonplattform. Äntligen skulle jag kunna data mobilt på en telefon som jag själv kunde hacka, precis som min dator.

De hade ett avtal med ett kinesiskt företag som skulle lansera en telefon vid namn Neo Freerunner, och jag förbeställde en. Egentligen borde jag ha hört varningsklockorna ringa — en halvfärdig programvara, en telefon tillverkad av ett litet kinesiskt företag som ingen hört talas om…

Men jag var förblindad av den hägrande visionen. De hade bytt riktning, målet till min plånbok var inte längre min längtan efter enkla och tekniskt avancerade prylar, utan mina ideal. På så sätt kunde de kringgå det lager av skepsis jag byggt upp och hugga mig där jag var som svagast.

Neo Freerunner visade sig vara ett fiasko, med oräknerliga hårdvarubuggar och ännu fler mjukvarubuggar. Projektet byggdes om flera gånger med lite olika grund innan den ekonomiska krisen till slut slog till med full kraft och det kinesiska företaget helt sonika la ner utvecklingen och avskedade hälften av de anställda som hade jobbat med telefonen. Den blev aldrig praktiskt användbar, men jag sålde den till en nyfiken kompis för en bråkdel av nypriset.

Vad har jag lärt mig av mina två misstag då? Två saker; ett, inget, eller i varje fall mycket få saker, är värda så mycket pengar som 4000 kronor. Det är nästan säkert att man blir missnöjd om man köper något för så mycket. Två: lita aldrig på ett företag. Punkt. Deras uppgift är alltid att skapa omsättning till aktieägarna, i första hand.

Deras syfte är inte att tillverka fiffiga produkter eller att vara snälla på något sätt. Inte alls. Ville de det skulle de vara en ideell förening av något slag. Eventuella produkter är bara en genväg till din plånbok.

Kapitalisten må sälja dig repet som han kommer att dingla i, men du får själv jaga ifatt honom. Vilket kanske är gott så, jag hade ändå tänkt mig något mer kreativt. Möjligen involverande oxfett och glödande kol.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det passar min personlighet skulle jag säga, och framför allt mitt nuvarande humör. Jag har hört till leda att hat är dåligt och nedbrytande, men det är precis min poäng. När allt är dåligt är ju nedbrytande något bra! Jag vill företräda ett luddigt, lågintensivt och (extrovert-) nedbrytande hat.

Ungefär samtidigt som jag satt och filade på min inköpslista inför helgen nåddes jag av nyheten att hackspacet Forskningsavdelningen i Malmö hade stormats av polisen, och att verktyg, maskiner och datorer för många tusentals kronor hade beslagtagits på oklara grunder. I media lät det först som att polisen hade stormat en misstänkt svartklubb på Utkanten, men det förklarar ju inte datorbeslagen, eller varför de hade med sig IT-roteln.

Det är uppenbart att det inte kan ses som ett vanligt rutinärende. Svart- och gråklubbar finns det gott om, och troligen mycket värre än den som eventuellt fanns på Utkanten. Och vad ska de med datorerna och maskinerna till? Att några av slipmaskinerna kunde tillverka nycklar (nyckelhackande och låsdyrkande är ganska modernt inom hackerrörelsen just nu), vilket »möjligen« kunde betraktas som förberedelse till brott är ju inget skäl.

Vi vet ju dessutom av erfarenhet att polisen inte direkt är snabb med att lämna tillbaka beslagtagen hårdvara, ens om den inte var involverad i något brott över huvud taget. För ett litet, ideellt drivet hackspace är det katastrofalt.

Forskningsavdelningen var ju det lyckade hackspacet dessutom. Medan vi på Abbenay hankar oss fram i vad vi kan hitta; unga forskares lokaler eller ockuperade hus, utan möjlighet till att samla- eller lagra saker, gick det ju så bra för Forsk. De höll coola workshops och byggde häftiga saker, och framför allt: de hade en lokal som de fick ha kvar, som ingen körde ut dem ur.

En utländsk kamrat som besökte Abbenay under Commando Carl Bildt-ockupationen konstaterar på Abbenays epostlista att det är ännu en demonstration av »Sweden’s suckiness«. Och jag tänker att det är så det måste vara. Vi får inte ha det för roligt, det får inte gå för bra. Vi ska hålla käften medan de spotifierar världen framför våra ögon, och så fort vi försöker ta plats så kommer de och förstör. Jag kryper ihop lite längre in i mitt luddiga hat.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.