Piratpartister riktar ofta in sin kritik mot just själva ägandet; att man bara använder mjukvaran på nåder och att ens licens när som helst kan kallas tillbaka. Att man, i korthet, inte äger det man köpt. Det är visserligen en rimlig kritik, men det blir lite bakvänt för en kommunist. Kanske borde man istället titta på vad det är i bristen på ägandet som gör det problematiskt?

Svaret på det är, helt enkelt, maktfördelningen. Som mjukvarulicenser ser ut nuförtiden så innebär de en enorm mängd inflytande åt utvecklarna/utgivarna och nästan ingen alls åt användarna. Det enda användarna kan göra är att stanna kvar i sin roll som just lydiga användare; de får inte hacka, inte förändra, inte utveckla, inte lära sig.

Detta har lett till två nya grenar av mjukvarulicenser som kan beskrivas som mer frihetliga. Båda två samlas under samma paraplybegrepp, »Open Source« eller »Fri programvara« (där jag föredrar det senare av bl.a. historiska- och lingvistiska skäl). Båda dessa grenar har med utvecklande att göra — man behöver alltså inte acceptera någon licens för att bara använda programvaran.

Den ena licenstypen brukar kallas för »tillåtande« licenser; de tillåter i princip användaren av mjukvaran att göra vad hen vill med den, och låter det stanna där. Ibland finns det även en klausul om att upphovspersonerna inte vill att deras namn ska användas i reklamsyften, men det är ungefär så långt det går. Exempel på tillåtande licenser är BSD-, Apache- och MIT-licenserna.

Den andra licenstypen kallas för »copyleft« och är mer invecklad. I princip går de ut på att vända upphovsrätten mot sig själv och skriva licenserna på ett sådant sätt att de »smittar«. De går vanligen ut på att det är fritt att använda mjukvaran till vad man vill, och att det är fritt att kopiera den som man vill. Så långt är båda licenstyperna i princip identiska. Skillnaden är att copyleft-licenser även bestämmer att eventuell framtida mjukvara baserad på ett copyleft-program måste släppas under samma licens. Exempel på copyleft-licenser är GPL och AGPL.

Ett klassiskt argument för BSD-licenser och mot copyleft-licenser är att de ger användaren (läs: utvecklaren) mer frihet, nämligen friheten att ta programkoden och släppa den, modifierad eller inte, som ett ofritt program.¹ Men det bygger på ett synsätt där det är normalt att all makt ligger hos utvecklaren. Man skulle ju lika väl kunna se det som att licensen tryggar andra användares rätt (frihet) att använda även modifierade versioner av programmet som de vill.

Men man vill gärna ställa sig frågan: kan möjligheten att förbjuda verkligen kallas »tillåtande«?

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

1. Detta har hänt i verkligheten. T.ex. har WINE, som används för att köra Windowsprogram på andra plattformar, släppts ofritt under namnet Cedega. Projektet har sedan dess bytt licens.

Det finns också, i motsats, en stor mängd självtitulerade hackers som bestämt menar att »hackers« är fiffiga programmerare helt enkelt, och att det är »crackers« som ägnar sig åt att bryta sig in i system.

I likhet med Arga unga hackare håller jag inte med om denna definition. Att dela upp (datorrelaterade) aktiviteter i svarta, vita och ibland gråa zoner är att göra det för enkelt för sig, och att dessutom missa en stor del av poängen med hacking som aktivitet.

Om vi utökar definitionen av hacking som »lekfulla lösningar på problem« något och använder »problem« i en vid bemärkelse så kan vi beskriva hacking som en gränssprängande rörelse (i bemärkelsen »förflyttning«), oavsett om »gränserna« är de mellan de datorsystem man har tillgång till och de man inte kan kontrollera, eller mellan den mängd operationer som man kan och inte kan utföra med sin dator.

Hacking är att tänja det utrymme man har i sin nuvarande situation och att omförhandla sina förhållanden genom ett ständigt prövande; det innefattar i sådana fall även IRL-aktiviteter i stil med plankning, klädmodifiering och matlagning.

Men man kan inte utföra samma hack varje dag utan att lekfullheten dör och hacket upphör att vara ett hack. Däremot kan man givetvis hitta nya rörelser mot samma mål, och, för all del, andra mål.

Jag menar att hacking som metod och som infallsvinkel kan vara användbar inom (utomparlamentarisk-) politik i det att den erbjuder en öppning mot anarkistisk teori och praktik som är frikopplad från en speciell estetik, samtidigt som den erbjuder alternativ till skademinimerande sorgepolitik som t.ex konsumentmakt (OBS alternativ, inte ersättning till!).

Som avslutning vill jag ställa hackern mot en annan vanligt förekommande datanörd; gamern. De båda skiljer sig åt på flera punkter; medan hackern ofta åstadkommer mycket med små medel, kännetecknas gamerkulturen av ett bisarrt överflöd av allt ifrån processorkapacitet till kylningsanordningar och tillbehör.

Gaming är också en fundamentalt icke-kreativ aktivitet, där samma problem (ofta hur fienden ska dödas) löses om och om igen, och medan hacking kännetecknas av en lekfullhet är gamingen fundamentalt tävlingsinriktad — min vinst är någon annans förlust, och kampen står hela tiden om prestige.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Detta har inte hindrat mig från att känna ett behov av ett mer närliggande utrymme, så jag har börjat försöka dra i personer som kan eller borde vara intresserade. Hittills går det trögt. Några av nördarna jag försökte med sa, möjligen skämtsamt, att det var otidsenligt med fysiskt utrymme. »Nu för tiden har man ju allt i molnet«. Jag tycker precis tvärt om, och i resten av den här texten tänkte jag förklara varför.

Till att börja med så är jag skeptisk till själva begreppet »molnet«, som har alla egenskaper hos en riktigt dålig eufemism. Men framför allt har jag svårt att se det som något nytt. Koordinering och nätverkslagring av information har funnits förut (IRC är t.ex. en 20-30 år gammalt!), filservrar har funnits hur länge som helst. Det enda som egentligen skiljer den »nya« tekniken från den gamla är att den är uppskalad; mer bandbredd, större filer, mer kommunikation, snabbare respons, enklare gränssnitt, godare tillgänglighet och fulare protokoll.

Men ett annat problem är att talet om »molnet« som en plats ekar 90-talets missuppfattningar om cyberspace. Internet är ingen plats som något kan »finnas« på, det är snarare en process som ständigt görs. Eller, om man är en sur tekniker som jag, en serie sladdar, datorer och routrar.

Vad som är värt att ta med sig härifrån är att den direkt fysiska verkligheten har egenskaper som är svåra (jag ska inte säga omöjliga!) att efterlikna, och som det är oklart om vi vill efterlikna digitalt. Ska det t.ex bli svårare att avsluta en digital konversation och zappa vidare?

Det jag säger är att en organisering online kommer att bli helt olik en organisering offline, och att det ena inte är ett substitut det andra. Självklart ska vi nätverka online på alla möjliga och helst också på några omöjliga sätt. Men vi måste också ha utrymmen offline, av minst tre skäl.

För det första behöver hackers synas och finnas mer, och att ta plats är att finnas. I en tid då spontanitet trängs bort och ersätts med gallerior och andra rum som kraftigt beskär uttrycks- och handlingsmöjligheterna kan fria (eller ännu hellre befriade) utrymmen både bli oaser, och grogrunder för motstånd.

För det andra så finns det många sorters hacking som inte kan göras virtuellt/digitalt/i molnet. Hacking är ofta en fysisk och handgriplig aktivitet och inbegriper verkligen inte bara programmering, utan kan innefatta alla möjliga byggprojekt också, för att bara ta ett exempel.

För det tredje så skapas helt andra sociala möjligheter offline, möjligheter dels för att lära sig av varandra, men också för att kombinera projekt och olika kompetenser för att bilda värdefulla allianser för framtiden, eller bara umgås.

Ett samhälle där alla sitter bortträngda bakom varsin skärm och lever ut snabbmatsrelationer som de praktiskt kan zappa vidare från när de inte längre passar är knappast mitt ideal, och bara det tycker jag är skäl nog att ha organisering offline också.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.