Fast nu är klockan halv ett. Enligt min möjligen trasiga termometer är det nästan 26 grader inomhus, trots att fönstret stått vidöppet i timmar. Utomhus är det någonstans mellan 22 och 24 grader. Enligt min kropp är det åtminstone fem grader för varmt, för jag känner hur svetten rinner i pannan, ungefär som den brukar göra på kvällarna de gånger när mina skoningslösa föräldrar släpat iväg mig till något (billigt) helveteshål för att »fira« semester. Bara det att nu har jag inte lämnat landet. Istället har medelhavet utfört en överraskningsattack mot mig.

Och till råga på allt tvingas jag stå ut med dårarnas ständiga tjat om hur »fint« vädret är (fint?! när det konstant är i vägen? Är ni på crack? En jävla åskstorm är mindre störande!) och hur de ängsligt bevakar väderprognoserna för att försäkra sig om fortsatt helvetesväder, som ett ständigt hån.

Några pratar om att »men det är ju så kallt på vintern«. Ja, det är sant, det är förjävligt. Men kylan kan man ta sig runt — man kan ha tjocka kläder på sig (vilket suger) och man kan framförallt bara skruva upp elementen. Men sommaren kan man inte skruva ner eller klä sig mot. Jag har provat att bada (vilket jag inte gjort på flera år), jag har provat icke-svarta och kortare kläder, jag har provat att blöta håret med handdukar, att hälla kallvatten över mig o.s.v. Det hjälper aldrig mer än max en kvart. Jag kan ju inte direkt ligga i ett kar med kallvatten hela jävla dagen. Ingenting hjälper mot det klaustrofobiframkallande kladdet som hittar en var man än försöker gömma sig.

När vintern kommer ska jag skratta så jävla gott åt er allihopa. Sen ska jag sabba er värme och skratta ännu mer när ni huttrande drar på er allt ni har i garderoben och med förtvivlan inser att det inte räcker. Ingenstans ska ni vara säkra — inte hemma, inte på bussen, inte i skolan, inte på jobbet, inte på affären.

Nämnde jag förresten att ilska en av de effekter värme har på mig?

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Hej studenkåren!

Nu när kårobligatoriet har avskaffats så har jag funderat runt mitt medlemskap en del. När jag läser om er tycker jag att ert arbete verkar värdefullt och era åsikter sunda. Det behöves verkligen en motsvarighet till fackföreningar för studenter! Men som jag har förstått det så blir man inte medlem i kåren, utan i en nation här i Uppsala, och nationerna hatar jag, djupt och innerligt.

Deras främsta funktion verkar vara att a) sprida töntiga spexiga omskrivningar (vaddå »gasq«!?) och b) distribuera största möjliga mängd alkohol till minsta möjliga pris (vilket är ohemult lågt t.o.m. eftersom de som jag har förstått det inte behöver betala alkoholskatt). Resultatet av detta är att man kan bli väckt av skränande fulla idioter vilken natt som helst i veckan, samt ett extremt riskbeteende runt alkohol hos många. Detta är inget jag på något sätt vill stödja. Tvärtom skulle jag snarare vilja stänga ner alla nationer, eller åtminstone dra in deras tillstånd att servera alkohol.

Så nu är frågan: kan jag få kakan (studentkårsmedlemskap) utan att behöva äta den äckliga fyllningen (nationsmedlemskapet)?

Vänliga hälsningar,
Albin Stjerna

Deras formulär skickade mig utan ett ord tillbaka till framsidan, men jag hoppas att det skickades.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det finns några katastrofmarkörer man kan leta efter i politiska sammanhang. Om någon börjar prata om att ett »övergångsläge« innan kommunismen införs eller om någon politiker börjar prata om att tvinga personer av vissa folkgrupper att bära vissa igenkännbara attribut — då vet man direkt vart det är på väg.

Den mjukvarupolitiska motsvarigheten till dessa markörer är särskiljningen av utvecklare från »vanliga användare«. Typiskt för detta resonemang är att man i samma veva tar sig rätten att tala för de »vanliga användarna«, som uppenbarligen är så inkompetenta att de inte ens kan uttrycka sig själva, medan utvecklarna reduceras till ett magiskt programmerande prästerskap som ingen någonsin har sett.

Ett typiskt exempel på detta är Apples politik runt iPhone, där App Store utgör en knivskarp gräns mellan »användare« och »utvecklare«. Apple är dessutom mästare i konsten att fylla begreppet användare med den mening som för stunden passar dem, på en sådan nivå att användarna beter sig som de väntat sig.

Problemet med denna uppdelning är att den förstör den gråzon som hackern rör sig i. Många börjar sin bana som hackers just med en önskan att förbättra någon detalj de stör sig på, att omforma sitt datande. Utvecklare/användare-dikotomin är den kulturella delen av ett tvådelat vapen mot hackarna, där den andra delen är tekniska lösningar som inlåsningar och DRM olika smaker.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Däremot påminde följande rader mig om den (a)sociala webben i allmänhet och Facebook i synnerhet:

“I AM WHAT I AM” är inte bara en lögn, en simpel reklamkampanj, utan en militär kampanj, ett stridsrop mot allt som finns mellan varanden, mot allt diffust som är i omlopp, allt som osynligt länkar samman, allting som förhindrar den totala avskärmningen. Mot allt som får oss att existera och förhindrar att hela världen inte överallt känns och ser ut som en motorväg, en nöjespark, eller som den nya staden: uttrakad, utan passion. Ett välordnat , tomt, fruset rum, där ingen rör sig utom registrerade kroppar, molekylära samlingar och rena varor.

Vad är spotifieringens mål om inte att allt ska se ut som en motorväg eller en nöjespark? Vad är meningen med spotifieringen om inte att begränsa, sätta tak på, varufiera och registrera?

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Till att börja med så är de båda serierna helt olika subgenrer till science fiction. BSG är någon slags postapokalyptisk mörker-sci-fi, medan Voyager och resten av Star Trek är en postkapitalistisk utopi. Meningen med Voyager och Star Trek rent generellt verkar snarare ha varit att ge en hoppfull bild av ett progressivt samhälle (även om eh, rymdfederationen inte direkt verkar vara demokratisk), medan meningen med BSG snarare verkar vara att producera ett sci-fi-drama. Detta får förstås konsekvenser för eventuella politiska budskap: BSG är exempelvis inte tillnärmelsevis så feministisk som Voyager är i sina bästa stunder.

Både Galactica och Voyager är militärskepp, men de är det på olika sätt. Kapten Janeway på Voyager är mycket för att vara vän med alla och växlar mellan en förtrolig farmor-roll och en stenhård kaptensroll i de få sammanhang då det faktiskt behövs. Galactica däremot är ett stenhårt militärt styrt skepp, med stenhård disciplin, även om de till skillnad från Voyager också har en civil regering.

Det är också olika vilka egenskaper som framställs som värdefulla i de olika serierna. Jag har fått för sig att många trekkies är ingenjörer, och om man tittar på åtminstone Voyager så är det inte så konstigt. Det är nämligen oftast någon av skeppets ingenjörer (eller doktorn) som räddar dagen genom en sinnrik uppfinning eller upptäckt.

I BSG däremot är det oftast militära egenskaper som räddar dagen. Disciplin, förmåga att lyda order man inte håller med om, god strategi och stridsfärdigheter som pilotförmågor eller skarpskytte är det som oftast tycks fungera.

Faktum är att den enda vetenskapsman som syns ombord, Baltar, snarare är en parodi än en riktig karaktär. Som BSGs motsvarighet till Jar Jar Binks driver han runt och agerar ut en högerkristens nidbild av en ateist — han ljuger för precis alla, hittar på pseudovetenskapliga förklaringar på rutin (möjligen är detta ett hån mot Star Treks extremt tunna pseudovetenskap) och har dessutom en riktigt dryg personlighet. Allt medan han i ständigt återkommande hallucinationer förnekar all sorts övernaturlighet, inklusive gud.

BSGs rymd- och stridssystem känns dock mycket mer genomtänkt än de i Star Trek. Skepp fortsätter flyga när man stänger av motorerna, det är svårt att hitta andra skepp i rymden (speciellt om de är avslagna) och det är jävligt lätt och helt livsfarligt att göra hål i rymdskepp, istället för att de har någon slags magiska sköldar som man kan hamra på i evigheter. De skjuter också riktiga projektiler, och inte någon slags mystisk laser. Detta görs att strider avgörs genom faktiska färdigheter och strategi, snarare än att man skickar någon typ av magisk strålning genom någon parabol någonstans.

De har också tänkt på datasäkerheten på ett sätt som de inte alls har i Star Trek, där de har trådlösa datakanaler öppna vid alla tillfällen, även vid strid, och där hela rymdskepp enkelt slås ut genom några »Borg encryption codes«. På Galactica låter de därför medvetet bli att aktivera trådlös datakommunikation vid kritiska tillfällen, och undviker att nätverka sina system på skeppet för att de inte ska bli hackade eller matas med malware. Hur man i Star Trek tänkte när man hade ofantliga, svindyra skepp som lätt slås ut genom datasystemen övergår mitt förstånd.

Det enda jag riktigt störde mig på med BSGs rymdfysik är gravitationen, som verkar uppstå helt gratis från ingenstans, t.o.m. i de små fighterplanen, som är så små att det bara får plats en person i dem! Det hela blir ännu mer uppenbart töntigt med tanke på att de faktiskt har skepp med centrifugalgravitation med i serien. Å andra sidan är detta något som snart sagt all annan rymd-sci-fi har problem med.

Förutom detta så har jag stora problem med designen av cylonernas skepp. De är helt otroligt jättefula.

Om jag fick önska något inför kommande BSG-avsnitt så är det mindre intriger på skeppen, större variation och lite mer fokus på vetenskapande. Hittills har de i princip inte gjort några uppfinningar överhuvudtaget, fast de är i trängande behov av att veta mer om cylonerna.

Detta är typ enbart Baltars fel förstås, men man kan ju tycka att de borde ha någon mer där med något annat än bara en militär utbildning. Jag önskar också att kameran slutar fara omkring i fula slängiga rörelser och helt omotiverat zooma in och ut helt plötsligt. Det är sjukt störigt. Men min största oro är att de halvt synliga religiösa undertonerna ska bli det som serien tar fasta på. Det skulle kunna förstöra serien helt.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Jag har nyligen bytt epostläsare från Wanderlust till notmuch. Båda två är emacsbaserade (eller ok, notmuch är strängt taget ett fristående program, men gränssnittet är emacsbaserat). De har dock en väldigt olika ingång på själva epostläsandet.

Medan Wanderlust är en ganska vanlig epostläsare så är notmuch annorlunda. Istället för att sortera epost i inkorgar så slänger den in all inkommande post i en databas, och förser varje meddelande med en eller flera taggar. Från början får varje meddelande specialtaggarna »inbox« och »unread«, där båda dessa försvinner (läs: tas bort av läsaren) när man har läst klart ett mail.

Tack vare databasen går det löjligt fort att både söka och tagga epost genom notmuch. Även om det är jättemycket epost. Det gör att man kan sortera mycket inkommande post automatiskt.

Ardbetsflödet går till ungefär såhär hos mig:

1. hämta eposten med offlineimap (eller feed2imap för RSS) och släng in den i olika mappar i ~/inmail/
2. lägg in eposten och tagga den i notmuch (se kod nedan)
3. öppna eposten i notmuch i Emacs
4. skumma igenom inboxen, tagga mail som jag behöver följa upp (långa mail som ska läsas sen eller svaras mer noga med t.ex) med todo
5. gör samma sak med inkorgen som meddelanden från RSSen kommer i
6. tagga alla intressanta RSS-meddelanden med »rek« — ett program jag har skrivit genererar ett RSS-flöde med dessa varje timme, och laddar upp det till min webserver via FTP
7. (ev. vid ett senare tillfälle) hantera todo-markerad epost och ta bort todo-taggen när de är klara

Men eftersom jag bara nyligen har börjat med det så kan det komma att ändras (tips mottages tacksamt!). De inställningar jag har gjort för Emacs finns dels i min mail.el, förutom en del SMTP-relaterat som finns i secrets.el. De skulle kunna se ut ungefär såhär: Såhär ser scriptet ut som jag kör när jag hämtar ny epost till Notmuch:

Av någon anledning kör det inte som en hook till offlineimap — om någon vet varför, så säg till. Nu är det inget större problem, jag kan bara lägga till det i samma script för cron.

För att se om jag har fått nya mail kör jag ett script som i princip anropar notmuch count. Resultatet visas sedan i min statusrad i xmonad/xmobar, men det skulle förstås fungera ihop med t.ex. dwms statusrad också.

Medan allt fungerar tillräckligt bra för att jag inte ska titta tillbaka mot Wanderlust så finns det fortfarande en del frågetecken:

• Jag kan tabbkomplettera adresser i inkommande meddelanden, det verkar som om det kommer från BBDB. Men hur matar jag BBDB med epost från notmuch? Görs det automatisk?
• Jag kör SpamAssassin på min epostserver, den taggar allt spam med [SPAM] i ämnesfältet. Men man kan av någon anledning inte söka på varesig reguljära uttryck, stora bokstäver eller, konstigast av allt, tecknet [ eller ] i notmuch, så min nuvarande spam-tagg innehåller alla mail med ordet »spam« någonstans i ämnesfältet. När jag har www-sökt har jag inte sett något om hur man integrerar spamhantering med notmuch.
• Notmuch har någon funktion att den tuggar igenom HTML-epost och genererar en råtextupplaga av den, med bl.a. länkar som fotnoter. Det är en jättebra idé och jag tycker verkligen att det ska vara kvar. Men, emacsprogrammet visar både den omtuggade versionen och html-delen, efter varandra. Det är fantastiskt opraktiskt om man läser sina RSS-flöden som HTML-epost. Lyckligtvis sägs det att de jobbar på detta.
• Det finns mig veterligen ingen metod för att sortera inkommande post efter vilken IMAP- eller Maildir-låda den hamnar i, vilket gör att mina filter som jag har på epostservern blir relativt värdelösa. Onödigt! Dessutom omöjliggör det en lång rad smarta lösningar för att komma runt notmuch begränsade söksyntax.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Det finns två saker som folk brukar bli förvånade över när jag  som »vänsterextremist« diskuterar politik; dels är det att jag inte älskar LO-facken av princip, dels att jag inte är mot frihandel.

Nog för att det känns som att den bild som finns av att vara »vänster« är mycket av en halmgubbe, men låt mig svara ändå, angående LO först. Meningen med en fackförening är att organisera arbetare i kampen för bättre arbetsförhållanden, och att utgöra en organisatorisk grund rent allmänt. Vad facket säger att de gör eller vad facket har gjort historiskt är mer eller mindre ointressant. Ett fack som inte kämpar utifrån medlemmarnas och klassens intressen är värdelöst. Om facket dessutom tar ställning mot klassens och medlemmarnas intressen — ja, då är det direkt farligt.

Återstår då bara att förklara frihandeln. Här kommer jag att luta mig tillbaka på Marx On The Question of Free Trade.

Vanliga argument för frihandel är att det skulle skapa individuell frihet och demokrati, men kanske framförallt att det leder till effektivare produktion. Om man envisas med att odla jordgubbar i Sibirien kommer man snart att bli utkonkurrerad på världsmarknaden, eftersom ens jordgubbar blir extremt dyra p.g.a. alla värmeanläggningar och växthus som man måste använda.

Eller ja, man skulle ha blivit utkonkurrerad om alla hade fattat sina ekonomiska beslut baserat på pris. I verkligheten utanför de ekonomiska modellerna fungerar det ju som bekant något annorlunda.

Marx besvarar detta argument, mest i förbigående:

[…] we are told that free trade would create an international division of labor, and thereby give to each country the production which is most in harmony with its natural advantage. You believe, perhaps, gentlemen, that the production of coffee and sugar is the natural destiny of the West Indies. Two centuries ago, nature, which does not trouble herself about commerce, had planted neither sugar-cane nor coffee trees there.

Många liberaler (och även andra, som rimligen borde veta bättre) pratar om att fri marknad är lika med individuell frihet och »demokrati« (vad nu det betyder). Men vems frihet är friheten i frihandel? Marx igen:

Do not allow yourselves to be deluded by the abstract word freedom. Whose freedom? It is not the freedom of one individual in relation to another, but the freedom of capital to crush the worker. […] To sum up, what is free trade, what is free trade under the present condition of society? It is freedom of capital. When you have overthrown the few national barriers which still restrict the progress of capital, you will merely have given it complete freedom of action.

Marx undviker också att fastna i den tramsiga frihandel kontra protektionism-debatten, genom att konstatera att

the protectionist system is nothing but a means of establishing large-scale industry in any given country, that is to say, of making it dependent upon the world market, and from the moment that dependence upon the world market is established, there is already more or less dependence upon free trade. Besides this, the protective system helps to develop free trade competition within a country. Hence we see that in countries where the bourgeoisie is beginning to make itself felt as a class, in Germany for example, it makes great efforts to obtain protective duties. [min kursivering]

Här kan man förstås även ana en intressekonflikt mellan den enskilde kapitalisten, det nationella kapitalet och kapitalistklassen. Debatten mellan protektionism och frihandel är med andra ord en debatt mellan olika kapitalister. Att som kommunist ta ställning i den vore att ta ställning till en av två av sina fiender.

Marx är också mycket noga med att påpeka detta:

Do not imagine, gentlemen, that in criticizing freedom of trade we have the least intention of defending the system of protection. One may declare oneself an enemy of the constitutional regime without declaring oneself a friend of the ancient regime.

Att frihandel skulle leda till ekonomisk utjämning på en global skala är givetvis trams som bara en ekonom rimligen kan tro på:

If the free-traders cannot understand how one nation can grow rich at the expense of another, we need not wonder, since these same gentlemen also refuse to understand how within one country one class can enrich itself at the expense of another.

Men, nu när jag har bemött och förlöjligat (eller snarare låtit Marx möta och förlöjliga) de vanliga argumenten för frihandel, varför är jag fortfarande inte emot? Marx själv säger sig vara för frihandel därför att

[…] in general, the protective system of our day is conservative, while the free trade system is destructive. It breaks up old nationalities and pushes the antagonism of the proletariat and the bourgeoisie to the extreme point. In a word, the free trade system hastens the social revolution. It is in this revolutionary sense alone, gentlemen, that I vote in favor of free trade.

Frihandeln intensifierar klassmotsättningarna och förstör de idiotiska nationsgränserna, den förflyktigar allt fast och profanerar allt heligt. Detta är något som tilltalar mig som revolutionär. Jag vill ha en snabb, ständig förändring. Tanken att man skulle kunna slå fast kulturer och värna dem mot förändring är mig avskyvärd.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

You think you’re god’s gift you’re a liar I wouldn’t piss on you if you were on fire can’t hear ’cause your mouth’s full of shit can’t hear ’cause your mouth’s full of shit do something about it.

I natt publicerades ett försvarstal för attackerna på Ship to Gaza av Israels ambassadör Benny Dagan i DN. Det som först och främst slår mig är hur vidrigt det är att gå ut och tala om att alla »parter« måste »bidra till en atmosfär av samarbete« efter att det land man företräder har brutit mot internationell rätt på flera punkter och mördat civila.

Det hela blir ett pinsamt tunt försök att åter igen framställa Israel som de goda, »mellanösterns enda demokrati« (eh, som censurerar pressen). Våldet var inte deras fel, utan »initierades av extremistgrupper« ombord på skeppen. Ni vet, extremistgrupperna som var beväpnade med kockknivar, brynstål, rakhyvlar och stolsben, mot kommandosoldater i snabba motorbåtar och helikoptrar med skarpladdade vapen.

Men argumentationen blir mer och mer surrealistisk. Dagan ansluter sig till någon slags extrem idealism, där bara hysandet av en åsikt är en våldshandling, värd att bemöta med kulor. Han menar att Mankell har pratat om att »avveckla den terroristiska israeliska staten« och uttryckt förståelse för självmordsbombare

Han fortsätter med att prata om en »ideologisk övertygelse« som fanns hos passagerarna. Hur några använde antisemitiska slagord, sa sig vara beredda att använda våld och pratade om att bli martyrer. Det låter som att de inte riktigt har fattat idén med aktivt icke-våld som metod, men just så mycket mer än det säger det inte.

Har det inte slagit Dagan att man kan göra rätt av fel orsak? Att det inte spelar någon roll om så varenda kotte på varenda en av båtarna hatade Israel och satt dagarna i ända och onanerade till bilder av Bin Laden? Om jag inte minns fel så gick »martyrretoriken« ut på att någon sa att »antingen lyckas vi föra fram lasten och blir hjältar, eller så dödar de oss och då blir vi martyrer«.

Det är en syn på världen som jag skulle säga är helt idiotisk, men det påverkar inte syftet! Att frakta förnödenheter till behövande är just det och inget annat, oavsett hur man motiverar det. Om man (vilket ingen har gjort, mig veterligen) så kallar det »jihad«! Allt annat slutar i en helt verklighetsfrånvänd idealism.

Dagan har, när han väl börjar prata om sådant som faktiskt har hänt, istället för sådant som kunde ha hänt eller möjligen har hänt i någon annans huvud, stora problem med kausaliteten i sin berättelse. Han säger att »det var först under ren fara för sina liv som israeliska soldater tvingades använda sina vapen i självförsvar«, eftersom »passagerarna på det bordade flagskeppet [angrep] ombordstigande soldater med järnrör, knivar och allehanda tillhyggen«. Frågan är bara — vad gjorde soldaterna där? De hade inget överhuvudtaget att göra på båtarna!

Sen lämnar Dagan verkligheten igen, och fortsätter pulsa runt i idévärlden. Han pratar om att våldet (Israels?) var en »logisk konsekvens« av »den extrema anti-israeliska ideologi som många deltagare i Ship to Gaza företräder«. Genom någon slags invecklad guilt by association-retorik försöker han koppla samman Ship to Gaza med Hamas, utan att det blir riktigt tydligt varför. Den tycks gå något i stil med »Hamas finns i Gazaremsan. Ship to Gaza skulle till Gaza. Alltså finns det ett uppenbart samband!«.

Förutom idealismen är en genomgående proporitonslöshet ett genomgående tema i hela Dagans argumentation. De attackerade (eh, på sin båt) med järnrör, så att skjuta med skarp ammunition på nära håll är rimligt. Några är islamister, så hela projektet är ett anti-israeliskt terrorprojekt. Israel har rätt att bevaka sjöfarten och att försvara sig enligt någon överenskommelse, alltså kan de borda skepp på internationellt vatten. StG ville inte gå genom »de gängse kanalerna« (läs: de Israel-kontrollerade kanalerna), alltså har de garanterat lastrummen fulla med bomber och vapen.

Nej, om det här är det bästa deras chefsapologet kan producera så börjar jag nästan misstänka att de själva fattar att de beter sig som femåringar med kärnvapen.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

En av mina principer (det kan förvisso argumenteras för att det också finns ett mått av ekonomisk nödvändighet) är att aldrig köpa något för 4000 och uppåt, och att bli extremt skeptisk till allt som börjar närma sig de kostnaderna. Jag har bara brutit mot denna princip två gånger, med katastrofala följder vid båda tillfällena.

Första gången var en sommar någonstans mellan 2004 och 2005. Jag köpte en splitter ny iPod Photo i butik. Då var de hårddiskbaserade och enorma. Stora, vita klumpar som idag ser ut som någon slags ironisk rymdfilmspastisch. Eller vänta, så ser ju alla appleprodukter ut.

Det första problemet med min nya musikmaskin, förutom att den var absurt dyr, var att den gick sönder. Hela tiden. Jag tror att jag totalt bytte den fyra gånger innan garantin var slut. Och den gick sönder på olika sätt; oftast var det hårddisken, men någon gång var det skärmen som bara helt oprovocerat la av. Om jag inte minns fel räknade jag ut att den hade kostat mig flera kronor om dagen under den tid jag hade haft den.

Men det fanns ett problem till, nämligen Apple. Under 2004/2005 började jag i gymnasiet, och utvecklades på många olika plan. En av de saker jag lärde mig var att det finns andra, bättre, format att lagra musik i än mp3 och att iTunes möjligen inte var världens bästa program alla kategorier. Och en generell regel är att ju längre från mittfåran man kommer, desto sämre fungerar ofria lösningar i allmänhet och Apples i synnerhet. Faktum är att de går långa omvägar för att göra sina produkter så svåra för icke-mittfårsanvändare att använda som möjligt.

Idag lyssnar jag på musik på en iRiver H10-spelare, som lanserades ungefär samtidigt som iPod Photo. Den är med andra ord omkring tio år gammal, men den fungerar finfint. Jag köpte den begagnat för några hundralappar och har installerat den fria musikspelaren Rockbox på den, så nu kan jag lyssna på musik i vilket format jag vill och sortera den precis hur jag vill (inklusive genom en inbyggd databas). Eller spela Doom.

Andra gången jag bröt mot min princip var relativt nyligen, även denna gång en sommar, men av en helt annan anledning. Projektet OpenMoko skulle göra det jag drömt om i flera år — lansera en fri och öppen telefonplattform. Äntligen skulle jag kunna data mobilt på en telefon som jag själv kunde hacka, precis som min dator.

De hade ett avtal med ett kinesiskt företag som skulle lansera en telefon vid namn Neo Freerunner, och jag förbeställde en. Egentligen borde jag ha hört varningsklockorna ringa — en halvfärdig programvara, en telefon tillverkad av ett litet kinesiskt företag som ingen hört talas om…

Men jag var förblindad av den hägrande visionen. De hade bytt riktning, målet till min plånbok var inte längre min längtan efter enkla och tekniskt avancerade prylar, utan mina ideal. På så sätt kunde de kringgå det lager av skepsis jag byggt upp och hugga mig där jag var som svagast.

Neo Freerunner visade sig vara ett fiasko, med oräknerliga hårdvarubuggar och ännu fler mjukvarubuggar. Projektet byggdes om flera gånger med lite olika grund innan den ekonomiska krisen till slut slog till med full kraft och det kinesiska företaget helt sonika la ner utvecklingen och avskedade hälften av de anställda som hade jobbat med telefonen. Den blev aldrig praktiskt användbar, men jag sålde den till en nyfiken kompis för en bråkdel av nypriset.

Vad har jag lärt mig av mina två misstag då? Två saker; ett, inget, eller i varje fall mycket få saker, är värda så mycket pengar som 4000 kronor. Det är nästan säkert att man blir missnöjd om man köper något för så mycket. Två: lita aldrig på ett företag. Punkt. Deras uppgift är alltid att skapa omsättning till aktieägarna, i första hand.

Deras syfte är inte att tillverka fiffiga produkter eller att vara snälla på något sätt. Inte alls. Ville de det skulle de vara en ideell förening av något slag. Eventuella produkter är bara en genväg till din plånbok.

Kapitalisten må sälja dig repet som han kommer att dingla i, men du får själv jaga ifatt honom. Vilket kanske är gott så, jag hade ändå tänkt mig något mer kreativt. Möjligen involverande oxfett och glödande kol.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

På så sätt har Apple fått oss att gå från svart, matt plast till glansig vit som ser ut som någon slags pastisch på interiören i 2001: ett rymdäventyr, och nu senast borstad aluminium. Hur kommer man på idén? »Ja, vi gör vår bärbara dator i metall, så att den blir tung som ett as och typ livsfarlig för alla möbler«? Det finns dock en stor fördel som måste erkännas; Apples aluminiumdatorer och kanske framför allt de tunna tangentborden borde fungera otroligt bra för försvar när Zombieapokalypsen kommer.

Sen har jag funderat på den där kopplingen till 2001. Förutom den blanka plastdesignen som de delar, så finns det andra gemensamheter, t.ex. den FUD-drivna reklam Apple gjorde med HAL 9000 i samband med skräcken för millenniebuggen. Men trots denna film verkar HAL ändå ha varit en inspiration för Apple i deras människa-datorinteraktion. Vem kan inte tänka sig iTunes säga något i stil med »I’m sorry, Dave, I had to wipe your entire music library from your DAP because you synced it with a copy of iTunes that did not have that music«?

Fast nu har Apple fått konkurrens i sitt HAL-impersonerande från ett välkänt sökmotorföretag. Eller är det bara jag som tycker att Chromes logga är kusligt lik HALs öga, men med några fler färger? HALs personlighet som mystisk, nästan gudalik och kontrollerande passar dessutom Google som handen i hansken. Jag är säker på att HAL någonstans bland sångerna om tekannor kommer ihåg uppmaningen att »don’t be evil«.

Nej, jag vill inte ha en designad dator. Inte en accessoar och inte en heminredningsdetal, utan ett arbetsredskap. Jag vill ha en blåvit konsum-dator. Datorn Dator, inte Super ultra power brick X2. Den dator jag tänker mig har konstruerats av ingenjörer, som precis när de spenderat budgeten med att designa den perfekta arbetsstationen med avseende på hårdvara, kylning, ergonomi och materialåtkomst plötsligt inser att just det, vi behöver ju ett skal också. En dator som är till för att användas, istället för att skryta för kompisarna med.

Inte bara för att jag tänker använda den (förstås), utan för att det är snyggt. Och, vilket är mer viktigt, det är snyggt länge. Det är i såna här lägen jag önskar att Sovjet fortfarande fanns. Det hade varit underbart att se deras tolkning av laptopen.

Min nuvarande approximering av mitt datorideal är en sju år gammal Thinkpad (ok, minus för det genomtöntiga namnet, jag brukar kalla den för »stinkpad«), från innan Lenovo tog över och spårade ur designen totalt. En T42 för att vara exakt. Den är nog en av de snyggaste datorer jag sett. Den är matt svart. Och fyrkantig. Hela datorn är liksom ett enda rätblock som någon har sågat i lite snett för att den ska gå att fälla ihop också. Inga rundade hörn, och framförallt inget som glänser.

Sen har den givetvis andra fördelar också. T.ex. fungerar den fortfarande efter sju år, medan jag har grannar och bekanta vars datorer redan nu börjar dö totalt efter bara två-tre år. Sen är den hyfsat mångsidig också; jag tar t.ex. ersatt den optiska enheten (seriöst, vad ska man med den till? Titta på DVD eller?) med en välbehövlig hårddisk.

Men den har givetvis sina brister också, kanske främst att hårdvaran i den är just sju år gammal, vilket kanske märks mest på skärmen, som förutom att den inte är widescreen är sämre än mer moderna. Men alla moderna datorer är ju så förtvivlat fula, så jag antar att jag får hitta någon som jag kan bygga in i min gamla Stinkpads låda.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.