Det finns inga »användare«

Det finns några katastrofmarkörer man kan leta efter i politiska sammanhang. Om någon börjar prata om att ett »övergångsläge« innan kommunismen införs eller om någon politiker börjar prata om att tvinga personer av vissa folkgrupper att bära vissa igenkännbara attribut — då vet man direkt vart det är på väg.

Den mjukvarupolitiska motsvarigheten till dessa markörer är särskiljningen av utvecklare från »vanliga användare«. Typiskt för detta resonemang är att man i samma veva tar sig rätten att tala för de »vanliga användarna«, som uppenbarligen är så inkompetenta att de inte ens kan uttrycka sig själva, medan utvecklarna reduceras till ett magiskt programmerande prästerskap som ingen någonsin har sett.

Ett typiskt exempel på detta är Apples politik runt iPhone, där App Store utgör en knivskarp gräns mellan »användare« och »utvecklare«. Apple är dessutom mästare i konsten att fylla begreppet användare med den mening som för stunden passar dem, på en sådan nivå att användarna beter sig som de väntat sig.

Problemet med denna uppdelning är att den förstör den gråzon som hackern rör sig i. Många börjar sin bana som hackers just med en önskan att förbättra någon detalj de stör sig på, att omforma sitt datande. Utvecklare/användare-dikotomin är den kulturella delen av ett tvådelat vapen mot hackarna, där den andra delen är tekniska lösningar som inlåsningar och DRM olika smaker.