Dagan, idealismen och en total brist på proportioner angående Ship to Gaza

You think you’re god’s gift you’re a liar I wouldn’t piss on you if you were on fire can’t hear ’cause your mouth’s full of shit can’t hear ’cause your mouth’s full of shit do something about it.

I natt publicerades ett försvarstal för attackerna på Ship to Gaza av Israels ambassadör Benny Dagan i DN. Det som först och främst slår mig är hur vidrigt det är att gå ut och tala om att alla »parter« måste »bidra till en atmosfär av samarbete« efter att det land man företräder har brutit mot internationell rätt på flera punkter och mördat civila.

Det hela blir ett pinsamt tunt försök att åter igen framställa Israel som de goda, »mellanösterns enda demokrati« (eh, som censurerar pressen). Våldet var inte deras fel, utan »initierades av extremistgrupper« ombord på skeppen. Ni vet, extremistgrupperna som var beväpnade med kockknivar, brynstål, rakhyvlar och stolsben, mot kommandosoldater i snabba motorbåtar och helikoptrar med skarpladdade vapen.

Men argumentationen blir mer och mer surrealistisk. Dagan ansluter sig till någon slags extrem idealism, där bara hysandet av en åsikt är en våldshandling, värd att bemöta med kulor. Han menar att Mankell har pratat om att »avveckla den terroristiska israeliska staten« och uttryckt förståelse för självmordsbombare

Han fortsätter med att prata om en »ideologisk övertygelse« som fanns hos passagerarna. Hur några använde antisemitiska slagord, sa sig vara beredda att använda våld och pratade om att bli martyrer. Det låter som att de inte riktigt har fattat idén med aktivt icke-våld som metod, men just så mycket mer än det säger det inte.

Har det inte slagit Dagan att man kan göra rätt av fel orsak? Att det inte spelar någon roll om så varenda kotte på varenda en av båtarna hatade Israel och satt dagarna i ända och onanerade till bilder av Bin Laden? Om jag inte minns fel så gick »martyrretoriken« ut på att någon sa att »antingen lyckas vi föra fram lasten och blir hjältar, eller så dödar de oss och då blir vi martyrer«.

Det är en syn på världen som jag skulle säga är helt idiotisk, men det påverkar inte syftet! Att frakta förnödenheter till behövande är just det och inget annat, oavsett hur man motiverar det. Om man (vilket ingen har gjort, mig veterligen) så kallar det »jihad«! Allt annat slutar i en helt verklighetsfrånvänd idealism.

Dagan har, när han väl börjar prata om sådant som faktiskt har hänt, istället för sådant som kunde ha hänt eller möjligen har hänt i någon annans huvud, stora problem med kausaliteten i sin berättelse. Han säger att »det var först under ren fara för sina liv som israeliska soldater tvingades använda sina vapen i självförsvar«, eftersom »passagerarna på det bordade flagskeppet [angrep] ombordstigande soldater med järnrör, knivar och allehanda tillhyggen«. Frågan är bara — vad gjorde soldaterna där? De hade inget överhuvudtaget att göra på båtarna!

Sen lämnar Dagan verkligheten igen, och fortsätter pulsa runt i idévärlden. Han pratar om att våldet (Israels?) var en »logisk konsekvens« av »den extrema anti-israeliska ideologi som många deltagare i Ship to Gaza företräder«. Genom någon slags invecklad guilt by association-retorik försöker han koppla samman Ship to Gaza med Hamas, utan att det blir riktigt tydligt varför. Den tycks gå något i stil med »Hamas finns i Gazaremsan. Ship to Gaza skulle till Gaza. Alltså finns det ett uppenbart samband!«.

Förutom idealismen är en genomgående proporitonslöshet ett genomgående tema i hela Dagans argumentation. De attackerade (eh, på sin båt) med järnrör, så att skjuta med skarp ammunition på nära håll är rimligt. Några är islamister, så hela projektet är ett anti-israeliskt terrorprojekt. Israel har rätt att bevaka sjöfarten och att försvara sig enligt någon överenskommelse, alltså kan de borda skepp på internationellt vatten. StG ville inte gå genom »de gängse kanalerna« (läs: de Israel-kontrollerade kanalerna), alltså har de garanterat lastrummen fulla med bomber och vapen.

Nej, om det här är det bästa deras chefsapologet kan producera så börjar jag nästan misstänka att de själva fattar att de beter sig som femåringar med kärnvapen.