Vad två helt vansinniga inköp har lärt mig

En av mina principer (det kan förvisso argumenteras för att det också finns ett mått av ekonomisk nödvändighet) är att aldrig köpa något för 4000 och uppåt, och att bli extremt skeptisk till allt som börjar närma sig de kostnaderna. Jag har bara brutit mot denna princip två gånger, med katastrofala följder vid båda tillfällena.

Första gången var en sommar någonstans mellan 2004 och 2005. Jag köpte en splitter ny iPod Photo i butik. Då var de hårddiskbaserade och enorma. Stora, vita klumpar som idag ser ut som någon slags ironisk rymdfilmspastisch. Eller vänta, så ser ju alla appleprodukter ut.

Det första problemet med min nya musikmaskin, förutom att den var absurt dyr, var att den gick sönder. Hela tiden. Jag tror att jag totalt bytte den fyra gånger innan garantin var slut. Och den gick sönder på olika sätt; oftast var det hårddisken, men någon gång var det skärmen som bara helt oprovocerat la av. Om jag inte minns fel räknade jag ut att den hade kostat mig flera kronor om dagen under den tid jag hade haft den.

Men det fanns ett problem till, nämligen Apple. Under 2004/2005 började jag i gymnasiet, och utvecklades på många olika plan. En av de saker jag lärde mig var att det finns andra, bättre, format att lagra musik i än mp3 och att iTunes möjligen inte var världens bästa program alla kategorier. Och en generell regel är att ju längre från mittfåran man kommer, desto sämre fungerar ofria lösningar i allmänhet och Apples i synnerhet. Faktum är att de går långa omvägar för att göra sina produkter så svåra för icke-mittfårsanvändare att använda som möjligt.

Idag lyssnar jag på musik på en iRiver H10-spelare, som lanserades ungefär samtidigt som iPod Photo. Den är med andra ord omkring tio år gammal, men den fungerar finfint. Jag köpte den begagnat för några hundralappar och har installerat den fria musikspelaren Rockbox på den, så nu kan jag lyssna på musik i vilket format jag vill och sortera den precis hur jag vill (inklusive genom en inbyggd databas). Eller spela Doom.

Andra gången jag bröt mot min princip var relativt nyligen, även denna gång en sommar, men av en helt annan anledning. Projektet OpenMoko skulle göra det jag drömt om i flera år — lansera en fri och öppen telefonplattform. Äntligen skulle jag kunna data mobilt på en telefon som jag själv kunde hacka, precis som min dator.

De hade ett avtal med ett kinesiskt företag som skulle lansera en telefon vid namn Neo Freerunner, och jag förbeställde en. Egentligen borde jag ha hört varningsklockorna ringa — en halvfärdig programvara, en telefon tillverkad av ett litet kinesiskt företag som ingen hört talas om…

Men jag var förblindad av den hägrande visionen. De hade bytt riktning, målet till min plånbok var inte längre min längtan efter enkla och tekniskt avancerade prylar, utan mina ideal. På så sätt kunde de kringgå det lager av skepsis jag byggt upp och hugga mig där jag var som svagast.

Neo Freerunner visade sig vara ett fiasko, med oräknerliga hårdvarubuggar och ännu fler mjukvarubuggar. Projektet byggdes om flera gånger med lite olika grund innan den ekonomiska krisen till slut slog till med full kraft och det kinesiska företaget helt sonika la ner utvecklingen och avskedade hälften av de anställda som hade jobbat med telefonen. Den blev aldrig praktiskt användbar, men jag sålde den till en nyfiken kompis för en bråkdel av nypriset.

Vad har jag lärt mig av mina två misstag då? Två saker; ett, inget, eller i varje fall mycket få saker, är värda så mycket pengar som 4000 kronor. Det är nästan säkert att man blir missnöjd om man köper något för så mycket. Två: lita aldrig på ett företag. Punkt. Deras uppgift är alltid att skapa omsättning till aktieägarna, i första hand.

Deras syfte är inte att tillverka fiffiga produkter eller att vara snälla på något sätt. Inte alls. Ville de det skulle de vara en ideell förening av något slag. Eventuella produkter är bara en genväg till din plånbok.

Kapitalisten må sälja dig repet som han kommer att dingla i, men du får själv jaga ifatt honom. Vilket kanske är gott så, jag hade ändå tänkt mig något mer kreativt. Möjligen involverande oxfett och glödande kol.