Maktfördelning och mjukvarulicenser

När man köper ett program i en affär så kommer det ofta med en slutanvändarlicens, en s.k. EULA. I denna EULA brukar det stå alla möjliga villkor man måste underkasta sig för att få använda mjukvaran, t.ex. att man inte får försöka plocka isär programmet och lura ut hur det fungerar, att man bara får köra det på ett visst antal datorer och att man inte får sälja- eller låna ut det till sina kompisar.

Piratpartister riktar ofta in sin kritik mot just själva ägandet; att man bara använder mjukvaran på nåder och att ens licens när som helst kan kallas tillbaka. Att man, i korthet, inte äger det man köpt. Det är visserligen en rimlig kritik, men det blir lite bakvänt för en kommunist. Kanske borde man istället titta på vad det är i bristen på ägandet som gör det problematiskt?

Svaret på det är, helt enkelt, maktfördelningen. Som mjukvarulicenser ser ut nuförtiden så innebär de en enorm mängd inflytande åt utvecklarna/utgivarna och nästan ingen alls åt användarna. Det enda användarna kan göra är att stanna kvar i sin roll som just lydiga användare; de får inte hacka, inte förändra, inte utveckla, inte lära sig.

Detta har lett till två nya grenar av mjukvarulicenser som kan beskrivas som mer frihetliga. Båda två samlas under samma paraplybegrepp, »Open Source« eller »Fri programvara« (där jag föredrar det senare av bl.a. historiska- och lingvistiska skäl). Båda dessa grenar har med utvecklande att göra — man behöver alltså inte acceptera någon licens för att bara använda programvaran.

Den ena licenstypen brukar kallas för »tillåtande« licenser; de tillåter i princip användaren av mjukvaran att göra vad hen vill med den, och låter det stanna där. Ibland finns det även en klausul om att upphovspersonerna inte vill att deras namn ska användas i reklamsyften, men det är ungefär så långt det går. Exempel på tillåtande licenser är BSD-, Apache- och MIT-licenserna.

Den andra licenstypen kallas för »copyleft« och är mer invecklad. I princip går de ut på att vända upphovsrätten mot sig själv och skriva licenserna på ett sådant sätt att de »smittar«. De går vanligen ut på att det är fritt att använda mjukvaran till vad man vill, och att det är fritt att kopiera den som man vill. Så långt är båda licenstyperna i princip identiska. Skillnaden är att copyleft-licenser även bestämmer att eventuell framtida mjukvara baserad på ett copyleft-program måste släppas under samma licens. Exempel på copyleft-licenser är GPL och AGPL.

Ett klassiskt argument för BSD-licenser och mot copyleft-licenser är att de ger användaren (läs: utvecklaren) mer frihet, nämligen friheten att ta programkoden och släppa den, modifierad eller inte, som ett ofritt program.¹ Men det bygger på ett synsätt där det är normalt att all makt ligger hos utvecklaren. Man skulle ju lika väl kunna se det som att licensen tryggar andra användares rätt (frihet) att använda även modifierade versioner av programmet som de vill.

Men man vill gärna ställa sig frågan: kan möjligheten att förbjuda verkligen kallas »tillåtande«?

1. Detta har hänt i verkligheten. T.ex. har WINE, som används för att köra Windowsprogram på andra plattformar, släppts ofritt under namnet Cedega. Projektet har sedan dess bytt licens. [↩]