En studie i hat. Om »Sweden’s suckiness«

Jag fyllde år nyligen, och i helgen fick jag inredningsdetaljer i present, eftersom det ekade i min studentgarderob på 18 kvadratmeter. Jag köpte en stor svart lurvig matta, ett svart påslakan och mörkröda sammetsgardiner. Nu ger mitt rum ett snarare luddigt, svart intryck än ett vitt och sterilt.

Det passar min personlighet skulle jag säga, och framför allt mitt nuvarande humör. Jag har hört till leda att hat är dåligt och nedbrytande, men det är precis min poäng. När allt är dåligt är ju nedbrytande något bra! Jag vill företräda ett luddigt, lågintensivt och (extrovert-) nedbrytande hat.

Ungefär samtidigt som jag satt och filade på min inköpslista inför helgen nåddes jag av nyheten att hackspacet Forskningsavdelningen i Malmö hade stormats av polisen, och att verktyg, maskiner och datorer för många tusentals kronor hade beslagtagits på oklara grunder. I media lät det först som att polisen hade stormat en misstänkt svartklubb på Utkanten, men det förklarar ju inte datorbeslagen, eller varför de hade med sig IT-roteln.

Det är uppenbart att det inte kan ses som ett vanligt rutinärende. Svart- och gråklubbar finns det gott om, och troligen mycket värre än den som eventuellt fanns på Utkanten. Och vad ska de med datorerna och maskinerna till? Att några av slipmaskinerna kunde tillverka nycklar (nyckelhackande och låsdyrkande är ganska modernt inom hackerrörelsen just nu), vilket »möjligen« kunde betraktas som förberedelse till brott är ju inget skäl.

Vi vet ju dessutom av erfarenhet att polisen inte direkt är snabb med att lämna tillbaka beslagtagen hårdvara, ens om den inte var involverad i något brott över huvud taget. För ett litet, ideellt drivet hackspace är det katastrofalt.

Forskningsavdelningen var ju det lyckade hackspacet dessutom. Medan vi på Abbenay hankar oss fram i vad vi kan hitta; unga forskares lokaler eller ockuperade hus, utan möjlighet till att samla- eller lagra saker, gick det ju så bra för Forsk. De höll coola workshops och byggde häftiga saker, och framför allt: de hade en lokal som de fick ha kvar, som ingen körde ut dem ur.

En utländsk kamrat som besökte Abbenay under Commando Carl Bildt-ockupationen konstaterar på Abbenays epostlista att det är ännu en demonstration av »Sweden’s suckiness«. Och jag tänker att det är så det måste vara. Vi får inte ha det för roligt, det får inte gå för bra. Vi ska hålla käften medan de spotifierar världen framför våra ögon, och så fort vi försöker ta plats så kommer de och förstör. Jag kryper ihop lite längre in i mitt luddiga hat.