All posts by Albin

About Albin

I'm a Swedish Emacs user, vegan and from time to time, hacker. I'll be writing mainly about politics, technology and sometimes about programming, in English and in Swedish. My preferred family of programming languages is Lisp, and I prefer functional programming to imperative. And imperative programming to object-oriented. And just about anything, except maybe .NET or BASIC, before Java. My political alignment is in the bottom left corner of the political compass, i.e. the anti-authoritarian left. I have at times called myself "marxist", "anarchist" (with various imperatives), "syndicalist", "communist" and somewhat toung-in-cheek "anarcho-borgist", revealing my obsession with the species from the Star Trek universe. Some would call me feminist as well, but to me, that's something you're being called (preferrably by another feminist) rather than something you call yourself.

Man kan inte bara läsa en text

onedoesnotsimply På nästan alla kurser i A–C-nivå inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen jag har läst har vi haft textseminarier. Ofta har det förekommit förseminarier inom basgrupperna, där man exempelvis ska hitta på en eller flera frågor till texten. Ibland har basgruppen fått ansvar för att leda diskussionerna om en eller flera texter.

Ett stort problem med detta upplägg är att man inte bara läser en text och »kan den«, speciellt inte en mer avancerad teoretisk text. Man läser alltid en text ur ett visst perspektiv och med ett visst mål, annars går den bara in genom det ena örat (ögat?) och ut genom det andra.

Hur ska jag kunna motivera min hjärna att minnas vad den har läst om jag inte vet vad jag ska ha det till (vilket öppnar för den gnagande misstanken om att jag egentligen inte ska ha det till något alls)?

En lärare måste kunna ge specifika instruktioner. Ofta kan eleverna av seminariets titel lista ut ett ämne, och baserat på detta ämne också läsa texterna ur en något sånär användbar vinkel, vilket förmodligen är varför inte alla seminarier jag haft har havererat. Men denna instruktion borde vara explicit, inte implicit. Det måste kunna stå i instruktionerna inför seminariet vad det förväntade syftet med seminariet är, vilka områden som bör diskuteras och hur kurslitteraturen ska användas.

Att bara hitta på frågor är lite bättre än ingen uppgift alls. Nu läser man i alla fall texten med ett mål (att hitta en lagom snårig frågeställning att ta upp till seminariet, eller i brist på det i alla fall en frågeställning vilken som helst). Frågan är bara – är det ett mål som ryms inom ramarna för kursbeskrivningen? Troligen är svaret nej om inte kursen handlar om att ställa frågor till texter.

I själva verket har läraren en massa förväntningar som inte står med i uppgiftens text men som borde göra det. Både för att det gör förberedelserna lättare (man kan fokusera på uppgiften istället för att försöka gissa vad läraren vill) och för att det är ett viktigt redskap för att ge humanister bättre självförtroende.

Att inte ge några instruktioner implicerar att vårt läsande till seminariet är ungefär lika oproblematiskt (och ospecifikt) som att läsa en roman hemma på soffan, då underförstått att det är ungefär lika svårt och/eller nyttigt. Men så är det inte. Våra texter är samtidigt både material och verktyg, och det vi lär oss är hantverket att använda (och förstå) dem. Och det borde synas i utbildningen!

Varför vi behöver kritiska drogstudier

Drogers position och funktion i samhället är ett generellt mycket underbeforskat område, och den forskning som finns är spridd över andra discipliner. Behovet av ett interdisciplinärt forskningsområde som kan föra samman forskning på drogrelaterade områden är stort, och potentialen enorm.

Varför kritiska studier

Kritiska studier har en lång tradition av att granska sociala konstruktioner i hjärtat av samhället, och är därför lämpliga. I dagsläget är alkoholnormen så osynlig att det inte ens finns ett namn på gruppen som dricker alkohol.

Ett kritiskt  forskningsfält ägnat åt att granska droger och deras sociala konstruktion skulle kunna både granska enskilda drogrelaterade frågor (varför finns en så tydlig koppling mellan alkohol, våld och maskulinitet?), och göra jämförelser mellan sociala skikt där olika droger förekommer (varför finns inte samma sociala skyddsnät kring alkoholkonsumtion som kring bruk av hallucinogena droger och vad möjliggör detta?).

Det är naturligtvis också en viktig fråga att undersöka hur droger och deras sociala konstruktion samverkar med andra objekt för kritiska studier – normer, kön, kapitalismen och så vidare.

Förslag på frågor att undersöka

  • Sociala skyddsnät vid droganvändning – hur skapas socialt understöd till (miss)bruk?
  • Alkohol och kritiska maskulinitetsstudier – öl och bröl, hur hänger det ihop (gärna även det ännu icke-existerande fältet kritiska idrottsstudier)?
  • Den sociala konstruktionen av ruset – samverkan mellan placebo, förväntningar, normer och aktiva kemikalier (utgångspunkt i The Psychology of Getting High).
  • Hur lärs alkonormen? Alkohol och vuxenhet o.s.v.

Mot ett radikalt enkelspårigt operativsystem

Moderna operativsystem finns i två varianter: för mobiler och för »datorer«. Medan de för mobiler är kraftigt vingklippta är alla moderna datoroperativsystem i princip en hög med illa genomtänkta praktiker byggda på ändlösa travar av döda metaforer. »Fönstret«, »skrivbordet«, »pekaren« och andra abstraktioner bar blivit så bekanta att de är helt omöjliga att diskutera, och helt enkelt inkluderas av gammal vana.

Samtidigt bygger mobilens operativsystem på två lika vansinnigt otillräckliga abstraktioner: appen och tjänsten. På många sätt har Android gått långt mot ett data-orienterat datande, men det finns fortfarande mängder av problem. Till exempel kan inte mänsklig data-interaktion delas upp i någon sorts lek av olika datande »kort« som visas ett i taget och utför en syssla. Därför föreslår jag här en rad mer eller mindre radikala förslag för en annorlunda operativsystemskonstruktion (här används begreppet i sin allra bredaste bemärkelse).

Förmodligen är detta operativsystem helt omöjligt att implementera, men detsamma kan ju sägas för alla bra idéer någon någonsin haft.

Låt inte utvecklingen styras av teknokrater

Kod är kommunikation, med människor snarare än med datorer. Program är också kommunikation, men på en annan nivå. Det är viktigt att program, och speciellt operativsystem, konstrueras med någon sors psykologisk och empatisk insikt. Som programmerare är man alltid i en obekvämt dynamisk position mellan människoempati (logiskt sammanhängande metaforer, förutsägbarhet, etc) och maskinempati (optimering etc). Det är en position man måste vara medveten om, både när man skriver sin kod och när man utformar sina gränsnitt. Femtio rader lättläst kod är bättre än två rader oläslig.

Mjukvaruvärlden har hittills dominerats av tekniker med övervägande tekniskt fokus, och det är helt vansinnigt när mjukvaruanvändning är så utbrett som det är idag. Att påstå saker som »det här programmet är inte för alla« eller »koden är dokumentationen« är helt vettlöst, för att inte tala om den gamla (helt falska) klyschan att »datorer gör bara vad du säger åt dem«. Med detta menar jag inte att gränssnitt och program ska dummas ner, för det implicerar en nedvärderande och förminskande förståelse av användaren. Det jag menar är att vi måste förstå användaren och utifrån den förståelsen konstruera broar, trappor och vägar snarare än pyramider och monoliter (vad skulle Freud ha sagt?).

Vi har missförstått mångfald

Den förståelse av mångfald (som i »en mångfald av tekniska lösningar«) som fri mjukvarurörelsen (och ännu mer Open source-rörelsen), och som stora delar av alla hyfsat öppna plattformar (i bred bemärkelse här också Android och Windows) är baserad på en liberal idé om valfrihet. Mjukvaran ska samlas på en »marknad«, där upplysta konsumenter ska välja det bästa verktyget för jobbet mellan flera konkurrerande lösningar.

Problemet är att det aldrig fungerar så här, och att en dålig lösning för uppgiften oftast är mycket, mycket bättre än två dåliga eftersom det förhoppningsvis leder till att någon åtminstone förbättrar den dåliga lösningen.

Radikal enkelspårighet

Det mesta tyder på att multi-tasking för människor är en dålig sak, och att det är bättre att fokusera på en uppgift i taget. Detta är knappast något som dagens operativsystem, varken för datorer eller mobila enheter, uppmuntrar. Snarare bygger dagens lösningar på ett radikalt distraktionsparadigm, med saker som blinkar eller rör på sig i skärmens överkant, meddelanden som poppar upp och program som hela tiden försöker överlappa varandra.

Närmast har kanske Android kommit, med abstraktionen Activity (som förvisso i princip bara är tydlig för utvecklare). En android-enhet visar en aktivitet i taget. Vissa undantag medges, typ att en mindre aktivitet (rent fysiskt) kan överlappa en större, eller att små informationsrutor kan täcka delar av en aktivitet. Detta upplägg möjliggör kvalificerade gissningar och optimeringar från utvecklarna, typ att man kan börja spara saker när användaren lämnar en aktivitet, eftersom man inte är säker på att hen kommer tillbaka.

En aktivitet (jag använder här ordet trots kollissionen med Android-terminologin men menar något lite annorlunda) bör vara något mitt emellan en buffer i Emacs (plus ett mode) och ett fönster i ett datoroperativsystem eller en aktivitet i Android. Avsikten är att en aktivitet innehåller allt man behöver för att göra en »grej« (medvetet vagt definierad) på sin datamaskin. Det kan röra sig om att läsa en bok och ta anteckningar (eller läsa en bok utan att ta anteckningar, det skulle kunna vara två olika aktiviteter), lyssna på sina nyligen nedladdade låtar (kom ihåg, att lyssna på musik är inte en aktivitet!) eller redigera en bild.

Olika användare kommer att vilja ha helt olika aktiviteter, och därför är det viktigt att det är enkelt att definiera sina egna aktiviteter och att operativsystemet inbjuder till pedagogiska experiment. Framtiden är förmodligen specifik.

När jag tänker mig ett idealt operativsystem så tänker jag mig något inte helt olikt Ommwriter, men med olika gränssnitt för olika uppgifter. Och utan de störiga ljuden.

Datorer behandlar data

Hela poängen med datorer är att de behandlar, lagrar, kommunicerar, sorterar och återfinner och manipulerar data på olika sätt. Därför bör data vara i fokus för datandet och data-gränssnitten. Alla gränssnitt bör byggas med detta i åtanke: abstraktioner som är lämpliga för att representera algebra är troligen inte lika lämpliga för att representera fri text och så vidare.

Data är inte detsamma som filer. En fil innehåller data, men data kan finnas utspritt över flera filer, eller utgöra en delmängd av en fil. Data kan vara strukturerad eller ostrukturerad. Den kan komma med eller utan metadata, som in sin tur också är data och så vidare i all oändlighet.

Dagens datorer och mobila enheter har en uppsjö olika möjligheter till inmatning, speciellt om de har touch-enheter. Dessa borde utnyttjas bättre för att mata in- och manipulera data på olika sätt. Ett bra exempel är hur exempelvis äggklockan Ovo till Android använder touch-skärmen för att låta användaren »vrida upp« klockan, och skulle kunna användas vid alla tillfällen där minuter eller någon annan siffra mellan, säg, ett och 60 ska matas in.

Ett datoroperativsystem kommer i framtiden att användas på en uppsjö olika former av hårdvara, och det är därför viktigt att det är opportunistiskt och anpassar datainmatning och databehandling efter vilken hårdvara som finns. Finns en touch-enhet? Aktivera gester. Finns en mus med tre knappar? Tillåt exekvering av text som i Acme. Finns asmycket RAM? Förbehandla datan så att den kan hämtas snabbare. Och så vidare.

En fil är förmodligen inte den bästa tänkbara abstraktionen för data, och förmodligen använder vi bara filer för att det en gång var tekniskt nödvändigt. Idag skulle vi kunna lagra vår data i olika typer av databaser och oftast slippa bry oss om var datan rent fysiskt finns och hur den är lagrad. Avancerade metoder för kategorisering och sökning av data kommer förmodligen också att bli nödvändiga, och m.h.a. ett etikett- eller kategorisystem skulle fil/mappträd kunna återskapas för de tillfällen där de faktiskt behövs.

USB-minnen, kameror och flyttbara hårddiskar är kommunikationsmedia, inte lagringsmedia

Stuxnet-fallet (och XKCDs what-if-avsnitt på ämnet) visar att vi bör betrakta USB-minenn åtminstone delvis som nätverksenheter med oerhört lång svarstid (latency) men relativt hög bandbredd, och det här är något som våra gränsnitt bör ta hänsyn till. Att jag kopplar in en extern hårddisk för att ha som back-up-enhet eller extra lagring och att jag stoppar in ett USB-minne eller en kamera för att överföra bilder eller kopiera en film till någon annan är två helt olika saker och bör hanteras som det.

En enkel lösning vore att helt enkelt fråga användaren vad som är syftet med en ansluten enhet, och sedan lagra preferensen i en kaka på enheten.

Opportunistisk synkronisering

Vår data är i dag i allt högre grad våra liv, och det är inte acceptabelt att den försvinner vid en hårddiskkrasch. Ett modernt operativsystem bör insistera om säkerhetskopior på ett helt annat sätt än tidigare. Det bör också vara möjligt att via WiFi, Bluetooth, USB, FireWire eller Ethernet göra opportunistiska säkerhetskopior och/eller synkroniseringar mot allt från molntjänster till sina egna och andras datorer eller lokala NAS/USB-hårddiskar. Att CrashPlan är en extern tjänst och inte redan inbyggt i alla operativsystem är en skandal! Tomt utrymme på en hårddisk är slösat utrymme och det går långsamt att kopiera men snabbt att skriva över!

Gemensamma abstraktioner: att mata in text är en aktivitet

Ett operativsystem bör komma med en mängd gemensamma abstraktioner för olika uppgifter som sedan kan kombineras till olika aktiviteter. Att mata in text är oftast ungefär samma sak oavsett vad man använder den till. Det finns trots allt en anledning till att man kan göra allt i Emacs.

Att söka efter dokument eller musik är ungefär samma sak. Att spela in musik från en mikrofon och att spela in den från ett annat program är ungefär samma sak.

Alla komponenter och aktiviteter i operativsystemet bör exportera väldefinierade gränssnitt mot varandra för att kunna överföra data. På så sätt kan gemensamma moduler för representation, sortering, filtrering och så vidare. Det här var den geniala delen av Unix, men tyvärr sträckte den sig bara till text och saknade fördefinierade gränssnitt på en djupare nivå än »ta emot den här texten tills jag säger stopp nu«. Vi kan bättre!

Androids »Share«-funktion gör mycket av det här på ett imponerande sätt, men är inte riktigt där ännu, speciellt inte som det saknas mer sofistikerade verktyg för att välja vilken data som ska exporteras och alla funktioner för att ta emot och exportera data är inkompilerade i koden och helt oåtkomlig för användarna.

Operativsystemet Haiku jobbar också på det här (eftersom föregångaren BeOS också gjorde det). Exempelvis finns ljudsystemet Cortex, i vilket man kan dirigera om ljud mellan olika saker som kan spela in- eller upp ljud. Varför inte införa en motsvarande funktion för att överföra video från videospelaren (eller en Gif eller HTML 5-video i webläsaren) till en extern monitor eller ansluten videokamera?

En annan sak som Haiku gör mycket rätt på är att det finns en operativsystems-API på en nivå i ett språk. Det här är kanske det mest vansinniga i hela GNU/Linux-världen, att det finns en fyra-fem olika toolkits bara för att representera grafiska gränssnitt och ytterligare flera bibliotek för att spela ljud eller kommunicera mellan processer.

Allt detta tyder på att sfären inte lyckats konstruera hållbara abstraktioner i takt med att utvecklingen gått vidare. Att skriva ett enkelt textbaserat program kräver mycket begränsad förståelse av programmering ö.h.t. och i princip bara en ytlig förståelse av systemet man arbetar med. Att skriva ett enkelt grafiskt program kräver minst tio gånger så mycket kod och extremt mycket djupare förståelse för både ett widget-toolkit (för att inte tala om att man ska välja ett widget-toolkit) och för programmeringsspråket i sig. Ofta måste man också, som med GTK, sätta sig in i ett helt nytt objektsystem specifikt för det widget-systemet.

Att skriva program måste vara enkelt. Man ska inte behöva tänka på trådar, minneshantering, kommunikation med resten av systemet och lära sig ett helt objektsystem utantill för att kunna producera ett fungerande och stabilt enklare grafiskt program. Att användare ö.h.t. behöver börja med att lära sig programmera textbaserade program är ett ofattbart bakslag som borde få alla hackare med den minsta pedagogiska ambition att gråta av frustration vid blotta tanken.

Automatisera det som automatiseras kan

Vi har redan tillräckligt mycket tråk i våra liv för att behöva stå ut med tråk på våra datorer också. Allt som kan automatiseras bör därför automatiseras. Alla gissningar om vad som kommer att göras eller behövas härnäst bör göras. Användaren ska inte behöva aktivt svara på frågor hela tiden, och när frågor förekommer ska konsekvenser för olika svar presenteras klart och tydligt på ett pedagogiskt sätt. Om inställningarna behöver gömmas i en textfil eller bakom en otillgänglig meny är de förmodligen inte viktiga nog.

Kör också massor av saker i bakgrunden, speciellt om de främst är processorbegränsade. Om de har med hårddisken att göra, prioritera dem lågt. Förbehandla bilder (gissa om de är upp och ner så att »beräkningen« går blixtsnabbt om användaren skulle vilja göra den). Gör en profil på ofta använda program (tillsammans) och förladda dem om det finns RAM och processor nog. Stör användaren så lite som möjligt och lämna användaren väntande så lite som möjligt.

Om ditt program behöver en splash screen så är det förmodligen för långsamt. Skriv det inte i Java eller använd åtminstone en ständigt körande JVM i bakgrunden.

Optimera respons. Om ditt programs gränssnitt låser sig och slutar svara på kommandon när det ska beräkna något så har du använt trådar fel, och det borde inte ens vara möjligt om man följer API-dokumentationen för operativsystemet.

Radikal transparens i kod och organisation

Operativsystemet har en oerhört stor makt över användaren, och därför måste det vara transparent. Det måste gå att se vilket tillstånd som det för närvarande har (och tillståndet kan inte vara utspritt över tusen olika moduler), vilken kod som kör (med kommentarer!) vad och vilka variabler som styr vad. Det måste gå att peka på en fönsterlist och få veta vilken kod som ritar den, varifrån den får sin data och vilka värden den för närvarande har. Och att kommunicera denna information vidare till andra aktiviteter. Allt måste kunna modifieras under körning av användaren.

Själva operativsystemet och all mjukvara måste utvecklas demokratiskt och transparent. Det måste vara uppenbart vem som skrivit vilken kod på vems direktiv, och alla användare måste ha rätt att skicka patchar, rösta och att bli valda till kommittéer och beslutsfattande organ. Utredningar, styrdokument och liknande måste vara tillgängliga för allmänheten, koden för åtminstone användarna (man kan vilja ta betalt för medlemskap och/eller användning av ekonomiska skäl).

Hemliga avtal med företag, kopieringsskydd och ofri kod måste vara absolut förbjudet. Inga undantag! Organisationen bör ha en av rättsliga skäl inofficiell militant självförsvarsavdelning som omedelbart spöar alla patentjurister och DRM-pushers samt regelbundet bränner ner Apple Store. Hotet från DRM-älskarna är mycket reellt och bör betraktas som militant i sig, även om de främst outsourcar sitt våld till rättsapparaten.

Ingen jävla teknokrati! Inga jävla utvecklare!

Saker som händer i mansdominerade miljöer

Som teknikintresserad man har jag (lite för mycket) erfarenhet av att vistas i mansdominerade miljöer. Jag har insett att den här erfarenheten inte är universell (hej jättemycket hemmablindhet!) så jag tänkte redogöra för mina upplevelser. OBS mina upplevelser, YMMV. Jag har delat upp dem efter olika tendenser, men självklart går de ihop sådär som saker alltid gör. Ni vet, allt är sås.

Jag ska försöka att inte göra SCUM-manifestet av den här texten, även om det känns frestande.

1. Meritokrati och genidyrkan

Den här tendensen är oerhört mycket starkare i teknikkretsar antar jag, men jag misstänker att det även är en mer generell process p.g.a. tendenserna 2 och 3 nedan. Att börja tala om sin miljö som en meritokrati, där meriter eller »duktighet« avgör status, uppmärksamhet o.s.v., är nästan alltid första steget till något dåligt. Faktum är att så fort någon nämner ordet i en positiv bemärkelse så brukar det vara dags att springa så fort man kan åt andra hållet.

Nästa steg efter införandet av meritokrati är en generaliserad genidyrkan, där genierna antingen kan vara personer inom gruppen, men oftare personer utanför. En kultur av att det är viktigt att vara »smart« skapas nästan automatiskt så fort man börjar ranka personer efter »meriter«. Vid det här laget är det värdesystem som definierar vilka egenskaper som är meriterande helt osynligt, om det någonsin inte var det.

Nördkulturer är nästan alltid meritokratiska, eftersom många nördar tror att nördighet görs genom att kunna jättemycket meningslösa faktakunskaper.

2. Naturalisering av mansdominansen

När meritokratin är installerad så blir den en kraftfull hävstång för att naturalisera mansdominansen. Anledningen till att inga tjejer hänger med oss är att de inte gillar Star Trek. De gillar, eh vet inte, smink och kläder och sånt. Eventuellt är deras hjärnor inte konstruerade för att memorera jättemycket meningslösa faktakunskaper.

Om det finns kvinnor inom gruppen så måste de förhålla sig till den manliga normen. De kommer också ömsom att få representera (och klä skott) för alla andra kvinnor, ömsom ta avstånd från alla andra kvinnors dåliga sidor och bli Tjejen Som Inte Är Som Alla Andra Tjejer. Lite som alla vänsterpersoner alltid måste prata om att Gulag kanske inte var en så jävla bra idé och bekräfta att ja, Stalin var dum, så måste tjejer i mansdominerade kulturer ta avstånd från tjejer som »inte vill ha snälla killar« o.s.v.

Men det är inte egentligen min sak att beskriva hur det är att vara tjej i en killdominerad kultur, eftersom jag inte har varit det. Den historien är dessa tjejers att berätta.

3. Objektiviseringering av samtalsklimatet

Meritokratin i kombination med konstruktionen av mansrollen leder sedan till ett allt mer objektiviserat samtalsklimat. Läs: känslomässigt handikappat. Fokus läggs på objektivt mätbara faktorer på bekostnad av subjektiva (även om mansdominerade miljöer ibland självklart också kan prata om känslor). När känslor blir en faktor i gruppen får man svårt att relatera till det, och det slutar oftast med att gruppen kollektivt inte låtsas om dem bara. På så sätt är en mansdominerad miljö ofta helt värdelös som stöd i tillvaron, eftersom den faktiskt inte gör något ö.h.t. Relationerna inom gruppen tenderar också att vara relativt grunda, eftersom man aldrig jobbar aktivt med sina relatoner utan snarare arbetar aktivt för att dölja att de ens finns (eftersom det är lite bögigt/tjejigt att ha relationer eller känslor).

I hela mitt liv har jag stött på en eller möjligen två män som det ö.h.t. har varit möjligt att diskutera känslor med. Jag har haft ett mindre samanbrott mitt i en relativt stor mansdominerad grupp, och de enda jag faktiskt fick stöd av var gruppens tjejer.

Detta leder till en oerhört konstig relation mellan könen. Tjejerna blir emotionella sopdumpningstippar, och killarna blir »kul-gänget« som man hänger med när allt fungerar som det ska. Men det undergräver också möjligheten till djupa, långvariga och väl fungerande relationer mellan män. För hur ska man kunna ha en relation baserad bara på objektiva intressen?

4. Mytologisering av kvinnor

I avsaknad av kvinnor (speciellt som gruppens eventuella kvinnliga medlemmar betraktas som helt atypiska undantag från Kvinnan) florerar allehanda myter om hur kvinnor är och fungerar. De flesta av dem känner ni till.

5. »Bros before hoes« – passiv misogyni

Ofta är mansdominerade grupper (som berömmer sig om att vara någorlunda civiliserade)  ofta inte aktivt misogyna. Dels för att de inte har tillgång till kvinnor att vara aktivt misogyna mot, dels för att de enligt princip #2 måste åtminstone låtsas som om kvinnor hypotetiskt vore välkomna om de bara uppfyllde kraven.

Passiv misogyni kan yttra sig i straffande av kvinnliga egenskaper. Exempelvis kan gruppen skämta om att en medlem som är lättretlig »har PMS« (jag har varit med om detta på riktigt alltså). Skämtet får en speciell innebörd eftersom det inte är baserat på att ha en erfarenhet (skämtaren har aldrig haft äggstockar och har således aldrig upplevt PMS), utan på en godtycklig kulturell trop om hur kvinnor är. Som sådan blir den ett markerande: ditt beteende är just nu kvinnligt, alltså dåligt.

Jag vill alltså göra den skillnaden för att påpeka att PMS-skämt inte behöver vara misogyna, utan också kan handla om en delad erfarenhet. Kontexten är viktig!

Så vad gör man?

Tja, den lättaste lösningen är att undvika att hänga med män i större grupper.

Biblioteket, förlaget, upphovsrätten och varuformen

Varning: den här artikeln innehåller egentligen bara saker jag redan har sagt.

Upphovsrätten är spännande som rättighet betraktad. Av alla liberala rättigheter är det en av få som öppet handlar om att ge en ägare rätt att begränsa vad en annan ägare gör med sin egendom. Alltså ett skolexempel på ett monopol, men med referens till en metafysisk idé om…idéer och deras ömsesidiga relationer.

Som genom trolleri (eller »spooky action at a distance«) kan en upphovsman begränsa vad jag kan och inte kan göra med en bok jag köpt och enligt liberalismens alla regler alltså själv borde äga. Upphovsmannen kan också på ett historiskt unikt sätt gröpa ur ett stycke kultur ur sitt sammanhang och sätta sin stämpel på den.

Upphovsrätten ger på ett historiskt unikt sätt möjligheter att äga kultur och information, i den mån det finns en skillnad mellan dem. Den tvingar in dem i varuformen, gör dem köp- och säljbara på en marknad.

Men varuformen består av två sammankopplade delar: bruksvärde och bytesvärde. Bruksvärdet är den del av varan som mest handlar om kvalité: boken går att läsa, texten ser fin ut och informationen är tillförlitlig. Det är de faktorer jag som läsare är intresserad av. Det är också de faktorer som en bibliotekarie främst bryr sig om.

Förlaget däremot är som representant för kapital inte så intresserade av att sälja just böcker, som att sälja, punkt. De har räkningar som ska betalas, aktieägare som ska ha utdelning och kalkyler som måste gå runt. Egentligen är det för dem viktigast att omsätta (och förmera) pengar, att de gör det genom just böcker är snarast en tillfällighet.

När förlagsrepresentanter pratar om att masskopiering gör böcker värdelösa så menar de detta från sitt perspektiv, alltså att de inte kan sälja böckerna. De redan tryckta böckerna blir självklart varken bättre eller sämre än de var innan masskopieringen.

Hela problematiken kring upphovsrätten handlar egentligen om ett stort säkerhetshål i kapitalismen som ekonomiskt system. För att fungera kräver den brist på den vara som ska säljas. För att jag ska vilja köpa din bok måste jag av någon anledning ha brist på den. Om böcker bokstavligen växte på träd så skulle det knappast finnas en marknad för dem, lika lite som det ännu så länge finns en marknad för luft.

Det här är normalt sett inget problem. Om jag har en fysisk bok som jag vill sälja så är det enda jag egentligen behöver tänka på att den inte blir stulen. Så länge det är dyrt och svårt att kopiera den kan jag sälja den som vilken vara som helst på en marknad. Jag får pengar och bokläsaren får sin bok.

Men med de elektroniska produktivkrafternas (läs: datorernas och internets) utveckling har situationen blivit betydligt rörigare. Den nya tekniken, som först nu börjat bli allmänt spridd på allvar, gör att det är mycket billigt att göra kopior. Om jag har en elektronisk bok så kan jag snabbt och enkelt göra kopior till alla mina vänner som är exakt likadana som min kopia.

Det här är ett allvarligt problem för boken som vara. För att (nästan) citera Marx så får den inte längre plats i den alltför trånga varuformen, utan spränger den. En såld bok = tusen potentiella böcker. Tyvärr är det här en situation som bara gäller böcker och information ännu så länge (alltså saker som kan digitaliseras). Man kan inte ännu ladda ner en bil, som skämtet på den vidriga reklamen på DVD-filmer lydde, och inte heller sin middag. Men tänk om man en dag kunde det!

Förlagens och informationskapitalens olika lösningar på problemet har hittills varit stränga förbud. Staten måste ta sitt ansvar och skydda deras (och i förlängningen hela den informationskapitalistiska sektorns) intressen, gentemot bl.a. konsumenter. Det är därför det ständigt myglas igenom nya förstärkningar av upphovsrätten, och det är därför fyra åklagare jobbar heltid med fildelningsmål.

Men de förlorar. Inte för att vi som hatar och föraktar deras marknadsmodeller är så många eller så tekniskt kapabla (som det ibland framstår), utan för att de också hela tiden huggs i ryggen av andra kapitalsegment som istället tjänar pengar på andra saker.

Troligen kommer upphovsrätten som vi idag känner den att bli en historisk parentes. Tyvärr hindrar det inte innehållskapitalen från att förstöra människors liv och att med kopieringsskydd sterilisera stora delar av vår kultur, och det är det kampen står som hårdast om. Kampen står något tillspetsat mellan infosocialism och ett allt tilltagande infobarbari.

Men en infosocialism – alltså ett kollektivt ägande av all information tillika en helt avskaffad upphovsrätt till förmån för en rätt att kopiera och ta del av information – innebär tyvärr inte slutet för kapitalismen, även om förlagen ofta vill hävda detta. Troligen kommer inte ens de själva att gå under, utan snarare deras affärsmodell. Istället kommer de att hitta andra saker att tjäna pengar på; uthyrning av utrymmen, särskilt utvalda produkter, specialutgåvor till samlare, premium-tjänster, extra lättillgänglighet med mera.

Därför är det i övergången också mycket viktigt att komplettera kampen mot deras värdelösa affärsmodeller och systematiska förstärkande av upphovsrätten med en lika hård kamp mot teknisk inlåsning. För tjänster som Spotify eller andra DRM-scheman har fortfarande stora möjligheter att fördärva kulturen även om de inte skulle vara backade av en stark upphovsrätt.

Och naturligtvis: kampen är inte över förrän man kan ladda ner en bil. Eller frukost.

Org-mode-tips del ett: samla ihop dina projekt

Org-mode är en insticksmodul/ett program till Emacs. Egentligen handlar det om att strukturera text, men det gör vansinnigt mycket mer. Det här är tänkt att bli den första delen i en längre serie om hur jag använder org-mode för att styra upp mitt liv.Jag har två större filer med projekt: projekt.org och skolan.org. I skolan har jag rubriker för varje kurs, och under dem en lista på saker som ska göras. Men jag har också en mapp på min dator för varje kurs, där jag samlar inlämningar, uppgifter och kurslitteratur.

Så här kan skolan.org se ut (utdrag):

* Bibliotek, kultur, samhälle
** läsanvisningar och krav bla bla bla ** gör gruppuppgiften Anteckningar här. ** TODO ladda ner och läs gruppuppgiften :datorn:

För att koppla en kurs till mappen man har den i ställer man sig på rubriken för kursen (i mitt fall Bibliotek, kultur och samhälle), trycker C-c C-a (d.v.s. håll ner Ctrl, tryck C, fortsätt hålla Ctrl nere, släpp C och tryck A). Man får då upp en meny. Välj alternativ s (»set specific…«), och bläddra fram rätt mapp.

Du kan nu öppna kursmappen direkt genom att ställa dig ovanpå rubriken och trycka C-c C-a och sedan välja alternativ f. Vill du flytta in filer i mappen kan du istället för f välja a. Vill du ha en fil som redan finns någon annan stans och inte bör kopieras så kan du istället för a trycka y.

Om du vill skapa en helt ny fil (t.ex. för att du precis kommit till en föreläsning och vill börja anteckna), tryck istället n. Naturligt vis kan du fräsa iväg alla tangentbordskombinationer direkt, bara du släpper Ctrl innan du trycker a/s/f/y.

Högre ordningens musikspelande

Jag har tidigare diskuterat musikspelande som flera aktiviteter. Nu tänkte jag skissa på villkoren för en högre ordningens musikspelande som en lösning på detta problem. Begreppet »högre ordningens-« kommer från programmeringens och matematikens »higher-order functions«, alltså funktioner som använder, returnerar och tar andra funktioner som indata.

Nu behöver man inte förklara det riktigt fullt så krångligt. Det blir kanske lättare om vi beskriver det i termer av språk och abstraktion istället: högre ordningens någonting innebär att man kan skapa ett något och använda det för att bygga högre abstraktioner; program kan användas som inmatning till andra program, t.ex. för att hantera specifika situationer. Det handlar om vad vi kan göra och vad vi kan beskriva för våra datorer.

Men hur översätter det här till våra musikspelare? Jo, för närvarande så är musikspelande en utomordentligt dum historia. Vi har ett musikspelarprogram (oftast), och det bästa vi kan åstadkomma i det är att definiera (och ibland spara) sökfrågor. Säg att jag definierar ett mer abstrakt sätt att spela musik, vi kan kalla det Uppföljningslyssna. Att Uppföljningslyssna innebär att man ur en hög låtar (t.ex. spellistan »min favoritmusik«) hitta låtar som inte spelats på ett tag och spelar dem shufflade.

Detta kan i en modern musikspelare uppnås på ett av två sätt: antingen skapar man en smart spellista som gör sökningen på en önskad spellista (»min favoritmusik«), eller så öppnar man sin spellista, sorterar på datum för senaste spelning, plockar ut låtarna och placerar dem i en egen spellista, öppnar den och spelar den på shuffle.

Problemet är att det här är en helt isolerad lösning. Fast den är en implementation av ett abstrakt koncept så måste man göra om den för alla spellistor. En högre ordningens musikspelare måste ha möjligheten att jonglera runt med musiksamlingar som om de vore vilken data som helst. Den måste också kunna jonglera runt med sökningar och abstrakta koncept på samma sätt. Att uppföljningslyssna (1) måste vara något man kan göra med vilken samling musik som helst, vare sig den just kom färsk från en sökning i musikdatabasen (sök-musik (1)) eller från en sparad spellista.

Hm, få se nu, tänk om vi hade ett språk som tillät oss att abstrahera ovanpå olika lösningar för att göra saker och att skyffla data mellan olika program

Jag tänker så här:

  #lyssna på mina favvolåtar av Blue Foundation:
find-songs 'rating>3' and artist:"Blue Foundation" | uppföljningslyssna -
uppföljningslyssna $(find-playlists "min favoritmusik")

Och så här skulle uppföljningslyssna kunna se ut:

old_date = $(date –date="a week ago" +%s)
cat $@ | filter-music "last-played<$old_date" | shuf | play-music -

Tänk er nu detta i Acme.

Om spiritualism, vetenskap och professionalism

Jag har funderat en del på min dragning mot spiritualism, definierat som tanken att det finns dolda mekanismer som är för oss okända och troligen också inte möjliga för oss att känna. Framför allt yttrar sig denna dragning som en dragning åt media som innehåller mycket spiritualism. Två bra exempel är TV-serien Angel (eller för den delen hela The Buffyverse) och pappersserien The Invisibles.

Om spiritualism bara är tanken att det finns för oss okända mekanismer som styr världen så är det knappast inkompatibelt med vetenskap och en över lag rationalistisk världssyn, men jag skulle säga att det fattas något i min definition. Trots allt känns inte sökandet efter en förklaring på gravitationen lika spännande som magin i the Buffyverse.

Den saknade ingrediensen skulle jag säga är amatörism. Vetenskapen har genom sin utveckling börjat kräva högre och högre grad av specialisering, och därmed blivitmer och mer auktoritär. Gravitationens gåta kommer att knäckas av personer som specialiserat sig på smala områden och vigt sina liv åt att sätta sig in i avancerade matematiska modeller och förbrukar enorma materialkostnader, inte av glada amatörer. Högenergifysik är visserligen fascinerande och spännande, men det är omöjligt att känna sig delaktig som icke-expert.

Spiritualism däremot är till naturen ofta antiauktoritär. Om de dolda mekanismerna är omöjliga att känna så är inte vitsen så stor med ett prästerskap av experter. Det är bara att sätta sig ner med sin trollformelsbok och köra eftersom spiritualismen till sin natur fungerar som en cargo cult. Ingen känner till de bakomliggande mekanismerna i detalj, men om man mumlar de här orden så kommer det en demon. 1

Intressant nog så är stora delar av det jag faktiskt gillar att göra mycket likt spiritualism och har också starka drag av cargo cult. Jag har ingen aning om hur det här fungerar, men om jag skriver såhär så kompilerar programmet. Kanske är detta en ledtråd till varför jag visade mig vara en så värdelös datalog.

Problemet är bara att det här också pekar på att det rationella att göra är att bli wiccan. Fan.

Fotnoter:

1 Bara det att det tyvärr inte gör det i verkligheten. Fan.

Om att minnas och om historia

I vårt samhälle finns det i stort sett två fält man kan anknyta till för att folk ska ta en på mycket allvar: historia och naturvetenskap. Det är därför antifeministerna pratar om den gamla goda tiden då män var män och kvinnor höll käften och om att kvinnor ha.

Det är också därför rasisterna älskar att prata kultur och historia, för de förlorade kampen om naturvetenskapen/biologin efter 40-talet. Det var liksom inte okej längre att prata om lägre stående raser, biologiskt sett.

Det här ställer jävligt stora krav på alla som ska hålla på med historia. Det kan inte få vara tillåtet att helt okritiskt skildra t.ex. en antik genusarbetsdelning. Man måste både visa på brotten och läckagen som finns, men också visa på vad som var dåligt. Tydligt.

För när vi navigerar kring nutidens (erkänt rätt värdelösa) normsystem så måste vi också förhålla oss till (vad vi upplever som) historiska normer, och skapandet av dessa måste någon ta ett ansvar för.

Större delen av all historieskrivning är istället gjord helt utan ansvarstagande av babblande idioter som pratar om kungar och korntal. Men fuck korntalen och verkligen fuck alla kungar. Sverige har inga »fornstora dar« att tala om, och inte lär det bli några om vi inte får ihop vår skit och styr upp. Alla som säger något annat matar nazisttrollen med de finaste filéer vi har.

En annan sak som jag verkligen hatar med all historieskrivning är det humanistiska perspektivet. Historien skrivs och berättas alldeles för ofta som om mänskligheten betydde något. Jag ser inte varför mänsklighetens historia skulle vara roligare än bergens, korallernas eller trädens. Myten om mänsklighetens överlägsenhet är något vi inte kommit över sedan de kristna en gång utropade oss till »skapelsens krona«, och det är på tiden att vi gör det nu.

Så tills dess att historien och historikerna har slutat att inte bara oproblematiskt hantera historien, utan också färga den med dagens mest idiotiska normer så borde man kanske egentligen inte historisera över huvud taget.

Kravspec för mat

När jag bedömer om en maträtt är värd att äta brukar jag göra det s.k. macktestet. Det går ut på att man ställer sig frågan: »är den här maträtten bättre eller sämre än att äta två mackor med jordnötssmör«. Förvånande ofta är svaret »nej«. Det här inlägget är en lista över på vilka sätt maten behöver vara bättre än mackorna.

  • Minst två texturer på maten. Typiskt skräckexempel: dåliga linsbiffar och potatismos. Samt typ alla soppor (speciellt linssoppor) någonsin, serverade utan bröd (det måste i princip vara ett ganska bra bröd för att det ska kännas värt det, typ något hembakat eller nybakat, alternativt vitlöksbröd).
  • Priset på maten måste vara på en nivå som går att jämföra med mackor. Jag har tyvärr tappat bort min siffra på vad en macka kostar, men för att ta lite mariginaler så får maten kosta max runt 20 kr per portion. Detta är naturligtvis också proportionellt mot hur gott det är: halvgod mat kan vara ok om den är billig. Om maten ska innehålla tofu (t.ex.) så måste den däremot antingen vara snorgod eller innehålla mycket lite tofu. Tzayspett måste i princip vara en övernaturlig upplevelse.
  • Generellt gäller att om maten tar mer än två timmar att göra så är det inte värt det. Typiskt exempel: sushi. Det är visserligen asgott, men definitivt inte värt ansträngningen mer än vid mycket speciella tillfällen.
  • Helst ska det finnas flera olika smaker, både olika kryddor och olika råvaror. Helst ska en av smakerna vara umami. Salt och peppar är inte kryddor.
  • Man ska vara mätt i omkring tre timmar efter en normal portion av maten. Detta diskvalificerar typ alla soppor utom några få, eller reducerar dem till ett tillbehör till mackor. Intressant nog diskvalificerar det typ inte mina mackor.
  • Maten ska innehålla kolhydrater, fett (helst olika) och fullvärdigt eller nästan fullvärdigt protein. Helst också fibrer. Detta diskvalificerar många enkla pastarätter (typ citronpasta med ingenting till) och många soppor. Helst ska den vara någonstans i närheten av tallriksmodellen. Intressant nog faller inte mina mackor stenhårt här heller (de har fibrer, kolhydrater, fett och protein), även om balansen är lite konstig. Den bör också ha en rimlig kalorifördelning (d.v.s. alla kalorier ska inte bestå i fett eller stärkelse t.ex.).

Om religion

Efter att ha blivit trollad av Svenska kyrkan Uppsala på Twitter känner jag ett behov av att faktiskt förklara min syn på religion och ateism lite längre, trots att det här är ett ämne jag är oerhört trött på och egentligen inte tycker är så intressant att debattera. Någon som är troende kan ju per definition inte övertygas av argument, och rent frånsett detta så vore det ganska dålig stil med missionerande ateism med tanke på att just missionerande är en av de absolut mest störande egenskaperna hos de flesta religioner.

Vad är det jag inte tror på – ett försök till en definition av religion, tro etc

Om jag ska prata om abstrakt religion så skulle jag definiera den som bestående av två komponenter, en ontologisk och en moralisk/ideologisk. Den ontologiska komponenten säger att det finns något övernaturligt. Tron är sedan tron på ontologin, alltså att man bortom rationalitet och bortom egna upplevelser håller ontologin för sann. Specifikt: det är inte så att alla troende har haft en mycket övertygande personlig upplevelse av att övernaturligheten i fråga finns, utan det räcker med en vag känsla eller vad som helst. Omvänt gäller också att det helt enkelt inte går att motbevisa övernaturlighetens existens med t.ex. mätningar eller logiska resonemang.

Just tron upplever jag som besvärande, men den kan inte betraktas som unik för religionen. Det finns t.ex. gott om troende kommunister och liberaler, och medan de är störande antiintellektuella så är de inte sägas vara religiösa utan att sträcka ut begreppet till oigenkännlighet. Själv är jag ganska säker på att jag inte tror på någonting, utom möjligen Star Trek och kopimismen. Frågan är – kan man säga att en troende kommunist eller liberal är ateist?

Den springande punkten i resonemanget ovan är istället definitionen av övernaturligt. Jag definierar begreppet som att något som är övernaturligt står över naturen, d.v.s. alla kända och hittills okända fysikaliska, biologiska o.s.v. lagar, antingen i bemärkelsen att det föregår dem utan en kontinuitet, eller i bemärkelsen att det är på något genomträngande sätt skiljt från dem (exempelvis genom att kunna bryta mot dem, eller att inte omfattas av dem). 1 Här skulle jag för övrigt beskriva flera grenar av humanism och ekohippieism som religiösa i sin ontologi, i och med att de båda betraktar människan som något väsensskiljt från naturen. Detta är också min främsta kritik av dem.

Den moraliska komponenten (kom ihåg, in abstrakt!) är direkt beroende av ontologin. Ontologin säger att det finns en X, moralen säger att X har åsikter/en plan/önskemål/föreskriver/borde leda till att vi ska bete oss på ett visst sätt. Jag vänder mig kraftigt emot att det kan, eller får finnas ett X som står över naturen, som inte kan (eller ofta bör) (mot-)bevisas rationellt eller vetenskapligt och som samtidigt ges mandat att uttala sig om hur vi bör bete oss. Allra värst är detta när det stöps i en form som ger vissa personer eller funktioner bättre eller mer exklusiv tillgång till moralisk kunskap.

Här har modern kristendom gjort ett enormt viktigt och beundransvärt arbete med att röra sig bort från ett mer katolskt system av expertpräster, till en mer demokratisk religion centrerad runt den personliga och unika relationen till gud, och förstås samvaron kring detta. Jag har mycket svårt att hata eller ens ogilla många former av modern kristendom som en följd av detta. Det blir väldigt mycket som att det enda jag har emot det är att de har fel, och folk har ju fel hela tiden i alla möjliga sammanhang, de flesta av dem mycket värre.

Men vad händer med alla andra komponenter i en religion?

I slutet av den förra sektionen landade jag ganska platt – givet min definition av religion så blir det oerhört svårt att vara emot den med någon sorts övertygelse. Och det är som det bör vara. Det ska vara svårt att vara emot något in abstrakt.

Jonas Gardell ska vid något tillfälle ha skiljt på religionen och dess »kläder«, där han menar att kläderna är den »yta« som religionen har (specifika ritualer t.ex.). Jag tycker att det är en ganska bra uppdelning, men att den inte är tillräckligt generell. Jag skulle vilja skilja mellan religionens kärna och religionens (sub-)kultur. Kärnan är det jag har diskuterat ovan – det som gör religionen till just religiös, och inte bara en samling personer som träffas någonstans och utför ritualer. Kulturen är allt annat.

Med denna definition kan vi också få hjälp att förstå varför religiösa konflikter (ofta) är så infekterade, och varför religionskritik så ofta verkar handla om något annat. Här finns ett stort ansvar som ateist, för det finns en stor risk att ateismen används som instrument för kulturellt förtryck (t.ex. av muslimer eller andra för tillfället utsatta grupper). Visst kan man kritisera efterblivna religiösa kulturer, men för att det ska vara meningsfullt så måste man vara tydlig med att 1. det är just det man gör, och 2. exakt vilken kultur man kritiserar. Allt annat vore intellektuellt ohederligt. Man kan inte bara »religion flies you into buildings, science flies you to the moon«.

Men det finns också en annan sida av myntet. För intressant nog är en mycket stor del av religionen fråga om (sub-)kultur: allt från klädsel till vilka man umgås med etc. Och mot detta finns inget generellt angrepp. Det går helt enkelt inte generellt att attackera alla former av religiöst anknuten samvaro med något argument, annat än möjligen något som applicerar på alla subkulturer.

Just uppdelningen mellan kultur och religion gör det också möjligt att förstå hur det kan finnas ateistiska präster t.ex. Om den religiösa samvaron handlar mycket om var man umgås och med vem, så där det ju fullt möjligt att fortsätta att medverka i en kultur utan att vara troende. Vad mer intressant är: det är tänkbart att flytta en religiös kultur bort från tron, så att allt som kvarstår är kultur (ritualer, byggnader, social interaktion mm). Jag hoppas att det är dit Svenska kyrkan är på väg.

Många av de religiösa kulturerna har dock oerhört mycket gammal skit kvar, vilket förmodligen mycket beror på att de är gamla. Andra jämförbara institutioner har ju minst lika mycket skit (universitetet, gamla studentorganisationer, nationalstaten Sverige…). Specifikt har jag svårt för återkommande drag som asketism, underdånighet, lydnad, påförande av skuld och skam mm, men mycket av det jobbar ju bl.a. Svenska kyrkan med. Jag hoppas också på att queerteologerna kommer att hitta en lösning på det här med att gud är en »han« (och är övertygad om att alla konservativa miffon kommer att storkna av indignation)!

Fotnoter:

1 M.a.o. skulle jag – baserat på det jag vet – definiera Spinoza som icke-troende, eftersom han resonerade att det vore absurt med en Gud som bröt mot sina egna naturlagar, och alltså inte har en religiös ontologi enligt min definition. Med den definitionen av gud kan gud inte göra en sten som är tyngre än han kan lyfta, och är därför inte allsmäktig. Han borde också rimligen vara begränsad av ljusets hastighet i sitt vetande också, varför han heller inte bör vara allvetande.

Två teser om att leva i ett konsumtionssamhälle

Konsumtionen som lösning på alla givna problem

Vi vet att konsumtion är tätt kopplat till identitet och symboliskt kapital, men det utgör också en stor del av det utrymme vi verkar i. Det är bokstavligt talat genom konsumtion vi överlever, både kortsiktigt som individer och långsiktigt som art. I ett konsumtionssamhälle handlar också större delen av våra fritidsaktiviteter och vår möjlighet att agera om konsumtion.

Vi konsumerar mediciner när vi är sjuka, vi konsumerar saker med inbäddad kunskap (datorer, verktyg) för att kunna göra saker, vi konsumerar litteratur, konst o.s.v. Stora delar av våra liv kretsar kring konsumtion, även om det finns delar som inte gör det. Hit hör exempelvis att umgås med sina vänner eller att t.ex. bygga saker själv eller att plocka svamp i skogen. 1

I ett konsumtionssamhälle är vi så vana vid att konsumera att det med stor sannolikhet är vår första reflex när vi stöter på ett problem. Och, vilket är ännu mer problematiskt, vi tror lätt att vi kan komma åt abstrakta värden genom konkret konsumtion. 2 Här kan man tänka på hur bilföretagen (och andra!) vill utmärka sina bilar som »frihetsmaskiner«, för att på så sätt sälja något mer än bara plåt, glas och gummi. Jag själv har kommit på detta i två talande exempel av min konsumtion.

Exempel 1: Kickstartereffekten

Det första exemplet var när jag köpte den fria experimenttelefonen Neo Freerunner. Det här var alltså strax efter iPhones intåg, precis före Android, och situationen på telefonmarknaden var kritisk. Som jag såg det då fanns det en mycket överhängande risk att Apples hårdvarufascism skulle vara den nya grejen, och jag ville dels vara en del i motrörelsen, dels faktiskt ha en fungerande telefon. Så jag köpte – mot bättre vetande inser jag i efterhand – den ofärdiga experimenttelefonen Neo Freerunner, som var avsedd som en första seriös prototyp på en mer öppen (och fri) hårdvaruplattform. Det här var sommaren 2008.

Telefonen sög. Mjukvaran var inte användbar på den nivån att man inte ens kunde ringa eller skicka SMS med någon vidare pålitlighet. Såvitt jag vet blev den aldrig färdig, och jag fortsatte att använda dumbphones ända tills jag köpte en Android-telefon i vintras. Android kan inte på något sätt beskrivas som en frihetlig arkitektur, även om den är (bitvis) »open source«. Istället representerar den en mjukare, mer innehållsrelaterad fascism som jag tror är bättre i längden än Apples på alla sätt. 3

I processen lärde jag mig att man inte kan köpa sin frihet, åtminstone inte på det sättet. Jag lärde mig också något som Ian Bogost senare skulle diskutera i artikeln Kickstarter: Crowdfunding Platform or Reality Show?, nämligen att köpandet av något som inte finns ännu (i mitt fall: den fria telefonen) men som skulle komma att vara revolutionerande liknar mest av allt en form av underhållning. Man betalar för att bevittna- och vara del av något spektakulärt som händer. Jag antar att man kan höra Bourdieu skratta i kulisserna här.

Exempel 2: Köpa böcker eller köpa kunskap?

Länge var det första jag gjorde när jag skulle lära mig något nytt (typiskt exempel: ett nytt programmeringsspråk) att jag köpte en bok om det. Det var som att jag tänkte att jag kunde köpa kunskapen i boken genom att köpa boken.

Om man tittar på resultaten från detta så är de nedslående. Jag minns inte större delen av det jag läst i böcker, och jag vet inte hur många programmeringsspråk jag lärt mig och sedan glömt vid det här laget. 4

Fortfarande är det så att min första reaktion på många problem är att fundera på vad jag ska köpa för att lösa dem. Men nu när jag har lärt mig att vara medveten om min konsumtionsreflex så kan jag åtminstone göra något åt den, och sätta mig ner och fundera på vad jag ska göra.

Konsumtionen och cybernetiken – vi vet inte vad vi egentligen vill

Marknadsliberalismens kanske största löfte (och största bluff) är att ekonomin ska ge oss det vi vill. Detta förutsätter just i vår samtid att vi också vet vad vi vill ha, och att vi sedan kontaktar marknaden (i någon form) för att få det. Rasmus Fleischer beskriver detta som »den tomma sökrutan« efter exemplet Spotify (eller Google för den delen).

I realiteten finns det dock två problem. Det första är att vi inte nödvändigtvis (och i hisnande hög grad) inte vet vad vi vill. Det andra är att det kapital som på förväg kan veta vad vi vill (t.ex. genom att forma vår vilja) får enorma fördelar.

Det är därför det finns reklam, vilket egentligen motsäger hela den ideologiska underbyggnaden kring konsumtionssamhället, men brukar viftas bort med att reklamen är till för att upplysa oss om vad som finns, så att vi vet vart vi ska gå med våra på förhand givna behov. Jag antar att det är därför det är så vanligt att sälja grej med tjej: alla vill ju bara gå och shoppa loss på tjejer.

Men önskan att styra och förutspå konsumenter leder också i vår tidsålder till ett enormt övervakande. Vem köper vad när, och vad köper de samtidigt? Hur ser våra bläddringsbeteenden ut? O.s.v. in absurdum. Profilinformation om konsumenter är hårdvaluta som företagen slåss om, och oron inför vem som får konsumentdatan är en av faktorerna som har angetts som förklaring till en så långsam introduktion av e-böcker i Sverige jämfört med USA (där företagen glatt delar på datan).

I många fall märker vi inte direkt av övervakningen. Det finns dock fall, speciellt fall av självövervakning, när vi gör det och när cybernetiska effekter blir mycket påtagliga. Ett sådant exempel är valundersökningar och prognoser, men ett mer personligt sådant är min egen upplevelse av att använda självövervakningstjänsten last.fm.

Syftet med last.fm är att man ska logga allt sitt musiklyssnande, som presenteras på ens profilsida. Sidan genererar sedan (förvånansvärt bra) rekommendationer på ny musik baserat på ens profil, och så fortsätter det. Problemet är att det är möjligt att se sin profilsida skapas i närmast realtid, vilket naturligtvis påverkar ens musiklyssnande. För mig ledde det till diverse tvångsbeteende (typ »jag har lyssnat ett udda antal gånger på den där artisten, nu måste jag lyssna fyra gånger till så att jag får 200 spelningar jämnt«).

Fotnoter:

1 Jag vet att det är kvistigt att dra en gräns mellan konsumtion och icke-konsumtion, men när jag gör det så menar jag det på relativt kort sikt. Med andra ord: att spela klarinett kan vara konsumtion eftersom man faktiskt sliter på klarinetten, men konsumtionsdelen är en relativt liten del av aktiviteten. Vad mig anbelangar så är klarinetten i det närmaste evig och räcker troligen större delen av mitt liv. Jag avser i den här texten främst ekonomisk konsumtion när jag pratar om konsumtion, mer specifikt menar jag köp av varor. Så om det är förvirrande: läs »köp« istället för »konsumtion«.

2 Jämför gärna med varufetischism!

3 Olika sorters mjukvarufascism är ett ämne för ett annat inlägg.

4 Jo, det gör jag. Sex: Haskell, Java, Scheme, Common Lisp, C, och Erlang.

Om manligt privilegium under patriarkatet

Privilegier

Jag kommer nu att diskutera privilegier som män har under patriarkatet, i ett försök att formulera någon sorts svar på den antifeministiska anstormningen som just nu pågår.

Det kan först vara värt att skilja mellan aktiva och passiva privilegier för män, alltså å ena sidan privilegier som man aktivt måste arbeta för att aktivera, å andra sidan privilegier som man får varesig man vill det eller inte. För att förtydliga kommer nu ett exempel:

Aktiva privilegierPassiva privilegier
Få tjatsex 1Betraktas som mer intressant och/eller kunnig.
Kunna (vid behov) tysta och/eller trycka ner kvinnor.Få bättre sjukvård p.g.a. norm i forskning.
Kunna skriva sexistiska artiklar eller producera sexistisk kultur.Blivit uppfostrad till att tycka om saker som är högre värderade socialt och ekonomiskt.
Kunna slippa undan hushållsarbete, barnuppfostran.Inte blivit uppfostrad med samma hederskultur kring sexualitet.
Kunna låta bli att skaffa barn utan att det ifrågasätts.Inte blivit lärd att vara rädd i lika många sammanhang.
Kunna ta plats och/eller härja mer rent allmänt.Bli mer självklart tilltalad av offentlig kultur.
Kunna vara tjock utan lika mycket socialt tryck.Inte bli utsatt för sexuella trakasserier etc.

Privilegier är i hög grad en förhandling. Alla privilegier, speciellt de aktiva, är inte alltid möjliga att s.a.s. casha in. Man kan t.ex. ha en feministiskt medveten partner som inte går med på att man smiter från hushållsarbetet. Dessutom kan man naturligtvis vara förtryckt på alla möjliga andra sätt: man kan vara arbetslös eller långtidssjukskriven, tillhöra en för tillfället förtryckt etnicitet, eller bara vara allmänt missgynnad av det kapitalistiska systemet. Vissa av ens privilegier som man i ett patriarkalt samhälle kan naturligtvis nollställas av detta – men garanterat inte alla!

Många av de passiva privilegierna är också antingen villkorade eller bygger på sannolikhet. Jag har t.ex. blivit varnad för att gå genom parker på nätter p.g.a. risk för att bli våldtagen, och jag har blivit relativt systematiskt sexuellt trakasserad under min högstadietid (av tjejer). Detta påverkar inte att risken för att jag skulle råka ut för detta var mycket lägre än om jag hade varit uppfostrad som kvinna. De tärningar som hela tiden rullar våra liv är helt enkelt viktade till mäns fördel i många avgörande områden, men det förhindrar ju inte att vi ibland – trots detta – har otur.

Med att privilegierna är villkorade menar jag att vi genom antingen aktiv handling eller passiva omständigheter kan – för att sträcka ut metaforen ytterligare – luta bordet så att tärningarna slutar-, eller är mindre benägna att- falla till vår fördel. Vi kan ju t.ex. ha oturen att ha uppfostrats in i en hederskultur kring sexualitet som är lika begränsande för män som för kvinnor (även om jag inte känner till någon sådan på rak arm). Vi kan också aktivt sabotera vissa privilegier.

Vad som är värre är att detta leder till ett enormt bias av urval. Vi uppfattar oss inte som privilegierade, för vi märker aldrig alla de gånger tärningarna rullade till vår fördel – däremot märker vi de negativa utfallen mycket tydligt! För att göra det hela ännu mer förvirrande så finns det dessutom flera klara nackdelar för män i ett patriarkat, inte minst problem som rör barn och familj, eller andra områden som betraktats som traditionellt kvinnliga. Det klassiska exemplet här är skilsmässan där mannen nekas tillgång till barnen, och även om jag är benägen att tro att detta problem kraftigt förstärkts av antifeminister till nästan mytisk status så ligger det fortfarande någonting bakom.

Förhållningssätt till egna privilegier under patriarkatet

Det finns naturligtvis olika sätt att förhålla sig till sin privilegierade position. Jag vill här presentera en tabell, där kolumnerna »ljus« och »mörker« representerar feministisk medvetenhet, respektive bristen därpå, eller mer ofta att negera kontra affirmera sitt privilegium. 2 Raderna »Aktiv« och »Passiv« är här ungefär likadana som i den föregående sektionen.

LjusMörker
AktivSjälvhat, aktiv disidentifikation, feministisk aktivism.Antifeminism, kvinnomissahandel, trakasserier, produktion av sexistisk kultur etc.
PassivDisidentifikation, subkultur.Slentriansexism, hedersvakt, tyst medgivande.

Naturligtvis pendlar alla mellan de olika kategorierna, men de flesta uppehåller sig mer eller mindre ofta i den ena eller andra rutan. De två extremerna hittar vi på aktiv/ljus respektive aktiv/mörker.

Aktiv/ljus innebär att man aktivt bemöter sitt privilegium på olika sätt. Det kan antingen handla om regelrätt aktivism, folkbildning, upplysningsarbete eller forskning, men det kan också handla om att aktivt negera sitt rent personliga privilegium. Detta kan göras antingen genom att t.ex. öva på att hålla tyst och släppa fram andra eller genom att hantera andra situationer då man är privilegierad, men det kan också hanteras genom att på olika sätt ta avstånd från manlighet på ett sätt som gör att man också undviker dess privilegium. 3 Det mest extrema fallet här skulle vara en politisk transsexualism (jmfr. politisk lesbianism), men jag känner inte till att detta faktiskt ska ha genomförts på riktigt, annat än som ett förslag i SCUM-manifestet.

Motatsen till aktiv/ljus symboliseras kanske tydligast av sexualiserat våld olika smaker, som många feministiska teoretiker har postulerat att stora delar av patriarkatet vilar på. 4 Här finns patriarkatets spjutspets: antifeministiska agitatorer, kvinnomisshandlare och våldtäktsmän, kulturproducenter som väver in sexistiska budskap och så vidare. 5

I de båda passiva kategorierna faller sedan det mesta som blir över: att lojt glida med strömmen åt något av hållen. I det ljusa fallet innebär det att man i princip måste befinna sig i en subkultur där slentrianfeminism är möjligt, annars är det svårt att tänka sig hur man ska kunna negera sina privilegier. I det mörka fallet innebär det att man bara glider med rent allmänt och ger sitt tysta medgivande till pågående sexism.

Fotnoter:

1 Man kan argumentera för att det inte är ett privilegium att kunna tvinga/tjata till sig sex utan större sociala påtryckningar eller konsekvenser som följd. Icke desto mindre är det en ojämlikt fördelad möjlighet, och därför måste det betraktas som ett privilegium.

2 Jag vet att det är kontroversiellt att använda det uttjatade metaforparet ljus–mörker för kunskap respektive okunskap eller gott/ont, men dessa metaforer är viktiga för mig personligen, och det ska vara lite kul att skriva den här texten också. Dessutom vill jag gärna se upplysningsestetiken/modernismens estetik använd till något bättre än terror, kapitalism, massmord, rasism, etc.

3 Jag vill här göra tydlig skillnad mellan att vilja få fler fördelar alternativt slippa nackdelar genom att utvidga eller ta avstånd från »mansrollen« och att antingen undvika passiva privilegier genom att inte passera som man, eller att aktivt sabotera sina privilegier. Att leka med traditionellt kvinnliga symboler (rosa kläder, kjol etc) är inte någon sorts feministiskt ställningstagande bara i sig, om det inte mycket tydligt sätts in i en politiserad kontext. Speciellt vill jag här ta avstånd från s.k. »velourmän« som vill ha tillgång till traditionellt feminint kodade känslomässiga utrymmen utan att för den sakens skull avsäga sig några privilegier, och utan att förbättra kvinnors position. De flesta liknande projekt är dock behjärtansvärda ändå, så länge de inte gör skada.

4 Se t.ex. Med uppenbar känsla för stil, där just ett resonemang om (några) mäns våld som strukturbärande för patriarkatet diskuteras. Enkelt uttryckt gör några mäns hot om sexualiserat våld det möjligt för alla män att dra fördelar, inte minst tjatsex o.dyl.

5 Ja, jag hävdar att det är en gradskillnad mellan Pär Ström, Ulf Lundell, August Strindberg och en våldtäktsman. So sue me.

Musikspelarfrågan igen: Att lyssna på musik är inte (bara) en aktivitet!

Jag funderar mycket på det här med att samla, spela och lyssna på musik, och har kommit på två mycket intressanta faktum:

  1. Vår kapacitet att lagra och hantera musik – rent tekniskt – är i princip obegränsad och har varit det ett tag.
  2. Alla musikspelare hittills är olika försök att implementera begränsningar och representationer av en musiksamling som påminner om äldre tekniker.

Det här är intressant, för det innebär att det stora problemet med att spela musik på en dator är att sätta gränser och påföra struktur. Vi kan visa ett gigantiskt musikbibliotek i hastig följd på nästan vilket sätt vi vill, men det vore helt obegripligt för användaren.

De flesta moderna musikspelare verkar implementera ett eller flera av tre olika gränssnittsparadigm (i brist på bättre ord): radion, kasettbandet och biblioteket.

Radion är egentligen bäst representerad med last.fms »radio«, men det som är gemensamt för den är två saker: för det första att användaren lämnar över större delen av kontrollen över vad som spelas till datorn, och för det andra att gränssnittet implementerar en minimal interaktivitet.

Det typiska exemplet på ett radiobaserat musikspelande är en gigantisk spellista som shufflas. Användaren behöver inte ta några som helst beslut om vad som ska spelas eller i vilken ordning, utan det sköts algoritmiskt så länge det finns en spellista. I extremare fall kan spellistan dessutom bestå av hela musikbiblioteket.

Bandspelaren representeras istället av mer eller mindre spellisteorienterade spelare som t.ex. Winamp med efterföljare. Här motsvarar spellistan en skiva, eller möjligen ett blandband, som sedan spelas antingen i ordning eller shufflas. 1

Biblioteket är kanske den vanligaste typen av musikspelare, och gissningsvis är den också ett svar på det växande behovet av organisation och sökbarhet för att hantera större och större musiksamlingar. Exempel på spelare av den typen är t.ex. iTunes, Banshee, Rhythmbox, Foobar 2000 m.fl.

Generellt sätter det sökandet i fokus, men använder spellistor som kan vara antingen improviserade eller fasta för att spela musiken. Själva biblioteksfunktionen är mest till för att hantera och söka i musiken, snarare än en del av själva musikspelandet.

Det jag har insett när jag har tänkt på musikspelandet är framför allt att de tre typerna är tre lösningar på tre olika problem. Biblioteket är mest till för att hantera musiken, radion är mest till för att slippa välja musik, och bandspelaren är mest till för att spela redan ordnad musik.

Ur detta kan man dra en förvånande slutsats: att spela musik är uppenbarligen inte en aktivitet, utan flera. Och, visar det sig, våra moderna multifunktionsspelare misslyckas med nästan allt.

För kom igen, vi måste kunna låta datorn välja musik åt oss på ett sätt som är effektivare än slumpen, vi måste kunna ha ett bättre bläddringsgränssnitt än iTunes, och vi måste kunna representera spellistor på ett bättre sätt än bara som filer på vår hårddisk eller (som i Banshee) en lista på namn vid sidan av den för tillfället visade listan.

Med andra ord: vi borde ha olika specialiserade musikspelare som alla delar på samma spellistor, samma metadata och samma samling. Och programmet för att hantera denna samling måste kunna gruppera och ordna musiken på ett sätt som gör att vi både kan få översikt, och värdefulla tips medan vi navigerar. Vad som lyfts fram, placeras i närheten av varandra, och hur det lyfts fram är trots allt jätteviktigt, fråga valfri bibliotekarie!

Fotnoter:

1 Intressant nog är för övrigt shuffle något som (gissar jag) dök upp på bred front i och med CD-spelarens möjligheter att digitalt bestämma på vilket spår den ska börja spela. Tekniken skyfflades sedan bara över till datorprogrammen, där den kom att användas på allt växande och mer hafsigt påkomna spellistor tills den fick karaktären av radio som jag beskrev tidigare. Utvecklingen av musikspelarna verkar med andra ord bara ha vuxit vidare i gamla metaforer.

Våra värsta maträtter: ett inlägg i mathistorien

När jag tänker på mat så funderar jag ofta på hur oerhört mycket bättre vi verkar vara på mat än nu. Faktum är att jag kan se en linjär utveckling: på 70-talet den oätliga bruna maten, under min generations uppväxt allt bättre mat tack vare inspiration från utlandet, och nu i samtiden den bästa maten (hittills). Detta passar med andra ord väl in i min uppfattning om att det fan aldrig var bättre förr, och att 70-talet var någon sorts globalt minimum i den närliggande historien, där det fanns hippies överallt, alla pratade konstigt på TV och allt var fult (d.v.s. mörka bruna färger).

Jag har börjat fråga personer från min generation jag möter om deras värsta matminnen från barndomen. Ibland försöker jag också diskutera detta med mina föräldrar, men de landar ofta i en kombination av förnekelse och förklaringen »vi hade barn, vi hade inte tid att laga mat«. Detta tror jag bara delvis förklarar min barndoms matskräckupplevelser, för det verkar också handla om någon sorts tidsanda.

En uppenbar förändring är att husmanskost verkar bli mindre vanligt, till förmån för mat (med inspriation från) från länder där man faktiskt kan laga mat (östra asien, medelhavet, sydamerika). Detta är något jag är mycket glad över, eftersom jag betraktar nästan all svensk/nordisk/brittisk husmanskost som mer eller mindre oätlig, med vilket jag mer precist menar att jag även om jag är hungrig bara precis så lite av den att jag blir mätt, för att sedan bli hungrig en halvtimme senare.

Detta är inte konstigt. Jag skulle egentligen vilja gå så långt som att hävda att svensk husmanskost är objektivt äcklig, eftersom den har uppstått i en kultur av brist på råvaror, då inte minst kryddor. Bränsle har det däremot funnits gott av, vilket förmodligen är anledningen till att all svenks husmanskost verkar vara långkok (antar att det dödade bakterierna) med kryddpepparsmak (antar att det dödade smaken av ruttet kött utan att kräva mer än en krydda). Skönt att det har kommit hit folk från andra länder som vet hur man lagar mat!

Ofta är det väldigt enkla fel med min barndoms mardrömsrätter, och det finns fyra fel som nästan konstant återkommer:

  1. För lite eller inga kryddor.
  2. Köttfärs utan sås som blir jättetorr.
  3. Missförståndet att kinesisk soja skulle vara en sås.
  4. Missförståndet att det ö.h.t. skulle kunna gå att äta paraboiled-ris utan något blött och oerhört smakstarkt till.

Och nu, efter denna korta historiska genomgång, låt mig presentera mina (och mina generationskamraters) sämsta barndomsrätter (i ingen speciell rangordning)!

Fylld paprika

Jag tror att detta fortfarande är en av min pappas favoriträtter. Tillagningen går till så att man gröper ur ett antal paprikor och fyller dem med knappt smaksatt köttfärs som man har fräst i en stekpanna tillsammans med (om jag minns rätt) en eller ett par hackade paprikor. Fräset hälls sedan i de urgröpta paprikorna, som ställs upprätt i en form. Ovanpå dem lägger man västerbottenost. Resultatet smakar en kombination av varm paprika, torr köttfärs och fotsvett (tack vare västerbottenosten).

Köttfärslimpa

Jag vet inte vad det är i den, men inga kryddor i alla fall. Jag vet inte heller hur det är möjligt att få något som smakar och känns så torrt i munnen att faktiskt hålla ihop. Intressant nog är ju t.ex. grekiska färsbiffar inte alls torra på samma sätt som mina värsta köttfärslimpeupplevelser. Gissningsvis beror detta på någon magisk egenskap som köttfärs har, om det nu inte ska vara stark betoning på »lim« i »köttfärslimpa«.

Fläskkotlett med ben, »sky«, och smaklöst tillbehör

Det här är en klassiker som jag vet att jag inte är ensam om att utsättas för. Man steker fläskkottlätter med ben och allt i en stekpanna tills de är fullständigt genomstekta och har en träig konsistens, sedan häller man på soja och vatten för att bilda någon sorts tunn ursäkt för en sås (kom igen, en mjölredning och lite mjölk hade lyft hela rätten!!!). Serveras med klistrigt pulvermos eller kokt potatis, eller något annat som inte heller smakar något.

Paraboiledris utan sås

Inte en hel rätt, men också ett fenomen jag har stött på ofta, inte minst tillsammans med t.ex. grillad kyckling eller fläskkottlätter. Man kokar helt enkelt paraboiled-ris, det allra tristaste, torraste och mest smaklösa riset (det som tidigare bara hette »ris«), och serverar det utan sås, alternativt med kinesisk soja som »sås«. Det är tyvärr bara det att kinesisk soja (som man köper i vanlig mataffär) mest smakar salt och vatten…

»Spansk« fisksoppa

Denna spanska fisksoppa – som jag är helt övertygad om inte har ett dugg med Spanien att göra – var faktiskt min favoriträtt när jag var liten, men såhär i efterhand när jag tänker på den så förstår jag inte varför. Det är helt enkelt en svagt redd soppa som består mestadels av buljong (fisk, antar jag), och kanske lite grädde eller mjölk. I den kokar man tärnat torskblock (!) och paprika, för att få en soppa som förmodligen är den godaste rätten på den här listan, men som ändå skulle förlora mot en av mina frukostmackor vilken dag som helst.