En populär antifeministisk kritik av patriarkatet är att män inte alls har makten eftersom de ofta är oerhört hjälplösa inför patriarkala strukturer, t.ex. att de ofta inte får behålla barnen efter en skilsmässa, eller att de har många krav på sig från samhället om att typ försörja familjen.

För att denna kritik över huvud taget ska fungera så måste man förutsätta att makt fungerar väldigt enkelt. En person i maktposition har alltid makt i alla situationer över någon den har relativ makt över. Men så är det förstås inte.

Det är fullt möjligt att både ha mycket makt, och att vara maktlös. Faktum är att det är lite så en objektiv social struktur (eller vad som helst som är objektivt) fungerar: jag upplever ett tvång att t.ex. bete mig på ett visst sätt som jag upplever som kommande utifrån och som jag inte kan påverka.

Ett exempel: en personalchef är kanske maktlös inför företagets ekonomiavdelning som har belagt henne med hårda sparkrav, vilka i sin tur beror på hur ekonomin fungerar med konkurrens o.s.v., men hon har fortfarande relativ makt över de anställda över vilkas liv och anställning hon bestämmer. ¹

Men makt är ännu mer komplicerat än så, speciellt om man menar makt mellan grupper, som feminister gör. Det är ju fullt möjligt för jättemånga individer i en grupp att vara oerhört maktlösa, samtidigt som den grupp de tillhör har oerhört mycket makt över någon annan grupp. Faktum är att patriarkatbegreppet ofta och i sina äldsta definitioner innehåller även en maktstruktur mellan män.

Jag hade tänkt dela upp de olika sorternas ångest efter vilken koppling till könsmaktordningen de har. De flesta av sorterna förutsätter en feministisk medvetenhet, men jag vill inte med detta säga att feminismen därför skulle vara dålig.

Den här typen av ångest är den enda som gäller även män som inte är feminister, och det handlar helt enkelt om den vanliga typen av ångest som finns inför system av makt. Manlighet regleras dels genom hegemonisk manlighet, alltså det ideal som finns för hur män ska se ut och vara, dels genom mer konkreta system av makt mellan män och kvinnor.

Som man har man därför troligen ångest över sin position på hackordningen, vilken i sin tur är kopplad till hur väl man uppfyller idealen för hur en man ska vara. Denna ångest är också nyckeln till att förstå många av de helt efterblivna saker som män gör, typ köra för fort med bilen eller vara homofob.

Att vara feminist är självklart inget vaccin mot denna typ av ångest. Att man vet att det finns ett spel och att man tycker att det är dåligt betyder givetvis inte att man inte måste delta eller att ens resultat inte får högst kännbara konsekvenser för en.

Som feminist och man kommer man ganska snart upptäcka att man börjar bryta mot normer, antingen för att man tycker att de är onödiga, eller av rent politiska skäl (d.v.s. för att man hoppas på att kunna förändra dem genom att bryta mot dem).

Ett problem med normbrytande generellt är att det är oerhört jobbigt. Om det inte var jobbigt skulle ju normerna inte vara normer. En anledning till att det är jobbigt är att många av de som bryter mot normer också är störiga personer.

Detta beror inte på att man nödvändigtvis måste vara störig om man är normbrytande, utan snarare på att det är normbrytande att vara störig. Anledningen till att många störiga personer också bryter mot normer kring kön etc. är att de helt enkelt bryter mot alla möjliga normer mer eller mindre urskiljningslöst.

Att knytas samman med vissa grupper baserat på beteende eller andra faktorer är visserligen något som normkritisk feminism diskuterat mycket de senaste tio-tjugo åren, men det hindrar inte att man omedelbart kommer att tänka på sina erfarenheter av störiga typer när man som man exempelvis funderar på att använda nagellack eller ha på sig kjol.

Till detta kommer förstås också alla populärkulturella referenser till normbrytande beteende kopplat till icke-önskvärda egenskaper.

Som man och feminist i ett patriarkalt samhälle är man ständigt medveten om sin otillräcklighet. Man vet hela tiden att man gör en massa fel, och att det är en systemets natur att man måste göra det. Om det var lätt att inte ta sitt privilegium för givet skulle världen se helt annorlunda ut.

Och om man nu ändå skulle kunna övertala sig själv om att man har ett perfekt feministiskt beteende (vilket förmodligen vore ett enormt och inte speciellt produktivt självbedrägeri) så har man fortfarande kvar arvssynden. Förmodligen föddes man inte till feminist, utan blev det, och det finns med andra ord gott om exempel på när man har betett sig illa innan dess.

Som man i ett patriarkalt samhälle blir man ständigt tilltalad som man; »vi män«, »vi som står och kissar« (ok, jag står inte och kissar men förstår ändå att jag är subjektet här), och så vidare.

Och att bli tilltalad som man är att bli tilltalad som subjekt för makt, med allt vad det innebär av obekväma sammanhang. Det innebär att man återkommande får höra att »du som är så stark kan väl…«, fast man vet att man inte är starkare än någon annan i sällskapet.

På många sätt är appelleringsångesten mycket lik den vanliga patriarkala ångesten, med skillnaden att det ångestgenererande här är att man till- och omtalas som medlem av en grupp som man inte är helt bekväm med. Eller ja, inte alls bekväm med. Eller ja, hatar och vill utrota.

Värst av allt är denna ångest i samband med samhörighetsångesten (se nästa sektion). De uppträder ofta när något manligt stolpskott gör ett uttalande som dels appellerar män, dels är helt jävla dumt i huvudet. Typiskt exempel: Carl Jan Granqvist, när han pratar om kön och mat och påstår att män är »spett« som »sätter på« och »är till för njutningen i stunden«.

Det som ger ångest här är 1. att man blir appellerad (alltså både till- och omtalad) dels som självidentifierande man, dels i kraft av sin biologi, och 2. att man har en socialt meningsfull kategori gemensamt med detta rikspucko.

Det skulle förstås förvåna mig mycket om denna ångest inte också gällde för kvinnor, men jag har inte levt som kvinna och tänker inte uttala mig om det mer än så.

P.S. Jag föredrar kastrullmat före grillspett any fucking day. Det här med att grilla är förresten en sjukt obsolet teknik sedan spisen infördes.

Den sista formen av ångest är kanske den mest lättbeskrivna. Det är helt enkelt ångesten över att ha något ö.h.t. gemensamt med Ulf Lundell, Carl Jan Granqvist, Pär Ström med flera med flera.

Eller ja, inte bara något gemensamt, utan typ en av de mest meningsbärande sociala kategorierna.

Så hur ska vi lösa det här? Tja, krossa patriarkatet och förbjud män är väl mitt arbetsförslag, men fler lösningar mottages tacksamt.