Jag funderar mycket på det här med att samla, spela och lyssna på musik, och har kommit på två mycket intressanta faktum:
- Vår kapacitet att lagra och hantera musik – rent tekniskt – är i princip obegränsad och har varit det ett tag.
- Alla musikspelare hittills är olika försök att implementera begränsningar och representationer av en musiksamling som påminner om äldre tekniker.
Det här är intressant, för det innebär att det stora problemet med att spela musik på en dator är att sätta gränser och påföra struktur. Vi kan visa ett gigantiskt musikbibliotek i hastig följd på nästan vilket sätt vi vill, men det vore helt obegripligt för användaren.
De flesta moderna musikspelare verkar implementera ett eller flera av tre olika gränssnittsparadigm (i brist på bättre ord): radion, kasettbandet och biblioteket.
Radion är egentligen bäst representerad med last.fms »radio«, men det som är gemensamt för den är två saker: för det första att användaren lämnar över större delen av kontrollen över vad som spelas till datorn, och för det andra att gränssnittet implementerar en minimal interaktivitet.
Det typiska exemplet på ett radiobaserat musikspelande är en gigantisk spellista som shufflas. Användaren behöver inte ta några som helst beslut om vad som ska spelas eller i vilken ordning, utan det sköts algoritmiskt så länge det finns en spellista. I extremare fall kan spellistan dessutom bestå av hela musikbiblioteket.
Bandspelaren representeras istället av mer eller mindre spellisteorienterade spelare som t.ex. Winamp med efterföljare. Här motsvarar spellistan en skiva, eller möjligen ett blandband, som sedan spelas antingen i ordning eller shufflas. 1
Biblioteket är kanske den vanligaste typen av musikspelare, och gissningsvis är den också ett svar på det växande behovet av organisation och sökbarhet för att hantera större och större musiksamlingar. Exempel på spelare av den typen är t.ex. iTunes, Banshee, Rhythmbox, Foobar 2000 m.fl.
Generellt sätter det sökandet i fokus, men använder spellistor som kan vara antingen improviserade eller fasta för att spela musiken. Själva biblioteksfunktionen är mest till för att hantera och söka i musiken, snarare än en del av själva musikspelandet.
Det jag har insett när jag har tänkt på musikspelandet är framför allt att de tre typerna är tre lösningar på tre olika problem. Biblioteket är mest till för att hantera musiken, radion är mest till för att slippa välja musik, och bandspelaren är mest till för att spela redan ordnad musik.
Ur detta kan man dra en förvånande slutsats: att spela musik är uppenbarligen inte en aktivitet, utan flera. Och, visar det sig, våra moderna multifunktionsspelare misslyckas med nästan allt.
För kom igen, vi måste kunna låta datorn välja musik åt oss på ett sätt som är effektivare än slumpen, vi måste kunna ha ett bättre bläddringsgränssnitt än iTunes, och vi måste kunna representera spellistor på ett bättre sätt än bara som filer på vår hårddisk eller (som i Banshee) en lista på namn vid sidan av den för tillfället visade listan.
Med andra ord: vi borde ha olika specialiserade musikspelare som alla delar på samma spellistor, samma metadata och samma samling. Och programmet för att hantera denna samling måste kunna gruppera och ordna musiken på ett sätt som gör att vi både kan få översikt, och värdefulla tips medan vi navigerar. Vad som lyfts fram, placeras i närheten av varandra, och hur det lyfts fram är trots allt jätteviktigt, fråga valfri bibliotekarie!
Fotnoter:
1 Intressant nog är för övrigt shuffle något som (gissar jag) dök upp på bred front i och med CD-spelarens möjligheter att digitalt bestämma på vilket spår den ska börja spela. Tekniken skyfflades sedan bara över till datorprogrammen, där den kom att användas på allt växande och mer hafsigt påkomna spellistor tills den fick karaktären av radio som jag beskrev tidigare. Utvecklingen av musikspelarna verkar med andra ord bara ha vuxit vidare i gamla metaforer.