About Albin

I'm a Swedish Emacs user, vegan and from time to time, hacker. I'll be writing mainly about politics, technology and sometimes about programming, in English and in Swedish. My preferred family of programming languages is Lisp, and I prefer functional programming to imperative. And imperative programming to object-oriented. And just about anything, except maybe .NET or BASIC, before Java. My political alignment is in the bottom left corner of the political compass, i.e. the anti-authoritarian left. I have at times called myself "marxist", "anarchist" (with various imperatives), "syndicalist", "communist" and somewhat toung-in-cheek "anarcho-borgist", revealing my obsession with the species from the Star Trek universe. Some would call me feminist as well, but to me, that's something you're being called (preferrably by another feminist) rather than something you call yourself.

Musikspelarfrågan igen: Att lyssna på musik är inte (bara) en aktivitet!

Jag funderar mycket på det här med att samla, spela och lyssna på musik, och har kommit på två mycket intressanta faktum:

  1. Vår kapacitet att lagra och hantera musik – rent tekniskt – är i princip obegränsad och har varit det ett tag.
  2. Alla musikspelare hittills är olika försök att implementera begränsningar och representationer av en musiksamling som påminner om äldre tekniker.

Det här är intressant, för det innebär att det stora problemet med att spela musik på en dator är att sätta gränser och påföra struktur. Vi kan visa ett gigantiskt musikbibliotek i hastig följd på nästan vilket sätt vi vill, men det vore helt obegripligt för användaren.

De flesta moderna musikspelare verkar implementera ett eller flera av tre olika gränssnittsparadigm (i brist på bättre ord): radion, kasettbandet och biblioteket.

Radion är egentligen bäst representerad med last.fms »radio«, men det som är gemensamt för den är två saker: för det första att användaren lämnar över större delen av kontrollen över vad som spelas till datorn, och för det andra att gränssnittet implementerar en minimal interaktivitet.

Det typiska exemplet på ett radiobaserat musikspelande är en gigantisk spellista som shufflas. Användaren behöver inte ta några som helst beslut om vad som ska spelas eller i vilken ordning, utan det sköts algoritmiskt så länge det finns en spellista. I extremare fall kan spellistan dessutom bestå av hela musikbiblioteket.

Bandspelaren representeras istället av mer eller mindre spellisteorienterade spelare som t.ex. Winamp med efterföljare. Här motsvarar spellistan en skiva, eller möjligen ett blandband, som sedan spelas antingen i ordning eller shufflas. 1

Biblioteket är kanske den vanligaste typen av musikspelare, och gissningsvis är den också ett svar på det växande behovet av organisation och sökbarhet för att hantera större och större musiksamlingar. Exempel på spelare av den typen är t.ex. iTunes, Banshee, Rhythmbox, Foobar 2000 m.fl.

Generellt sätter det sökandet i fokus, men använder spellistor som kan vara antingen improviserade eller fasta för att spela musiken. Själva biblioteksfunktionen är mest till för att hantera och söka i musiken, snarare än en del av själva musikspelandet.

Det jag har insett när jag har tänkt på musikspelandet är framför allt att de tre typerna är tre lösningar på tre olika problem. Biblioteket är mest till för att hantera musiken, radion är mest till för att slippa välja musik, och bandspelaren är mest till för att spela redan ordnad musik.

Ur detta kan man dra en förvånande slutsats: att spela musik är uppenbarligen inte en aktivitet, utan flera. Och, visar det sig, våra moderna multifunktionsspelare misslyckas med nästan allt.

För kom igen, vi måste kunna låta datorn välja musik åt oss på ett sätt som är effektivare än slumpen, vi måste kunna ha ett bättre bläddringsgränssnitt än iTunes, och vi måste kunna representera spellistor på ett bättre sätt än bara som filer på vår hårddisk eller (som i Banshee) en lista på namn vid sidan av den för tillfället visade listan.

Med andra ord: vi borde ha olika specialiserade musikspelare som alla delar på samma spellistor, samma metadata och samma samling. Och programmet för att hantera denna samling måste kunna gruppera och ordna musiken på ett sätt som gör att vi både kan få översikt, och värdefulla tips medan vi navigerar. Vad som lyfts fram, placeras i närheten av varandra, och hur det lyfts fram är trots allt jätteviktigt, fråga valfri bibliotekarie!

Fotnoter:

1 Intressant nog är för övrigt shuffle något som (gissar jag) dök upp på bred front i och med CD-spelarens möjligheter att digitalt bestämma på vilket spår den ska börja spela. Tekniken skyfflades sedan bara över till datorprogrammen, där den kom att användas på allt växande och mer hafsigt påkomna spellistor tills den fick karaktären av radio som jag beskrev tidigare. Utvecklingen av musikspelarna verkar med andra ord bara ha vuxit vidare i gamla metaforer.

Våra värsta maträtter: ett inlägg i mathistorien

När jag tänker på mat så funderar jag ofta på hur oerhört mycket bättre vi verkar vara på mat än nu. Faktum är att jag kan se en linjär utveckling: på 70-talet den oätliga bruna maten, under min generations uppväxt allt bättre mat tack vare inspiration från utlandet, och nu i samtiden den bästa maten (hittills). Detta passar med andra ord väl in i min uppfattning om att det fan aldrig var bättre förr, och att 70-talet var någon sorts globalt minimum i den närliggande historien, där det fanns hippies överallt, alla pratade konstigt på TV och allt var fult (d.v.s. mörka bruna färger).

Jag har börjat fråga personer från min generation jag möter om deras värsta matminnen från barndomen. Ibland försöker jag också diskutera detta med mina föräldrar, men de landar ofta i en kombination av förnekelse och förklaringen »vi hade barn, vi hade inte tid att laga mat«. Detta tror jag bara delvis förklarar min barndoms matskräckupplevelser, för det verkar också handla om någon sorts tidsanda.

En uppenbar förändring är att husmanskost verkar bli mindre vanligt, till förmån för mat (med inspriation från) från länder där man faktiskt kan laga mat (östra asien, medelhavet, sydamerika). Detta är något jag är mycket glad över, eftersom jag betraktar nästan all svensk/nordisk/brittisk husmanskost som mer eller mindre oätlig, med vilket jag mer precist menar att jag även om jag är hungrig bara precis så lite av den att jag blir mätt, för att sedan bli hungrig en halvtimme senare.

Detta är inte konstigt. Jag skulle egentligen vilja gå så långt som att hävda att svensk husmanskost är objektivt äcklig, eftersom den har uppstått i en kultur av brist på råvaror, då inte minst kryddor. Bränsle har det däremot funnits gott av, vilket förmodligen är anledningen till att all svenks husmanskost verkar vara långkok (antar att det dödade bakterierna) med kryddpepparsmak (antar att det dödade smaken av ruttet kött utan att kräva mer än en krydda). Skönt att det har kommit hit folk från andra länder som vet hur man lagar mat!

Ofta är det väldigt enkla fel med min barndoms mardrömsrätter, och det finns fyra fel som nästan konstant återkommer:

  1. För lite eller inga kryddor.
  2. Köttfärs utan sås som blir jättetorr.
  3. Missförståndet att kinesisk soja skulle vara en sås.
  4. Missförståndet att det ö.h.t. skulle kunna gå att äta paraboiled-ris utan något blött och oerhört smakstarkt till.

Och nu, efter denna korta historiska genomgång, låt mig presentera mina (och mina generationskamraters) sämsta barndomsrätter (i ingen speciell rangordning)!

Fylld paprika

Jag tror att detta fortfarande är en av min pappas favoriträtter. Tillagningen går till så att man gröper ur ett antal paprikor och fyller dem med knappt smaksatt köttfärs som man har fräst i en stekpanna tillsammans med (om jag minns rätt) en eller ett par hackade paprikor. Fräset hälls sedan i de urgröpta paprikorna, som ställs upprätt i en form. Ovanpå dem lägger man västerbottenost. Resultatet smakar en kombination av varm paprika, torr köttfärs och fotsvett (tack vare västerbottenosten).

Köttfärslimpa

Jag vet inte vad det är i den, men inga kryddor i alla fall. Jag vet inte heller hur det är möjligt att få något som smakar och känns så torrt i munnen att faktiskt hålla ihop. Intressant nog är ju t.ex. grekiska färsbiffar inte alls torra på samma sätt som mina värsta köttfärslimpeupplevelser. Gissningsvis beror detta på någon magisk egenskap som köttfärs har, om det nu inte ska vara stark betoning på »lim« i »köttfärslimpa«.

Fläskkotlett med ben, »sky«, och smaklöst tillbehör

Det här är en klassiker som jag vet att jag inte är ensam om att utsättas för. Man steker fläskkottlätter med ben och allt i en stekpanna tills de är fullständigt genomstekta och har en träig konsistens, sedan häller man på soja och vatten för att bilda någon sorts tunn ursäkt för en sås (kom igen, en mjölredning och lite mjölk hade lyft hela rätten!!!). Serveras med klistrigt pulvermos eller kokt potatis, eller något annat som inte heller smakar något.

Paraboiledris utan sås

Inte en hel rätt, men också ett fenomen jag har stött på ofta, inte minst tillsammans med t.ex. grillad kyckling eller fläskkottlätter. Man kokar helt enkelt paraboiled-ris, det allra tristaste, torraste och mest smaklösa riset (det som tidigare bara hette »ris«), och serverar det utan sås, alternativt med kinesisk soja som »sås«. Det är tyvärr bara det att kinesisk soja (som man köper i vanlig mataffär) mest smakar salt och vatten…

»Spansk« fisksoppa

Denna spanska fisksoppa – som jag är helt övertygad om inte har ett dugg med Spanien att göra – var faktiskt min favoriträtt när jag var liten, men såhär i efterhand när jag tänker på den så förstår jag inte varför. Det är helt enkelt en svagt redd soppa som består mestadels av buljong (fisk, antar jag), och kanske lite grädde eller mjölk. I den kokar man tärnat torskblock (!) och paprika, för att få en soppa som förmodligen är den godaste rätten på den här listan, men som ändå skulle förlora mot en av mina frukostmackor vilken dag som helst.

Creating a Windows install USB stick from a CD (or ISO) in GNU/Linux

Sometimes I maintain a Windows partition (or rather: drive) in order to play computer games. But since my computer doesn’t have an optical drive (it felt almost like adding a floppy drive when I built it), I have to install Windows 7 from a USB stick. There are several GUI programs for preparing this USB stick–in Windows. As far as I can tell, there’s only one for GNU/Linux, and last time I tried it it didn’t work, couldn’t be coaxed to, and had all the signs of poor software engineering. I did, however, find instructions on ServerFault, but I’m duplicating it here with slightly added ceremony for myself and others to find.

You could do the usual dd if=your-iso-file-or-CD-drive of=your-USB-drive, but that won’t work (though it does for some) due to some subtle differences in how CDs and HD-media are laid out. As far as I can tell, it’s a matter of how picky your BIOS is (read: if it can boot CD-layouted HD-media). Mine’s the picky kind, I’ve found out through painstaking experimentation.

Basically what you need to do is to create an NTFS partition on your desired USB drive. The proposed type number is 7. This partition needs to have the »bootable« flag set, and the drive needs to have a correct (Windows) MBR. When all this is in order, all you need to do is to copy all files and directories from the CD onto the NTFS partition on the USB stick.

More precicely, follow these instructions (please change /dev/sdb to your correct device in the examples below!):

  1. Create the partition using fdisk/cfdisk/gparted or anything. It needs to have the bootable flag, and it needs to be type 7.
  2. Create an NTFS file system (if gparted didn’t do it for you): sudo mkfs.ntfs -f /dev/sdb1.
  3. Write a Windows 7 MBR on the device: sudo ms-sys -7 /dev/sdb (according to the ServerFault you can also use lilo: sudo lilo -M /dev/sdb mbr).
  4. Mount the CD (if it’s an ISO file, you can mount it via the loopback interface: mount -o loop win7.iso /mnt/iso) and the USB drive.
  5. Copy all files from the Windows CD to the USB stick (I used rsync: sudo rsync --archive --progress /mnt/iso/ /media/sdb1/).

Note: when installing Windows, remember to disconnect your primary GNU/Linux drive. Windows handles MBR:s very rudely, and will overwrite your normal GRUB boot code so that your computer only boots into Windows. This requires (obviously) a separate GNU/Linux boot disk to restore your normal MBR.

Also, don’t use Windows, as it will probably give you cancer.

Om privatlivets urholkande och det orwellska mardrömsövervakningssamhället som redan är här

I artikeln »The Road to Oceania« från samlingen Distrust That Particular Flavor diskuterar William Gibson det här med framtidsvisioner, och då speciellt i kontexten dystopier. Det finns två intressanta konstateranden i den. För det första att en framtidsvision alltid mest handlar om den tid den är skriven om, och för det andra hur viktiga kommunikationsteknologier är för hur man kan tänka sig förtryck och övervakning.

Med andra ord: 1984 handlar om hur 40-talets broadcastmedia med en sändare och tusen mottagare används för kontroll, övervakning och så vidare. Men vår tids mediateknik är verkligen inte broadcast längre, och det innebär att vår framtidsdystopi är något helt annat, och att vår kommunikation och övervakning beter sig på ett annat sätt. Det här är lite problematiskt för liberaler, som gärna vill att hotet ska komma från totalitära stater, och absolut inte från näringslivet.

I Gibsons artikel kan slutsatsen av det nya medielandskapet beskrivas som »det har blivit väldigt svårt att hålla något hemligt«, vilket gäller alla möjliga aktörer – från privatpersoner till företag och regeringar. Men det var 2003, och jag skulle vilja gå lite längre.

Idag installerade jag appen Friday på min mobiltelefon. Syftet med programmet är helt enkelt självövervakning (medierat genom ett företag): programmet samlar in all tillgänglig information om vad jag gör (vilket med tanke på antalet sensorer i min telefon förmodligen kan göras löjligt precis) och sammanställer det till en sökbar databas, inklusive spännande trivia (»visste du att du oftast ringer din mamma på onsdagar?«).

Mitt i konfigurationsprocessen insåg jag att jag gick igenom denna process helt utan eftertanke. Jag är helt enkelt så van vid att jag (och alla andra) lämnar ut all data om mig att jag inte ser det som något konstigt. Jag försökte piska upp min gamla paranoia lite, men det gick bara inte. Varför skulle jag bry mig? Vad ska de göra med mina SMS liksom?

Med andra ord: min tes är att behovet av att ha hemligheter på ett radikalt sätt håller på att försvinna. Istället handlar det snarare om att undanhålla vissa grupper (min potentiella arbetsköpare) viss information (jag är vansinnig dödskommunist), och det i undantagsfall.

Naturligtvis är det lite läskigt att vi lämnar ut databerg till gigantiska företag som inte är ansvariga inför någon. Men eftersom samma teknologi samtidigt gör det möjligt för oss att sprida information om dem så kommer en hyfsad terrorbalans att uppstå i de flesta lägen. De kan inte göra vad som helst med vår information, för då får alla veta det, och de blir sjukt impopulära.

Den intressanta frågan, tycker jag, är snarare vad som skulle kunna göras med samma teknik i en annan social miljö. Tänk att det fanns demokratiskt valda datakommittéer som ansvarade för drift och underhåll av allas information, och att det fanns ett transparent sätt att övervaka dem (och stenhårda sociala normer som säger att den som utnyttjar sin position blir en paria för all framtid). Lite som, eh, det är i Star Trek (»Dator, var är lt. Commander Data just nu?«)

Och så var vi där igen.

Om det här med att leva i framtiden

Jag känner mer och mer ofta (känns det som) som om jag lever i framtiden. När jag fipplar med någons surfplatta som ser ut och fungerar som om den kunde ha kommit från 2001 – Ett rymdäventyr eller någon av de senare Star Trek. När det kommer hit en hantverkare och letar vattenläckor med ett instrument som är kusligt likt en Tricorder kopplad till en polerad metallpinne med en liten boll längst ut. När jag låter mina vänner fylla i min lista över saker att handla på Ikea på vägen dit. När Job hjälper mig med mina kalkylark, och jag kan se precis vad han gör direkt i samma program. När jag låter Googles Goggles fotografera mitt tangentbord och berätta för mig vilket märke och vilken modell det är genom en talsyntes.

Här kommer min lista över konkreta saker jag önskar mig (och som inte verkar helt orimliga) inför framtiden:

  • Riktig röststyrning/talsyntes och artificiell intelligens, som datorn i Star Trek. Helst med Majel Roddenberrys röst.
  • Bioluminiscenta träd och krukväxter som gatubelysning.
  • Rymdkolonier.
  • Odling av barn i tankar (för de som inte vill eller kan föda barn). 1
  • Medicinsk utrustning (helst bara ett piller) för att dels byta mellan kön, dels helt tillbakabilda kön hos människor.
  • Programmeringsverktyg som inte är så dåliga (jämför programmering med något äldre hantverk och gråt).
  • Totalt avskaffande av det gamla mobilnätet (inklusive SMS) och mobilbranschen och nedläggning av hela TV/videoindustrin till förmån för helt digitala (och helst typ IP-baserade) lösningar.

Men min största önskning är lite för generell för att platsa på listan. Jag skulle önska mig en teknik som är mindre intelligent design och mer evolution/process. Ett stort problem med vår teknik idag är att vi köper den i ett färdigt tillstånd, och den enda process den är en del av är en utnötningsprocess. Sedan slängs teknikprylarna och vi måste köpa nya. Det vore bättre om tekniken kunde göras mer biomimetisk/organisk (på något sätt) så att både mjukvara och hårdvara hela tiden var en del i en process av utveckling. Här tror jag att hackererfarenheten, som mycket handlar om att med mer eller mindre våld påföra dessa egenskaper på död teknik, kan spela en stor roll.

Jag vill verkligen inte att vi ska sluta producera teknologiska lösningar för både nytta (i bemärkelsen »produktion«) och nöje. En asketiskt föraktfull hållning till »prylar« är bara töntigt.

Fotnoter:

1 Ok, det här är förmodligen den mest otroliga utvecklingen i hela listan.

Om det här med magiskt tänkande

De flesta har på något sätt kommit i kontakt med någon form av magiskt tänkande, och många går igenom en fas i sitt liv i början på tonåren där magiskt tänkande är viktigt (har jag hört). Men det är också ett vanligt förekommande inslag i mycket självhjälpslitteratur och självutvecklingsböcker/pseudoreligioner. Kanske tydligast kan det exemplifieras med raden »om du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld«, som Liv Strömqvist har citerat från Paulo Coelho och sedan baserat sin radionovell som bär hans namn på.

Magiskt tänkande är, enligt Wikipedia, »a type of causal reasoning or causal fallacy that looks for meaningful relationships of grouped phenomena between acts and events.« (Wikipedia, »Magical Thinking«). Med andra ord: om jag tänker tillräckligt mycket på att jag vill ha en glass så kommer jag att få den. Nu handlar magiskt tänkande inte bara om tänkande förstås, utan det kan även handla om andra ritualer.

Vi kan identifiera ett positivt magiskt tänkande. »Om jag tänker att jag ska bli frisk så kommer jag att bli det«. Men det positiva magiska tänkandet har också en tvilling, det negativa magiska tänkandet; »nu fick jag nog cancer för att jag tänkte för negativt«.

Många anhängare av magiskt tänkande lyfter fram det som ett exempel på en kraftgivande metod som ger makt över sitt öde. Och om magiskt tänkande faktiskt fungerade så vore det kanske så. Problemet är bara att om det inte fungerar så blir doktrinen istället fruktansvärt grym, eftersom den tillskriver personer makt som de inte egentligen har. Med andra ord: din cancer/fattigdom/olycka är ditt fel.

Även de flesta hårdare religioner har nu, såhär efter medeltiden, börjat släppa kravet på helt syndfria tankar. Det viktiga är vad man gör, eftersom det är det som påverkar världen. Om man upphäver den skillnaden blir allt så mycket mer besvärligt, eftersom jag ständigt måste kämpa för att bara tänka positiva tankar (annars kanske jag får mycket berättigad cancer).

Vid det här laget börjar en elefant bli synlig i rummet, och den elefanten heter objektivitet. Är det här med att positivt tänkande ens förenligt med någon sorts objektivitet? Kan allas viljor verkligen samsas? Vad händer om alla vill vinna på lotto?

Själva grejen med objektivitet är ju att det finns saker som jag är helt maktlös över, ja t.o.m. att det allra mesta i världen styrs av saker bortom min kontroll. Oavsett vad jag vill så kommer en kula avlossad mot mitt huvud att gå igenom min hud och mitt skallben och sedan slita sönder min hjärna (varpå jag troligen inte kan tänka något).

Att inse sin maktlöshet är inte bara ångestfyllt, det kan också vara rogivande. För det innebär att det finns saker jag helt enkelt inte behöver bry mig om. Och omvänt: att fortfarande följa magiskt tänkande innebär att man vid motgångar lätt dels ifrågasätter sina egna tankar, dels upplever världen som besjälad och, vilket är allra värst, illvillig.

Det måste vara världen som hatar mig. Den har konspirerat mot mig så att jag ska missa bussen, bli blöt i hällregnet, slå mig på stortån och sen när jag kommer hem så har min dator kraschat. Varför, världen, varför gör du såhär mot mig?

Det är inte ett sunt sätt att se på världen. För världen skiter i mig, den är bortom att bry sig, både om mina känslor och om mitt liv. Det betyder naturligtvis inte att man inte kan sörja motgångar, men det ger en mycket bättre möjlighet att släppa dem och gå vidare.

Veganism och alternativmedicin

På forumet vegan.nu diskuteras hur man ska göra med djurtestad medicin och veganism. En användare, »naturbus«, skriver såhär:

Veganism handlar för mig också om ekologi och naturen. Den traditionella syntetiska skolmedicinen innebär stora kemiska utsläpp som våra reningsverk kämpar med att hantera och för att kunna rena allt så behövs tilläggsinvesteringar av mångmiljonbelopp, vilket man idag inte har. Detta gör att kommunal vattenrening släpper igenom en hel del rester från läkemedel.

Det finns andra alternativ. Homeopatika, kinesisk örtmedicin, aur-veda etc, det finns även behandlingsformer utan några läkemedel alls (gäller då framförallt psykiska problem). Jag anser att man som vegan bör titta på dessa alternativ i första hand.

Nu är jag medveten om att det finns en vetenskaplig kontrovers om alternativen och dess verkningar. Dessa alternativ accepteras inte av den traditionella skolmedicinen som inte accepterar det vetenskapliga underlag som alternativen bygger på. Men vetenskapen rymmer många olika synsätt, olika metoder och olika former – vetenskapen levererar ju olika teorier och inga absoluta sanningar. Då den medicinska forskningen till största delen finansieras av läkemedelsbolag som strävar efter att ta fram produkter som de kan ta patent på, så har de inget intresse av alternativen som bygger på att man just inte syntiserar naturen. Trots detta motstånd från den kemiska läkebranschen så finns det över 200 vetenskapliga undersökningar som visar att homeopati fungerar.

Jag konstaterar att jag själv och många med mig har fått god hjälp av alternativen. Sedan får givetvis varje person göra sina egna val, men jag har min ståndpunkt klar i denna fråga. :)

Det här inlägget blir ett svar på detta.

Ok, veganism kan handla om »ekologi och naturen«. Det är inte så för alla, men det kan göra det. Inget konstigt där. Däremot börjar alarmklockorna ringa när det talas om den »syntetiska« »traditionella« »skolmedicinen«. Någon försöker verkligen framställa bilden av en industri bestående av giftdumpande vansinnesforskare i vita labbrockar, som dessutom är etablerad och till på köpet mossig.

Naturligtvis är det ett problem att det släpps ut rester av mediciner i sjöar och vattendrag. Vem har ifrågasatt det? Sitter alla andra i tråden och bara »fapp fapp fapp kemikalier i vattendrag och sjöar fapp fapp fapp«? Självklart inte.

Sedan kommer uppräkningen på de sedvanliga alternativmedicinsgrenarna. På dessa följer ett försök att, som de säger på engelska, »teach the controversy« och prata om att ja det finns en kontrovers kring detta, men det fungerar ju för mig. Och dessutom »rymmer vetenskapen många olika synsätt«, och framför allt »teorier« snarare än »absoluta sanningar«. Sen spelar naturbus ut det mest klassiska alternativmedicinarargumentet: läkemedelsforskningen styrs ju av läkemedelsindustrin och dess intressen, som främst är att ta patent på mediciner och tjäna pengar. De är inte intresserade av alternativ som innebär att man inte »syntetiserar naturen« (vad nu detta innebär).

Hur börja bena ut dessa felslut? Vi börjar med den anekdotala bevisföringen. Att något fungerar för dig eller dina vänner – ja, det är kul för dig och dina vänner, men ingen garanti för att det faktiskt fungerar på riktigt. Det är därför det finns, eh, dubbelblindtester och en vetenskaplig metodik. Den är förstås inte perfekt, men den är bättre än metodiken »jag gissar på att min erfarenhet är generaliserbar herp derp«. Och, eh, tyvärr: det finns inga välgjorda studier på att homeopati fungerar – och tur är väl det, för annars skulle vi verkligen ha problem, eftersom det motsäger typ all vetenskap att vatten skulle ha ett »minne« eller att medicin utan innehåll skulle vara effektiv frånsett placeboeffekten.

Är det inte sant då att läkemedelsindustrin är…obehaglig? Jo, det är sant. Den är obehaglig som fan. Jo, det finns definitivt tendenser till överutskrivning av psykofarmaka. Det finns till och med undersökningar som pekar dit. Tyvärr säger det absolut ingenting om huruvida alternativmedicin fungerar. Det faktum att medicinindustrin är dålig innebär ju inte att allt annat är bra: om jag t.ex. började sälja utspätt hästbajs som »medicin« skulle den inte bli bättre för att killen bredvid mig sålde arsenik.

Men om man ska argumentera på detta sätt så blir det nästan ännu mer obehagligt för alternativmedicinarna, eftersom »skolmedicinen« trots sina ondskefulla rötter faktiskt har en någorlunda dokumenterad effektivitet, något som homeopati tyvärr inte har (jag vet inte i vilket hål du hittade dina 200 artiklar).

OK, då har vi slagit fast det. Men här finns ett fel till. Det antas nämligen att all alternativmedicin typ, jag vet inte, kissas ut av blommiga hippies som lever på marijuana och kärlek på något idylliskt fält någonstans, utan att på vägen besudlas av de industriella/kapitalistiska omständigheterna. Men så är det ju inte: produktionen av alternativmedicin är precis lika industrialiserad och vedervärdig som den för »skolmedicin«.

Faktum är att den ofta är ännu värre, eftersom det finns mycket svagare reglering av alternativmedicin, speciellt om den säljs som kosttilskott. Då kan man hävda att den gör nästan vad som helst och komma undan med det. Och vad tror du att ett ondskefullt kapitalistiskt företag skulle föredra: sälja utspätt vatten till lättlurade idioter och hävda att det botar cancer utan att behöva betala asdyra kostnader för att testa det först, eller att producera medicin som de faktiskt måste ta stora ekonomiska risker för att utveckla och bevisa att den fungerar? Som en konsekvens av detta ganska lätta ekonomiska problem finns det en uppsjö bluffalternativmediciner som innehåller typ torkad frukt, kostar jättemycket och inte har några som helst dokumenterade verkningar.

Hur är det då med dessa »många synsätt« som vetenskapen rymmer? Ja, det beror ju helt och hållet på vad man menar med vetenskap. Naturligtvis kan man räkna lite olika här, och det finns många olika giv, men jag är beredd att påstå att den »vetenskap« som hävdar att homeopati fungerar genom något annat än placebo snarare är pseudovetenskap. Det faktum att det finns olika åsikter betyder verkligen inte att alla är lika bra. Så nej, man bör inte titta på dessa »alternativ« i första hand.

Åh nej, nu har jag slösat bort en massa tid på en jättelång text igen, bara för att någon hade fel på internet.

Saker jag uppskattar hos mina ideologiska motståndare, del två: fascismen och nazismen

Nu till den andra delen. För att lätta upp stämningen som alltid uppstår när man ska prata om nazister så kommer här en låt: Så, nu kan vi gå vidare. Det finns två saker jag verkligen uppskattar med nazister och fascister (tänk spanska och italienska på 20-talet snarare än skinnskallar på 90-talet), där den första saken applicerar även på moderna nazister olika smaker (men tyvärr inte på anti-jihadister och andra islamofober). Jag kommer nu att göra ett ganska svepande uttalande, inann jag går vidare: det finns absolut inget bra med den moderna anti-jihadistiska och islamofoba högerextremismen. Den är inte snygg, den är inte radikal i något annat avseende än att den är mer som samhället är i stort än vad samhället är, men den är framför allt verkligen inte snygg.

Bra sak med nazister #1: bra fiender

Ok, det första som är bra med nazister och fascister är att de är oerhört bra motståndare. Detta är en viktig egenskap. Vad vore Batman utan Jokern? Det är också något jag själv har upplevt när jag började på gymnasiet och mina definierande antagonister inte längre var där. Ett fiendeskap är en mycket nära relation, förmodligen närmare än vänskap. Den skapar ett ömsesidigt beroende (som man förvisso måste bryta om man ska vinna), och formar hur man förstår sig själv och vad man egentligen kan göra. Tydligt exempel: det är rimligt och kanske t.o.m. det enda rätta med en oerhört hård militans mot 90-talsnazister, för de är själva militanta. Men är det lika rimligt att spöa alla 10-tals-sverigedemokrater man ser? Ok, det är en gråzon och många kanske tycker det, men det är i varje fall en annan sak.

Det som kanske mest av allt gör nazister till så fantastiska fiender är att de är så jävla onda. Det är liksom inte så svårt att mobilisera både sina egna känslor och rent fysiska personer mot någon som är en del av ett historiskt kontinuum som bränner flyktingförläggningar, slår ihjäl homosexuella och mördar sex miljoner judar på industriell skala. En annan mycket viktig sak är att de erkänner fiendeskapen, direkt och fysiskt. Nu måste väl kanske Breiviks attentat förstås som ett ganska konkret erkännande av fiendeskap, men frågan är vad som erkänts som en fiende och till vem.

Dels har jag inte förstått det som att anti-jihadisterna i hög grad ställt sig bakom dåden, dels var ju måltavlan visserligen en bred vänster, men en vänster förstådd som i en samhällelig maktposition. Det var inte ett bokcafé eller en ung vänster-spelning som angreps liksom, utan något som av alla förstods som en del av den etablerade makten. Oavsett om det är sant eller inte så innebär det ett mycket mindre personligt fiendeskap, och dessutom var det ett dåd som inte går att hämta sig från. Det kan inte förstås som en del i en pågående kamp, eftersom det var så chockartat. Hur besvarar man det? Mot vem besvarar man? Saken blir genast en relation mellan samhället och anti-jihadisterna, snarare än mellan två kämpande parter.

Bra sak med nazister #2: progressivitet

Det andra som är bra med nazister och fascister är att de är progressiva. Jag vet att en marxistisk tradition beskriver fascism och nazism som konservativa nödlösningar som kapitalismen tar till för att rädda sig i situationer av akut kris, men det är fullt förenligt med en radikal progressivitet på det sociala området. Säga vad man vill om de fascistiska och nazistiska projekten, men de är moderna, och handlade båda två om stora satsningar på infrastruktur och så vidare, för att inte tala om sociala åtgärder (av vilka rasism och folkmord är några av de mindre trevliga – men ändå, det är ett folkmord genomfört med statlig byråkrati, industriell teknik och ny forskning).

Även till estetiken och mediateknik är dessa rörelser progressiva. De tyska nazisterna använde bland annat sina zeppelinare för att spela på folkmassors nationalistiska känslor som om de vore fioler i så hög grad att folk vid flera tillfällen började spontant sjunga nationalsången vid zeppelinaruppvisningar. För att inte tala om hur de använde nya medier och kommunikation för propaganda.

Att ö.h.t. ha ett samhällsprojekt har i dagens borgerliga öken blivit något så exotiskt att jag ofta tänker att jag föredrar 20-talsnazister före borgare. De hade åtminstone en vision, medan dagens borgare bara siktar på att fortsätta finnas, lite som Orwells fot som stampar på ett ansikte igen och igen och igen, för evigt. Sammantaget så kan man beskriva det som att 20-talsnazismen är ett vidrigt innehåll i en fantastisk form. Jag menar, svart/röd/bruna uniformer eller punkanarkistkollektiv? 90-talsnazismen och anti-jihadismen är istället ett vidrigt innehåll i en vidrig form.

Socialistisk vs fascistisk övermänsklighet

Som en bonus så tänkte jag diskutera fenomenet övermänniskan, för det är en linje som finns både i nazism, fascism och kommunism. När nazister och fascister pratar om en övermänniska förstår de den i kollektiva termer, som en del i ett kollektiv. Här är spöknippet en bra illustration: om alla strån är lika långa och likadana blir det ett bra knippe. Nazister skiljer sig från fascister här genom att de har en analys som bygger mer på ras, men egentligen är det Platons gamla modell i båda fallen: var och en ska göra sin specialiserade sak i en stor hierarki, och allas goda är underställt det samhälleliga goda (även om det samhälleligt goda per automatik medför det goda för individen).

Socialismen har också ett övermänniskoideal, men det är inte kollektivt på samma sätt. En socialistisk övermänniska är styrkt av kollektivet och deltar i det, men är inte underställd det på samma sätt som en fascistisk. Dock är själva övermänskligheten fortfarande förstådd på samma sätt, som en människa som inte är skadad och är fri från neuroser. Med »skadad« menas inte »fullt funktionell«, utan snarare att en skada inte fungerar som en skada.

Det bästa exemplet jag har här är Star Trek, och speciellt The Next Generation, där de flesta karaktärer och speciellt kaptenen har mycket tydliga övermänskliga drag. Speciellt så gör de alltid det som är rätt, de hindras inte av girighet eller småsinthet, och var och en används hela tiden till sin fulla kapacitet. När ett problem uppstår, även om det är livshotande för alla ombord på rymdskeppet, så hanteras det oftast systematiskt och med ett vetenskapligt lugn.

Ett bra exempel på hur övermänskligheten inte är knuten till funktion är också hur Geordi LaForge, som är blind men har en ögonprotes som hjälper honom att se vissa saker, mycket sällan framställs som handikappad. Istället ger hans protes honom andra styrkor än de andra i besättningen, på samma sätt som att det aldrig är ett problem att kapten Picard saknar androiden Datas styrka och beräkningskapacitet eller halvbetazoiden Trois telepatiska förmågor. 1

Här ser vi också mycket tydligt hur de olika förståelserna av övermänsklighet skiljer sig åt: en fascistisk övermänsklighet bygger på styrka genom likhet, en socialistisk övermänsklighet bygger på styrka genom likhet. Möjligen kan man också tänka sig den liberala ideologins rationellt agerande homo economicus som ännu en sorts övermänsklighet, baserad helt på individualitet.

Fotnoter:

1 Feministisk kritik: de kvinnliga karaktärerna är begränsade till omvårdande (Crusher, skeppsdoktorn) och empatiska (Troi, psykolog, diplomat och rådgivare i personalfrågor), detta suger och är oförlåtligt. Ingen mer kommentar på det.

Olika sorters ångest man som man kan ha inför patriarkatet

Jag har funderat över olika sorters ångest man som man kan drabbas av inför patriarkatet. OBS att det här inlägget kommer att vara baserat nästan uteslutande på mina egna erfarenheter, och att det därför bör läsas ganska försiktigt. Men innan vi börjar: en kort diskussion om makt.

Kort om makt (eller: läs innan du trollar)

En populär antifeministisk kritik av patriarkatet är att män inte alls har makten eftersom de ofta är oerhört hjälplösa inför patriarkala strukturer, t.ex. att de ofta inte får behålla barnen efter en skilsmässa, eller att de har många krav på sig från samhället om att typ försörja familjen.

För att denna kritik över huvud taget ska fungera så måste man förutsätta att makt fungerar väldigt enkelt. En person i maktposition har alltid makt i alla situationer över någon den har relativ makt över. Men så är det förstås inte.

Det är fullt möjligt att både ha mycket makt, och att vara maktlös. Faktum är att det är lite så en objektiv social struktur (eller vad som helst som är objektivt) fungerar: jag upplever ett tvång att t.ex. bete mig på ett visst sätt som jag upplever som kommande utifrån och som jag inte kan påverka.

Ett exempel: en personalchef är kanske maktlös inför företagets ekonomiavdelning som har belagt henne med hårda sparkrav, vilka i sin tur beror på hur ekonomin fungerar med konkurrens o.s.v., men hon har fortfarande relativ makt över de anställda över vilkas liv och anställning hon bestämmer. 1

Men makt är ännu mer komplicerat än så, speciellt om man menar makt mellan grupper, som feminister gör. Det är ju fullt möjligt för jättemånga individer i en grupp att vara oerhört maktlösa, samtidigt som den grupp de tillhör har oerhört mycket makt över någon annan grupp. Faktum är att patriarkatbegreppet ofta och i sina äldsta definitioner innehåller även en maktstruktur mellan män.

Olika sorters ångest: en uppräkning

Jag hade tänkt dela upp de olika sorternas ångest efter vilken koppling till könsmaktordningen de har. De flesta av sorterna förutsätter en feministisk medvetenhet, men jag vill inte med detta säga att feminismen därför skulle vara dålig.

Typ av ångestKälla
»Vanlig patriarkal ångest«Hegemonisk manlighet, patriarkatet.
NormbrytningsångestSociala koder, erfarenheter av normbrytande.
Ångest över att göra felFörståelse av hur makt och förtryck fungerar.
AppelleringsångestKonstruktionen av manlighet under patriarkatet.
SamhörighetsångestIdioter. Andra män.

»Vanlig patriarkal ångest«

Den här typen av ångest är den enda som gäller även män som inte är feminister, och det handlar helt enkelt om den vanliga typen av ångest som finns inför system av makt. Manlighet regleras dels genom hegemonisk manlighet, alltså det ideal som finns för hur män ska se ut och vara, dels genom mer konkreta system av makt mellan män och kvinnor.

Som man har man därför troligen ångest över sin position på hackordningen, vilken i sin tur är kopplad till hur väl man uppfyller idealen för hur en man ska vara. Denna ångest är också nyckeln till att förstå många av de helt efterblivna saker som män gör, typ köra för fort med bilen eller vara homofob.

Att vara feminist är självklart inget vaccin mot denna typ av ångest. Att man vet att det finns ett spel och att man tycker att det är dåligt betyder givetvis inte att man inte måste delta eller att ens resultat inte får högst kännbara konsekvenser för en.

Normbrytningsångest

Som feminist och man kommer man ganska snart upptäcka att man börjar bryta mot normer, antingen för att man tycker att de är onödiga, eller av rent politiska skäl (d.v.s. för att man hoppas på att kunna förändra dem genom att bryta mot dem).

Ett problem med normbrytande generellt är att det är oerhört jobbigt. Om det inte var jobbigt skulle ju normerna inte vara normer. En anledning till att det är jobbigt är att många av de som bryter mot normer också är störiga personer.

Detta beror inte på att man nödvändigtvis måste vara störig om man är normbrytande, utan snarare på att det är normbrytande att vara störig. Anledningen till att många störiga personer också bryter mot normer kring kön etc. är att de helt enkelt bryter mot alla möjliga normer mer eller mindre urskiljningslöst.

Att knytas samman med vissa grupper baserat på beteende eller andra faktorer är visserligen något som normkritisk feminism diskuterat mycket de senaste tio-tjugo åren, men det hindrar inte att man omedelbart kommer att tänka på sina erfarenheter av störiga typer när man som man exempelvis funderar på att använda nagellack eller ha på sig kjol.

Till detta kommer förstås också alla populärkulturella referenser till normbrytande beteende kopplat till icke-önskvärda egenskaper.

Ångest över att göra fel

Som man och feminist i ett patriarkalt samhälle är man ständigt medveten om sin otillräcklighet. Man vet hela tiden att man gör en massa fel, och att det är en systemets natur att man måste göra det. Om det var lätt att inte ta sitt privilegium för givet skulle världen se helt annorlunda ut.

Och om man nu ändå skulle kunna övertala sig själv om att man har ett perfekt feministiskt beteende (vilket förmodligen vore ett enormt och inte speciellt produktivt självbedrägeri) så har man fortfarande kvar arvssynden. Förmodligen föddes man inte till feminist, utan blev det, och det finns med andra ord gott om exempel på när man har betett sig illa innan dess.

Apelleringsångest

Som man i ett patriarkalt samhälle blir man ständigt tilltalad som man; »vi män«, »vi som står och kissar« (ok, jag står inte och kissar men förstår ändå att jag är subjektet här), och så vidare.

Och att bli tilltalad som man är att bli tilltalad som subjekt för makt, med allt vad det innebär av obekväma sammanhang. Det innebär att man återkommande får höra att »du som är så stark kan väl…«, fast man vet att man inte är starkare än någon annan i sällskapet.

På många sätt är appelleringsångesten mycket lik den vanliga patriarkala ångesten, med skillnaden att det ångestgenererande här är att man till- och omtalas som medlem av en grupp som man inte är helt bekväm med. Eller ja, inte alls bekväm med. Eller ja, hatar och vill utrota.

Värst av allt är denna ångest i samband med samhörighetsångesten (se nästa sektion). De uppträder ofta när något manligt stolpskott gör ett uttalande som dels appellerar män, dels är helt jävla dumt i huvudet. Typiskt exempel: Carl Jan Granqvist, när han pratar om kön och mat och påstår att män är »spett« som »sätter på« och »är till för njutningen i stunden«.

Det som ger ångest här är 1. att man blir appellerad (alltså både till- och omtalad) dels som självidentifierande man, dels i kraft av sin biologi, och 2. att man har en socialt meningsfull kategori gemensamt med detta rikspucko.

Det skulle förstås förvåna mig mycket om denna ångest inte också gällde för kvinnor, men jag har inte levt som kvinna och tänker inte uttala mig om det mer än så.

P.S. Jag föredrar kastrullmat före grillspett any fucking day. Det här med att grilla är förresten en sjukt obsolet teknik sedan spisen infördes.

Samhörighetsångest

Den sista formen av ångest är kanske den mest lättbeskrivna. Det är helt enkelt ångesten över att ha något ö.h.t. gemensamt med Ulf Lundell, Carl Jan Granqvist, Pär Ström med flera med flera.

Eller ja, inte bara något gemensamt, utan typ en av de mest meningsbärande sociala kategorierna.

Bortom ångesten

Så hur ska vi lösa det här? Tja, krossa patriarkatet och förbjud män är väl mitt arbetsförslag, men fler lösningar mottages tacksamt.

Fotnoter:

1 En intressant konsekvens av att erkänna objektiva strukturer som, tja, objektiva, är att man undviker moralism i sin analys. Kapitalisten är med andra ord inte en ond person som har barnarbetare i sin fabrik, utan (mer Marx ord) helt enkelt tvingad av det kapitalistiska systemets tvångslagar. Lösningen på problemet kan därför inte vara bättre moral hos kapitalisterna, utan en systemisk förändring av ekonomin. Sen är förstås ondska en konsekvens av systemet.

HE’S A COP KILLER!!!

En sak jag verkligen inte förstår med amerikanska TV-serier och filmer är att alla verkar agera som om personer som har dödat poliser har begått någon sorts extra vidrig dödssynd. Ok att han är knarklangare och har förstört livet för asmånga personer, ok att han slår sin fru MEN HAN ÄR EN COP KILLER OCH DET ÄR DET ONDASTE ONDA!!!

Om vi nu ska diskutera moral (och det tycker jag att vi ska) så känns det inte moraliskt begripligt. Poliser har en lång utbildning för att hantera våld och hot, de har back-up och de är beväpnade själva. Ofta har de också gått in i en situation med åtminstone någon förståelse av vad som händer i den. Med andra ord: som objekt för våld så är de inte det mest utsatta, om man jämför med (säg) en knarkare eller en hustru.

Dessutom utgör polisen en samhällelig funktion: meningen är att de ska hålla ordningen och upprätthålla våldsmonopolet till varje pris (alltså mer eller mindre bokstavligt till varje pris). När de kommer så kommer de därför ofta med våldsamma intentioner, typ för att slänga en i fängelset eller skjuta ihjäl en medan de försöker. Att försvara sig i det läget som t.ex. beväpnad gangster känns inte speciellt orimligt: vad ska man göra? Sitta ner och vänta?

De flesta polismord är därför dels oöverlagda (så tillvida att det kanske inte är främst dödandet som är huvudintresset), dels mer eller mindre framprovocerade av polisen själv. Dessutom kan polisen ofta – och gör ofta – försvara sig med dödligt våld, ibland till och med offensivt, och typiskt utan större rättsliga problem.

Med andra ord: finns det någon sorts mord på en abstrakt grupp som är mer befogat än att mörda en polis?

Wolfram & Hart och ondskan

Varning! Detta inlägg kommer att handla om Buffy-spinoffen Angel, och kommer att innehålla lättare spoilers från säsong 1 och 2, dock inga djupare genomgångar av historien.

Angel tar vid efter att vampyren Angel har lämnat serien Buffy The Vampire Slayer och flyttat till Los Angeles, där han vid seriens början driver runt planlöst och räddar människor från vampyrer och andra monster. Redan i första avsnittet rekryteras han dock till den goda sidan, omnämnd som »The Powers That Be«, vilka meddelar sig bland annat genom visioner av personer som behöver hjälp.

Den stora fienden (det som Whedon m.fl. omnämner som »The Big Bad« i Buffy) är dock högst påtaglig: det är (för det mesta) advokatfirman Wolfram & Hart. Och som representant (och metafor!) för ondskan i en modern värld är de i det närmaste perfekta.

På flera nivåer demonstrerar W&H hur en systemisk ondska yttrar sig. Till att börja med så visar de på det korrupta i ett rättssystem där den rike kan köpa sig övernaturlig backning när hans företag har förpackat sina godisar i en metall som ger den som äter dem cancer, och där den som kan lagen lätt kan slingra sig undan genom kryphål. För W&H företräder »de klienter som ingen av de andra advokatbyråerna var tillräckligt oetisk för att ta«, som en bitter polis påpekar. 1

Men den ondska som W&H genomför är en i hög grad mänsklig ondska. Visserligen har de mystisk hjälp och en infernalisk mission, men större delen av deras stab är mänsklig och arbetar med mänskliga metoder. Och företagets ondska är inte bara extern, utan drabbar även de anställda. Som en av dem säger: andra företag har övervakningskameror, vårt har tankeläsare. Och när W&H skär ner på personalstyrkan – då är det bokstavligt.

Det kanske mest intressanta är här hur de anställda därför är både offer och förövare. Att vara i ondskebranchen är med andra ord dåligt även för en själv. Problemet är bara att W&H hela tiden spelar ut sina anställda mot varandra på intrikata sätt, så att det hela tiden är det minst dåliga alternativet att fortsätta för varje given anställd – ett stigberoende när det är som sämst!

Den förlösande meningen för förståelsen av W&H fälls av en av de lokala högre cheferna för specialprojekt till Angel i en hiss på väg till helvetet: tror du att du kan vinna över oss? Det går inte, för vi vill inget så prosaiskt som att vinna. Allt som behövs är att allt fortsätter som det är. Sen stannar hissen – där den startade, på jorden.

Lösningen är istället att, som en avhoppare säger, inte låta dem tvinga dig att spela med. Vägra svara på deras stimuli, vägra maximera sin egen nytta. Ingen gör onda saker för att de tycker att det är roligt, de gör det för att de uppfattar det som att de måste.

Det är så svårt att inte se hur det här inte är en i det närmaste perfekt metafor för den moderna kapitalismen.

Fotnoter:

1 Här vill jag påpeka att Angel är långt ifrån den snutreklam man är van vid på TV: polisen är här minst lika ofta god som ond.

Saker som blev socialt accepterade utan att jag förstod hur det gick till

  • crocs (»Foppatofflor«)
  • one-Pieces (d.v.s. sparkdräkt för vuxna)
  • snus
  • rökning hos ungdomar igen (seriöst, det var ju sånt som folk med Nick Carter-mittbena gjorde bakom gympasalen vid sin moppe på 90-talet)
  • skägg på unga män
  • gubbkläder på unga män
  • dåliga mobilfoton som är digitalt förstörda för att se ut som om de var tagna med en ännu sämre analog kamera
  • röd/brun/svart/gula 70-talsmöbler
  • att pilla på sin mobiltelefon istället för att umgås med människor man för tillfället »umgås« med
  • skateboard (se rökning), och longboard
  • att rösta på moderaterna

Saker jag uppskattar hos mina ideologiska motståndare, del ett: liberalismen

Min uppskattning av liberalismen är framförallt som historiskt fenomen. Man kan säga såhär: det som talar för liberalismen är att den är så oerhört mycket bättre än många andra historiska samhällssystem/ideologier (kanske mest anmärkningsvärt här konservatismen), och att den systematiskt har slagit ut de flesta av dessa. I valet mellan feodalism och kapitalism + liberalism väljer jag det senare eftersom det åtminstone har bättre utvecklingsmöjligheter. Och för att jag hatar lera.

Till att börja med så kan det vara värt att tala om kopplingen kapitalism–liberalism som jag förstår den, främst för att det finns en så stark förvirring mellan dem idag.

Som jag förstår liberalismen så är den borgerskapets egna ideologi på samma sätt som kapitalismen är dess ekonomi, i princip. Som sådan så kan den vara både progressiv och konservativ, baserat på historisk kontext. Bra exempel: feminism. I ett hyperpatriarkalt system kan liberaler mycket väl vara feminister, samtidigt som de i dagens tillstånd ofta är antifeminister.

Detta beror mycket på liberalens människo- och samhällssyn (och borgarklassens intressen): det var dåligt att kvinnor inte fick vara fria individer och delta i marknaden på samma villkokor som män, men det är dåligt att kvinnor kvoteras in i manstäta kulturer, samt typ… alla andra former av effektiv feministisk kamp.

På många sätt är liberalismen kapitalismens ideologiska (och teologiska) gren. Medan kapitalismen skapar individuella arbetare med autonomt ägande av sin arbetsförmåga, föreskriver liberalismen individens motsvarande frihet. Medan kapitalismen ställer upp lagar om privat egendom ställer liberalismen upp mänskliga eller individuella rättigheter (med synnerligen oklar ontologisk status – är mänskliga rättigheter något i världen s.a.s.?). Medan kapitalismen förintar den tidigare arbetsdelningen och kulturella säkerheten i samhället (och jag menar det här på ett bra sätt) så ställer liberalismen upp en ny metafysik baserad på den mystiska fria viljan.

Liberalismen, precis som alla andra rörelser och tankeströmningar, har en radikal gradient: den är vid sin uppkomst radikal i förhållande till sin omvärld. Men all eftersom omvärlden omvandlas så minskar gradienten, tills den slutligen blir (som idag): negativ. Liberalismen får nu en konservativ och systembevarande funktion.

Med andra ord: tack liberalismen för att du gav oss kvinnliga chefer, mänskliga rättigheter istället för adelns absoluta rättigheter, öppna samtal istället för ingrottad religiös dogmatism, och frihet istället för samhällsplikt. Tack också för massdöd, antifeminism, helt förstört debattklimat, ideologisk självgodhet och s.k. ekonomisk »vetenskap«. Din största bedrift är repet du tillverkade i vilket du och hela din historiska kontext ska dingla.

Mobiltelefonens fenomenologi och moral (jämfört med den fastas)

Jag har som bekant tidigare publicerat en artikelserie om (mobil-)telefonens roll i vårt samhälle (del ett, del två, del tre, del fyra). Under en diskussion med några kamrater igår så började vi komma in på ämnet igen. Vi kom då in på hur olika vi och våra föräldrar förhåller sig till telefoner. Den här texten kommer att spinna vidare på några av de centrala idéer som kom upp då. Man kan säga att den också fyller i en lucka i min gamla undersökning, och därför kan ses som en del fem i serien.

Den största luckan i de tidigare inläggen var att jag inte diskuterade telefonins historia och övergången mellan fast och mobil telefoni. Den näst största luckan är relaterad och var att jag antog mobiltelefonens moral – plikten att svara – som något givet. Här ska jag istället diskutera den som ett historiskt faktum och hur den har utvecklats till att ingå i det teknisk-sociala komplex som möjliggör forcerad fjärrnärvaro.

Hur framträder fasta telefoner för oss? Tja, de är fasta. De sitter fast i våra hus eller på våra kontor. Med andra ord: det är omöjligt för oss att svara om vi inte är i närheten av telefonen. Vi märker inte ens att den ringer. Detta får konsekvenser för vilken moral telefonen föreskriver: det är fullt legitimt att inte svara i telefonen.

Eftersom det som uppringare inte går att avgöra om personen inte svarar för att den inte är hemma (alternativt i fel del av huset), eller för att den inte vill så blir det också okej att inte svara för att man inte vill. Detta får konsekvensen att man som uppringande till en fast telefon vet att man i regel inte ringer och stör på samma sätt som när man ringer till en mobiltelefon. Och den fasta telefonen är inte personlig på samma sätt som den mobila. Om du ringer en mobil så ringer du till en person, ringer du till en fast telefon är det en lokal du ringer till.

Det intressanta är att jag i diskussion med mina jämnåriga kamrater har konstaterat att så gott som alla våra föräldrar har tagit med sig denna moral – att det är okej att inte vara tillgänglig – även till sina mobiltelefoner, i skarp kontrast till oss, som vuxit upp mer med mobiler än med fasta telefoner.

För mobilen föreskriver en annan moral: den ständiga tillgänglighetens moral, något som hårdare präglar oss. Genom kontinuerligt socialt tryck pressas vi att alltid ha med oss telefonen och att alltid svara i den, utom möjligen i duschen, vilket bäddar för en forcerad fjärrnärvaro.

Så gott som alla mobiltelefoner idag har en nummerpresentatör, vilket ger åtminstone en liten bit stelnad information. Problemet är att denna information bara är meningsfull om det är en känd person som ringer, annars är det bara en samling siffror. I och med ankomsten av internetuppkopplade mobiltelefoner kan detta åtgärdas.

Numera finns det program som direkt slår upp ett okänt nummer så att man vet vem som ringer, något som åtminstone har förändrat mitt förhållande till min telefon kraftigt.

Mot alla kön. Fyra teser för ett biologistiskt feministiskt program

Den här texten är inte ironisk, men kraftigt överdriven.

1. Socialkonstruktivismen har misslyckats

Socialkonstruktivismen bygger på antagandet att materiella förhållanden bara är meningsfulla i en social kontext, och att denna sociala kontext är föränderlig utan att de materiella förhållandena ändras. Det är med andra ord svårt att på ett bekvämt sätt förena en hårddragen socialkonstruktivism med en materialistisk historiesyn.

Socialkonstruktivism i en feministisk kontext föreskriver vissa typer av strategier. Fokus ligger traditionellt på vad som kan betraktas som social uppfostran: normer, beteenden, kulturproduktion med mera. Problemet är att dessa områden faller inom humanvetenskaperna, och att dessa har misslyckats med att formulera fungerande strategier för kamp, och i många fall även tydliga teoretiska verktyg. Vad är en social konstruktion? Hur uppstår den historiskt? Hur förhåller den sig till sina materiella subjekt? Hur förändras den över tid? Hur kan man förändra den på ett planerat sätt?

Den mest extrema formen av socialkonstruktivism får sägas företrädas av queerrörelsen, som förvisso är allmänt spridd och relativt radikaliserad (d.v.s. de delarna som inte har fallit in i en liberal grundsyn), men den har fortfarande inte åstadkommit ens början på en bred rörelse för radikal samhällsförändring, och (vilket är värre) visar heller inga tecken på att vara på väg dit. Vi måste med andra ord förutsätta att queerfeminismen inte heller kommer att lösa feminismens problem inom den överskådliga framtiden.

2. Olikhet föder ojämlikhet

Det största problemet för feminismen verkar vara kopplingen mellan olikhet och ojämlikhet. Så fort det finns tydliga olikheter mellan människor så finns en tendens till att historiskt fylla dem med ett speciellt socialt innehåll och inordna dem i tvångsstrukturer och hierarkier.

Faktum är att begreppet jämlikhet är oerhört svårt att applicera rent teoretiskt i en situation av olikheter, eftersom man behöver ett sätt att jämföra egenskaper enligt samma måttstock utan att det slutar med att man jämför äpplen med päron.

Problemet har fått flera förslag på teoretiska lösningar, av vilka den mest lovande kanske är queerfeminismen, men huruvida de faktiskt är praktiskt och storskaligt applicerbara eller bara utopiska (i bemärkelsen att de föreskriver ett möjligt mål, men ingen möjlig väg dit) är mindre klart.

Eftersom den sociala lösningen inte verkar fungera så finns bara ett alternativ kvar: attackera olikheten direkt.

3. Särartsfeminismen har också misslyckats

Det kan sägas finnas två möjliga biologistiska (d.v.s. biologiskt deterministiska) feminismer: den särartsfeministiska och den antimaskulinistiska, där den senare främst företräds av SCUM-manifestet, och i stort sett ingen annan teoretisk text (utom möjligen Shulamith Firestones The Dialectics of Sex, som jag inte har kunnat få tag på).

De två biologistiska feminismerna föreslår två motsatta lösningar. Den särartsfeministiska föreslår att vi skaffar oss en speciell måttstock för jämlikhet som tar hänsyn till olikheter, så att vi på så sätt ändå kan tala om jämställdhet. Ofta handlar detta ändå om sociala operationer, typiskt »uppvärderande av kvinnliga egenskaper«.

Särartsfeminismen får idag sägas vara den minst radikala formen, och den är också en av feminismens första rent historiskt, i synnerhet i Sverige. Den har i teori och praktik testats och funnits fungera ännu sämre än den socialkonstruktivistiska feminismen (som trots sina teoretiska svårigheter har uppnått relativt goda effekter när det gäller att ge kvinnor bättre möjligheter).

Den andra formen av biologistisk feminism, den antimaskulinistiska (ett begrepp jag just hittade på), är den enda som inte testats praktiskt i någon större utsträckning. Det som är intressant med den är att den, till skillnad från nästan alla andra teorier, inriktar sig specifikt på olikheter. Om olikheter ger oss problem: eliminera dem.

4. Tekniska lösningar på sociala problem

En radikalt biologistisk feminism mot olikheter kan bara föreslå en lösning: avskaffa ett av könen, och undergräv därmed hela hierarkin. Det finns två goda skäl att det manliga könet är det som ska avskaffas, ett etiskt och ett tekniskt.

Det etiska argumentet är att män har haft en hierarkiskt stark position över kvinnor i åtminstone tusen år. De (vi?) har med andra ord haft sitt (vårt?) roliga, så att säga. Faktum är att deras envisanden att inte sitta ner, hålla käften, lämna sina maktpositioner och sluta säga att det räcker med att kalla sig moderat är det som lett fram till hela problemet och den extrema lösningen.

Det tekniska argumentet är att det är mycket lättare att tillverka artificiella spermier än artificiella livmödrar.

Om vi ska avskaffa männen så finns det tre problem. Det första är att det finns en massa män, det andra är att det föds nya män, och det tredje är att det just nu behövs män för att producera nya människor. De två första problemen är centrala, det tredje är mindre viktigt. Hellre en generation av icke-hierarki än tusen år av förtryck. Denna position undergrävs dock av att den första generationen efter männens avskaffande dels förmodligen kommer att fortsätta leva med patriarkatet internaliserat, dels kommer att uppleva övergången som traumatisk.

Det andra problemet, att det föds nya män, borde kunna lösas med någon sorts vaccin, alternativt en biologisk agent av något slag som hämmar skapandet av manliga foster. På sikt innebär denna lösning dessutom att det första problemet löses automatiskt.

Det första problemet, att det fortfarande finns män, kan man antingen lösa genom att lösa det andra problemet och vänta. Men vill man ha en snabbare lösning (och jag förstår inte varför man inte skulle vilja det!), så finns två lösningar: antingen dödar man alla män, förslagsvis med någon annan sorts biologisk agent, eller så behöver vi införa ett program för att i den mån det är möjligt rehabilitera män till kvinnor. Med största sannolikhet kommer detta att förutsätta både ny psykologisk och ny biologisk forskning, i det senare fallet specifikt om hur kön bildas och om det skulle vara möjligt att styra tillbakabildandet av manliga könskarakteristika.