Nu har jag publicerat en kort projektsammanfattning av mitt sovlådebygge, eftersom projektet är att betrakta som så avslutat som ett av mina projekt blir (d.v.s. det är fortfarande en massa småfippel och testning kvar). Jag har också uppdaterat min banner till att innefatta en bild från en av lådans kortsidor (ursäkta grötkvalitén, det beror på att min femtusenkronorsmobil har en för sunkig kamera).
En av de bästa taglinesen (?) för spelet Deus Ex: Human Revolution var »It’s not the end of the world, but you can see it from here«. Tyvärr användes den bara väldigt lite och i slutet på spelet, som i förhållande till mina förväntningar får sägas vara en besvikelse.
Men spelet får ändå sägas fånga sin samtid, för känslan av accelerationen (samhällets ökande urballning) är trots allt något åtminstone jag upplever. Occupy-rörelsen blir alltmer global, krisen fördjupas men också kampen mot åtstramningsåtgärderna. Kriget om Internet blir ett antal grader varmare och så vidare. Barnstjärnan Miley Cyrus gör låten »Liberty Walk«, med en video innehållande vad som bara kan beskrivas som kravallporr. Överklassungen Kissie skriver på sin välbesökta blogg (triggervarning) att Fredrik Reinfeldt är en idiot och diskuterar klass på ett förvånansvärt välutvecklat sätt.
Vad beror det här på? Den enda rimliga förklaringen är att de bakomliggande motsättningarna i samhället har blivit så akuta att den borgerliga idéhegemonin inte längre har möjlighet att förklara dem. Hur förstår man immaterialrättsfrågan från ett liberalt perspektiv? Krisen? De tätnande angreppen på Internet? De ökande klassklyftorna? Den arabiska våren? Peak oil, kausalitet, fosfor, peak allt? Caremaskandalen?
Slutet är nära. Alltså i bemärkelsen att en möjlighet till ett slut börjar synas. Occupy-rörelsens framgångar visar på att en massradikalisering är möjlig, och jag har en tydlig känsla av att konfliktlinjerna för den närmaste tiden dras här.
Det kanske mest intressanta tillskottet är kanske striderna om internet. Här finns åtminstone två axlar som sitter ihop. För det första handlar det om konflikten kring immaterialrätten, som inte borde behöva en närmare förklaring. Men för det andra så handlar det om en konflikt kring internets infrastruktur. Vem ska ha kontrollen över DNS? Vad är syftet med nätet? Vad ska man få göra? Hur ska vi hantera säkerhet o.s.v. Och – mest viktigt – säkerhet för vem?
Om Anonymous är en rörelse och Internet är deras territorium så har de en förbluffande hög grad av militans, speciellt för att vara bestående av personer som i låg grad överlappar med traditionellt militanta nätverk. Förmodligen handlar det om att våld, om man ens kan prata om det, i cyberrymden är så annorlunda mot våld i, eh, köttrymden. Att slå ner en nazist eller bränna en pälshandel är en radikalt annorlunda upplevelse än att förgöra en person digitalt genom att publicera känslig information på nätet.
Det faktum att Anonymous är i hög grad allierad med Occupy-rörelsen är också förvånande, med tanke på att Anonymous gissningsvis i hög grad består av unga teknikintresserade män, vilket knappast kan beskrivas som samhällets mest progressiva kraft. Jag gissar här att deras sanningspatos och frihetliga läggning driver dem i denna oväntade riktning, men det ska onekligen bli spännande att se vart det tar vägen.
För som det är nu innebär Anonymous inblandning att Occupy-rörelsen på ett helt nytt sätt kan använda internet som sitt slagfält, ett extremt kraftfullt vapen i ett informationssamhälle. Att denna etablering ens har varit möjlig beror förmodligen på oklarheterna kring Internet: vad ska vi ha det till och vems ansvar är det egentligen?
Därför tror jag att denna fråga kommer att bli en mycket central punkt i konflitker i framtiden, där hela regeringar både kommer att driva lobbyverksamhet för kontroll av internet så att de ska slippa läckor av sina smutsigare hemligheter, samtidigt som de tillsätter rena cyberkrigskommandon och datapoliser för att utföra aktiva insatser. USA och Kina har förstås redan börjat.
Min generation är förmodligen den första i västvärlden som kan förvänta sig att få det markant sämre än sina föräldrar. Sedan vi föddes på 80-talet (eller som i mitt fall: slutet på 80-talet) har de ekonomiska kriserna stått som spön i backen sedan struktur/oljekrisen på 70-talet.
Och vad har vi egentligen fått sedan 70-talet? Det är inte som att övergången till »informationsintensiv produktion«, som det brukar talas om, egentligen utgör någon ny drivmotor i produktionen på samma sätt som el- och bensinmotortekniken före 70-talet. Var är våra massarbetsplatser? Var är vår arbetstrygghet? Borta.
När vi satt i köket härom dagen så skojade någon om att hela världen är i ett arbetsläger eftersom alla måste jobba. Det var kul, tills någon annan lakoniskt påpekade att fördelen med att vara i ett arbetsläger är att det åtminstone alltid finns jobb att göra.
När våra föräldrar växte upp kunde man förväntas få ett jobb med fast anställning. Det var t.o.m. så lätt att få jobb att man baserade sin identitet på sitt arbete och delade upp världen i två kategorier av människor: de lata parasiterna som inte arbetade och de flitiga som gjorde det. Att försöka prata arbetskritik med mina föräldrar är som att prata med en vägg. Varför skulle man inte vilja arbeta? Vad skulle man göra istället? Ja, typ något vettigt kanske.
Sedan 70-talet har välfärdssamhället underminerats totalt. Vården rustas ner mer och mer, allt fler tjänster privatiseras och fördyras, allt fler områden gentrifieras och avgiftstrycket ökar allt mer. Fokus för finanspolitiken har flyttats från att ha låg arbetslöshet till att ha hög arbetslöshet (och låg inflation). Men eftersom anställningstryggheten är hårt avtalad för de föregående generationerna så är det de kommande generationerna som får stå för den nödvändiga flexibiliteten.
Istället för att vem som helst efter gymnasiet kan ta jobb på en random fabrik så ska alla nu vara högutbildade. Vilket de inte är. Dessutom råder en stor förvirring kring vad man egentligen ska utbildas till. Resultatet är en generellt ökande otrygghet och svårighet att planera sitt liv eller ens göra sig en uppfattning om sin framtid. Dessutom är resultatet, förstås, en massa helt verkningslösa åtgärder som i bästa fall inte har någon annan effekt än förnedring och i sämsta fallet (som med Fas 3) leder till lönedumpning och ännu sämre villkor i arbetslivet.
Arbetsmarknaden har för de flesta av oss upphört att vara en marknad till mer än namnet. För att något ska kunna kallas en marknad måste transaktioner rimligen ske någorlunda öppet på en förutbestämd plats (fysisk eller virtuell) och med kända förutsättningar som i någon mån är jämlika. Den så kallade arbetsmarknaden är inget av detta.
För det första så finns ingen marknadsplats, ens virtuellt. Arbete annonseras hela tiden ut överallt: lappar på dörrar, på arbetsförmedlingens Platsbank, enbart hos vissa obskyra bemanningsföretag, på landstingshemsidor och så vidare. Att få någon sorts översikt är helt omöjligt. Dessutom är många av de arbetsköp som annonseras falskeligen annonserade: arbetskraften är redan tillsatt och man annonserar mest bara för sakens skull.
Utöver detta är det som arbetssäljare helt omöjligt att få en översikt över köparens förväntningar, eftersom alla arbetsbeskrivningar oftast bara är snömos som handlar om att man ska gilla att »ha många bollar i luften« (läs: klara av ett omänskligt arbetstempo) eller »vara flexibel« (läs: inte ha några förväntningar på förutsägbarhet i tillvaron).
Till slut: vad gäller arbetskraft så spelar omätbara förmågor mycket stor roll. Hur trevlig man är, hur bra man är på jobbet och så vidare är faktorer som man inte kan få en uppfattning om från ett ansökningsbrev, och förmodligen inte heller från en intervju. Därför finns en stark tendens hos arbetsköpare att minska riskerna genom att anställa personer de redan känner. Med andra ord: en stor del av »marknaden« i arbetsmarknaden sker utan insyn och i hemlighet.
Min uppfattning är att den här delen av arbetsmarknaden har vuxit alltmer, så att det nu i princip inte finns någon öppen marknad, utan att nästan hela arbetsmarknaden enbart består av en anti-marknad av »nätverkande«, eller mygel som det hette tidigare. Det är som om man skulle behöva gå runt i stan hela dagarna för att leta efter någon som ville sälja mat till en, samtidigt som man visste att de flesta bara sålde till sina släktingar och vänner.
Med andra ord: att bara söka jobb är numera ett heltidsjobb i sig. Försök räkna på hur många timmar arbetstid som varje dag slösas bort på att söka jobb! Hur många pensionärer skulle man kunna vårda med dem? Hur många sjukhus skulle man kunna bygga? Hur många sjukhusavdelningar skulle kunna få en rimlig arbetsbelastning?
I vår framtid kan vi med andra ord räkna med att vara ständigt arbetslösa eller otryggt anställda, jagade av höga studielån, utsatta för ett enormt avgiftstryck och dessutom helt sakna förståelse från de tidigare generationerna. När dessa sedan blir gamla kommer de att ha en oerhörd kognitiv dissonans mellan sin bild av Sverige som ett välfärdsland och den faktiska verkligheten av nedskärningar, överbeläggningar, fusk och slarv.
Detta har förstås redan börjat i och med caremaskandalen exempelvis, och det finns inget som tyder på att det kommer att bli bättre. Men jag misstänker att de inte kommer att ge upp sin bild av hur världen fungerar i första taget, helt enkelt för att den är en så central del av deras självuppfattning.
Det här låter som ett gammalt rant, men jag ska försöka hålla mig borta från att upprepa mig mer än nödvändigt. Mycket av min gamla kritik mot webapplikationer är ändå underminerad: när man började bygga dem så var det förvisso som att skriva program i worddokument, men i och med HTML5 och CSS3 har webstandarderna rört sig långt bort från dokumentstandarden och snarare blivit någon sorts gränssnittsstandard.
Detta har förstås både bra och dåliga konsekvenser, men alldeles oavsett så kan jag inte längre driva argumentet att webapplikationer är något i grunden tekniskt efterblivet längre. Åtminstone om man inte räknar med argumentet att det är dumt att återinföra tunna klienter (vilket förstås fortfarande håller). Många webapplikationer håller dock på att lösa även detta problem med avancerade funktioner för mellanlagring och synkronisering av data mot servrarna.
Dessutom finns det en juridisk-teknisk lösning för ofriheten i applikationerna i form av framför allt AGPL, som effektivt täpper till nätverkshålet. Om vi bortser från att ingen av de mer välanvända webapplikationerna följer AGPL så får vi ändå anse att problemet är hyfsat löst i teorin, om än inte i praktiken.
Men det kvarstår ett problem som är långt mycket viktigare. Syftet med fri programvara är ju att ge dataanvändaren kontroll över sitt datande, dels för att förhindra asociala situationer (typ att man har en hög kod som man inte får dela med sig av), dels för att ge användaren en ärlig chans att förbättra sitt datande.
I och med AGPL-lösningen hamnar kontrollfrågan och framför allt den sociala aspekten på skam. För är det verkligen koden vi vill ha? Är det verkligen i Googles kod som dess värde ligger? Svaret är att nej, det är det inte. Vi använder inte Gmail för att det är så jävla bra (eller ok, webklienten är ju typ den bästa web-epostklienten någonsin), utan för att det finns. Koden för Gmail skulle vara i princip värdelös för oss som användare! Det är nätverkseffekterna, olika synergieffekter och skalfördelarna vi är ute efter, snarare än just den tekniska lösningen.
För att exemplifiera problematiken med övergången till »molnet« kan vi tänka oss ett företag som gjort en klon av Diaspora och nu kör den under namnet Z-ION. Låt oss säga att vi har alla våra vänner och foton på Z-ION, samt att våra föreningar är organiserade där. Låt oss anta att en dag kundgör Z-ION att de ska införa någon vansinnig policy, typ att de avsätter en liten del av sidan specifikt för muslimer, där de bara under sträng övervakning får kommunicera med icke-muslimer. Dessutom raderas eller låses muslimernas konton slumpmässigt med jämna mellanrum, samt även konton tillhörande personer som kommunicerar med dem.
Z-ION besvarar kritiken mot denna helt vansinniga policy med att det är de som kör servrarna och de får göra vad de vill med dem. Dessutom påpekar de att om någon inte gillar hur de kör sin server så är de fria att köra en egen.
Sagt och gjort: en utbrytarfraktion bildar en ny server. Ett första problem dyker upp: AGPL (såvitt jag vet) ger inte användarna rätten att hämta ut sin data. Men ok, låt oss anta att detta har implementerats som ett tillägg. Nästa problem: AGPL kräver inte heller att det ens formellt ska finnas möjligheter att nätverka med servern från andra servrar.
Denna fråga är mycket snårigare än frågan om rätten till datan. Tjänsten tillhandahåller ju på sätt och vis alltid datan på ett människoläsbart sätt, så ett krav på att den även ska finnas på ett datorläsbart sätt är inte på något sätt orimligt. Att däremot kräva att serveradministratörerna inte bara ska implementera funktionen att nätverka med andra (konkurrerande) servrar, utan också faktiskt tillåta nätverkande med dessa är ett mycket tveksammare krav som bryter med allt vad liberalt rättighetstänkande är. Och utan server-till-server-kommunikation är vår Z-ION-klon mer eller mindre värdelös, eftersom värdet i ett socialt nätverk främst ligger i just nätverket.
Här kan vi dock tänka oss en lösning som går ut på att dessa krav om nätverksmöjligheter ställs från någon sorts samhällig myndighet på alla tjänster som överstiger en viss nätverksnivå och som börjat bli rena samhällsinstitutioner. Denna myndighet skulle kunna ha till uppgift att kontinuerligt granska hur nätföretag hanterar sina nätverkseffekter och förhindra monopolbildning.
Men även om vi både får möjligheten att nätverka och möjligheten att fly med vår data så finns det ett viktigt problem av närmast ontologisk karaktär. Kort uttryckt: är vår kopia av Z-ION verkligen samma eller ens likadan som originalet, eller ingår det något i detta dator-data-människa-assemblage som inte är kod, och som i värsta fall inte heller är kopierbart?
För att omformulera åter igen: förhåller sig verkligen användaren till en webapplikation på samma sätt som till en offlineapplikation? I vissa fall skulle jag säga att det är så, men i långt ifrån alla och verkligen inte med sociala nätverk.
Värdet i ett enskilt offlineprogram är för användaren att han eller hon kan använda det. Värdet i ett nätverk eller en webapplikation är dels att den allitd är tillgängligt, d.v.s. att någon betalar server- och nätverksavgifter samt har ett helt team av ingenjörer som kontinuerligt löser drift- och säkerhetsproblem, dels att det redan finns andra människor där att nätverka med, något jag bittert erfar varje gång jag kommunicerar med min enda vän på Diaspora.
Sociala nätverk är (som de är konstruerade nu) med nödvändighet stora. Facebook och Google har inte blivit gigantiska kolosser av en slump eller för att de är så bra, utan av en teknisk nödvändighet: när snöbollen väl börjat rulla kan man inte stoppa den, och att stara en ny går helt enkelt inte.
Notera att min determinism i det ovanstående påståendet inte är hård, utan mjuk. Den nuvarande tekniska utvecklingen har lett fram till denna situation. Det innebär inte att den inte kan leda bort från den, även om det nu finns starka krafter för att behålla ordningen, av dem inte minst latheten och slentrianen.
Min gissning är att DNS-systemet och WWWs tekniska utformning till stor del är ansvariga för att det har blivit som det blivit. För att snabbt hitta en dator på internet behöver man i princip ha ett domännamn. För att ha ett domännamn behöver man i princip ha en fast server stående i ett serverrum, speciellt som ändringar i DNS propagerar sig över nätet skrämmande långsamt.
Från detta kommer behovet av- och möjligheten till- en fast punkt i nätet, och ett nav materialiserar sig spontant som ett svar på detta behov – Google. Det är detta faktum som molnfetischismen döljer – min data är inte i ett abstrakt moln av olika nätverkade datorer, de är på Googles servrar. Min data är inte mer i ett »moln« än mina värdepapper på banken är det.
Så med andra ord: det enda sättet att göra slut på nätfascismen är att göra slut på klient-servertänkandet och därmed hela webben och DNS som de ser ut idag. Naturligtvis är det inte en övergång som kan ske direkt, och med största sannolikhet kommer den aldrig att avslutas.
Men även i och med det mer jämlika decentraliserade internätet kommer vi att förlora en viktig del av vår frihet, helt enkelt därför att vårt datande nu görs mycket mer socialt än tidigare. Kanske måste vi tänka om hela konceptet med fri mjukvara, och då helst på ett sätt som lutar sig mindre mot ett socialliberalt rättighetstänkande.
För vi måste komma ihåg att koden har alltid varit ett medel, inte ett mål. Det är framför allt här jag tror att Fri programvarurörelsen och Open Source-rörelsen skiljer sig, i det att den senare fokuserat just de tekniska aspekterna över de sociala och ideologiska. Tyvärr har den senares frammarsch på den förras bekostnad lett till att diskussionen om målet förs alltför sällan. Och följdaktligen har vi heller ingen lösning på webapplikationsproblemet.
Efter flera dagars ångest beslutade jag mig för att ge upp min fyra år gamla och ganska sönderfallande Nokiatelefon (ok, man kan ju ringa på den, men ljudet låter ofta rätt förvrängt) och istället köpa en Galaxy Nexus på avbetalning, med motiveringen att om man köper den fetaste Androidtelefonen så borde den kunna fungera ett tag.
Så nu har jag helt plötsligt andra problem, typ att jag måste hålla reda på var det finns eluttag på stan för att kunna ladda upp telefonen om jag skulle gå på promena, eller det faktum att det är omöjligt att hitta en bild som är högupplöst nog att använda som skrivbordsunderlägg på telefonen.
Före mitt köp spenderade jag rätt mycket tid med att i detalj räkna på vilket abonnemang jag skulle ha, om och vilken dataplan o.s.v. Jag fyllde flera papper med beräkningar av SMS-kostnader, minuttaxor och uppringningsavgifter. I fredags gick jag så till den lokala Teliabutiken och väntade i en halvtimme på att alla gubbarna över 50 före mig skulle lyckas förklara sina problem mer ingående än »den funkar inte när jag kopplar in den i datorn« för den stackars personalen.
Till slut lyckades jag få veta det jag ville veta (frånsett hur Telia vet om man fuskar och använder IP-telefoni fast man inte får, för det kunde ingen svara på), och gick hem och räknade lite till. Jag kom fram till att jag skulle få ännu lite billigare telefonande om jag bytte till telia max 25 utan en dataplan (jag ringer alltså kanske 20 minuter i månaden och skickar ungefär 100 SMS, så kostnaden är inte speciellt hög ändå).
Jag sov på saken (eller ok, sov inte på saken) och bestämde mig för att köpa telefonen. Jag hade äntligen lurat krånglopolet! Äntligen hade jag lyckats räkna ut de objektivt billigaste abonnemangsavgifterna. Trodde jag. Det enda jag hade att oroa mig för var telefonen.
Sedan mitt fösta katastrofala köp av en iPod Photo (som i praktiken var så hårdvarubuggig att den var oanvändbar – men enligt Apple var det inte en bugg utan en »funktion«) hade jag levt efter maximen att ingen hårdvarupryl är värd mer än fyra tusen, max (undantaget datorer som man köper i delar). Speciellt ingen som man har så lite kontroll över som en telefon.
Klockan halv elva, en halvtimme efter öppningstiden igår kom jag till Teliabutiken och började förklara mitt ärende. Jag skrev på en fullmakt att de fick avsluta mitt Tele2-abonnemang, och sen skulle vi teckna mitt nya abonnemang istället. Personen i butiken frågade om jag ville ha max 25 surf, och jag förklarar att jag inte ville ha surftillägget på 69 kronor i månaden eftersom den inbyggda dataplanen duger. Personalen ser ut som om jag är helt från vettet och försöker förklara att »det alltid är bra att ha en surf [!]«.
Till slut förstår hon nog att jag har tolkat abonnemangsuppgifterna annorlunda än hon, och vi lyckas gräva oss fram till tabellen jag tittat på. Det visar sig att det längst ner finns en rad för dataplan som jag tolkat som att den gäller samtliga abonnemang (jag hävdar fortfarande att det inte var helt tydligt) inte gällde för samtliga abonnemang, utan bara för ett av dem. Budskapet sjunker in långsamt: jag har inte lurat krånglopolet. Krånglopolet har lurat mig.
När jag skriver under kontraktet känns det som att jag använder mitt blod som bläck. Jag suckar kanske lite för högt, för personalen frågar om jag är nervös. Jag svarar att det är klart att jag är, och förklarar min maxim om att köpa dyra saker. Hon tittar åter igen på mig som om jag vore från vettet och frågar hur jag då ska kunna köpa hus i framtiden. Jag bryr mig inte om att svara att ett hus kan man knappast tappa i toaletten eller upptäcka att det inte kan spela helt vanliga oggar eller för den delen något alls utan iTunes ett sämpigt och jättefult program som hela tiden kraschar.
Senare får jag förklarat för mig att det ingår tolv månaders Spotify också, och att jag sedan om jag inte tackar nej får fortsätta betala 99 kronor i månaden. Jag försöker förklara på ett diplomatiskt sätt att jag hatar Spotify och absolut inte tänker använda det, men får svaret att jag inte kan tacka nej nu (oklart vad »nu« betyder, om det är i »i gratisperioden« eller »i affären«).
Men jag är rätt nöjd med telefonen. Den funkar t.o.m. med mitt minst sagt exotiska uppstyrningssystem i Emacs, vilket betyder att jag för första gången på flera år har en fickkalender.
I projektredovisningen för bokscannern nämnde jag kort varför jag tyckte att det var viktigt att bygga den. Nu tänkte jag utöka mitt argument lite i ett eget inlägg.
Så, vad är egentligen anledningen att jag inför varje kurs spenderar timmar med att hitta alla böcker som vi behöver, scannar dem och sedan ser till att mina klasskamrater får tillgång till kopiorna? Det finns väl egentligen två saker som behöver motiveras här: dels varför jag gör allt arbete (för det ligger trots allt över en timmes arbete i varje bok), dels varför jag tar risken att sprida böckerna.
Egentligen finns det flera argument för, så låt mig ta dem i ordning, med det starkaste sist. Svagast väger kanske min egna bekvämlighet. Jag har tillgång till en läsplatta, så om jag scannar alla böckerna slipper jag släpa runt på fysiska böcker (som är tunga och bängliga). Jag kan dessutom söka i dem, och dessutom kan jag plocka ut den text jag har markerat i böckerna som ett dokument, vilket är praktiskt när man ska repetera det man läst eller skriva hemtentor. Dessutom innebär detta att jag inte behöver sitta och hålla på biblioteksböcker, utan kan lämna tillbaka dem så att andra kan låna dem.
Utöver detta ser jag också mitt kopierande som en ren propagandahandling för Star Trek-samhället, eller kanske snarare mot anti-Star Trek. Peter Frase har skrivit mycket om anti-star Trek, men för den som inte är pigg på att läsa flera långa och ganska svåra texter så kan jag förklara kort. I Sci-fi-serien Star Trek har mänskligheten i princip löst alla problem och ägnar sig åt självutveckling och fredligt utforskande av rymden.
Lösningen på en stor del av dessa problem (bl.a. kapitalismen) är kombinationen av replikatorer – maskiner som kan tillverka nästan vad som helst åt vem som helst – och obegränsat med energi genom warp-reaktorer. Detta har lett till ett samhälle där det privata ägandet av produktionen i stort sett är avskaffat, och där man i regel inte har så många ägodelar eftersom man kan tillverka allt man behöver när man behöver det. Med andra ord: den brist som driver kapitalismen är helt avskaffad. Det vore meningslöst att byta och handla när alla har allt redan.
Peter Frase har sedan funderat över under vilka omständigheter kapitalismen (och dess nödvändiga brist) skulle kunna behållas i Star Trek-universat (snälla, glöm bort rebooten i.o.m. den senaste filmen som är den största publika gravskändningen någonsin). Det han har konstaterat är att det enda sättet är att införa immateriellt ägande. Med hårda upphovsrättsliga begränsningar på instruktioner till replikatorerna skulle man kunna återintroducera bristen. Alla skulle tvingas betala licensavgifter till de som uppfann »tea Earl grey, hot«.
Tyvärr har vi ju inga replikatorer, men det är lätt att tänka sig vad som skulle hända om de fanns. Tänk hur patent gör HIV-bromsmediciner jättedyra för de fattiga länder som behöver dem mest. Tänk hur fri programvarurörelsen hålls tillbaka av elektronikföretagens patentportföljer och inlåsningsmonopol. Tänk på anti-piratkopieringen, skivbolags- och filmlobbyn och på deras försök att censurera Internet. Och så vidare. Generalisera detta till en debatt om maskiner som kan tillverka allt, inklusive sig själva.
Piratkopieringens (och Star Treks) natur är kommunismens. Finns det något som bättre implementerar slagordet »allt åt alla«? När ett immateriellt föremål är producerat (när boken är scannad) tillhör den potentiellt alla människor i hela världen – samtidigt. För evigt. Ingen behöver förlora något, oavsett vad immaterialrättslobbyn säger om »stöld av inkomster«.
Men det starkaste argumentet för mitt kopierande är inte detta, hur mycket jag än älskar Star Trek och hatar kapitalismen. Det finns nämligen något som är värre än en fritt oreglerad kapitalistisk marknad, och det är en monopolkapitalism. Och en sådan är marknaden för kurslitteratur ett mycket bra exempel på.
För det första är efterfrågan på kurslitteratur, som ekonomerna säger, inelastisk. Studenterna måste ha sina böcker, oavsett hur svåra de är att få tag på och oavsett om priset är rimligt eller inte. Det är därför böcker ofta är så dyra, och så svåra att få tag på.
Dessutom finns förstås tendenser till monopol även här – alla som läst naturvetenskaplig inriktning på gymnasiet minns de omotiverat dyra Texas Instrument-räknarna som man var tvungen att ha eftersom bara de var kompatibla med skolans labbutrustning. Gissa vilka som gett skolorna denna utrustning billigt eller gratis. Gissa vilka som gett lärarna utbildning i TI-räknare billigt eller gratis.
För det andra så produceras många kursböcker av offentligt anställda forskare och akademiker. Böckerna är med andra ord finansierade med offentliga medel, som praktiskt taget skänks bort till bokförlagen.
För det tredje så ägs rätten att ge ut boken av ett och endast ett förlag, vilket skapar en monopolsituation där de kan ta väldigt höga priser, speciellt för smalare kursböcker. Hela deras administrationskostnader o.s.v. måste då bäras av studenterna, vilka definitivt har lägre lön än samtliga förlagsanställda.
Eftersom vi som studenter måste läsa våra böcker finns det inte speciellt många sätt att protestera mot denna situation, även om man råkar tro på konceptet konsumentmakt (vilket jag inte gör). Det enda alternativet, frånsett kopiering, är att låna böckerna på bibliotek.
Men att låna böckerna är en lösning som bara fungerar för några få studenter. De andra måste köpa dem. Det enda återstående alternativet är att hacka systemet och producera på ett annat sätt (d.v.s. genom kopiering). Mot produktionen: motproduktionen! Att kopiera är att vända på– eller åtminstone stoppa flödet av resurser från de med minst till de med mest. Dessutom har historien lärt oss att det bästa sättet att förändra världen är att förändra produktionen.
Varför är det då motiverat att ta risken? Problemet i sammanhanget är ju att det huvudsakliga s.k. »brottet« är kopieringen. Men den är helt riskfri för mig! Det syns inte på böckerna att de har blivit kopierade om jag bara håller mina digitala kopior för mig själv. Min handling blir alltså bara straffbar i praktiken genom min solidaritetshandling att dela ut böckerna till mina klasskamrater. Bara det i sig är en vidrig logik – var egoistisk och belönas, var solidarisk och bestraffas. Det i sig gör det värt att ta risken.
I övrigt så är risken mycket liten. Och min risk är en droppe i det hav av potentiell nytta som mitt risktagande tar – ett solklart fall där mitt eget behov av trygghet trumfas av de mångas behov. Det är logiskt. Dessutom kan jag ju hoppas att mina kamrater hjälper till att betala mina eventuella böter.
Men är det värt risken? För att praktiskt bekämpa en vidrigt monopolistisk industri som suger ut ekonomiskt svagare personer, att praktisera faktisk kommunism och att bekämpa anti-Star Trek-samhället? Ja, utan tvekan. Det är värt att döda för det.
Om jag blev diktator över världen skulle jag förmodligen genomföra följande åtgärdsprogram helt oironiskt. OBS att jag naturligtvis fattar att det knappast skulle lösa alla världens problem och att det, öh, utgår från mig själv. Det är liksom lite därför det är en rätt dålig idé med en världsdiktator. Jag har i skrivandet av listan förutsatt att jag har absolut makt att driva igenom alla dessa förslag på internationell skala, men förstås inte att jag är allvetande eller att besluten inte kommer att mötas med ett visst motstånd. Därav vissa diplomatiska formuleringar och alla »forska på…«-punkter. Om jag hade absolut makt över allt skulle jag bara ha en punkt: »Inför Star Trek«.
När jag gick i högstadiet och det var skolval så var jag inte jättepolitisk. Man skulle möjligen kunna beskriva mig som en vänsterorienterad socialliberal med oproportionerligt stort intresse för upphovsrätt (d.v.s. en piratpartist om något), och i den mån mina vänner hade någon politisk orientering så var den ungefär likartad. När det var omröstning om euron skrev jag »yen« på röstsedeln i protest och lämnade därmed skolans enda ogiltiga röst.
Det fanns en annan sak, förutom upphovsrättsfrågor, vi också var ense om, jag och mina kamrater i högstadiet. Och det var vår fascination för kristdemokraterna. Vi kunde inte för våra liv förstå hur det kunde finnas ett kristet parti. Förekomsten av kristna ö.h.t. fyller mig faktiskt fortfarande med en viss ångest, men det är inget mot hur jag känner inför kristdemokrater. Oftast brukar jag bara låtsas om att de inte finns, speciellt inte i riksdagen. Jag menar, det finns politiker som tror på att det finns en övernaturlig kraft som har en plan för våra liv och de sitter och bestämmer över våra liv!
Ibland bryts dock mitt självbedrägeri. Ett bra exempel på detta är Lennart Sacrédeus artikel på SvD Brännpunkt.
Lennart argumenterar för att den egentliga anledningen till att det finns de som är emot tvångssterilisering av personer med transsexualism är att de vill konspirera mot den binära könsuppdelningen och införa »ett tredje kön«. För, eh, det är ju den enda rimliga förklaringen.
Själva argumentationen i artikeln går ungefär såhär: vi har ett av Gud givet binärt könssystem, om vi tillåter kvinna-till-man-transsexuella att »byta kön« (mer om detta förvirrande begrepp senare) utan att sterilisera dem så kommer detta att uppluckras. Och dessutom innebär denna »halva« övergång att transsexualismen inte var »äkta«.
Notera hur man-till-kvinna-transsexuella helt saknas från argumentationen, trots att steriliseringskravet rör även dem. Notera också hur sammanblandningen mellan ett eventuellt kirurgiskt ingrepp och ett juridiskt ingrepp (bytet av en variabel på ett papper) här medvetet blandas ihop.
Anledningen till att Sacrédeus argumentation inte håller är:
Vi i blogosfären räds inte en belysning av kristdemokraternas konservativa idioti i hela dess ful(l)het och bredd. Däremot blir jag sjukt illamående av allt tal om att frågan skulle vara så »komplex«. Det är mycket enkelt: ni har fel och vi har rätt. Skärp er.
Utöver detta känner jag att det är jävligt äckligt att andra människors genitalier diskuteras på debattsidan i en svensk dagstidning. Dessutom är det äckligt att det läggs någon sorts bevisbörda på personer med transsexualism att bevisa att de är »på riktigt« och inte bara har fått ett ryck (varför man nu skulle få det).
Disclaimer: jag är inte jättevan vid att debattera i frågor om transsexualism, och jag är inte helt säker på att jag har hela terminologin på plats. Jag har också försökt att vara så språkligt respektfull som möjligt, men det är möjligt och t.o.m. troligt att jag missat detta på vissa ställen och vill redan i förväg be om ursäkt för detta. Skriv en kommentar så fixar jag! De enda som ska känna sig förolämpade av denna text är kristdemokrater och deras anhängare är tanken.
Just nu faller olika websidor för »hackers« till höger och vänster, och det är en salig blandning av hög- och lågprofilsidor. Senast i raden (som jag känner till) är Filmtipset, som hade en pinsam XSS-svaghet. Enligt det mail som ägarna skickade ut till sidans medlemmar ska användarnas lösenord vara svåra att knäcka. Enligt användaren som postade informationen om säkerhetshålet på Flashback så ska dock »vem som helst« kunna knäcka dem.
Låt oss nu inte tala om hur fruktansvärt dålig moral hackarna har. Låt oss istället vara glada att det inte var nazister som hackade sidan för att hitta användare som sett homoporr eller något liknande, för en sådan situation är inte helt orimlig. Låt oss istället prata om hur fruktansvärt dåligt dessa websideskapare hanterar våra personuppgifter. För det är ju så uppenbart: deras mail är ett försök att skyla över det faktum att de inte vet vad de håller på med.
Här skulle man kunna montera en antipopulistisk kritik mot hur PHP skapade en veritabel folkrörelse kring att hacka ihop sina egna sidor och förfasa sig om hur »amatörer« har tagit över www. Frånsett att den verkliga historien ser ut ungefär tvärt om så faller det på sin orimlighet. Det är inte bara amatörsidor som hackas – tvärt om har enorma nättjänster som Steam och PSN snarare angripits i ännu större omfattning.
Istället handlar det om att kartan för datasäkerhet delvis ritats om och hotbilden ändrats. Förekomsten av fenomen som »advanced persistent threats«, helt enkelt hackers med tålamod och goda kunskaper, är åtminstone delvis något nytt. Att skydda sig handlar inte längre om att försöka kollra bort angriparna. Det fungerar inte längre att ha programmerare som inte också är åtminstone hyfsade på datasäkerhet, och det funkar verkligen inte (åter igen sned blick på Filmtipset) att inte kolla sin input!
Dessutom behövs avancerade detekteringssystem och flera nivåer av säkerhet. Förr eller senare kommer någon att bryta sig in, och då gäller det att vara beredd. Det gäller att ha övervakningssystem och nätverk som snabbt kan stängas ner. Det gäller allra helst att separera systemen i olika delar så att läckor inte sprider sig och folk inte får med sig hela databasen. Det är pinsamt uppenbart av Filmtipsets mail att de inte hade något av detta. Istället mumlar de något om att lämna över några loggfiler till polisen.
Filmtipset borde också ha en helt annan nivå av öppenhet. Vilken typ av hashar använde de och hur stor är risken att någon knäcker mitt lösenord? Vad har de gjort för att se till att problemet inte inträffar igen? Exakt vilken data har läckt (all data är väl gissningen). Vet de vilka IP-nummer som verkar ha hämtat datan? Vilken typ av säkerhetshål var det? Från vilken tidpunkt gjordes det första intrånget? När jag gav dem rätten att förvalta mina personliga uppgifter så gav jag dem i förtroende, ett förtroende som nu är brutet.
Absolut bäst vore egentligen om autenticering skedde i några få standardiserade moduler med väl återanvänd och testad kod. Att alla ska skriva sina egna inloggningsfunktioner är lite som att alla skulle uppfinna sina egna krypteringsalgoritmer (eller: i den analoga världen, att alla skulle bygga sina egna kassaskåp). Helst skulle jag vilja se att detta system baseras på publika kryptografiska nycklar så att det inte gör mig något om sidorna jag är registrerad på läcker som såll.
Det började som ett skämt: asocialismen. Framförallt var det en reaktion på den party-kommunism som företräds av bl.a. Planka.nu, och som verkar gå ut på att göra hela livet till »en evig fest«, som Nyktra socialister uttrycker det. Som kamrat Johan påpekade så måste detta ses i sitt historiska sammanhang. Arbetarrörelsen, milt uttryckt, har haft problem med ett fetischerande av arbetet (tänk stålhårda proletärnävar och män med släggor).
Men, motsatsen till arbetet är inte festen, utan fritiden. Motsatsen till festen är vardagen. Festen är till sin natur singulär: det är ett avbrott, något tillfälligt och (inom vissa ramar) oförutsägbart. En evig fest skulle vara en plåga, ett fruktansvärt och utdraget kaos.
Arbetet under kapitalismen karakteriseras hela tiden av ett paradoxalt tvång: tvånget att tjäna till sitt uppehälle, tvånget att följa chefens kommando, tvånget att vara trevlig, tvånget att umgås, tvånget att gå till jobbet, tvånget att söka jobb om man inte har något. Samtidigt framställs detta tvång under kapitalismen som något frivilligt. Själva våldet externaliseras till samhällets normer om en anständig konsumtionsnivå, och till våra biologiska förutsättningar, till behovet av mat att äta och tak över huvudet.
Det är avskaffandet av detta tvång som är målet. Eller, för att parafrasera 90-talet: en annan vardag är möjlig! Målet är inte brottet med det inrutade och förutsägbara och övergången till det oförutsägbara och »fria«. Målet är en inrutning som vi själva underkastar oss och kan ändra på.
Här både håller jag med och håller inte med kamrat Jobjörn: kommunismen måste vara upplösandet av distinktionen mellan arbete och fritid, men bara så till vida att arbetet så som det nu är avskaffas. Det betyder inte att vi alla ska förväntas gå på samordningsmöten eller sopa gatorna hela dagarna. Här håller jag med Valerie Solanas kanske mer än någon annan: automatisera allt tråkigt!
Sammanblandat i partykommunismen finns också ett okritiskt hyllande av det kollektiva och sociala. Genom hela sin bok Trafikmaktordningen upprepar Planka.nu detta, inte minst när de skriver om hur de önskar att transporter ska vara långsamma så att man kan göra dem till en händelse (tänk fest på tunnelbanetåget). Uppenbarligen fattas här ett åksjukt perspektiv, kan man säga.
Men, utöver detta så finns ett antagande om att det sociala är något netto positivt, eller som de själva skriver: »om vi ställer upp på premissen att sociala aktiviteter är något så pass positivt och glädjebringande […]« (Trafikmaktordningen, s. 128).
Sociala aktiviteter är verkligen inte enligt min erfarenhet något som är netto »positivt« eller »glädjebringande«. L’enfer, c’est les autres – helvetet är andra människor! Även arbete, mobbning, kapitalrelationen, misshandel, jättetråkiga möten, misslyckade partyn, påtvingad och konstlad socialisering, våldtäkter och så vidare är sociala aktiviteter. Visserligen finns många toppar i sociala aktiviteter, men också många dalar – möjligen de allra djupaste.
Partykommunismens omfamnande av det sociala har ett uppenbart ursprung. Det är ett ställningstagande mot den förhärskande liberalismens individualism. Men att lösa konflikten mellan individ och kollektiv genom att urskillningslöst omfamna det senare är knappast en lösning på motsättningen. Snarare kör det bara vidare i samma spår, fast åt ett annat håll.
För våra liv är inte alltid kollektiva och sociala. En individ utan stabil självuppfattning är knappast någon bra grund att bygga ett kollektiv på, och avskiljdhet och personlig reflektion är strängt nödvändigt för upprättandet av en fungerande individualitet.
Ett stabilt kollektiv måste förutsätta stabila, starka och självständiga individer för att inte bli extremt känsligt för självförstärkande nedåtgående spiraler, sekterism och masspsykos. Naturligtvis krävs en annan typ av indivudell fostran än den vi är vana vid, men det betyder inte att den helt kan uteslutas.
Bakom anarkismens skenbart frihetliga budskap ligger järnhårda krav på individen. Det är därför anarkismens historia också är en historia av fruktansvärda misslyckanden: de människor som är desperata nog att försöka sig på anarkistisk kamp är också så skadade och neurotiska att de omöjligt kan samarbeta framgångsrikt och därför oundvikligen misslyckas.
Alla bilder i det här inlägget är tagna och efterbehandlade av Per Enström eftersom jag varken har någon bra kamera eller speciellt bra förmågor.
Under sensommaren och hösten har jag hållit på med mitt andra stora projekt det här året, nämligen en aquaponicsodling till mitt studentrum. Aquaponics är alltså en kombination av »aquaculture« och »hydroponics« som går ut på att man odlar växter i ett medium, och förser dem med vatten som berikats med näringsämnen (läs: bajs) från en tank med fiskar.
Fördelen med denna typ av odling (förutom att den är sjukt häftig) är att man relativt lätt kan smacka upp den mitt i stan – exempelvis i sitt studentrum. Den drar dessutom (ironiskt nog) mindre vatten än att odla i marken.
Inspiration och vägledning kommer från Kattastrands kretsloppsodling. Deras hemsida är ful som stryk och presenteras med felaktig teckenkodning, men om man ställer om den för hand (alternativt gissar alla svenska vokaler) så går det ändå. De har det mesta man kan tänkas vilja veta, inklusive kostnadsberäkningar (som jag dock upplevde som mycket optimistiska).
Just nu odlar jag (som ni kan se) basilika. Det medium jag använder är en kombination av smågrus jag hittat ute och lecakulor, givetvis båda två noga avsköljda. Hyllan är från Ikea (men jag hittade den i källaren), och detsamma gäller för de båda plastkärlen, som är från serien SAMLA.
Fisken är kardinalfiskar (ej att förväxla med kardinaltetror), närmare bestämt nio stycken (den tionde dog kort efter inköpet). Anledningen till att jag valde dem, förutom att jag hade ett så litet kärl, var främst att de är lätta att fås att föröka sig i fångenskap, samt att de tål låga vattentemperaturer och alltså inte behöver en doppvärmare. Sedan bilderna togs har jag också lagt i flera stenar för fiskarna att gömma sig bland.
Gödslingen/bevattningen av växterna sker periodvis med hjälp av en timer, den översta på bilden ovan. Den undre är köpt på Ica och styr lampan, men köp inte din där för den började skramla en massa kort efter att jag köpte den. I bakgrunden kan man även beundra min förfärliga tapet.
Lampan jag använder köpte jag på Kjell och Company och är egentligen tänkt att användas i fotostudior, men uppenbarligen fungerar den till odling också. Intressant nog verkar den stråla frekvenser som är bättre för den gröna basilikan än den lila, för nästan alla mina lila basilikaplantor har varit sjukliga redan från början, medan den gröna frodats. Om någon skulle orka vore det väldigt spännande att se om det går att få tag på en lampa som har rätt frekvenser (och inga andra) för fotosyntes.
Lamphållaren fick jag från mina föräldrar, men tyvärr hade den en liten lampsockel, så jag köpte en stor sockel på Clas Ohlson och byggde in i den, därav silvertejpen och buntbanden.
Pumpningen sker med hjälp av en vanlig akvariepump som kör en kvart var sjätte kvart, också med hjälp av en enkel timer. Den är sedan kopplad till ett PVC-rör från Biltema.
Som synes kommer vattnet bara ut genom en slang: det sitter inget filter eller så i den. Detta för att så mycket jox som möjligt från fiskarna ska komma med.
Vattnet rinner sedan tillbaka genom en bordgenomföring från Biltema som jag har satt fast med silikonlim i botten på växtlådan. Nedstucken i bordgenomföringen sitter en skarv till ett elrör som jag har borrat hål i så att vattnet ska kunna rinna ner utan att ta med sig lecakulorna eller gruset. Den uppstickande flärpen är ett buntband som sitter där för att se till så att luft kan röra sig igenom röret, så att jag slipper vakna mitt i natten av högljudda sörplande ljud.
De små växterna bredvid är någon sorts kål: antingen pak choi eller mizunakål. Jag har inte fått dem att ta sig i min odling, förmodligen för att det är för varmt i mitt rum (de växer nämligen inte bättre i kruka).
Utöver pumpen som förflyttar vattnet har jag också en något starkare cirkulationspump på omkring 400 l/h (tror jag) som syresätter vattnet. Från början hade jag en luftpump med syresten, men den lät som ett tröskverk. När jag frågade i akvarieaffären så sa de att man nästan helt har slutat använda dem just för att de är så högljudda och ineffektiva.
Jag har också, sedan bilderna togs, skaffat en foderautomat för fiskarna (tydligen heter det inte »fiskmatare«, fast det verkar mest rimligt).
Jag blir fortfarande arg när jag tänker på hur dåligt förberedd man blev på den faktiska världen i grundskolan. Det var inte förrän i högstadiet (eller kanske t.o.m. gymnasiet) när jag fattade att inte alla människor var berättigade till gratis sjukvård.
Jag tänkte att det borde vara en självklarhet i varje civilisation att man skyddar människor från saker som drabbar oförutsägbart och ofta oundvikligt: bara för att man har oturen att bli sjuk ska man ju inte utöver detta också bli fattig. Och man hade ju fått lära sig om de svenska trygghetssystemen i skolan, och förstått att det var sådär det var i USA, där folk låg och dog på gatorna eller nekades vård för att de inte hade rätt försäkring.
Men mest verklighetsfrånvänd var nog ändå den bild av arbetsmarknad och karriärer som man fick av skolan. Ungefär såhär föreställde jag mig att det gick till innan jag själv försökte skaffa ett arbete: först gick man i grundskolan, där man mest skulle ta det lugnt och lära sig saker. Efter det kom högstadiet, där skulle man få bra betyg och lära sig viktiga saker, inte minst för att komma in på- och klara av gymnasiet. På gymnasiet skulle man välja någon bra utbildning (typ data) och plugga som fan.
Om man sedan ville ha ett arbete så kunde man gå till arbetsförmedlingen. Där skulle de titta på ens betyg, konstatera att man var en ordentlig människa och slussa en vidare till någon arbetsköpare som var intresserad av arbetare. Arbetsköparen skulle sedan titta i ens betyg och kanske ha någon kort intervju för att ta reda på om man kunde duga till arbetet. Om man inte fick jobb av någon anledning skulle man givetvis få någon sorts A-kassa så att man kunde leva hyfsat okej ändå (men kanske inte köpa jättestora plasmateveskärmar).
Om man inte ville ha arbete direkt, d.v.s. om man ville ha ett mer välbetalt arbete, då skulle man fortsätta på högskolan. Där skulle man gå ett program för att utbilda sig till ett specifikt yrke, typ tandläkare, civilingenjör, bibliotekarie o.s.v. Sedan skulle motsvarande process som efter gymnasiet inträda.
Sedan dess har jag lärt mig mycket. Ingen »blir något« längre, alla har bara mer eller mindre usla tillfälliga anställningar. Ingen som går till Arbetsförmedlingen får jobb. Om man inte har arbetat tidigare har man jättesvårt att få jobb, och man får då heller inte A-kassa, utan i bästa fall socialbidrag, men med en massa begränsningar typ att man måste leva upp pengarna som ens föräldrar har sparat ihop till en för att man ska kunna köpa möbler till sin första lägenhet som man ännu inte har flyttat till.
Och det är verkligen inte så att man får jobb på sina meriter. Det finns i princip två sätt att få jobb: antingen känner man någon som känner någon…, eller så gräver man fram en massa företag och ringer och bråkar med dem tills man får jobb. Man kan ju tänka sig vilka samhälleliga resurser det kostar att alla som behöver jobb både ska slösa bort veckor av sin tid med att jaga företag som inte vill ha dem, samtidigt som företagen hela tiden måste hantera att det ringer desperata människor och vill ha jobb.
Detta handlar ju åtminstone delvis om att mina föräldrar och mina skolböcker fick sina samhällsuppfattningar under en tid då låg arbetslöshet var ett prioriterat mål. Numera, sedan typ 70–80-talet är det inte så, och därför har vi en permanent arbetslöshet som ska vara där, annars får vi inflation. Det handlar också om att den svenska modellen har strandat, eller kanske snarare drivits upp på klipporna: facken har lagt ner alla försök att kämpa för arbetares rättigheter, socialdemokraterna har lagt ner sin politik helt och modellens förutsatta fordistiska, fasta anställningar är sedan länge utbytta mot postfordistiskt rörliga (läs: osäkra) anställningsformer.
Det jag inte förstår är varför vi vill ha ett samhälle där folk som inte har några problem med att prata i telefon får alla jobb?
Det är också ganska talande att jag i samband med dessa uppenbarelser väldigt fort gick från vänsterliberal till att vara kommunist. För liberalismen fungerar uppenbarligen inte i praktiken.
För att kort sammanfatta: jag, i egenskap av medlem i bokcaféet Projektil, satt i ett bokbord under en konferens arrangerad av Vänsterpartiet i Uppsala. Jag skrev ett inlägg där jag ganska osakligt gnällde på vänsterpartiets flirt med miljöpartiet, och Florian svarade med en kommentar. Sedan hände det tusen saker (bl.a. att jag hade ont i mina handleder och inte kunde skriva) och jag glömde helt bort att svara. Detta ska jag istället göra nu. För övrigt så har jag också läst Florians sammanfattning från konferensen så att jag, öh, har någon sorts koll på vad jag pratar om.
Först vill jag påpeka att jag menar två olika saker:
Av dessa så tyckte jag själv att jag la mest fokus på den senare, men den delen av mitt inlägg tar du inte upp, antingen för att den första var så provocerande uttryckt eller av något annat skäl. Men jag tror också att vi tänker väldigt olika, vilket blir tydligt av din kommentar.
Först lite direkta svar på din kommentar, sen ska jag gå vidare och försöka klargöra min poäng. Till att börja med så menade jag inte att Vänsterpartiet ägnade sig åt identitetspolitik när jag skrev att det befann sig i ett »identitetssökande«, jag menade att det pågår en diskussion om vad vänsterpartiet ska vara till för, vad det ska stå för och så vidare. Väldigt djupa saker, som jag är mycket orolig för kan rubbas åt helt fel håll om det just i denna fas kommer in en massa vänster-miljöpartister. Detta skär väldigt mycket diskussionen om hur man ska förhålla sig till kommunismen (avslöjande: jag refererar ofta till mig själv som kommunist, men öh, jag äter inte barn).
Fortsättningsvis så tänker du att det är bra med ett inflöde av miljömuppar som »förstår hållbarhetstänket« och »är öppna för tankar om social rättvisa«. Problemet här är egentligen tvådelat. För det första: jag är inte alls säker på att miljömupparna är bra på hållbarhetstänk, trots att de gärna tror det. För det andra så är det väl inte så problematiskt med ett inflöde av, öh, ideologiskt oproblematiska miljömuppar. Det är snarare gränsfallen jag är orolig för, och framförallt det att man i värsta fall måste »uppfostra« dem i en socialistisk tanketradition också.
Att döma av din inställning till kooperativ så tror jag att vi förstår det här med socialism och samhällsomvandling lite olika. Till att börja med så tror jag att en revolution av något slag är oundviklig om man vill komma undan kapitalismen, eftersom man bara kommer att »bygga in« den annars.
Det finns gott om exempel på hur vi ofta är våra egna värsta chefer, och med en ekonomi som fortfarande fungerar kapitalistiskt finns risken att det enda introduktionen av kooperativ gör är att avskaffa kapitalisterna men behålla kapitalismen, eller snarare: att göra alla till kapitalister. I värsta fall kan det hindra en utveckling bortom en kapitalistisk logik eftersom människor då i högre grad har investerat i det ekonomiska systemet, och nu har mer att förlora än sina bojor. Introduktionen av aktiehandel för »vanligt folk« ser jag som ett led i detta också.
Men jag är förstås inte emot kooperativ. Det vore ju helt vansinnigt. Däremot tror jag att det här rör viktiga frågor kring vad revolutionen är. Jag skulle vilja påstå att alla revolutioner per definition har två komponenter: en skapande och en förstörande. Man kan tänka sig att kooperativ skulle vara en del av den skapande sidan, men jag har svårare att se hur det hänger ihop med den förstörande. Eller mer tydligt kanske: jag har svårt att se hur kooperativen ska ta ifrån den odemokratiska ekonomin sin makt, med tanke på att man så att säga måste konkurrera på dens villkor.
Projektil, som jag ser det, är för övrigt inte heller någon riktig kamporganisation, så mycket som ett försök att hålla en döende vänsterrörelse levande och att se till att försöka hålla tillbaka den borgerliga anstormningen i det offentliga rummet. Det är med andra ord snarare en konservativ åtgärd, men det har att göra med läget helt enkelt. Den borgerliga idéhegemonin och det postpolitiska tillståndet är så starkta just nu att det inte direkt finns något revolutionärt läge. Därmed givetvis inte sagt att Projektil (eller kooperativ) inte kan fungera som bränsle på en revolutionär eld när och om en sådan kommer.
Det här anknyter till en mer dold del av min kritik, som har att göra med kampen om politikens villkor. Som det ser ut idag så är det offentliga samtalet (som du helt säkert vet) oerhört högervridet, och det är en viktig kamp för ett vänsterorienterat parti att föra att helt enkelt kunna säga saker som är kontroversiella. Problemet med kooperativen och den ekonomiska demokratin här är att de båda två är det kanske minst radikala ett vänsterparti kan prata om och fortfarande vara vänster.
Förmodligen skulle man kunna fråga någon medlem av det gamla (och kanske det nya) centerpartiet om de var för småskalig, kooperativ produktion och de skulle hålla med, i stort sett, och det måste vara en varningsklocka. Givetvis betyder det inte att man ska förkasta hela idén, men det är värt att fundera kring vad det är som gör just strategin med kooperativ till en vänsterstrategi, d.v.s. en strategi för arbetarklassens upplösande. Här finns ju exempelvis en massa risker att typ fastna i en fruktansvärd arbetskult, där driftiga arbetare som tar över nedlagt produktion framställs som idealet över de veka och lata kapitalisterna.
Med andra ord: att Annika Lillemets föredrag var kompatibelt med konferensens innehåll i övrigt är snarast ett varningstecken, som jag uppfattar det. Dessutom finns här en risk för en politisk glidning: eftersom alla behandlar en som en idiot så fort man pratar om klasskamp och avskaffande av kapitalism, men hummar medgivande när man pratar om »ekonomisk demokrati« eller småskalig produktion så är det givetvis lätt och framförallt bekvämt att glömma bort klasskampen och den socialistiska kärnan. Detta är något som man kan se ganska tydligt på bl.a. feminismen, där det numera är möjligt att vara för prostitution som någon sorts feministiskt statement.
Vad jag saknar, med andra ord, är främst en strategidiskussion. Vad är läget i klasskampen just nu, hur för vi den framåt, vilka är våra fiender, vilka strategier kan vi använda o.s.v. Min uppfattning är att Ung vänster just nu jobbar med typ dessa frågor, och det är förstås möjligt att mitt utifrånperspektiv gör att jag har missat en eventuellt pågående sådan diskussion i Vänsterpartiet också. Jag hoppas i alla fall att det är så!
Slutligen så ber jag om ursäkt för att jag gjorde dig ledsen: mitt inlägg var inte riktigt tänkt för en större publik (jag utgår lite från att ingen läser min blogg), men jag borde definitvt ha uttryckt mig mer kamratligt. Jag ska tänka på detta i framtiden!
Genren Cyberpunk uppstod mer eller mindre med publiceringen av William Gibsons Neuromancer 1984. Jag har diskuterat genren och min kärlek till den tidigare, så det ska jag inte stanna vid i det här inlägget. Däremot ska jag diskutera Cyberpunken i förhållandet till 90- och 00-talen.
Genren levde ett förhållandevis kort liv: efter att ha uppstått i mitten på 80-talet så dog genren i det närmaste helt en bit in på 00-talet. Det finns väl flera tänkbara orsaker, men jag har hört att Gibson själv ska ha sagt att det inte var någon idé att fortsätta: världen är ju typ som i böckerna nu. Och visst ligger det nära till hands, inte minst med tanke på hur viktigt nätsäkerhet har blivit och hur storföretagens makt visavi staternas ständigt verkar öka.
Det närmaste vi kommer modern cyberpunk är istället filmer som Inception. Notera speciellt vad det är som saknas i just den filmen förresten: hackers bryter sig inte längre in med hjälp av »frivilliga hallucinationer« i företags datornätverk, utan använder drömmaskiner (som läckt från militären) för att hacka enskilda företagsledare. Däremot har företagen fortfarande fruktansvärt stor makt i jämförelse med stater, och teknik används fortfarande på andra sätt än det var tänkt från början.
Varför denna förändring? En rimlig förklaring är att cyberpunken uppstod under en tid då vi fortfarande kämpade för att reda ut det här med datorer. Det låg nära till hands att tillskriva dem magiska egenskaper, och detta kan också förklara alla »sajber«-ord, dotcom-bubblan och det slentrianmässiga användandet av datorgränssnitt i design (bland annat har jag sett en Absolute Music-skiva med vad som ser ut som ett GUI från gamla Mac OS 9).
Därför kunde man också föreställa sig Nätet som en plats. Under 00-talet kom det här ganska mycket att ändras: visserligen kan man nu hänga »på facebook«, men det är bara en nät-plats bland många. Till detta hör såklart också enorma tekniska förändringar: försök jämföra en websida från slutet av 90-talet med en från slutet av 00-talet!
Men 90-talets svårighet att hantera den nya tekniken är bara en aspekt av en mycket större osäkerhet, som kanske tydligast symboliserades av rädslan för »millenniebuggen«. Bakom rejvkulturen, den plastiga dunka-dunka-musiken och bilderna av ett hedonistiskt partajande i storstadsmiljö skymtar en stor osäkerhet. Kommer vi att överleva millenniet? Vad händer nu? Är historien över nu? För en visualisering rekommenderar jag slutet på filmen Strange Days.
Notera också hur skyskrapor återkommer som en symbol för rikedom och välstånd, lite som fabriksskorstenarna en gång symboliserade moderniteten.
Det är inte bara osäkerheten inför tekniken (titta speciellt på avsnittet »I, Robot… You, Jane« av Buffy The Vampire Slayer – trailer finns på youtube) som är tydlig i 90-talets media. Samtiden verkade också ha svårt att bestämma sig för om den skulle hylla madonnan (Blümchen) eller horan (Vengaboys), alternativt en mix av båda. Som ett exempel på det sistnämnda kan nämnas Aquas hela produktion som typ bygger på spänningen mellan oskuldsfullhet och sexuell tillgänglighet/åtrå. Det hela ges en extra ironisk innebörd om man betänker att framförallt Aqua riktade sig primärt till barn, som garanterat inte förstod undermeningen. Åtminstone gjorde inte jag det.
Hur som helst – millenieskiftet kom och vi överlevde. Eller gjorde vi det? Under nittiotalet hade inte kapitalismen hunnit bryta ihop. Löftet om medelklasslivet och en evig dotcom-rikedom fanns där fortfarande. Kanske gick världen under där någon gång strax före 00, och nu är vi i Helvetet allihopa, där det varken finns en historia eller en framtid, bara Kapitalism för evigt (d.v.s. det Mark Fisher kallar för Capitalist Realism).
Gud, jag känner mig gammal.
Idag bemannade jag bokcaféet Projektils bokbord under en konferens arrangerad av Vänsterpartiet i Uppsala. Eftersom dörrarna var öppna in till konferenshallen så kunde jag höra vad som sades. Mest lät det som en upprepning av allt som 00-talets eko/rättviserörelse handlade om: Argentina, kooperativ, kooperativ i Argentina, kooperativ i Sverige, kooperativ någon annanstans, överexploatering av naturresurser, kooperativ, småskalig produktion och »ekonomisk demokrati«.
Affischen såg också ut, tja, som något miljöpartiet skulle ha kunnat hitta på, fast med de asfula gröna detaljerna utbytta mot asfula röda. Schysst, ni har plankat den grafiska profilen från det enda partiet utanför Alliansen som har en ännu fulare än ni!
En stor del av mina semi-slumpmässiga sweeps bland besökarna sa mig att det också verkade vara miljöpartister som attraherades av konferensen: jag såg flera exemplar av maskrosen och hörde en person gå förbi och bekänna sig som varande miljöpartist. Men han skulle nog egentligen byta snart (underförstått: eftersom det gått upp för honom att miljöpartiet är ett populistiskt mjukliberalt parti).
Här tänkte jag komma med en prognos. Miljöpartiet har tidigare varit ett snällparti. De har inte haft någon övergripande analys (d.v.s., de har helt enkelt gått på den svagt humanistiska världsuppfattning som är mest mainstream), utan mest riktat in sig på frågor som kan karaktäriseras som »snälla«. Man är för miljön (oklart hur dock), mot plågsamma djurförsök och den plågsamma djurindustrin, mot Israels ockupation av Gaza, för lite lagom oproblematisk feminism – och så vidare.
Jag ska försöka säga detta utan de sedvanliga sexualiserade metaforerna, men ok: miljöpartiet diskuterar samarbete med Alliansen. Med andra ord: de drar definitivt höger ut. Detta innebär två saker för det politiska landskapet:
Med andra ord: det blir öven en massa (i brist på teknisk term) »miljömuppar« med viss vänsterinriktning. För dessa finns typ två alternativ om de vill fortsätta vara partipolitiskt engagerade: vänsterpartiet eller ett eget, nystartat parti.
Att döma av det jag hörde och såg idag så finns en risk att vänsterpartiet kommer att få en massa ex-miljöpartister att ta hand om. Problemet med detta är att det kräver resurser att skola om nyankomna politiskt, och om de är för många finns istället en risk att det blir tvärtom: att de skolar om partiet.
Vad som gör det här ännu mer problematiskt är att Vänsterpartiet just nu verkar (och det här är nästan helt och hållet baserat på mitt utifrånperspektiv) vara i ett identitetssökande. Alltså, det går ju inte så bra för vänsterpolitiken i Europa just nu. Högern har både begreppen och problemformuleringsprivilegiet, och de bränner alla broar de hinner. Inget annat än deras egen politik och deras egen analys är »realistiskt«.
Risken för en förvärrad kris är med andra ord uppenbar. Vänsterpartiet måste dels hitta ett sätt att hålla (i brist på ett bättre begrepp) miljömupparna borta tillräckligt länge för att formulera en ny analys och hitta nya former för sin organisation.