Mot alla kön. Fyra teser för ett biologistiskt feministiskt program

Den här texten är inte ironisk, men kraftigt överdriven.

1. Socialkonstruktivismen har misslyckats

Socialkonstruktivismen bygger på antagandet att materiella förhållanden bara är meningsfulla i en social kontext, och att denna sociala kontext är föränderlig utan att de materiella förhållandena ändras. Det är med andra ord svårt att på ett bekvämt sätt förena en hårddragen socialkonstruktivism med en materialistisk historiesyn.

Socialkonstruktivism i en feministisk kontext föreskriver vissa typer av strategier. Fokus ligger traditionellt på vad som kan betraktas som social uppfostran: normer, beteenden, kulturproduktion med mera. Problemet är att dessa områden faller inom humanvetenskaperna, och att dessa har misslyckats med att formulera fungerande strategier för kamp, och i många fall även tydliga teoretiska verktyg. Vad är en social konstruktion? Hur uppstår den historiskt? Hur förhåller den sig till sina materiella subjekt? Hur förändras den över tid? Hur kan man förändra den på ett planerat sätt?

Den mest extrema formen av socialkonstruktivism får sägas företrädas av queerrörelsen, som förvisso är allmänt spridd och relativt radikaliserad (d.v.s. de delarna som inte har fallit in i en liberal grundsyn), men den har fortfarande inte åstadkommit ens början på en bred rörelse för radikal samhällsförändring, och (vilket är värre) visar heller inga tecken på att vara på väg dit. Vi måste med andra ord förutsätta att queerfeminismen inte heller kommer att lösa feminismens problem inom den överskådliga framtiden.

2. Olikhet föder ojämlikhet

Det största problemet för feminismen verkar vara kopplingen mellan olikhet och ojämlikhet. Så fort det finns tydliga olikheter mellan människor så finns en tendens till att historiskt fylla dem med ett speciellt socialt innehåll och inordna dem i tvångsstrukturer och hierarkier.

Faktum är att begreppet jämlikhet är oerhört svårt att applicera rent teoretiskt i en situation av olikheter, eftersom man behöver ett sätt att jämföra egenskaper enligt samma måttstock utan att det slutar med att man jämför äpplen med päron.

Problemet har fått flera förslag på teoretiska lösningar, av vilka den mest lovande kanske är queerfeminismen, men huruvida de faktiskt är praktiskt och storskaligt applicerbara eller bara utopiska (i bemärkelsen att de föreskriver ett möjligt mål, men ingen möjlig väg dit) är mindre klart.

Eftersom den sociala lösningen inte verkar fungera så finns bara ett alternativ kvar: attackera olikheten direkt.

3. Särartsfeminismen har också misslyckats

Det kan sägas finnas två möjliga biologistiska (d.v.s. biologiskt deterministiska) feminismer: den särartsfeministiska och den antimaskulinistiska, där den senare främst företräds av SCUM-manifestet, och i stort sett ingen annan teoretisk text (utom möjligen Shulamith Firestones The Dialectics of Sex, som jag inte har kunnat få tag på).

De två biologistiska feminismerna föreslår två motsatta lösningar. Den särartsfeministiska föreslår att vi skaffar oss en speciell måttstock för jämlikhet som tar hänsyn till olikheter, så att vi på så sätt ändå kan tala om jämställdhet. Ofta handlar detta ändå om sociala operationer, typiskt »uppvärderande av kvinnliga egenskaper«.

Särartsfeminismen får idag sägas vara den minst radikala formen, och den är också en av feminismens första rent historiskt, i synnerhet i Sverige. Den har i teori och praktik testats och funnits fungera ännu sämre än den socialkonstruktivistiska feminismen (som trots sina teoretiska svårigheter har uppnått relativt goda effekter när det gäller att ge kvinnor bättre möjligheter).

Den andra formen av biologistisk feminism, den antimaskulinistiska (ett begrepp jag just hittade på), är den enda som inte testats praktiskt i någon större utsträckning. Det som är intressant med den är att den, till skillnad från nästan alla andra teorier, inriktar sig specifikt på olikheter. Om olikheter ger oss problem: eliminera dem.

4. Tekniska lösningar på sociala problem

En radikalt biologistisk feminism mot olikheter kan bara föreslå en lösning: avskaffa ett av könen, och undergräv därmed hela hierarkin. Det finns två goda skäl att det manliga könet är det som ska avskaffas, ett etiskt och ett tekniskt.

Det etiska argumentet är att män har haft en hierarkiskt stark position över kvinnor i åtminstone tusen år. De (vi?) har med andra ord haft sitt (vårt?) roliga, så att säga. Faktum är att deras envisanden att inte sitta ner, hålla käften, lämna sina maktpositioner och sluta säga att det räcker med att kalla sig moderat är det som lett fram till hela problemet och den extrema lösningen.

Det tekniska argumentet är att det är mycket lättare att tillverka artificiella spermier än artificiella livmödrar.

Om vi ska avskaffa männen så finns det tre problem. Det första är att det finns en massa män, det andra är att det föds nya män, och det tredje är att det just nu behövs män för att producera nya människor. De två första problemen är centrala, det tredje är mindre viktigt. Hellre en generation av icke-hierarki än tusen år av förtryck. Denna position undergrävs dock av att den första generationen efter männens avskaffande dels förmodligen kommer att fortsätta leva med patriarkatet internaliserat, dels kommer att uppleva övergången som traumatisk.

Det andra problemet, att det föds nya män, borde kunna lösas med någon sorts vaccin, alternativt en biologisk agent av något slag som hämmar skapandet av manliga foster. På sikt innebär denna lösning dessutom att det första problemet löses automatiskt.

Det första problemet, att det fortfarande finns män, kan man antingen lösa genom att lösa det andra problemet och vänta. Men vill man ha en snabbare lösning (och jag förstår inte varför man inte skulle vilja det!), så finns två lösningar: antingen dödar man alla män, förslagsvis med någon annan sorts biologisk agent, eller så behöver vi införa ett program för att i den mån det är möjligt rehabilitera män till kvinnor. Med största sannolikhet kommer detta att förutsätta både ny psykologisk och ny biologisk forskning, i det senare fallet specifikt om hur kön bildas och om det skulle vara möjligt att styra tillbakabildandet av manliga könskarakteristika.