Humor som härskarteknik

Sköna Killar älskar humor, för den gör att de kan utöva makt utan att någon kan göra något åt saken. För alla som inte skrattar åt ett s.k. »skämt« är överspända och humorlösa. I det här inlägget ska jag försöka diskutera konceptet humor som en härskarteknik (OBS jag anser givetvis inte att all humor är en härskarteknik).

Jag kommer nedan att beskriva humorn som lager ovanpå rå makt, där varje lager blir alltmer sofistikerat. Till viss del är det en godtycklig uppdelning, men självfallet inte. Jag tänker på chokladdragérade ägg när jag skriver detta, men du för förstås tänka på vad du vill när du läser.

Arketypen för den maktutövande humorn är formen »jag skojade bara«. Anledningen till att den är arketypisk är att humorn bara är ett tunnt skal på rått våld, där ett av de tunnaste exemplen är högstadiesituationen där en mobbare säger något elakt, och sedan avslutar med »skojade ju bara, har du ingen humor eller?«. Humorn blir här både en täckmantel och ett extra maktlager: den mobbade blir omedelbart genom sin position som mobboffer även humorlös.

Nästa lager av makthumor är humor med mer ironi, men med samma syfte som den första sorten. Det är en avancerad form som används för att kunna utöva makt ironiskt. Exempelvis kan det gå till så att en person i en grupp skojar om om ett beteende som inte anses som önskvärt av deltagarna i gruppen (t.ex. sexistiska kommentarer eller att hålla långa ointressanta föreläsningar), för att sedan kunna ironiskt säga sig gilla detta beteende och till slut – som en trippelironi – faktiskt utföra det också.

Humorn och ironin gör att det sedan blir helt omöjligt att kritisera personen som utför det oönskade beteendet, eftersom det är ironiskt (vilket självklart inte förändrar innehållet eller de oönskade effekterna av det).

Det tredje lagret av makthumor är humor som genom sitt innehåll eller sin form skapar en skiljelinje mellan deltagare som skrattar och deltagare som inte gör det. Ett typiskt exempel är en blandad grupp, en klick ägnar sig åt avancerad internhumor som andra gruppmedlemmar inte förstår eftersom de inte har tillgång till rätt referenser, vilket gör att de inte uppskattar humorn och därför på ett tydligt sätt exkluderas.

Detta är förstås inte ett strikt maktutövande så länge ämnen alternerar, utan blir det snarare när grupperna är statiska – när samma grupp alltid internskämtar på samma sätt, och samma grupp inte förstår skämtet. Förmodligen finns det förstås också fler former av humor som härskarteknik. Kom gärna med förslag i kommentarerna!