I projektredovisningen för bokscannern nämnde jag kort varför jag tyckte att det var viktigt att bygga den. Nu tänkte jag utöka mitt argument lite i ett eget inlägg.
Så, vad är egentligen anledningen att jag inför varje kurs spenderar timmar med att hitta alla böcker som vi behöver, scannar dem och sedan ser till att mina klasskamrater får tillgång till kopiorna? Det finns väl egentligen två saker som behöver motiveras här: dels varför jag gör allt arbete (för det ligger trots allt över en timmes arbete i varje bok), dels varför jag tar risken att sprida böckerna.
Egentligen finns det flera argument för, så låt mig ta dem i ordning, med det starkaste sist. Svagast väger kanske min egna bekvämlighet. Jag har tillgång till en läsplatta, så om jag scannar alla böckerna slipper jag släpa runt på fysiska böcker (som är tunga och bängliga). Jag kan dessutom söka i dem, och dessutom kan jag plocka ut den text jag har markerat i böckerna som ett dokument, vilket är praktiskt när man ska repetera det man läst eller skriva hemtentor. Dessutom innebär detta att jag inte behöver sitta och hålla på biblioteksböcker, utan kan lämna tillbaka dem så att andra kan låna dem.
Utöver detta ser jag också mitt kopierande som en ren propagandahandling för Star Trek-samhället, eller kanske snarare mot anti-Star Trek. Peter Frase har skrivit mycket om anti-star Trek, men för den som inte är pigg på att läsa flera långa och ganska svåra texter så kan jag förklara kort. I Sci-fi-serien Star Trek har mänskligheten i princip löst alla problem och ägnar sig åt självutveckling och fredligt utforskande av rymden.
Lösningen på en stor del av dessa problem (bl.a. kapitalismen) är kombinationen av replikatorer – maskiner som kan tillverka nästan vad som helst åt vem som helst – och obegränsat med energi genom warp-reaktorer. Detta har lett till ett samhälle där det privata ägandet av produktionen i stort sett är avskaffat, och där man i regel inte har så många ägodelar eftersom man kan tillverka allt man behöver när man behöver det. Med andra ord: den brist som driver kapitalismen är helt avskaffad. Det vore meningslöst att byta och handla när alla har allt redan.
Peter Frase har sedan funderat över under vilka omständigheter kapitalismen (och dess nödvändiga brist) skulle kunna behållas i Star Trek-universat (snälla, glöm bort rebooten i.o.m. den senaste filmen som är den största publika gravskändningen någonsin). Det han har konstaterat är att det enda sättet är att införa immateriellt ägande. Med hårda upphovsrättsliga begränsningar på instruktioner till replikatorerna skulle man kunna återintroducera bristen. Alla skulle tvingas betala licensavgifter till de som uppfann »tea Earl grey, hot«.
Tyvärr har vi ju inga replikatorer, men det är lätt att tänka sig vad som skulle hända om de fanns. Tänk hur patent gör HIV-bromsmediciner jättedyra för de fattiga länder som behöver dem mest. Tänk hur fri programvarurörelsen hålls tillbaka av elektronikföretagens patentportföljer och inlåsningsmonopol. Tänk på anti-piratkopieringen, skivbolags- och filmlobbyn och på deras försök att censurera Internet. Och så vidare. Generalisera detta till en debatt om maskiner som kan tillverka allt, inklusive sig själva.
Piratkopieringens (och Star Treks) natur är kommunismens. Finns det något som bättre implementerar slagordet »allt åt alla«? När ett immateriellt föremål är producerat (när boken är scannad) tillhör den potentiellt alla människor i hela världen – samtidigt. För evigt. Ingen behöver förlora något, oavsett vad immaterialrättslobbyn säger om »stöld av inkomster«.
Men det starkaste argumentet för mitt kopierande är inte detta, hur mycket jag än älskar Star Trek och hatar kapitalismen. Det finns nämligen något som är värre än en fritt oreglerad kapitalistisk marknad, och det är en monopolkapitalism. Och en sådan är marknaden för kurslitteratur ett mycket bra exempel på.
För det första är efterfrågan på kurslitteratur, som ekonomerna säger, inelastisk. Studenterna måste ha sina böcker, oavsett hur svåra de är att få tag på och oavsett om priset är rimligt eller inte. Det är därför böcker ofta är så dyra, och så svåra att få tag på.
Dessutom finns förstås tendenser till monopol även här – alla som läst naturvetenskaplig inriktning på gymnasiet minns de omotiverat dyra Texas Instrument-räknarna som man var tvungen att ha eftersom bara de var kompatibla med skolans labbutrustning. Gissa vilka som gett skolorna denna utrustning billigt eller gratis. Gissa vilka som gett lärarna utbildning i TI-räknare billigt eller gratis.
För det andra så produceras många kursböcker av offentligt anställda forskare och akademiker. Böckerna är med andra ord finansierade med offentliga medel, som praktiskt taget skänks bort till bokförlagen.
För det tredje så ägs rätten att ge ut boken av ett och endast ett förlag, vilket skapar en monopolsituation där de kan ta väldigt höga priser, speciellt för smalare kursböcker. Hela deras administrationskostnader o.s.v. måste då bäras av studenterna, vilka definitivt har lägre lön än samtliga förlagsanställda.
Eftersom vi som studenter måste läsa våra böcker finns det inte speciellt många sätt att protestera mot denna situation, även om man råkar tro på konceptet konsumentmakt (vilket jag inte gör). Det enda alternativet, frånsett kopiering, är att låna böckerna på bibliotek.
Men att låna böckerna är en lösning som bara fungerar för några få studenter. De andra måste köpa dem. Det enda återstående alternativet är att hacka systemet och producera på ett annat sätt (d.v.s. genom kopiering). Mot produktionen: motproduktionen! Att kopiera är att vända på– eller åtminstone stoppa flödet av resurser från de med minst till de med mest. Dessutom har historien lärt oss att det bästa sättet att förändra världen är att förändra produktionen.
Varför är det då motiverat att ta risken? Problemet i sammanhanget är ju att det huvudsakliga s.k. »brottet« är kopieringen. Men den är helt riskfri för mig! Det syns inte på böckerna att de har blivit kopierade om jag bara håller mina digitala kopior för mig själv. Min handling blir alltså bara straffbar i praktiken genom min solidaritetshandling att dela ut böckerna till mina klasskamrater. Bara det i sig är en vidrig logik – var egoistisk och belönas, var solidarisk och bestraffas. Det i sig gör det värt att ta risken.
I övrigt så är risken mycket liten. Och min risk är en droppe i det hav av potentiell nytta som mitt risktagande tar – ett solklart fall där mitt eget behov av trygghet trumfas av de mångas behov. Det är logiskt. Dessutom kan jag ju hoppas att mina kamrater hjälper till att betala mina eventuella böter.
Men är det värt risken? För att praktiskt bekämpa en vidrigt monopolistisk industri som suger ut ekonomiskt svagare personer, att praktisera faktisk kommunism och att bekämpa anti-Star Trek-samhället? Ja, utan tvekan. Det är värt att döda för det.
I projektredovisningen för bokscannern nämnde jag kort varför jag tyckte att det var viktigt att bygga den. Nu tänkte jag utöka mitt argument lite i ett eget inlägg. Så, vad är egentligen anledningen att jag inför varje kurs spenderar timmar med att hitta alla böcker som vi behöver, scannar dem och sedan ser till att mina klasskamrater får tillgång till kopiorna? Det finns väl egentligen två saker som behöver motiveras här: dels varför jag gör allt arbete (för det ligger trots allt över en timmes arbete i varje bok), dels varför jag tar risken att sprida böckerna. Egentligen finns det flera argument för, så låt mig ta dem i ordning, med det starkaste sist. Svagast väger kanske min egna bekvämlighet. Jag har tillgång till en läsplatta, så om jag scannar alla böckerna slipper jag släpa runt på fysiska böcker (som är tunga och bängliga). Jag kan dessutom söka i dem, och dessutom kan jag plocka ut den text jag har markerat i böckerna som ett dokument, vilket är praktiskt när man ska repetera det man läst eller skriva hemtentor. Dessutom innebär detta att jag inte behöver sitta och hålla på biblioteksböcker, utan kan lämna tillbaka dem så att andra kan låna dem. Utöver detta ser jag också mitt kopierande som en ren propagandahandling för Star Trek-samhället, eller kanske snarare mot anti-Star Trek. Peter Frase har skrivit mycket om anti-star Trek, men för den som inte är pigg på att läsa flera långa och ganska svåra texter så kan jag förklara kort. I Sci-fi-serien Star Trek har mänskligheten i princip löst alla problem och ägnar sig åt självutveckling och fredligt utforskande av rymden. Lösningen på en stor del av dessa problem (bl.a. kapitalismen) är kombinationen av replikatorer – maskiner som kan tillverka nästan vad som helst åt vem som helst – och obegränsat med energi genom warp-reaktorer. Detta har lett till ett samhälle där det privata ägandet av produktionen i stort sett är avskaffat, och där man i regel inte har så många ägodelar eftersom man kan tillverka allt man behöver när man behöver det. Med andra ord: den brist som driver kapitalismen är helt avskaffad. Det vore meningslöst att byta och handla när alla har allt redan. Peter Frase har sedan funderat över under vilka omständigheter kapitalismen (och dess nödvändiga brist) skulle kunna behållas i Star Trek-universat (snälla, glöm bort rebooten i.o.m. den senaste filmen som är den största publika gravskändningen någonsin). Det han har konstaterat är att det enda sättet är att införa immateriellt ägande. Med hårda upphovsrättsliga begränsningar på instruktioner till replikatorerna skulle man kunna återintroducera bristen. Alla skulle tvingas betala licensavgifter till de som uppfann »tea Earl grey, hot«. Tyvärr har vi ju inga replikatorer, men det är lätt att tänka sig vad som skulle hända om de fanns. Tänk hur patent gör HIV-bromsmediciner jättedyra för de fattiga länder som behöver dem mest. Tänk hur fri programvarurörelsen hålls tillbaka av elektronikföretagens patentportföljer och inlåsningsmonopol. Tänk på anti-piratkopieringen, skivbolags- och filmlobbyn och på deras försök att censurera Internet. Och så vidare. Generalisera detta till en debatt om maskiner som kan tillverka allt, inklusive sig själva. Piratkopieringens (och Star Treks) natur är kommunismens. Finns det något som bättre implementerar slagordet »allt åt alla«? När ett immateriellt föremål är producerat (när boken är scannad) tillhör den potentiellt alla människor i hela världen – samtidigt. För evigt. Ingen behöver förlora något, oavsett vad immaterialrättslobbyn säger om »stöld av inkomster«. Men det starkaste argumentet för mitt kopierande är inte detta, hur mycket jag än älskar Star Trek och hatar kapitalismen. Det finns nämligen något som är värre än en fritt oreglerad kapitalistisk marknad, och det är en monopolkapitalism. Och en sådan är marknaden för kurslitteratur ett mycket bra exempel på. För det första är efterfrågan på kurslitteratur, som ekonomerna säger, inelastisk. Studenterna måste ha sina böcker, oavsett hur svåra de är att få tag på och oavsett om priset är rimligt eller inte. Det är därför böcker ofta är så dyra, och så svåra att få tag på. Dessutom finns förstås tendenser till monopol även här – alla som läst naturvetenskaplig inriktning på gymnasiet minns de omotiverat dyra Texas Instrument-räknarna som man var tvungen att ha eftersom bara de var kompatibla med skolans labbutrustning. Gissa vilka som gett skolorna denna utrustning billigt eller gratis. Gissa vilka som gett lärarna utbildning i TI-räknare billigt eller gratis. För det andra så produceras många kursböcker av offentligt anställda forskare och akademiker. Böckerna är med andra ord finansierade med offentliga medel, som praktiskt taget skänks bort till bokförlagen. För det tredje så ägs rätten att ge ut boken av ett och endast ett förlag, vilket skapar en monopolsituation där de kan ta väldigt höga priser, speciellt för smalare kursböcker. Hela deras administrationskostnader o.s.v. måste då bäras av studenterna, vilka definitivt har lägre lön än samtliga förlagsanställda. Eftersom vi som studenter måste läsa våra böcker finns det inte speciellt många sätt att protestera mot denna situation, även om man råkar tro på konceptet konsumentmakt (vilket jag inte gör). Det enda alternativet, frånsett kopiering, är att låna böckerna på bibliotek. Men att låna böckerna är en lösning som bara fungerar för några få studenter. De andra måste köpa dem. Det enda återstående alternativet är att hacka systemet och producera på ett annat sätt (d.v.s. genom kopiering). Mot produktionen: motproduktionen! Att kopiera är att vända på– eller åtminstone stoppa flödet av resurser från de med minst till de med mest. Dessutom har historien lärt oss att det bästa sättet att förändra världen är att förändra produktionen. Varför är det då motiverat att ta risken? Problemet i sammanhanget är ju att det huvudsakliga s.k. »brottet« är kopieringen. Men den är helt riskfri för mig! Det syns inte på böckerna att de har blivit kopierade om jag bara håller mina digitala kopior för mig själv. Min handling blir alltså bara straffbar i praktiken genom min solidaritetshandling att dela ut böckerna till mina klasskamrater. Bara det i sig är en vidrig logik – var egoistisk och belönas, var solidarisk och bestraffas. Det i sig gör det värt att ta risken. I övrigt så är risken mycket liten. Och min risk är en droppe i det hav av potentiell nytta som mitt risktagande tar – ett solklart fall där mitt eget behov av trygghet trumfas av de mångas behov. Det är logiskt. Dessutom kan jag ju hoppas att mina kamrater hjälper till att betala mina eventuella böter. Men är det värt risken? För att praktiskt bekämpa en vidrigt monopolistisk industri som suger ut ekonomiskt svagare personer, att praktisera faktisk kommunism och att bekämpa anti-Star Trek-samhället? Ja, utan tvekan. Det är värt att döda för det.