Idag bemannade jag bokcaféet Projektils bokbord under en konferens arrangerad av Vänsterpartiet i Uppsala. Eftersom dörrarna var öppna in till konferenshallen så kunde jag höra vad som sades. Mest lät det som en upprepning av allt som 00-talets eko/rättviserörelse handlade om: Argentina, kooperativ, kooperativ i Argentina, kooperativ i Sverige, kooperativ någon annanstans, överexploatering av naturresurser, kooperativ, småskalig produktion och »ekonomisk demokrati«.
Affischen såg också ut, tja, som något miljöpartiet skulle ha kunnat hitta på, fast med de asfula gröna detaljerna utbytta mot asfula röda. Schysst, ni har plankat den grafiska profilen från det enda partiet utanför Alliansen som har en ännu fulare än ni!
En stor del av mina semi-slumpmässiga sweeps bland besökarna sa mig att det också verkade vara miljöpartister som attraherades av konferensen: jag såg flera exemplar av maskrosen och hörde en person gå förbi och bekänna sig som varande miljöpartist. Men han skulle nog egentligen byta snart (underförstått: eftersom det gått upp för honom att miljöpartiet är ett populistiskt mjukliberalt parti).
Här tänkte jag komma med en prognos. Miljöpartiet har tidigare varit ett snällparti. De har inte haft någon övergripande analys (d.v.s., de har helt enkelt gått på den svagt humanistiska världsuppfattning som är mest mainstream), utan mest riktat in sig på frågor som kan karaktäriseras som »snälla«. Man är för miljön (oklart hur dock), mot plågsamma djurförsök och den plågsamma djurindustrin, mot Israels ockupation av Gaza, för lite lagom oproblematisk feminism – och så vidare.
Jag ska försöka säga detta utan de sedvanliga sexualiserade metaforerna, men ok: miljöpartiet diskuterar samarbete med Alliansen. Med andra ord: de drar definitivt höger ut. Detta innebär två saker för det politiska landskapet:
- Centerpartiet borde rimligen få ännu svårare att hävda sig som alliansens »gröna röst«.
- Miljöpartiets mer vänsterinriktade medlemmar kommer att känna igen sitt parti mindre och mindre.
Med andra ord: det blir öven en massa (i brist på teknisk term) »miljömuppar« med viss vänsterinriktning. För dessa finns typ två alternativ om de vill fortsätta vara partipolitiskt engagerade: vänsterpartiet eller ett eget, nystartat parti.
Att döma av det jag hörde och såg idag så finns en risk att vänsterpartiet kommer att få en massa ex-miljöpartister att ta hand om. Problemet med detta är att det kräver resurser att skola om nyankomna politiskt, och om de är för många finns istället en risk att det blir tvärtom: att de skolar om partiet.
Vad som gör det här ännu mer problematiskt är att Vänsterpartiet just nu verkar (och det här är nästan helt och hållet baserat på mitt utifrånperspektiv) vara i ett identitetssökande. Alltså, det går ju inte så bra för vänsterpolitiken i Europa just nu. Högern har både begreppen och problemformuleringsprivilegiet, och de bränner alla broar de hinner. Inget annat än deras egen politik och deras egen analys är »realistiskt«.
Risken för en förvärrad kris är med andra ord uppenbar. Vänsterpartiet måste dels hitta ett sätt att hålla (i brist på ett bättre begrepp) miljömupparna borta tillräckligt länge för att formulera en ny analys och hitta nya former för sin organisation.
Idag bemannade jag bokcaféet Projektils bokbord under en konferens arrangerad av Vänsterpartiet i Uppsala. Eftersom dörrarna var öppna in till konferenshallen så kunde jag höra vad som sades. Mest lät det som en upprepning av allt som 00-talets eko/rättviserörelse handlade om: Argentina, kooperativ, kooperativ i Argentina, kooperativ i Sverige, kooperativ någon annanstans, överexploatering av naturresurser, kooperativ, småskalig produktion och »ekonomisk demokrati«. Affischen såg också ut, tja, som något miljöpartiet skulle ha kunnat hitta på, fast med de asfula gröna detaljerna utbytta mot asfula röda. Schysst, ni har plankat den grafiska profilen från det enda partiet utanför Alliansen som har en ännu fulare än ni! En stor del av mina semi-slumpmässiga sweeps bland besökarna sa mig att det också verkade vara miljöpartister som attraherades av konferensen: jag såg flera exemplar av maskrosen och hörde en person gå förbi och bekänna sig som varande miljöpartist. Men han skulle nog egentligen byta snart (underförstått: eftersom det gått upp för honom att miljöpartiet är ett populistiskt mjukliberalt parti). Här tänkte jag komma med en prognos. Miljöpartiet har tidigare varit ett snällparti. De har inte haft någon övergripande analys (d.v.s., de har helt enkelt gått på den svagt humanistiska världsuppfattning som är mest mainstream), utan mest riktat in sig på frågor som kan karaktäriseras som »snälla«. Man är för miljön (oklart hur dock), mot plågsamma djurförsök och den plågsamma djurindustrin, mot Israels ockupation av Gaza, för lite lagom oproblematisk feminism – och så vidare. Jag ska försöka säga detta utan de sedvanliga sexualiserade metaforerna, men ok: miljöpartiet diskuterar samarbete med Alliansen. Med andra ord: de drar definitivt höger ut. Detta innebär två saker för det politiska landskapet: Centerpartiet borde rimligen få ännu svårare att hävda sig som alliansens »gröna röst«. Miljöpartiets mer vänsterinriktade medlemmar kommer att känna igen sitt parti mindre och mindre. Med andra ord: det blir öven en massa (i brist på teknisk term) »miljömuppar« med viss vänsterinriktning. För dessa finns typ två alternativ om de vill fortsätta vara partipolitiskt engagerade: vänsterpartiet eller ett eget, nystartat parti. Att döma av det jag hörde och såg idag så finns en risk att vänsterpartiet kommer att få en massa ex-miljöpartister att ta hand om. Problemet med detta är att det kräver resurser att skola om nyankomna politiskt, och om de är för många finns istället en risk att det blir tvärtom: att de skolar om partiet. Vad som gör det här ännu mer problematiskt är att Vänsterpartiet just nu verkar (och det här är nästan helt och hållet baserat på mitt utifrånperspektiv) vara i ett identitetssökande. Alltså, det går ju inte så bra för vänsterpolitiken i Europa just nu. Högern har både begreppen och problemformuleringsprivilegiet, och de bränner alla broar de hinner. Inget annat än deras egen politik och deras egen analys är »realistiskt«. Risken för en förvärrad kris är med andra ord uppenbar. Vänsterpartiet måste dels hitta ett sätt att hålla (i brist på ett bättre begrepp) miljömupparna borta tillräckligt länge för att formulera en ny analys och hitta nya former för sin organisation.
Jag ser med glädje att erat projekt Bokcafé Projektil rullar på, förhoppningsvis får ni en lokal snart! Det var jättebra att ni var med i lördags. Ni gör någonting konstruktivt. Det blir grejt med en lokal där man under avspända former kan diskutera socialismen och relaterat.
Därför blir jag ledsen av det som skrivs ovan, och jag förstår inte hälften av vad som menas. Det luktar recensionism lång väg.
Identitetspolitk är att strida för minoriteters rättigheter. Fine. Men ekonomisk demokrati är raka motsatsen, det är att ta strid för majoritetens intressen. En demokratisering av produktionsmedlen, som ändå får sägas ha varit ett huvudtema på konferensen, är i allänhetens intresse.
S.k. miljömuppar, som förstår hållbarhetstänkandet, och är öppna för tankar om social rättvisa och mer ekonomisk demokrati på kapitalismens bekostnad, är mer än välkomna att samverka, och t.o.m. engagera sig i det Vänsterparti som jag gärna vill se. Naturligtvis är jag också oroad över Miljöpartiets flört med alliansen, men vi gjorde rätt som bjöd in riksdagsledamoten Annika Lillemets (MP). Det var en liten chansning som föll väl ut. Hennes föredrag var absolut kompatibelt med konferensens innehåll i övrigt.
Att ordet kooperativ nämndes mer än en gång ser jag som ett sundhetstecken. Främjande av personalkooperativ är en viktig del av ett främjande av ett framväxande socialistiskt samhälle. Hur hade ni tänkt att organisera bokcaféet, om inte som en ekonomisk förening?
Med hopp om en konstruktiv dialog, Florre