I natt hade jag en Stockholmsdröm igen. Det är något mellanting mellan en faktisk mardröm och en vanlig, konstig dröm. Skillnaden är att skräcken som normalt är närvarande i mardrömmar saknas, och i dessa drömmar ersätts med en pockande känsla av tja, stress. Min mor skulle garanterat kalla det för en stressdröm, men jag har intrycket av att det i och för sig är vad hon kallar alla sina drömmar.

Alla mina Stockholmsdrömmar går ut på att jag ska ta mig från en plats till en annan, mycket som det brukar vara i vaket tillstånd. Utgångsplatsen är ofta misstänkt lik Slussen, men andra faktorer varierar. Återkommande teman är att allt är grått, sikten är begränsad av stora hus som flyter samman till en dimma, och att stadsplaneringen är kaotisk för att säga det minsta. Mycket, eh, som det brukar vara i vaket tillstånd.

Det är alltid svårt att hitta dit jag ska, och det är alltid bråttom. Gångvägar finns knappt, och när de finns så avbryts de ständigt och oförutsett av hinder: ofta byggnader, men ännu oftare av helt livsfarliga bilvägar som bara en galning hade kunnat planera. Mina drömmars Stockholm är byggt för bilister – ungefär som den riktiga staden.

Ett annat återkommande hinder är vatten. Och då är det inte frågan om vackra böljor utan snarare om en blygrå, sjuklig sörja som påminner om det livsfarliga vattnet i gamla plattformsspel, en sörja som får en att undra om det verkligen är kärlek som kännetecknar Mälarens relation till havet. Troligen finns det diffusa toxiner inblandade, bland de kringflytande plastpåsarna och det andra svårdefinierade avfallet. Möjligen även lik, någonstans där nere.

I natt plaskade jag omkring i detta vatten, det var i en grund konstruktion som mycket påminner om en fontän eller en låg bassäng. Jag försökte desperat komma över till andra sidan innan de möjligen elektriska och troligen människoätande ålarna som bodde i fontänen/bassängen hann ikapp mig. Men givetvis var vattnet oerhört trögt, sådär som det alltid är i mardrömmar. Någonstans fanns det också en oerhört härvig väghärva, som var misstänkt lik Slussens ovansida. Jag kan inte minnas att jag forcerade något av dessa två hinder innan jag vaknade.

I det senaste numret av Brand diskuteras Stockholm i en kortare text på en av de första sidorna. Staden beskrivs som »en stjärna som långsamt slocknar inifrån«, och jag skulle säga att det är oerhört träffande. Det är omöjligt att få något gjort på mindre än en halvtimme i Stockholm, eftersom det är så stora utrymmen och så mycket krånglig trafik mellan de olika platser man kan tänkas vilja ta sig till. Och större delen av innerstaden består av likadana affärer om och om igen, så att man måste förflytta sig relativt långa sträckor för att ta sig mellan de platser man vill till. I värsta fall måste man dessutom åka tunnelbana, vilken är långsam, dåligt underhållen och full av långsamma spärr- och biljettköer.

Kort sagt: Stockholm är en värdelös stad, och det är ändå innan jag har nämnt hur bostadsområdena är planerade och hur bostadsmarknaden fungerar.

I natt hade jag en Stockholmsdröm igen. Det är något mellanting mellan en faktisk mardröm och en vanlig, konstig dröm. Skillnaden är att skräcken som normalt är närvarande i mardrömmar saknas, och i dessa drömmar ersätts med en pockande känsla av tja, stress. Min mor skulle garanterat kalla det för en stressdröm, men jag har intrycket av att det i och för sig är vad hon kallar alla sina drömmar. Alla mina Stockholmsdrömmar går ut på att jag ska ta mig från en plats till en annan, mycket som det brukar vara i vaket tillstånd. Utgångsplatsen är ofta misstänkt lik Slussen, men andra faktorer varierar. Återkommande teman är att allt är grått, sikten är begränsad av stora hus som flyter samman till en dimma, och att stadsplaneringen är kaotisk för att säga det minsta. Mycket, eh, som det brukar vara i vaket tillstånd. Det är alltid svårt att hitta dit jag ska, och det är alltid bråttom. Gångvägar finns knappt, och när de finns så avbryts de ständigt och oförutsett av hinder: ofta byggnader, men ännu oftare av helt livsfarliga bilvägar som bara en galning hade kunnat planera. Mina drömmars Stockholm är byggt för bilister – ungefär som den riktiga staden. Ett annat återkommande hinder är vatten. Och då är det inte frågan om vackra böljor utan snarare om en blygrå, sjuklig sörja som påminner om det livsfarliga vattnet i gamla plattformsspel, en sörja som får en att undra om det verkligen är kärlek som kännetecknar Mälarens relation till havet. Troligen finns det diffusa toxiner inblandade, bland de kringflytande plastpåsarna och det andra svårdefinierade avfallet. Möjligen även lik, någonstans där nere. I natt plaskade jag omkring i detta vatten, det var i en grund konstruktion som mycket påminner om en fontän eller en låg bassäng. Jag försökte desperat komma över till andra sidan innan de möjligen elektriska och troligen människoätande ålarna som bodde i fontänen/bassängen hann ikapp mig. Men givetvis var vattnet oerhört trögt, sådär som det alltid är i mardrömmar. Någonstans fanns det också en oerhört härvig väghärva, som var misstänkt lik Slussens ovansida. Jag kan inte minnas att jag forcerade något av dessa två hinder innan jag vaknade. I det senaste numret av Brand diskuteras Stockholm i en kortare text på en av de första sidorna. Staden beskrivs som »en stjärna som långsamt slocknar inifrån«, och jag skulle säga att det är oerhört träffande. Det är omöjligt att få något gjort på mindre än en halvtimme i Stockholm, eftersom det är så stora utrymmen och så mycket krånglig trafik mellan de olika platser man kan tänkas vilja ta sig till. Och större delen av innerstaden består av likadana affärer om och om igen, så att man måste förflytta sig relativt långa sträckor för att ta sig mellan de platser man vill till. I värsta fall måste man dessutom åka tunnelbana, vilken är långsam, dåligt underhållen och full av långsamma spärr- och biljettköer. Kort sagt: Stockholm är en värdelös stad, och det är ändå innan jag har nämnt hur bostadsområdena är planerade och hur bostadsmarknaden fungerar.