För ungefär ett år sedan spenderade jag min första valborg i Uppsala. Överallt annars så betyder valborg att barnfamiljer tittar på brasor och högstadieungdomar super så att de spyr i buskarna, eller det är åtminstone så jag har förstått det.

Men Uppsala är annorlunda. Uppsala är en studentstad, vilket innebär att en stor del av befolkningen består av de facto alkoholister. Detta gör att staden från och med fredag (»kvalborg«) eftermiddag till och med söndag (första maj) morgon förvandlas till ett slagfält. Plötsligt driver det runt fulla, skrålande människor över hela staden – klockan tio en lördagsmorgon.

Värst är koncentrationen i parkerna, där de fulla människorna konvergerar för att supa, skräna, hänga bland filtar och hälla öl över varandra. I detta gytter uppstår också en hastigt sammankopplad kommunal- och ekonomisk infrastruktur i form av bajamajor, glasåtervinningsbubblor och containrar (av vilka de två senare ingen använder) respektive korvförsäljare och godisstånd.

Tidigare idag, på eftermiddagen, tänkte jag att jag skulle gå »och titta på zombierna«. Skratta lite åt de vansinniga fulla människorna. Men ganska fort fastnade skrattet i halsen. Några få klungor av packade, skränande idioter en kväll kan vara roligt – ha ha, de har frätt bort hjärnan haha – men när de fyller horisonten så långt man kan se åt alla håll, då antar det hela episka proportioner. Synen är awesome i ordets sämsta bemärkelse.

Och när man står där mitt bland människor med teknologoveraller och ballonger i form av penisar och ser folk vingla fram i gyttret av människor, över den flera decimeter tjocka hinnan av krossat glas, söndertrampade ölburkar och plastglas och nyligen borttappade flaskor och hör kakafonin av människor som sluddrar och skriker för att överrösta varandra – då träffas man av insikten som ett expresståg i ansiktet. Det här är resten av mänskligheten. Det är inte roligt. Det går inte att distansera sig. Man vill bara gå hem och gömma sig under en filt och gråta.

Man kan inte undkomma detta gigantiskt kollektiva vansinne. Det är värre än krig, för krig har åtminstone orsaker: hämnd, girighet eller något annat. Men detta är per definition befriat från mening. Det är bara »kul«.

När jag besökte parken igen nu när det blivit mörkt och inte så lite kallt så var den i stort sett övergiven – och förvandlad till en soptipp, med ett i princip heltäckande lager av mellan en kvarts till en halv meter sopor. Bredvid vägen stod ett hörn från en vinklad soffa kvarglömt.

Och jag tänker att fuck this shit, jag flyttar till rymden och så kan ni dra åt helvete.

För ungefär ett år sedan spenderade jag min första valborg i Uppsala. Överallt annars så betyder valborg att barnfamiljer tittar på brasor och högstadieungdomar super så att de spyr i buskarna, eller det är åtminstone så jag har förstått det. Men Uppsala är annorlunda. Uppsala är en studentstad, vilket innebär att en stor del av befolkningen består av de facto alkoholister. Detta gör att staden från och med fredag (»kvalborg«) eftermiddag till och med söndag (första maj) morgon förvandlas till ett slagfält. Plötsligt driver det runt fulla, skrålande människor över hela staden – klockan tio en lördagsmorgon. Värst är koncentrationen i parkerna, där de fulla människorna konvergerar för att supa, skräna, hänga bland filtar och hälla öl över varandra. I detta gytter uppstår också en hastigt sammankopplad kommunal- och ekonomisk infrastruktur i form av bajamajor, glasåtervinningsbubblor och containrar (av vilka de två senare ingen använder) respektive korvförsäljare och godisstånd. Tidigare idag, på eftermiddagen, tänkte jag att jag skulle gå »och titta på zombierna«. Skratta lite åt de vansinniga fulla människorna. Men ganska fort fastnade skrattet i halsen. Några få klungor av packade, skränande idioter en kväll kan vara roligt – ha ha, de har frätt bort hjärnan haha – men när de fyller horisonten så långt man kan se åt alla håll, då antar det hela episka proportioner. Synen är awesome i ordets sämsta bemärkelse. Och när man står där mitt bland människor med teknologoveraller och ballonger i form av penisar och ser folk vingla fram i gyttret av människor, över den flera decimeter tjocka hinnan av krossat glas, söndertrampade ölburkar och plastglas och nyligen borttappade flaskor och hör kakafonin av människor som sluddrar och skriker för att överrösta varandra – då träffas man av insikten som ett expresståg i ansiktet. Det här är resten av mänskligheten. Det är inte roligt. Det går inte att distansera sig. Man vill bara gå hem och gömma sig under en filt och gråta. Man kan inte undkomma detta gigantiskt kollektiva vansinne. Det är värre än krig, för krig har åtminstone orsaker: hämnd, girighet eller något annat. Men detta är per definition befriat från mening. Det är bara »kul«. När jag besökte parken igen nu när det blivit mörkt och inte så lite kallt så var den i stort sett övergiven – och förvandlad till en soptipp, med ett i princip heltäckande lager av mellan en kvarts till en halv meter sopor. Bredvid vägen stod ett hörn från en vinklad soffa kvarglömt. Och jag tänker att fuck this shit, jag flyttar till rymden och så kan ni dra åt helvete.