I den här textserien kommer jag att kritisera telefonens position som samhällets centrala kommunikationsmedel. Jag kommer att angripa frågan från tre håll: ett grundläggande som rör hastigheter och synkronicitet, ett om teknikens möjlighet till utveckling och sist ett om hur marknaden för telefoner fungerar. Dessutom kommer jag (sist) i ett separat inlägg att lansera begreppet forcerad fjärrnärvaro för att diskutera hur vi genom telefonerna tvingas jobba gratis.
I alla avsnitt kommer jag att huvudsakligen diskutera mobiltelefoner. Det beror dels på att jag inte känner någon som inte använder mobiltelefon, och mycket få som över huvud taget har fast telefon (jag har inte heller någon), dels på att det är ganska uppenbart att fast telefoni är på väg bort, inte minst genom 3s kampanj mot den. Mobiltelefonen har helt enkelt tagit över den fasta telefonens roll. Trots detta vill jag hävda att de flesta av mina argument – framförallt i den första delen – även gäller fast telefon.
(a)Synkron kommunikation
Det är fruktbart att skilja på åtminstone två (extrema) hastigheter på kommunikation som jag kommer att kalla för synkron- respektive asynkron kommunikation. Skillnaden mellan dem är frekvensen för överföring mellan sändare och mottagare. Egentligen är det alltså inte en artskillnad mellan dem, utan en gradskillnad, men av olika anledningar (begränsningar för vår egen databehandlingskapacitet?) så framträder de för oss som artskillnader.
Synkron kommunikation är till exempel att prata med någon, eller att kommunicera med telefon: informationen överförs såvitt vi kan avgöra omedelbart, utan fördröjning. Exempel på asynkron kommunikation är däremot e-post eller (mer extremt) vanlig snigelpost.
Skillnaden är både teknisk (telefonsignalen anländer till den vi pratar med så fort att vi tycker att det sker omedelbart, medan brevet tar flera dagar) och social (det finns en förväntning på att vi svarar omedelbart eller i varje fall inom några sekunder på tilltal i telefon, medan det ofta är accepterat att vänta i flera veckor med att svara på ett brev).
Utöver dessa två nivåer på synkronitet så är förstås andra former av kommunikation tänkbar, som tillåter variabel synkronitet, till exempel chatt (som kan ha både väldigt kort fördröjning och väldigt lång), mikrobloggar och så vidare, men telefonkommunikation är i regel alltid synkron och epost är i regel alltid asynkron.
Den viktigaste konsekvensen av telefonsamtalets synkronitet är att kommunikationen sker precis samtidigt för båda parterna: jag måste ringa och boka tid när vårdcentralen eller supportavdelningen är öppen, och inte när det passar mig bäst.
Strömmande- och stelnad information
Samtidigheten får också en väldigt viktig konsekvens, och det är att telefonkommunikationen är strömmande, eller med andra ord att hela budskapet inte är känt för mig. Det finns ingen möjlighet för någon av parterna att veta när telefonsamtalet kommer att ta slut eller vad det kommer att innehålla för det har inte inträffat ännu, i skarp kontrast till asynkron kommunikation, som i någon mån är färdig och stelnad när den anländer.
Just denna strömkvalité omöjliggör effektivt alla former av multitasking genom kontextbyte. Om jag är mitt i att läsa ett epostmeddelande så kan jag lätt gå iväg och koka te, för att sedan fortsätta där jag slutade. Detta är effektivt omöjligt i ett telefonsamtal, eftersom tiden är en faktor. Förutom att det är tråkigt för den jag pratar med att vänta medan jag kokar te så har vårt samtal ändå så att säga anlänt längre ner i strömmen i och med att tid har gått: för ett epostmeddelande står tiden stilla.
Så telefonsamtal medför inte bara ett krav på att båda parter ringer samtidigt, det kräver också att båda parter inte gör något annat under samtalets gång, samtidigt som det innebär en osäkerhet inför hur länge samtalet kommer att vara.
För att avhjälpa detta tvingas vi stå ut med röstbrevlådor, men det är en värdelös lösning, eftersom det ger oss (nästan) alla nackdelar med telefon (svårigheten att maskinläsa informationen bl.a.) och ingen av fördelarna.
Tidskomplexitetsanalys för mottagare och sändare under synkron- respektive asynkron kommunikation
En sista faktor tänkte jag diskutera i den här delen, och det är en jämförelse av den ansträngning (tid) som krävs av sändare respektive mottagare. För telefon är det en enkel diskussion: den är (ungefär) symmetrisk eftersom all kommunikation sker samtidigt. Symmetrisk och linjär, eftersom tiden ökar linjärt (lika mycket hela tiden).
Asynkron kommunikation genom epost däremot är mer komplext. Här finns en assymetri även i ansträngning: det går fortare att läsa ett mail än att skriva det, eftersom man kan sökläsa. Det faktum att längd- och innehåll är känt redan från början gör också att mottagaren kan fatta beslut om hur den ska förhålla sig till mailet som vore omöjligt över telefon. Det är inte möjligt för mig att veta att min mamma kommer att ringa och hålla en utläggning om sin pelargonodling i tre timmar när jag först lyfter luren, utan det är något jag (tyvärr) blir varse under samtalets gång, medan jag istället hade kunnat skumläsa ett mail om samma sak och ändå kunnat ge ett lika bra svar.
Det är denna situation som leder till fenomenet telefonköer: tjänster centraliseras i företag, vilket innebär begränsade och centraliserade resurser (de har ett begränsat antal som sitter i telefon), men de anslutande/uppringande är distribuerade, och multiplikation ger enorma tal. Om femtio personer sammanlagt vill ta upp tre minuters tid av ett företag så innebär det ett sammanlagt samtal på 150 minuter.
Betyder det här att telefonsamtal alltid är innefektiva och att vi bör undvika synkron kommunikation? Givetvis inte, det finns tillfällen då samtidigheten är central, och det är framförallt om utfallet av kommunikationen är okänd i förväg, d.v.s. om man behöver resonera sig fram till något exempelvis, och där det behövs en kort frekvens på meddelandena. Vägbeskrivningar eller i stort sett vilken annan spatial instruktion som helst (som är ett upprepat mönster av »var är du?« -»här« -»gör såhär« om och om igen). Men detta är verkligen inte typfallet för samhällelig kommunikation vågar jag påstå, och verkligen inte så vanligt att det motiverar telefonens särställning.