I takt med att valdagen närmar sig börjar valrörelsen mer och mer likna en fars, och det är ändå efter att CUFs helt obegripliga clownkampanj verkar ha blåst över. Centerpartiet visar upp sina politiker utklädda till antingen superhjältar eller superskurkar (det är lite svårt att avgöra), med fladdrande giftgrön cape och texten »Vi vänder inte kappan efter vinden«. Problemet är bara att dels vänder sig capen på bilden uppenbarligen efter vinden, och dels så innehar centern möjligen världsrekordet i politiskt kappvändande.
Som om det inte vore nog så kan man dessutom lite längre bort på samma gata beskåda en reklampelare från Moderaterna (som fortfarande hävdar att de är nya!), där de hävdar att semestern är ännu en anledning att fler borde jobba. Eh, vaddå, så det som är bra med att jobba är att man…ibland slipper?
Demokratern…förlåt, »de rödgröna« kontrar med affischer som ser ut som omslaget till någon av Gudfadern-filmerna, och reklam i tidningen där de kommer gående på en tågperrong, ungefär som i en reklamfilm för ett visst norskt herrklädsföretag, och ser så välstylade och retuscherade ut att de påminner om seriefigurer. Försiktigt gömt under bilden är en lista på de mest futtiga och anspråkslösa politiska förslag man kan tänka sig.
Av detta kan man åtminstone dra en slutsats (förutom att de två partiernas anlitade reklamfirmor båda två måste vara helt värdelösa), nämligen att politiken nästan helt lyser med sin frånvaro i den så kallade valrörelsen. Istället diskuteras allt möjligt annat — samarbetsförmåga, bröstpumpar och gud vet allt.
Genom medialinsen förvrids allt till ett jättelikt melodifestivalenliknande spektakel, där någon ska bli arg på någon, någon bli bortröstad och någon få åka till EU-parlamentet, allt mot en bakgrund av sliskig, slätstruken och totalt intetsägande musik som har för lite karaktär för att varesig bli hatad eller älskad. Och precis som i melodifestivalen kan man konstatera en sak med säkerhet: fel parti kommer att vinna. Om det inte var uppenbart innan så blev det uppenbart när alla partier började tjata om »jobben«.
Detta eldas aktivt under av kvällspressens löpsedlar, med sina ständiga budskap om att »så mycket får du i plånboken om parti Y vinner!«. En vän utbrast indignerat när vi gick förbi dem att »vad ska man med gemensam politik till om alla ändå bara bryr sig om hur mycket de får i sin egen plånbok?«, och det ligger verkligen något i det.
Men det finns ändå en relevant skillnad mellan valet och andra jippon, nämligen att utfallet faktiskt gör en skillnad. Inte jättestor, men ändå betydande. Vi lär ju inte få en jämnt bemannad vård, massivt utbyggd spårtrafik, skatt på flygbränsle eller sex timmars arbetsdag, men vi kanske kan slippa att få en motorväg till helvetet, ännu mer segregerad vård och ännu mer privatiseringar.
Samtidigt pågår det så mycket mer intressant kamp alla andra dagar, som till exempel den segdragna fackliga konflikten mot Berns i allmänhet och mot bemanningsföretag i synnerhet. Denna kamp har ännu inte tagit sig till parlamentariska nivåer, men mycket tyder på att den måste dit. Och för att politikerna ens ska ta i den måste vi pressa dem. Hårt.
Arbetet med att återskapa arbetarrörelsen tar inte slut den 19:e, det pågår kontinuerligt. Liksom de fackliga konflikterna och alla andra kamper, dolda som öppna. Och de är tusen gånger viktigare och tusen gånger mer intressanta än det idiotiska mediaspektakel som vi just nu befinner oss i.
I takt med att valdagen närmar sig börjar valrörelsen mer och mer likna en fars, och det är ändå efter att CUFs helt obegripliga clownkampanj verkar ha blåst över. Centerpartiet visar upp sina politiker utklädda till antingen superhjältar eller superskurkar (det är lite svårt att avgöra), med fladdrande giftgrön cape och texten »Vi vänder inte kappan efter vinden«. Problemet är bara att dels vänder sig capen på bilden uppenbarligen efter vinden, och dels så innehar centern möjligen världsrekordet i politiskt kappvändande.
Som om det inte vore nog så kan man dessutom lite längre bort på samma gata beskåda en reklampelare från Moderaterna (som fortfarande hävdar att de är nya!), där de hävdar att semestern är ännu en anledning att fler borde jobba. Eh, vaddå, så det som är bra med att jobba är att man…ibland slipper?
Demokratern…förlåt, »de rödgröna« kontrar med affischer som ser ut som omslaget till någon av Gudfadern-filmerna, och reklam i tidningen där de kommer gående på en tågperrong, ungefär som i en reklamfilm för ett visst norskt herrklädsföretag, och ser så välstylade och retuscherade ut att de påminner om seriefigurer. Försiktigt gömt under bilden är en lista på de mest futtiga och anspråkslösa politiska förslag man kan tänka sig.
Av detta kan man åtminstone dra en slutsats (förutom att de två partiernas anlitade reklamfirmor båda två måste vara helt värdelösa), nämligen att politiken nästan helt lyser med sin frånvaro i den så kallade valrörelsen. Istället diskuteras allt möjligt annat -- samarbetsförmåga, bröstpumpar och gud vet allt.
Genom medialinsen förvrids allt till ett jättelikt melodifestivalenliknande spektakel, där någon ska bli arg på någon, någon bli bortröstad och någon få åka till EU-parlamentet, allt mot en bakgrund av sliskig, slätstruken och totalt intetsägande musik som har för lite karaktär för att varesig bli hatad eller älskad. Och precis som i melodifestivalen kan man konstatera en sak med säkerhet: fel parti kommer att vinna. Om det inte var uppenbart innan så blev det uppenbart när alla partier började tjata om »jobben«.
Detta eldas aktivt under av kvällspressens löpsedlar, med sina ständiga budskap om att »så mycket får du i plånboken om parti Y vinner!«. En vän utbrast indignerat när vi gick förbi dem att »vad ska man med gemensam politik till om alla ändå bara bryr sig om hur mycket de får i sin egen plånbok?«, och det ligger verkligen något i det.
Men det finns ändå en relevant skillnad mellan valet och andra jippon, nämligen att utfallet faktiskt gör en skillnad. Inte jättestor, men ändå betydande. Vi lär ju inte få en jämnt bemannad vård, massivt utbyggd spårtrafik, skatt på flygbränsle eller sex timmars arbetsdag, men vi kanske kan slippa att få en motorväg till helvetet, ännu mer segregerad vård och ännu mer privatiseringar.
Samtidigt pågår det så mycket mer intressant kamp alla andra dagar, som till exempel den segdragna fackliga konflikten mot Berns i allmänhet och mot bemanningsföretag i synnerhet. Denna kamp har ännu inte tagit sig till parlamentariska nivåer, men mycket tyder på att den måste dit. Och för att politikerna ens ska ta i den måste vi pressa dem. Hårt.
Arbetet med att återskapa arbetarrörelsen tar inte slut den 19:e, det pågår kontinuerligt. Liksom de fackliga konflikterna och alla andra kamper, dolda som öppna. Och de är tusen gånger viktigare och tusen gånger mer intressanta än det idiotiska mediaspektakel som vi just nu befinner oss i.
Jag och Johan pratade om att starta upp CMS Uppsala efter valet.
Jag funderar på att samla ihop lite folk inför nästa val, och natten efter att alla valaffischer satts upp starta en tävling som går ut på att helt sonika plocka ned all denna reklam igen. Den är ful, den är onödig, den skräpar ned. Intresserad? :)
konaya: Jag vet inte hur mycket skitful Muf-propaganda jag har rivit ner redan. Job: Vad är CMS? Centrum för marxistiska studier? Alltså är mer marxism (eller teori överhuvudtaget) verkligen vad som behövs?
Jag behöver teori.
Alltså problemet känns inte som att det finns för lite teori eller för lite praktik — det finns både och i överflöd, problemet är ju att de typ aldrig är på samma ställe, åtminstone som jag upplever det. Vilket leder till att det blir teori som är helt ointressant och praktik som inte passar in i ett större sammanhang.
Albin: Precis. Tänk att göra en liten tävling av det (med äran som första pris) och utveckla det till ett nationellt fenomen! Vi skulle bli av med all värdelös politisk reklam OCH slå ett slag för naturen.