Jag har funderat en del på det här med datorer och design, kanske framförallt på hur Apples datorer är snygga och häftiga ungefär så länge som de säljs, och sen blir otroligt fula. Det säger något om den hype som är bakom; Apples datorer har, per definition, ett snyggt utseende. Men det är ju bara snyggt så länge det inte har ändrats.

På så sätt har Apple fått oss att gå från svart, matt plast till glansig vit som ser ut som någon slags pastisch på interiören i 2001: ett rymdäventyr, och nu senast borstad aluminium. Hur kommer man på idén? »Ja, vi gör vår bärbara dator i metall, så att den blir tung som ett as och typ livsfarlig för alla möbler«? Det finns dock en stor fördel som måste erkännas; Apples aluminiumdatorer och kanske framför allt de tunna tangentborden borde fungera otroligt bra för försvar när Zombieapokalypsen kommer.

Sen har jag funderat på den där kopplingen till 2001. Förutom den blanka plastdesignen som de delar, så finns det andra gemensamheter, t.ex. den FUD-drivna reklam Apple gjorde med HAL 9000 i samband med skräcken för millenniebuggen. Men trots denna film verkar HAL ändå ha varit en inspiration för Apple i deras människa-datorinteraktion. Vem kan inte tänka sig iTunes säga något i stil med »I’m sorry, Dave, I had to wipe your entire music library from your DAP because you synced it with a copy of iTunes that did not have that music«?

Fast nu har Apple fått konkurrens i sitt HAL-impersonerande från ett välkänt sökmotorföretag. Eller är det bara jag som tycker att Chromes logga är kusligt lik HALs öga, men med några fler färger? HALs personlighet som mystisk, nästan gudalik och kontrollerande passar dessutom Google som handen i hansken. Jag är säker på att HAL någonstans bland sångerna om tekannor kommer ihåg uppmaningen att »don’t be evil«.

Nej, jag vill inte ha en designad dator. Inte en accessoar och inte en heminredningsdetal, utan ett arbetsredskap. Jag vill ha en blåvit konsum-dator. Datorn Dator, inte Super ultra power brick X2. Den dator jag tänker mig har konstruerats av ingenjörer, som precis när de spenderat budgeten med att designa den perfekta arbetsstationen med avseende på hårdvara, kylning, ergonomi och materialåtkomst plötsligt inser att just det, vi behöver ju ett skal också. En dator som är till för att användas, istället för att skryta för kompisarna med.

Inte bara för att jag tänker använda den (förstås), utan för att det är snyggt. Och, vilket är mer viktigt, det är snyggt länge. Det är i såna här lägen jag önskar att Sovjet fortfarande fanns. Det hade varit underbart att se deras tolkning av laptopen.

Min nuvarande approximering av mitt datorideal är en sju år gammal Thinkpad (ok, minus för det genomtöntiga namnet, jag brukar kalla den för »stinkpad«), från innan Lenovo tog över och spårade ur designen totalt. En T42 för att vara exakt. Den är nog en av de snyggaste datorer jag sett. Den är matt svart. Och fyrkantig. Hela datorn är liksom ett enda rätblock som någon har sågat i lite snett för att den ska gå att fälla ihop också. Inga rundade hörn, och framförallt inget som glänser.

Sen har den givetvis andra fördelar också. T.ex. fungerar den fortfarande efter sju år, medan jag har grannar och bekanta vars datorer redan nu börjar dö totalt efter bara två-tre år. Sen är den hyfsat mångsidig också; jag tar t.ex. ersatt den optiska enheten (seriöst, vad ska man med den till? Titta på DVD eller?) med en välbehövlig hårddisk.

Men den har givetvis sina brister också, kanske främst att hårdvaran i den är just sju år gammal, vilket kanske märks mest på skärmen, som förutom att den inte är widescreen är sämre än mer moderna. Men alla moderna datorer är ju så förtvivlat fula, så jag antar att jag får hitta någon som jag kan bygga in i min gamla Stinkpads låda.

Jag har funderat en del på det här med datorer och design, kanske framförallt på hur Apples datorer är snygga och häftiga ungefär så länge som de säljs, och sen blir otroligt fula. Det säger något om den hype som är bakom; Apples datorer har, per definition, ett snyggt utseende. Men det är ju ...