OBS! Den här texten är blixtpublicerad med mina mått mätt — jag publicerade kort efter att jag skrev den, och utan att tvinga någon att testläsa den först. Därför kan den vara sämre än mina andra texter på ett, flera eller alla sätt. Men det kändes relevant att skynda.

Den senaste stormen i sektden utomparlamentariska vänsterns vattenglas tycks gälla det nya ledarskapet på SACs tidning Arbetaren. I en debattartikel på Aftonbladet skriver flera f.d. Arbetaren-arbetare (höhö) att de hoppar av i protest mot förändringarna (det verkar dock råda en viss oklarhet angående hur mycket de har med tidningen att göra egentligen). Andra jubar av lycka.

Först och främst behöver det göras klart att det är uppenbart att det finns två olika nivåer av förändringar. Dels är det förändringar av tidningens innehåll, och dels är det förändringar i tidningens redaktionella arbete; chefredaktörens ledarstil, arbetsmiljön o.s.v.

Debattartikelskribenterna tycks–medvetet eller omedvetet–blanda ihop de olika frågorna, och beskriva det som att tidningen utgjort »ett andningshål« för dem, där de har fått »skriva friare än någon annanstans«, och mena att »Det [det förändrade ledarsättet] går hand i hand med en ny syn på vad tidningen ska innehålla«.

En tidnings primära syfte måste ändå vara att förse läsarna med något, inte att erbjuda skribenterna obegränsad frihet. Om man är ute efter att fritt kunna publicera sina åsikter utan att ta hänsyn till ett angivet ämne gör man nog klokast i att blogga istället.

Utöver diskussionen om vad meningen med en tidning är så tar debattartikeln även upp vad meningen med tidningen Arbetaren skulle kunna vara. Den talar om att »[e]n viktig del av dagens svenska klimatrörelse har bokstavligen sitt ursprung på Arbetarens redaktion« och att:

Arbetaren har varit en tidning som lockat till sig fria vänstersinnen, människor som skrivit om allt från sexualpolitik till konflikterna i Mellanöstern, med röster som burit ut i den svenska samhällsdebatten. Tidningen har varit berömd som en oas och en frizon. […] Utan Arbetarens fria pressröst skulle svensk vänster helt enkelt ha varit fattigare.

Måste det vara så att just Arbetaren ska ta upp alla dessa ämnen? Är det ens meningen att det ska vara någon slags kulturtidskrift eller akademiskt analysorgan? Är det Arbetarens uppgift att berika debatten? Och vilken »vänster« är det de pratar om?

Något senare, och med en glidande övergång, börjar de prata om Petterssons ledarskap:

Det är en historia om ett häpnadsväckande auktoritärt ledarskap, om personal som körs över, om fackrepresentanter som tagits på enskilda samtal för att avhyvlas av chefen, om en rad andra uttryck för ett ledarskap som rimmar sällsynt illa med syndikalistiska ideal […] Redaktionsmedlemmar som velat diskutera tidningens innehåll har trakasserats. Arbetsledningen har blivit strikt hierarkisk: Arbetaren drivs nu på ett sätt som skulle få det att vattnas i munnen på landets allra mest reaktionära managementkonsulter.

Det låter ju inte alls bra, minst sagt. Men medan maktstrukturer kan vara mer eller mindre uttalade och mer eller mindre tydliga så finns det bara en tidning. Hur auktoritär chefredaktörens ledarstil är har inget med innehållet eller tidningens uppdrag att göra!

När man fortsätter läsa märker man ganska fort var skon tycks ha klämt mest:

Men när de nyckelrader i tidningspolicyn som sade att Arbetaren ska vara ”en fri och oberoende pressröst” ströks anade flera av oss oråd.

Kom igen. »Fri och oberoende«, vad är ni? Liberaler? Ni skriver i en politiskt agerande organisations tidning och tycker att den ska vara »oberoende«? Är någon oberoende, ens om de skulle ha en magisk guldgruva som försåg dem med resurser? Är det ens intressant att låtsas vara det?

Artikeln är så full av värdeladdade ord och begrepp att den nästan blir en trollhandling. Det talas menande om att »luften blir unken när fönstren stängs«, och drösvis med symbolik matas in. Att artikeln är publicerad i Aftonbladet, som inte har något med Arbetaren att göra, den skarpa värdeladdningen och alla (många av dem orelaterade) underskrivna namn, staplade i botten som ammunition, talar sitt tydliga språk: det här är inte en artikel som är ute efter att förändra något överhuvudtaget. Den är en ren krigshandling.

OBS! Den här texten är blixtpublicerad med mina mått mätt -- jag publicerade kort efter att jag skrev den, och utan att tvinga någon att testläsa den först. Därför kan den vara sämre än mina andra texter på ett, flera eller alla sätt. Men det kändes relevant att skynda. Den senaste stormen i sektden utomparlamentariska vänsterns vattenglas tycks gälla det nya ledarskapet på SACs tidning Arbetaren. I en debattartikel på Aftonbladet skriver flera f.d. Arbetaren-arbetare (höhö) att de hoppar av i protest mot förändringarna (det verkar dock råda en viss oklarhet angående hur mycket de har med tidningen att göra egentligen). Andra jubar av lycka. Först och främst behöver det göras klart att det är uppenbart att det finns två olika nivåer av förändringar. Dels är det förändringar av tidningens innehåll, och dels är det förändringar i tidningens redaktionella arbete; chefredaktörens ledarstil, arbetsmiljön o.s.v. Debattartikelskribenterna tycks--medvetet eller omedvetet--blanda ihop de olika frågorna, och beskriva det som att tidningen utgjort »ett andningshål« för dem, där de har fått »skriva friare än någon annanstans«, och mena att »Det [det förändrade ledarsättet] går hand i hand med en ny syn på vad tidningen ska innehålla«. En tidnings primära syfte måste ändå vara att förse läsarna med något, inte att erbjuda skribenterna obegränsad frihet. Om man är ute efter att fritt kunna publicera sina åsikter utan att ta hänsyn till ett angivet ämne gör man nog klokast i att blogga istället. Utöver diskussionen om vad meningen med en tidning är så tar debattartikeln även upp vad meningen med tidningen Arbetaren skulle kunna vara. Den talar om att »[e]n viktig del av dagens svenska klimatrörelse har bokstavligen sitt ursprung på Arbetarens redaktion« och att: Arbetaren har varit en tidning som lockat till sig fria vänstersinnen, människor som skrivit om allt från sexualpolitik till konflikterna i Mellanöstern, med röster som burit ut i den svenska samhällsdebatten. Tidningen har varit berömd som en oas och en frizon. […] Utan Arbetarens fria pressröst skulle svensk vänster helt enkelt ha varit fattigare. Måste det vara så att just Arbetaren ska ta upp alla dessa ämnen? Är det ens meningen att det ska vara någon slags kulturtidskrift eller akademiskt analysorgan? Är det Arbetarens uppgift att berika debatten? Och vilken »vänster« är det de pratar om? Något senare, och med en glidande övergång, börjar de prata om Petterssons ledarskap: Det är en historia om ett häpnadsväckande auktoritärt ledarskap, om personal som körs över, om fackrepresentanter som tagits på enskilda samtal för att avhyvlas av chefen, om en rad andra uttryck för ett ledarskap som rimmar sällsynt illa med syndikalistiska ideal […] Redaktionsmedlemmar som velat diskutera tidningens innehåll har trakasserats. Arbetsledningen har blivit strikt hierarkisk: Arbetaren drivs nu på ett sätt som skulle få det att vattnas i munnen på landets allra mest reaktionära managementkonsulter. Det låter ju inte alls bra, minst sagt. Men medan maktstrukturer kan vara mer eller mindre uttalade och mer eller mindre tydliga så finns det bara en tidning. Hur auktoritär chefredaktörens ledarstil är har inget med innehållet eller tidningens uppdrag att göra! När man fortsätter läsa märker man ganska fort var skon tycks ha klämt mest: Men när de nyckelrader i tidningspolicyn som sade att Arbetaren ska vara ”en fri och oberoende pressröst” ströks anade flera av oss oråd. Kom igen. »Fri och oberoende«, vad är ni? Liberaler? Ni skriver i en politiskt agerande organisations tidning och tycker att den ska vara »oberoende«? Är någon oberoende, ens om de skulle ha en magisk guldgruva som försåg dem med resurser? Är det ens intressant att låtsas vara det? Artikeln är så full av värdeladdade ord och begrepp att den nästan blir en trollhandling. Det talas menande om att »luften blir unken när fönstren stängs«, och drösvis med symbolik matas in. Att artikeln är publicerad i Aftonbladet, som inte har något med Arbetaren att göra, den skarpa värdeladdningen och alla (många av dem orelaterade) underskrivna namn, staplade i botten som ammunition, talar sitt tydliga språk: det här är inte en artikel som är ute efter att förändra något överhuvudtaget. Den är en ren krigshandling.