Det brinner i Aten igen; generalstrejk, kravaller och försök att storma parlamentsbyggnaden. Konflikten ligger nu runt införandet av ytterligare nedskärningar som villkor för lån från IMF, som uppenbarligen fortsätter den praktik som beskrivits i Naomi Kleins Chockdoktrinen.
Nyheten den här gången är att tre bankarbetare har brunnit inne. Det är egentligen den enda information vi kan lita på i nuläget. Media påstår att det var demonstranter som tände på, det är fullt möjligt att det var så. Andra pekar på att branden skulle ha startat på fjärde våningen, och att den kan ha orsakats av en tårgasgranat.
Möjligheten finns förstås också att det är en del i en spänningens taktik, och att det gjordes av fascister, inom eller utanför polisens regi, men det gränsar mot konspirationsteori.
På bloggen Occupied London gick en person som påstår sig ha jobbat på den nedbrända banken ut och menade att skulden åtminstone delvis måste tillskrivas arbetsköparen, som inte bara tvingat arbetarna med hot om avskedan att jobba trots strejken, utan som också underlåtit sig att se över alla former av brandsäkerhet och instruerat arbetarna att hålla dörrarna stängda:
The building in question has no fire safety mechanisms in place, neither planned nor installed ones – that is, it has no ceiling sprinklers, fire exits or fire hoses. There are only some portable fire extinguishers which, of course, cannot help in dealing with extensive fire in a building that is built with long-outdated security standards. No branch of Marfin bank has had any member of staff trained in dealing with fire, not even in the use of the few fire extinguishers. The management also uses the high costs of such training as a pretext and will not take even the most basic measures to protect its staff.
Vi kan förstås inte veta om denna person är vem han eller hon säger sig vara, men det låter verkligen inte som en otrolig historia. Det är uppenbart att ansvaret inte bara kan tillskrivas demonstranterna. I en kommentar på Libcoms artikel om branden skriver signaturen giannis om bankbrännarpraktiken vid grekiska demonstrationer:
It is a common practice in Greece to attack banks in marches. In a march that the anarchists participate, If the police isn’t defending a bank it is more than certain that it will be attacked and even burnt down. So when a big march is taking place all the banks close down and employees leave the place and if they don’t anarchists never start a fire. Such think happened in this situation. The bank was closed and there was nobody in. Alongside with the march a small group of black blockers was moving. When they reached the bank a guy shattered the front window, threw flammable liquid in and started a fire. What they didn’t know was that the bank had also offices in the same building and people were working in. The workers went on the windows and shouted people to stop the fire. People tried to put out the fire and go into the building out the doors were locked. Also the building didn’t have an emergency exit. Furthermore, a firetruck that arrived first had only a small ladder that couldn’t reach the upper windows and no information about the building or the number of people in it. All those things led to the tragic lose of three lives not by the fire but by suffocation.
Giannis noterar också hur polisen och staten omedelbart föll tillbaka på den klassiska taktiken att försöka göra skillnad på »onda« och »goda« demonstranter, för att få rörelsen att falla samman, och hur de omedelbart tillämpade massiva repressiva åtgärder.
Det är ännu oklart om taktiken kommer att fungera. När DNs korrespondent försökte applicera den misslyckas hon kapitalt:
Det stora flertalet demonstrerande uppträdde fredligt, ändå uttryckte flera personer viss förståelse för fåtalets våldsamma uppträdande. – Tycker du det här är våldsamt? Vet du vad regeringen har gjort mot oss, har du hört talas om det? Det kallar jag våldsamt. Problemet är inte vanliga människor, problemet är de politiska partierna, sade 28-årige Michael till Marianne Björklund
Det är mer än »en viss förståelse« skulle jag vilja påstå! Notera hur den intervjuade Michael vägrar acceptera korrespondentens problemformulering, och istället är mycket väl medveten om vem som är den egentliga fienden. Detta är ett uppenbart resultat av en bred rörelse med utrymme för olika nivåer av radikalitet och olika kampmetoder.
Samtidigt är det tydligt hur radikalitetsnivån börjar bli ohållbar. Ingen gillar att bli tårgasad, pepparsprejad eller slagen, och risken finns att våldet blir ett självändamål. Från kommentarerna på Libcom igen:
[…] since December the anarchist scene has been characterised by a mass quantitative increase and a critical qualitative leveling. As a result it is verging on the dangerous limits of what one could call “an unprincipled struggle” where violence has acquired an almost totemic dimension. That is not to say that there are no groups which have engaged critically with the issue of violence in the last year or so, but these efforts have been brushed aside as either too academic or too pacifist or whatever, and marginalised. The only thing that can save the anarchist scene in the eyes of the much wider social and labour movement in greece is at last some trace of self-criticism. Anarchists should develop a sense of public responsibility and realise the consequences of “playing war” on the backs of others. If the anarchist believe they are the vanguard of society that need give word to no one because they embody some historical necessity, they are no better than the Stalinists in the KKE.
Liknande tongångar kan höras i en forumtråd som diskuterar händelsen:
The macho militarism by certain groups within anarchist movement in Greece, which sees the revolution as being a series of ever-larger clashes with the police, is a dead end and will only divide the working class. We gain our strength from withdrawing our labour. The working class approach to the use of force is to set up picket lines in industrially significant locations (including, but not only, struck workplaces) and then use reasonable force to defend them when the bosses or the State attempt to break them up with force.
Jag tror att det är precis rätt tänkt. Det är extremt viktigt att militansen är ett medel bland andra, inte ett mål i sig, och att rörelsen håller ihop. Kravaller och framförallt protester är, i de flesta fall, reaktiva. Ockupationer av arbetsplatser kan erbjuda en väg framåt som inte kräver att man behöver böna och be (eller hota!) en högre makt om hjälp — varken med demonstrationer eller röstsedlar.