Bilden kommer från internetklassikern »Sagan om de bannlysta«, en humoristiskt dubbad version av Sagan om Ringen. Kudos till Hed för att ha kommit med idén att använda denna replik.
Den kanske största skillnaden mellan mig och nästan alla piratpartister jag har pratat med är hur vi definierar frihet. Jag tror att det kan vara intressant att göra en jämförelse för alla inblandade parter, och därför väljer jag att gå i polemik med Etu i frågan. Vi håller med varandra om allt möjligt (fri programvara t.ex.), men uppenbarligen på olika grunder.
I typisk liberal tradition1 pratar E. mest om negativa friheter; frihet från övervakning och andra kränkningar av individen o.s.v. Han inleder t.o.m. med att slå fast att:
För att kunna vara fri och leva fritt så måste det finnas ett skydd som gör att all information om dig inte sprids okontrollerat till aktörer som myndigheter, företag eller andra personer.
Ofta återkommer han till kontroll. Frihet innebär bl.a. att »[…] alla har möjligheter att kontrollera sitt sin kommunikation och sin omgivning« och att »[…] ha kontroll över min egen dator«. Ofria kommunikationslösningar som Skype och MSN ställer han sig emot eftersom han inte kan »ha kontroll över kommunikationen med Skype och MSN«. Tillspetsat skulle man kunna säga att Etu menar att frihet förutsätter att han har kontroll, men inte staten, företagen eller organisationerna.
När E. pratar om fri programvara och kommunikation händer dock något. Han övergår från att tala om frihet från kontroll till frihet att kontrollera, från en negativ frihet till en positiv. Men ganska snart kompenserar han med att härleda detta till ytterligare en (negativ-) frihet från extern kontroll.
Men vad menar jag när jag pratar om frihet? Först och främst vill jag slå fast att frihet, som jag begreppsliggör det, inte är ett tillstånd man kan uppnå, utan en resa. Jag är också skeptisk till ett frihetsbegrepp som ensidigt lutar sig mot negativa friheter. Bl.a. för att det finns extremt viktiga positiva friheter, men också för att negativa friheter av nöden kräver en stark och välvillig tredje part (en stat, ett företag, ett samhälle) som upprätthåller dem. Det känns också, rent intuitivt, bakvänt att tänka sig att frihet är något som uppstår bara man tar bort allt.
Jag vill också definiera frihet på ett sätt som inte förutsätter stabila, isolerade individer, eftersom detta skapar en nollsummesituation där en persons frihet sker på en annans bekostnad, och där »frihet« till slut blir en synonym för »ensamhet«. Ur detta följer att mitt frihetsbegrepp inte heller kan förutsätta- eller bygga på äganderätten (som Etu explicit försvarar i sitt inlägg).
Frihet, som jag beskriver det, är det handlingsutrymme som uppstår ur positiva- och negativa friheter. Det är relationellt (d.v.s. bestäms i interaktioner), men inte ett rent nollsummespel. Det är inte heller en direkt frihet från auktoriteter eller från begränsningar.
Min kropp har bl.a. en förmåga att känna hunger. Detta i sig är inte en ofrihet, men kan bli det i vissa sammanhang (t.ex. brist på mat). För att kunna äta behöver jag interagera med andra människor, och det gör jag genom olika samhälleliga institutioner. Jag behöver förflytta mig till en affär och där överlämna pengar för maten. Hur samhället är organiserat kommer att möjliggöra vissa handlanden och begränsa andra, d.v.s. forma hur fri jag är (och på vilket sätt).
Så måste det vara. Min frihet kommer alltid att formas av andra. Även om jag vore den sista människan på jorden skulle jag fortfarande få- och ges- möjligheter i relation till andra varelser (växter eller djur kan t.ex. erbjuda mig mat eller livsfara).
Även klassiska friheter som »yttrandefrihet« sker inte i ett vakuum. Om jag ställer mig på ett torg och börjar dra sexistiska skämt, t.ex., kommer detta att påverka människorna omkring mig. Någon kommer kanske att komma att tänka på en obehaglig situation de utsatts för och bli så ledsna att de går hem — på så sätt påverkar jag deras frihet.
Denna frihet — detta handlingsutrymme — bestäms dock inte slumpmässigt för varje varelse. De sociala relationer som formar vår möjlighetssfär — som tilldelar och fråntar oss vår frihet — löper längs ett nät av hierarkier, och dessa hierarkier upprätthålls som om de hade ett egenvärde, högre än varje enskild varelses.
Det är inte alla som är övervakade, och övervakning betyder heller inte samma sak för alla. Det är inte alla som åker buss och där blir filmade när de löser Rubiks kub. Det är inte alla som tar med sig gympaskor i väskan till festen och undviker dåligt upplysta stigar på vägen hem. Det är inte alla som behöver oroa sig för att deras arbetsköpare ska googla dem.
Kamp för frihet sker bäst på olika nivåer samtidigt och genom samarbete. Hierarkier befästs på alla möjliga nivåer och måste rivas ner; hierarkier mellan arter, mellan raser, mellan kön, mellan sexualiteter, och mellan klasser. Bit för bit skär vi ut ett större utrymme för oss och våra kamrater, genom att undvika avgiftssamhället, genom att förstöra deras kameror och rikta våra kameror mot dem, och genom att slå tillbaka och underminera deras idiotiska lagar. På internet, i riksdagen, på gatan.
- Jag själv, i kontrast, försöker mig på någon slags biopolitiskt argument längre ner. [↩]
Ja, jag har väl inte jättemycket att svara :)
Jag tycker ju inte någon av oss har fel direkt. Och hur man definierar det tycker jag är väldigt personligt, och om någon väljer att definiera det som något jag bara tycker är konstigt så vet jag inte om jag hade kunnat säga att de hade fel. Det är rätt för dem.
Det är mest kul att läsa hur andra ser på saken :)
Du har väl både rätt (i att det är en personlig fråga) och fel skulle jag säga. Ett begrepp kan ju bygga på mer- eller mindre analys eller vara mer- eller mindre användbart, så även om det givetvis inte går att stämpla ut någons syn på saken som »fel« så kan olika synsätt vara olika lämpade för att t.ex. bygga en rörelse runt.
Som jag ser det ligger hela (eller ok, större delen av-) problemet med piratpartiet i deras tokliberala frihetsdefinition, och det är därför jag inte stöder dem mer än jag gör. Däremot ska man inte sticka under stol med att riktiga liberaler faktiskt är jävligt användbara när det visar sig att de som kallar sig liberaler är helt jävla dumma i huvudet. Men det stör mig att de går omkring och tror att de är »i mitten« eller »utanför skalan« när de hela tiden ekar av klassiska liberalers retorik.