Jag har tidigare skrivit om en idéströmning på internet som uppstått runt begreppen »lulz«/»serious business«, en dikotomi jag då kritiserade.

I denna strömning pratas också om anonymitet som ett tillstånd. I  det skulle ett slags mänsklig kärna (åter-)uppstå; den »sanna« människan som undertryckts av den politiskt korrekta publika diskursen skulle titta fram. Denna människa kanske inte är så vacker, men är åtminstone fylld av åtråvärt »lulz«.¹

Jag hävdar att denna strömning har fel i precis allt ovan nämnt. Jag tror inte på anonymitet på samma sätt som jag inte tror på gud eller tomten. Jag tror inte att anonymitet finns i någon relevant bemärkelse, eller att det kommer att finnas, eller att det är önskvärt att det kommer att finnas. Jag tror inte heller på att det finns någon mänsklig kärna som kommer fram om ens identitet döljs.

Den anonymitet som denna strömning lovar är helt enkelt en ny variant på gudstricket, den syn från ingenstans som moderna epistemologer har kritiserat den positivistiska vetenskapsteorin för. Tanken att man skulle kunna distansera sig från sig själv och bli till ett intet är absurd — man kommer alltid att få med rester av sina åsikter och värderingar, sitt språk, sina erfarenheter och så vidare.

Anonymitet i mänsklig kommunikation är speciellt omöjligt — man kan ju inte prata med ingen. Det närmsta man kan komma anonymitet är en kollektiv pseudonymitet, men det är inte alls samma sak. Denna pseudonym har ju egenskaper som sätter tonen för samtalet och/eller som kan kollidera med det som sägs.

Exempelvis har hacker/trollgruppen Anonymous, med rötter i den idéströmning jag beskriver, olika visualiseringar av sin kollektiva pseudonym — som samtliga föreställer en man, typiskt med ett utraderat ansikte eller frågetecken istället för huvud.

Är det en slump att Anonymous aldrig någonsin är en kvinna? Och hur påverkar denna (undermedvetna?) tanke om pseudonymens förkroppsligande vad som kan sägas genom den? Kan Anonymous kämpa för homosexuellas rättigheter eller för feminismen på samma sätt som den nu gör mot censur och filtrering av internet? Kan Anonymous överhuvudtaget kämpa för något?

Jag ställer mig inte direkt emot kollektiva pseudonymer, eller ens den kollektiva pseudonymen Anonymous. Kollektiva pseudonymer är- och har varit användbara verktyg, och kan stundtals ha en faktisk, radikal potential. Det jag menar är istället att vi noggrant bör skärskåda hur våra pseudonymer formar oss, vilka som får plats och vilka som inte får det, och vad de möjliggör och omöjliggör. Och att löftet om anonymitet med nödvändighet aldrig kommer att infrias.

1. Här raljerar jag, det är med flit. [↩]

Jag har tidigare skrivit om en idéströmning på internet som uppstått runt begreppen »lulz«/»serious business«, en dikotomi jag då kritiserade. I denna strömning pratas också om anonymitet som ett tillstånd. I  det skulle ett slags mänsklig kärna (åter-)uppstå; den »sanna« människan som undertryckts av den politiskt korrekta publika diskursen skulle titta fram. Denna människa kanske ...