En ofta förekommande diskussion är den om vad begreppet »hacker« ska innebära. Mediabilden är ofta den av ett manligt joltcolasörplande och finnigt datageni som bryter sig in i olika system, även om »etiska hackers« i det godas tjänst verkar ha blivit vanligare på sistone.
Det finns också, i motsats, en stor mängd självtitulerade hackers som bestämt menar att »hackers« är fiffiga programmerare helt enkelt, och att det är »crackers« som ägnar sig åt att bryta sig in i system.
I likhet med Arga unga hackare håller jag inte med om denna definition. Att dela upp (datorrelaterade) aktiviteter i svarta, vita och ibland gråa zoner är att göra det för enkelt för sig, och att dessutom missa en stor del av poängen med hacking som aktivitet.
Om vi utökar definitionen av hacking som »lekfulla lösningar på problem« något och använder »problem« i en vid bemärkelse så kan vi beskriva hacking som en gränssprängande rörelse (i bemärkelsen »förflyttning«), oavsett om »gränserna« är de mellan de datorsystem man har tillgång till och de man inte kan kontrollera, eller mellan den mängd operationer som man kan och inte kan utföra med sin dator.
Hacking är att tänja det utrymme man har i sin nuvarande situation och att omförhandla sina förhållanden genom ett ständigt prövande; det innefattar i sådana fall även IRL-aktiviteter i stil med plankning, klädmodifiering och matlagning.
Men man kan inte utföra samma hack varje dag utan att lekfullheten dör och hacket upphör att vara ett hack. Däremot kan man givetvis hitta nya rörelser mot samma mål, och, för all del, andra mål.
Jag menar att hacking som metod och som infallsvinkel kan vara användbar inom (utomparlamentarisk-) politik i det att den erbjuder en öppning mot anarkistisk teori och praktik som är frikopplad från en speciell estetik, samtidigt som den erbjuder alternativ till skademinimerande sorgepolitik som t.ex konsumentmakt (OBS alternativ, inte ersättning till!).
Som avslutning vill jag ställa hackern mot en annan vanligt förekommande datanörd; gamern. De båda skiljer sig åt på flera punkter; medan hackern ofta åstadkommer mycket med små medel, kännetecknas gamerkulturen av ett bisarrt överflöd av allt ifrån processorkapacitet till kylningsanordningar och tillbehör.
Gaming är också en fundamentalt icke-kreativ aktivitet, där samma problem (ofta hur fienden ska dödas) löses om och om igen, och medan hacking kännetecknas av en lekfullhet är gamingen fundamentalt tävlingsinriktad — min vinst är någon annans förlust, och kampen står hela tiden om prestige.
Bra text. Lite addendum: 1. Ja, precis. En cracker/knäckare är såna som knäcker t.ex. kopieringsskydd. De modem-cowboys som härjade på åttiotalet kallade sig själva »hackers« även om RMS/ESR tog avstånd från dem. 2. Gamer—nja, problemet är hur de ska klara spelet bättre än de andra, och det problemet är ständigt nytt. C.f. Burrells Defender-taktik.