Jag läser genusvetenskap (nu B-kursen), och ett vanligt begrepp som kommer upp är »social konstruktion«. Ofta förklaras det inte i relation till något annat, utan får mest stå för sig själv. På några ställen (utanför litteraturen) har jag t.o.m. sett det användas som ett slagord!
Själv har jag, som sur materialist och hårt inskolad i den positivistiska vetenskapssynen, svårt att acceptera detta begrepp rakt av, och framför allt har jag svårt att se vad det skulle tillföra analysen, men så finns det också olika typer av konstruktivistiska synsätt, och det är inte riktigt rättvist att dra dem alla över en kam.
Härom dagen var jag ute och handlade mat med några vänner, och de stod vid köttdisken och skulle köpa köttfärs. Någon sorts halvallvarlig diskussion runt detta uppstod, och jag sa på skoj att »äh, kött är bara en social konstruktion«.
Senare började jag fundera på hur jag skulle kunna motivera detta påstående, och insåg att kött är en social konstruktion i någon bemärkelse. När vi tänker på kött tänker vi till att börja med på olika saker. Kött som kategori har olika gränser för olika människor; jag som vegan t.ex. gör ingen skillnad mellan fiskkött, fågelkött eller däggdjurskött, men det är inte speciellt ovanligt att köttätare gör det. Vissa »vegetarianer« äter ju t.o.m. fisk!
Dessutom tänker man ju inte på kött som muskelmassa från något djur som behandlats på olika sätt och förpackats; de flesta (jag åtminstone) tänker snarare på olika rätter de skulle kunna laga av köttet eller på hur det smakar, eller på vilken sorts djur det kommer ifrån. Dessa föreställningar är ju också socialt och historiskt specifika; för andra produktionsförhållanden och skulle köttet rimligen betraktas på ett annat sätt.
Men vad betyder detta för begreppet social konstruktion? Med det här synsättet kan man ju i själva verket betrakta allt som sociala konstruktioner, och frågan är vad det då ska göra för nytta. Det är ju inte ens användbart ur ett aktivistiskt perspektiv, eftersom det är svårt att tänka sig att man bara skulle kunna lyfta sig ur sitt historiska (och materiella) sammanhang och bara byta syn på, säg, kött.
Min upplevelse är snarare att detta begrepp är skapat av humanister som avundsjukt vaktar sin halva av natur/kultur-dikotomin än ett användbart redskap för analyser.
Det kan nu argumenteras för att kön är en kategori för människor, och att människor är självmedvetna och agerar aktivt på ett sätt som köttfärsen inte gör, och att människor, till skillnad från köttfärs, förstår sig själva, och att kategoriseringen efter kön därför skulle vara en våldshandling (om man använder ett utökat våldsbegrepp).
Förvisso är det sant, i någon mån, men det betyder inte att människor kan lyfta sig ur sitt sammanhang mer än de kunde lyfta köttfärsen. Det går ju inte (i någon större skala) att bara sluta förstå könskategorier; om det ska ske är det med nödvändighet en väldigt långsam och väldigt kollektiv process.
Därför blir slagordsformen (»kön är bara en social konstruktion!«) ganska meningslös som bäst och ångestskapande som värst — den antyder ju att man bara skulle kunna kasta av sig sitt kön!
I sammanhanget kan det vara värt att nämna upprinnelsen till min fascination för cyborger. Olika feministiska analyser har upptäckt att bakom den uppfattning om den abstrakta människan som är vanlig i den västerländska rättvises- och förnuftsuppfattningen bl.a. döljer sig en vit man.
Jag vet inte om det är mig det är fel på, men detta verkar helt ha gått mig förbi. Istället har jag upplevt det som att mitt eget kön är i vägen för min mänsklighet. Denna självdestruktiva kamp är givetvis fullständigt tröstlös; inte bara skulle jag behöva amputera min kropp och ersätta den med något annat (ett cyborgskal? en dator?), jag skulle också behöva hitta en skalpell vass nog att skära bort mitt förflutna. Och då skulle jag inte längre i någon meningsfull bemärkelse vara mig själv.
För att återvända till diskussionen om socialkonstruktivism: denna vulgära och lättvindliga syn på kön är verkligen inget som kan tillskrivas alla (eller ens många!) feministiska teoretiker, som jag förstår hen har inte ens Butler denna syn.
Många av de som använder hens analyser verkar däremot ha det; t.ex. vet jag att Alexander Chamberland har använt de bevingade orden »kön är som vattenfast mascara, det sägs vara för alltid men går bort rätt lätt«, ett uttalande som isar blodet i mina ådror.
Självklart finns det vissa starka individer som av olika skäl kan transcendera sitt kön, eller misslyckas med att skapa det om man är butlerist, och iscensätta andra, men det är ju absurt att betrakta dem utanför sin kontext, utan de olika privilegier som ger dem dessa möjligheter. Kön är inget som kan trollas bort genom provokationer!
Däremot tror jag att det är rätt strategi att attackera den binära och dikotoma synen på kön; alla som inte är män är inte kvinnor, och tvärt om. Utöver det så ser jag två olika sätt man kan hantera kön som kategori.
Det första är att helt enkelt göra kategorierna mindre meningsbärande. Man kan ju tänka sig ett samhälle där kön är lika meningsfullt för kategorisering som huruvida man är höger- eller vänsterhänt. Detta förutsätter förstås att det inte finns några betydande biologiska skillnader mellan könen, vilket verkar vara sant, men det är svårt att veta med tanke på hur extremt omfattande de sociala uppfattningarna runt kön är.
Det andra är att istället avhierarkisera könen, men ha kvar dem som kategorier (och eventuellt skapa fler för att ha plats för andra kön), antingen genom att minska antalet egenskaper som knyts till de respektive könen, eller genom att uppvärdera lågt värderade och könsknutna egenskaper.
Bäst resultat uppnås troligen om alla strategierna följs samtidigt — ett samhälle där kön anses som meningslöst, men där »kvinnliga« egenskaper fortfarande värderas lågt är ju t.ex. inte heller speciellt önskvärt. Det enda det skulle ha uppnåt är ju att förvandla alla kvinnor till »män« i någon bemärkelse.
Sen återstår att hitta strategier för genomföranden, och att försöka hitta sätt att knyta könsanalyserna till faktiska materiella betingelser och praktiker, och till existerande motsättningar och (makt-) relationer.
»Jag vet inte om det är mig det är fel på, men detta verkar helt ha gått mig förbi.« Ja, det verkade onekligen så i det där dagboksinlägget som Scapa hånade. Jag blev förvånad över det jag läste där, och över det jag ser igen här. Idén om »defaultmänniskan« känns som något som en del killar kanske skulle kunna känna igen sig i. Nu kommer lite tonårsfeminist-klyschor men de har sanning i sig: se bara på övergångsställs-skylten eller toalett-dörrs-symbolerna. Killar är, enligt dessa memer, defaultmänniskor. Tjejer är, enligt dessa memer, människor med en massa pådyvlade attribut t.ex. kjol eller uppfostran.
»Därför blir slagordsformen (»kön är bara en social konstruktion!«) ganska meningslös som bäst och ångestskapande som värst — den antyder ju att man bara skulle kunna kasta av sig sitt kön!«
Inte alls. Jag vet ingen som gjort det. Klass är också en social konstruktion men det är svårt att byta sin klasstillhörighet. Jag vet bara några som gjort det.
PS: jag blev också sjukt stressad av drag-festen.
»Killar är, enligt dessa memer, defaultmänniskor«
Med »dessa memer« menar jag såklart dessa toalettdörrsymboler och tusen andra såna saker som vi inte ens märker. Inte att jag själv vill upphöja killskapet till någon sorts default-norm, bara att memerna gör det. Att killar bara går rakt fram på trottoaren och tar för givet att vi ska väja för dem. Om en tjej bara skulle gå rakt fram eller stå still så skulle killen, i alla fall om han är som de flesta, krocka med oss och bli arg. Ja, vi har testat!
»Klass är också en social konstruktion men det är svårt att byta sin klasstillhörighet. Jag vet bara några som gjort det«
Ja, det är väl sant, men vad menar man egentligen när man påpekar det? Att det är föränderligt? Ja, det är väl biologi också!
»Jag blev förvånad över det jag läste där, och över det jag ser igen här«
Vad var det du såg egentligen? Alltså jag förstår att du är kritisk, men jag förstår inte vad mer precis du är kritisk mot. Det jag tänkte på var snarare drömmen om det abstrakta och könlösa förnuftet-tänket och så vidare än idén om män som norm, som jag är medveten om och kan förstå.
»Ja, det är väl sant, men vad menar man egentligen när man påpekar det?« Precis som du påpekar så menar olika personer olika saker med att påpeka det. Det finns en implicit kritik av konstruktionen. Som de flesta som pratar om klass, de vill troligen att det ska vara klasskamp, eller hur? Eller åtminstone att vi ska vara medvetna om en del saker. Det blir så lätt att bli blind för att andra har andra förutsättningar och blir bemötta annorlunda.
»Det jag tänkte på var snarare drömmen om det abstrakta och könlösa förnuftet-tänket«
Ja, det var så jag tolkade dig. Får lite samma vibb som när en fabriksägare säger »nej, jag vill bli sedd som en abstrakt och klasslös förnufts-människa«. Kvinnor, män och andra har både privilegier och problem med sina olika positioner.
Alltså jag argumenterade ju emot drömmen om det abstrakta och könslösa förnuftet, det jag menade var att jag har en ryggmärgsrelation (eller vad man nu ska kalla det) till denna idé, snarare än att jag ställer mig bakom den, och dessutom att jag själv upplever denna relation som något osunt som jag behöver ändra på. Det var därför jag använde ordvalet »döljer sig« utan att markera avståndstagande med »påstår« eller liknande.
Fram till ganska nyligen trodde jag också att det inte gick att tala om klass utan att åtminstone implicera klasskamp, men jag har sett teoretiker prata om det utan att verka bry sig om kampandet. Jag tycker inte alls att man kan härleda något tydligt värderande ur varken det- eller »social konstruktion«, åtminstone inte utan att börja komma väldigt nära övertolkande.
Och implicerar inte begreppet »social konstruktion« att det skulle finnas något bakom konstruktionen att skrapa fram? Slagordet borde väl snarare vara »andra konstruktioner är möjliga!«?
»Jag tycker inte alls att man kan härleda något tydligt värderande ur varken det- eller »social konstruktion«,« Nej, precis!
Sen hur olika personer som använder det som »slagord« använder det, well, kan du inte jämföra med t.ex. SUFs sommarjobbskampanj: »en arbetsskada varar livet ut« t.ex. Det skulle kunna gå att argumentera som du, att »ja, men menar de positivt eller negativt med detta sommarjobbsmemento?«
Det är väl gradskillnad och en glidande skala, men jag tycker att »skada« är ju mycket mer tydligt negativt än »konstruktion«, speciellt som en del använder »konstruktioner av X« i mer eller mindre neutral bemärkelse.
Men ok, i vissa kontexter kan väl även social konstruktion fungera som ett slagord, men det behöver mycket mer uppbackande än (säg) SUFs.