I dagens kulturupplaga av DN skriver Po Tidholm ett inlägg i den nyligen åter uppblossade debatten om djurindustrin. Huvuddragen i hans argumentation lyder så här: människor som äter alienerat kött tar inte sitt moraliska ansvar, kött borde produceras småskaligt och på ett sätt som tvingar konsumenten att acceptera att det faktiskt är döda djur den äter.
Genom hela texten löper som en parallell röd tråd en berättelse om Tidholms dotter och hennes förhållande till hans hemslakt. Han målar upp det som en viktig del av uppväxtprocessen att komma över sin avsmak inför dödandet av djur, och avslutar, uppenbart lättad, med att konstatera att »Barnen äter [det tillagade köttet] utan vidare frågor. De brukar göra det«. Givetvis, de blir ju uppfostrade till det!
Tidholm fördjupar mot slutet av texten sitt moraliska resonemang runt köttätandet med att mena att den »omsorg« han visat för djuren under deras liv (och vid tillagningen efteråt!) legitimerar dödandet av dem. Hans lösning blir, föga förvånande, en trött önskan om återgång till den småskaliga och ansvarsfulla djurhållningen, instoppat mellan de sedvanliga von oben-kommentarerna om att kött nu minsann procuderas för billigt.
Att kött skulle börja produceras småskaligt igen är förstås möjligt. Men det skulle vare sig göra någon nytta för klimatet, och det skulle knappast gå att upprätthålla den nuvarande köttkonsumtionen världen över. Redan den lösning som Tidholm föreslår framstår alltså som falsk, rent bortsett från hans oärliga försök att framställa någon slags artskillnad mellan sin idealiserade småskaliga djuruppfödning och djurindustrins.
Men även den moral som förespråkas stinker. Dels finns det speciesistiska grundantagandet om människans överlägsenhet och därmed hennes rätt att utnyttja andra djur, men där finns också någon slags skruvad offermoral som går ut på att det är okej att döda andra djur — bara man själv mår dåligt och på så sätt »tar sitt ansvar« medan man gör det. Det är ju självfallet absurt — lammet bryr sig knappast om slaktarens sinnesstämning, det enda som händer är att båda två lider, fast olika mycket och på olika sätt.
De argument som lyfts fram för människans rätt att utnyttja djur för mat är främst att djuren är så denaturaliserade och så hårt avlade att de inte klarar sig själva. De är, med andra ord, konstgjorda av människor. Givetvis spelar det ingen roll; som varelser med medvetande och förmåga att känna smärta är det irrelevant om de är mollusker, får, genmanipulerade människor eller artificiella intelligenser; det hör till deras grundläggande rättigheter att få finnas för sin egen skull och att besparas lidande så långt det över huvud taget är möjligt.
Avslutningsvis ojar sig Tidholm över de »märkliga substitut« vi veganer sätter i oss, detta precis efter ett konstaterande att vi är ohjälpligt »bortom naturen«. Uppenbarligen är kemikalier som framställts i biologiska kemilabb framavlade av människor bättre än kemikalier som framställts för hand i hans skruvade värld.
I dagens kulturupplaga av DN skriver Po Tidholm ett inlägg i den nyligen åter uppblossade debatten om djurindustrin. Huvuddragen i hans argumentation lyder så här: människor som äter alienerat kött tar inte sitt moraliska ansvar, kött borde produceras småskaligt och på ett sätt som tvingar konsumenten att acceptera att det faktiskt är döda djur den äter.
Genom hela texten löper som en parallell röd tråd en berättelse om Tidholms dotter och hennes förhållande till hans hemslakt. Han målar upp det som en viktig del av uppväxtprocessen att komma över sin avsmak inför dödandet av djur, och avslutar, uppenbart lättad, med att konstatera att »Barnen äter [det tillagade köttet] utan vidare frågor. De brukar göra det«. Givetvis, de blir ju uppfostrade till det!
Tidholm fördjupar mot slutet av texten sitt moraliska resonemang runt köttätandet med att mena att den »omsorg« han visat för djuren under deras liv (och vid tillagningen efteråt!) legitimerar dödandet av dem. Hans lösning blir, föga förvånande, en trött önskan om återgång till den småskaliga och ansvarsfulla djurhållningen, instoppat mellan de sedvanliga von oben-kommentarerna om att kött nu minsann procuderas för billigt.
Att kött skulle börja produceras småskaligt igen är förstås möjligt. Men det skulle vare sig göra någon nytta för klimatet, och det skulle knappast gå att upprätthålla den nuvarande köttkonsumtionen världen över. Redan den lösning som Tidholm föreslår framstår alltså som falsk, rent bortsett från hans oärliga försök att framställa någon slags artskillnad mellan sin idealiserade småskaliga djuruppfödning och djurindustrins.
Men även den moral som förespråkas stinker. Dels finns det speciesistiska grundantagandet om människans överlägsenhet och därmed hennes rätt att utnyttja andra djur, men där finns också någon slags skruvad offermoral som går ut på att det är okej att döda andra djur -- bara man själv mår dåligt och på så sätt »tar sitt ansvar« medan man gör det. Det är ju självfallet absurt -- lammet bryr sig knappast om slaktarens sinnesstämning, det enda som händer är att båda två lider, fast olika mycket och på olika sätt.
De argument som lyfts fram för människans rätt att utnyttja djur för mat är främst att djuren är så denaturaliserade och så hårt avlade att de inte klarar sig själva. De är, med andra ord, konstgjorda av människor. Givetvis spelar det ingen roll; som varelser med medvetande och förmåga att känna smärta är det irrelevant om de är mollusker, får, genmanipulerade människor eller artificiella intelligenser; det hör till deras grundläggande rättigheter att få finnas för sin egen skull och att besparas lidande så långt det över huvud taget är möjligt.
Avslutningsvis ojar sig Tidholm över de »märkliga substitut« vi veganer sätter i oss, detta precis efter ett konstaterande att vi är ohjälpligt »bortom naturen«. Uppenbarligen är kemikalier som framställts i biologiska kemilabb framavlade av människor bättre än kemikalier som framställts för hand i hans skruvade värld.
Jättebra skrivet! Tack för det. vänligen, Gustav
Du skriver: det hör till deras grundläggande rättigheter att få finnas för sin egen skull och att besparas lidande så långt det över huvud taget är möjligt.
Vem har instiftat denna rättighet? Gudarna? Jag som i min enfald trodde att det var människan som skapade moralen, och att den därmed inte går att hänvisa till som en universellt gällande lag.
Andy: Det är väl i och för sig en korrekt observation; detta påstående är axiomatiskt och jag kan inte bevisa det. Men jag tycker det är rimligt, annars hamnar man ju på ett sluttande plan där man tvingas avgöra vilka varelser som är berättigade att besparas lidande och inte.
Visst är det vanskligt att fastslå universella lagar, men det får också vara någon måtta på relativiserandet!
“annars hamnar man ju på ett sluttande plan där man tvingas avgöra vilka varelser som är berättigade att besparas lidande och inte.”
Det tvingas du göra i vilket fall som helst. Förutsatt att ryggrad är en förutsättning för att “lida” (vilket inte alls behöver vara fallet beroende på definition av “lida”, men för att slippa snacka om pesticider) så kvarstår faktum att mekaniserat jordbruk tar kål på otaliga mängder däggdjur varje år.
Ditt “rimliga antagande” gäller alltså inte när djuren lider, om de råkar vara sidoskada? Eller är det mindre allvarligt pga händelsefrekvens/intentioner/djurens art? Om jag fått välja skulle jag föredra slaktmask i huvudet framför lemlästning i skördetröska…
Det är också intressant att notera det inkonsekventa i att naturfolk som av historiska/kulturella anledningar käkar säl/valhaj/whatev verkar vara mer accepterat av vegorörelsen än köttkonsumtion i i-länder. Trots det vi redan nämnt, dvs slaktmask > harpun i underhudsfettet.
Min inställning vad gäller förutsättningarna är att ett hyfsat sofistikerat nervsystem kan förväntas krävas, så det är med andra ord ok att odla bakterier. När det finns en ovisshet tycker jag att man bör ge “the benefit of the doubt”.
Mitt antagande gäller givetvis även om det är sidoskador, men det är ju en stor skillnad mellan de och djurindustrin, i och med att sidoskadorna faktiskt kan förbättras bort (skrämmor/galler/skydd/andra metoder t.ex), medan det är svårt att ta bort de dödade djuren ur djurindustrin. Visst finns det projekt för att odla bara köttet utan själva djuren — det ser jag inga problem med.
Men även om vi skulle betrakta dessa sidoskadade djur som ett måste vid mekaniserat jordbruk så skulle det inte påverka nämnvärt, eftersom det behöver odlas massor av växter åt djuren att äta.
Jag är egentligen inte en del av vegorörelsen, annat än ytterst perifert, och jag kan bara säga att om det finns en acceptans för detta så är det inget jag håller med om, annat än att det möjligen är bättre rent kvantitativt att döda några enstaka sälar ibland än att föda upp hundratusentals kor och döda.
Jag ser människan som ett djur bland alla andra, därmed är det ok för människan att äta andra djur. Jag accepterar t ex även att en varg dödar en människa ibland.
Fast vargen föder knappast upp människor, avlar dem så att de inte kan överleva på egen hand och dödar dem i massor!
Nej, men frågan gällde väl köttätande eller icke köttätande? HUR man sköter det hela kan diskuteras.
Albin: Jag ser ingen som helst anledning i att kvantifiera antalet döda djur när moralen i köttätande diskuteras. Ett dött djur är ett dött djur är ett dött djur, oavsett vad intentionen är, hur det har gått till och vad alternativkostnaden är. Du kommer inte ifrån “djurlidande” oavsett hur man gör för att fixa fram mat åt 7 miljarder människor. Att då ha utgångspunkten att just de djur som människor råkat domesticera är de som skall besparas lidande per någon slags etisk kod.
Att ett “hyfsat sofistikerat nervsystem” skulle krävas för att ett djur ska kunna lida är förmodligen fel. Forskare har observerat gener som kodar för smärta i arvsmassan hos bananflugor. Att det inte hittats några alternativ till smärtreceptorer på andra ryggradslösa djur, eukaryoter, växter och fungi betyder inte heller att de biokemiska chockreaktioner dessa genomgår vid människopåverkad terminering inte är jämförbart med däggdjurs (som veganer relaterar till endast för att de råkar ha drag och reaktioner människor omedelbart kan känna igen och förstå, utan att för den delen kunna bevisa) dito. Just av denna anledning har jag svårt att acceptera “rätten till liv”-argumentet för vegetarianism.
Själv håller jag mig till självjagat vilt, självfiskat och kravmärkt. Att människor inte ska utnyttja djur och att människan inte ska äta animalier är inte något som jag kommer att ställa mig bakom sålänge det finns exempel på symbios och parasitism kvar i djurriket resp. så länge det inte går att få adekvat kost på naturligt sätt för att överleva på enbart vegetabilier.
Fast det är svårt att tänka sig att växter skulle ha nytta av att kunna känna smärta, eftersom de knappast kan göra något åt saken, men visst, man kan väl hålla öppet för möjligheten. Att leva på djur innebär ju dock att man måste odla mer växter än om man bara levde på växter, så ur ett skademinimeringsperspektiv skulle det fortfarande vara bättre att bara äta växter.
Av ren nyfikenhet, vad använder du för moralkod för att backa upp detta? Uppenbarligen har du tagit någon form av ställning mot (den icke-ekologiska) djurindustrin, hur motiverar du den?
Ja, här håller jag med; veganism är inte något för alla i dagsläget, och jag tycker också att det blir fånigt småttigt att ha som politisk strategi att alla ska ta över ens föredragna livsstil. Djurindustrin är så djupt inbäddad både socialt och rent produktionsmässigt i samhället att alla skulle behöva kämpa i motvind. Bäst vore ju om vi kunde fixa det där NASA-köttet så att alla kunde fortsätta äta kött, men sådant som inte kommer från djur.
Jag säger inte att växter “kanske kan känna smärta”, de kan med största sannolikhet INTE göra det. Däremot är det väl inte självklart att lidande ska likställas med smärta? Hur skulle du isåfall klassificera konsumtion av ofödda kultingar/killingar osv`(det sker i verkligheten också, inte ngt som jag hittar på).
Vad gäller det här med skademinimering så verkar det ofta blandas ihop med energiåtgång. Jag har som sagt redan påpekat att jag inte ser någon poäng i att kvantifiera antalet döda djur, det är irrelevant om man nu ska försöka definiera ett moraliskt axiom. Att då påstå att alla djur “har rätt att leva för sig själva” är ju lite som att konstatera att alla borde vara hyper-veganer som bara käkar fallfrukt (och då bara om man bajsar ut fröna i naturen efteråt).
Vad gäller min livsföring så är det ej avståndstagande från djurindustrin, det handlar om kunskap och insikt om att kött inte är lika med kött. Innehåll av pytokemikalier, aminosyrekomposition, fettsyrekomposition osv skiljer sig markant mellan olika djur av samma art beroende på levnad. Mitt sätt = bättre mat, helt enkelt.
Vad gäller det där “NASA-köttet” så kommer det med all sannolikhet kräva lika mycket extraodlade växter som djuruppfödning (du måste ge cellodlingen energi någonstansifrån), och dessutom smaka päck. Se bara på analogin med vin, det är ju trots allt bara vatten, alkohol och organiska substanser i olika (kända) konfigurationer och mängder, nå? Varför kan vi då inte skapa vin i laboratorium?
Den första frågan är väldigt intressant, framför allt om man skruvar till den lite extra och ställer den mot abortfrågan. Nej, lidande och smärta är väl inte precis detsamma (t.ex. är ju tristess/understimulans en form av lidande). Vad beträffar konsumtion av ofödda djurungar så har jag inget emot det förutsatt att 1) dessa djurungarna inte har ett nervsystem (d.v.s. att de i princip är en klump celler utan medvetande) och 2) de inte har vuxit inuti ett annat djur.
Jag märker att det blir en soppa av teori/praktik, men i princip ser jag det som att moralen inte nödvändigtvis behöver vara genomförbar, utan snarare att man tänker sig den som en singularitet man strävar mot; vi kan komma väldigt nära noll lidande varelser, men med jämna mellanrum kommer någon ändå att råka köra över en grävling och så vidare.
Aha, jag förstår, så det är inget etiskt/moraliskt ställningstagande, utan det är ett tekniskt.
Beträffande konstframställning av vin så har jag faktiskt ingen aning.